31 januari 2009

Efter jordbävningen.

Kalaset är avklarat. Tre barn blev sjuka, ett tidens tecken får man väl säga. Så istället för tolv barn med Abbe och födelsedagsbrorsan blev de bara nio. Gudskelov, jag har tinnitus så det räcker ändå just nu. Synd om de som blev sjuka förstås.

Kalaset var i alla fall lyckat och storebror är nöjd. Abbe bröt ihop en liten stund när han kom på att det bara var brorsan som fick paket och inte han, men det är smällar man får ta. "Jättekul. Mycket bättre än förra året", var storebrors betyg. Det tar jag som en komplimang. Eller åtminstone ett steg framåt.

Jag återkommer med en utförligare kalasrapport så småningom.

Jag måsta sluta nu för, i kväll ska min fru och jag på Göteborgsoperan. Min juklapp till henne. Lite god mat först och sedan Mary Poppins.

Vi är värda det. Om jag får säga det själv.

Andra bloggar om: , , ,

30 januari 2009

Kalasdilemma.

I morgon går barnkalaset av stapeln. Allt är fortfarande inte riktigt klart men vi får lösa en del i kväll och i morgon förmiddag. Det blir inget storslaget temakalas med ett tjugofempunkters program och totalmatchad rekvisita. Näe, några lekar, lite barnvänlig mat och godispåse vid hemgången. Ungefär vad tio övertända sexåringar klarar att ta till sig, helt enkelt.

Men det svåraste av allt när det ska bli kalas är väl ändå när man ska bjuda in till det? Vem ska komma och vem ska inte? Om man bjuder alla som överhuvudtaget kan komma på tal blir det kaos. Om man begränsar för mycket blir några ledsna. Får barnet bestämma helt själv kan det bli väldigt knasigt, men å andra sidan kan ju inte föräldrarna bestämma alltihop över barnets huvud.

För några månader sedan rullade en debatt om ifall man verkligen kunde göra ett urval överhuvudtaget eller om man rentav skulle vara tvungen att bjuda hela klassen för att inte diskriminera någon. En pojke i Lund blev JO-anmäld eftersom han bjudit alla i klassen utom två plågoandar som mobbat honom.

Vad är rätt och vad är fel? Det är inte enkelt.

Storebrors kalas ska vara här hemma. Fler barn än ungefär tio funkar inte i vårt hus, då blir det inte roligt för någon. Om man skulle gå efter bjuda-tillbaks-principen skulle det bli många fler. Han fick helt enkelt tala om vilka tio han ville bjuda. Det blev väl ungefär han leker mest med. Just nu.

Men det gjorde ju inte saken lättare. Plötsligt dyker det upp funderingar som "Bjuder man henne, borde ju även hon komma, men förresten då har han ju bjudit alla flickor i den åldersgruppen utom den där tjejen, fast å andra sidan, henne leker han ju aldrig med." Och så där håller det på.

Nu har vi bjudit tio barn, storebrors choice. Han är säkert nöjd. Men jag kan ju inte låta bli att känna mig lite dum inför vissa föräldrar. Kanske helt i onödan, men ändå.

Hur tänker ni i de här lägena?

Andra bloggar om: , ,

For the record.

Jag har pratat med arkitekten. Nu ska det byggas ut och trappjäkeln ska bort.

Så du vet.

29 januari 2009

Februari – Alla barnhjärtans månad.

Den 14:e februari är det Valentines Day som vanligt. Eller Alla hjärtans dag som vi valt att kalla den här i Sverige. Ett jippo som väl knappast har undgått någon.

Jo men visst, det är väl lite fint att man uppvaktar sin kära lite extra en dag. Jag hör inte till dem som gnäller på alla kommersiella jippon, jag tycker gott att man kan käka semlor, göra pumpalyktor till Halloween och köpa presenter på mors och fars dag. Antingen traditionen har sina rötter i Sverige, USA eller något annat land. Men visst är det mycket roligare att komma hem med ett fång rosor en tisdag i november, eller överraska med någon rolig present mitt i veckan någon gång i april. Mindre förväntat, mer värt.

Men det var inte det jag tänkt skriva om.

Precis som förra året, och året innan det, har Hjärt- och lungfonden i år utnämnt hela februari månad till "Alla barnhjärtans månad".
Fint, tycker jag.
Målet är att samla in 15 miljoner kronor som ska finansiera fyra nya barnkardiologiska forskartjänster.
I fjol lyckade man få ihop femton mille till tre toppmoderna 3D-ultraljudsmaskiner. Så det borde gå i år också.

Om jag får önska något så skulle avsätta en liten del av pengarna till att köpa en pulsoximeter till varje förlossningsavdelning i landet. Jag tror de går att få för fem-sex tusen, så en halv miljon av de femton borde räcka till alla. (Fundera på det om ni läser här, kära insalmlingskomité)

I alla fall. Det finns flera olika sätt att bidra med pengar till den här kampanjen. Du kan läsa mer om det och annat kring Alla barnhjärtans månad på Hjärt- och lungfondens kampanjsajt. Du kan SMS:a hjärtan, skicka blommor eller spara i fonder t ex.


Eller varför inte köpa en fin pin för tjugofem spänn? Sven Nordqvist (pappa till Pettson och Findus, du vet) har designat den ena och Charlotte Perrelli den andra. Pinsen finns att köpa bland annat hos EuroFlorist, Hemtex, Hemköp, Tempo och GinaTricot.

Och eftersom det här ligger mig väldigt varmt om hjärtat som du förstår, så ruvar jag på en liten bonusinsamling till Alla barnhjärtans månad, ihop med en väldigt fin webbshop med barnkläder. Det kan du läsa om här på bloggen inom kort. Stay tuned, så berättar jag mer.

Och förresten, hjälp mig gärna att sprida budskapet om du vill.

Andra bloggar om , , , ,

28 januari 2009

Ouch.


Storebror har lönekrav.

– När man fyller sex år är det väl dags att börja få veckopeng?
– Jaså?!
– Det går bra med enkronor. Eller en tjuga.

Andra bloggar om: , , ,

En liten bloggtävling.

Nämen har man sett. Lattepappan har nominerat mig i sin egen lilla version av Stora Bloggpriset. Vilken ära, tack ska du ha.

Och hejar man på Abbe så kan man såklart gå dit och rösta. ;-)

27 januari 2009

Efter solsken kommer regn.

Jag satt i nästan en timme med Abbe i knät och höll isbitar inlindade i en kökshandduk mot hans panna. Ändå kommer han förmodligen att se ut som att han varit med om en trafikolycka om några dagar. En blålila bula stor som en förvuxen golfboll hölls i schack, bara tack vare Abbes tappra tålmodighet med ispåsen.

Dagen började så fint med att Abbe och mamman kom in och sjöng för födelsedagsbarnet som låg bredvid mig och sov. En bricka med presenter, vällingflaskan, en liten svensk flaggstång i trä, ett litet trätåg med en sexa lastad på en av vagnarna och sex ballerinakex med ett tårtljus i vardera. Det hurrades och ljus blåstes ut och storebror slängde sig ivrigt över presenterna glatt påhejad av Abbe. Nya skridskor från mormor & co, ett Super Mario Bros spel till Nintendo DS:en och ett case att ha spelkonsolen och själva spelen i. Med en tuff Pokemon-figur på utsidan. Storebror var lyrisk och började omedelbart förklara vad de olika figurerna i spelet var bra respektive dåliga på. De senaste dagarnas feber har gett med sig lite, men han är fortfarande rejält snuvig så våra ständiga barnvakter kom och avlöste för att vara hemma med killarna idag.

En smaskig smörgåstårta från Feskekôrka beställdes och hämtades efter jobbet och jag åkte hem för att fira min stora kille ihop med mormor, "morfar", farmor (som tyvärr blivit sjuk och inte kunde komma) och farfar. Storebror kom stolt springande med ett jättestort paket Lego som innehöll delarna till två coola rymdskepp med tillhörande Luke Skywalker, R2D2 och ytterligare någon legogubbe ur Star Wars. Storebrors ögon glittrade ikapp med lasersvärden på förpackningen. "Kolla vad jag fick av farmor och farfar!"

Killarna var glada och uppspelta och allt kändes kul och trivsamt. Jag hade precis satt mig vid bordet, ätit några tuggor och druckit några munnar vin när Abbe skulle gå ner i bottenvåningen. Han hade en liten plastskål med Pim Pim i handen som mormor fjäskat med när nu brorsan fyllde år.

Jag hör först ljudet av plastskålen som studsar ner för trappstegen blandat med smattret av en handfull små godisbåtar som dansar ner. Sedan kommer dunsarna. Först fyra, fem snabba i rad, en liten konstpaus och så den där sista kompakta, dova, jävla smällen när trägolvet träffas av Abbes huvud.

Alla förstår direkt vad som hänt. Jag flyger ner för trappan och ser Abbe ligga med ansiktet mot golvet. Han har knappt hunnit börja gråta. När jag får upp honom i famnen skriker han med panik i rösten. Tårarna sprutar och i pannan har redan en enorm bula börjat växa, trots att det bara är sekunder sedan smällen.

Min syster får som vanligt agera jourläkare åt oss och hon tipsar om vilka tecken vi ska titta efter för att veta om vi behöver åka in till sjukhuset eller ej och så småningom lugnar sig Abbe något. Vi håller honom vaken lite extra länge för att hålla koll på honom, men när läget verkar var under kontroll somnar han sött i sängen. För en liten stund sedan var jag inne och bytte en blöja på honom så att han vaknade till för att vara på den säkra sidan. Det verkar var okej.

Den förbannade jävla trappan. Brant som få. Vi har planerat en utbyggnad av huset ganska länge nu, bland annat för att kunna bygga bort den branta rackaren till trappa.

I morgon är det jag som ringer arkitekten igen.

Andra bloggar om , , , , , , ,

Grattis på födelsedagen älskling!



Till dig, världens finaste, snällaste, finurligaste, roligaste och mest omtänksamma storebror, som fyller sex år idag.

Som du har fått stå tillbaka vissa perioder sedan du fick en lillebror. Väntat på att mamma eller pappa ska komma hem från operationer och långa sjukhusvistelser, rödgråtna och oroliga. Tålmodigt hållit dig undan för att det skulle gå att mata Abbe när det var som svårast att få i honom något. Du har fått ta ansvar och bli stor långt innan det egentligen borde varit dags. Och du har gjort det så bra.

Och som dina underbara funderingar om smått och stort förgyller mina dagar. Alla dina underfundiga, ständigt ifrågasättande, bevingade små ord och sentenser som alltid får mig att le och skratta. Alla sånger du sjunger och långa texter du kan utantill.

Du kan vara otroligt envis. Och stundtals provocerar du och utmanar mig så jag kokar inombords, och lockar fram mina sämsta sidor. Precis som man ska när man ska fylla sex år. Och så slår du mig i schack, din lille jävel.

Grattis på sexårsdagen. Jag älskar dig!

Andra bloggar om: , , , , , ,

26 januari 2009

Psst.

Här finns en intervju med mig. Om du är intresserad.

Google kan stava som ett barn.

Jag var hemma med sjuk storebror idag. Han har haft feber och ont i kroppen i helgen och det hängde fortfarande i. Men flera dagar i sängen blir tråkigt till slut, och på eftermiddagen var han pigg nog för att fråga om han fick spela lite på datorn.

Visst. Jag satte mig vid min burk bredvid honom och gick igenom lite jobbmejl som ramlat in under dagen. Efter en stund ser jag i ögonvrån att han är inne på Nickelodeons sajt och lirar något Svampbobspel.

– Hur kom du in där, gubben? frågar jag.
– Äh. Det är bara att skriva in vart man ska där uppe, svarar han och pekar på Googlefältet uppe till höger.

Jag kikar och hans sökord står kvar:
"nikelodjon"

Andra bloggar om: , , , , , ,

Typiskt.


Det är något visst med att ha många olika specialister som håller koll på Abbe och hans små egenheter. Det droppar in kallelser titt som tätt. Och av någon besynnerlig anledning lyckas de inte helt sällan vara ute efter samma lilla timme i våra liv.

Andra bloggar om: , , ,

25 januari 2009

Gissa min låt?



Varsågoda, en liten sång från Abbe så här på söndag kväll.

Lille vännen. I ärlighetens namn är det inte helt enkelt att höra vad det är för låt med hjälp av texten. Men Abbe är bannemig riktigt musikalisk om jag får säga det själv.

Så har du hört sången förut, tar du det på melodin.

Andra bloggar om , , , , , ,

24 januari 2009

Aldrig i livet!

– Kom Abbe, så borstar vi tänderna.
– Anni i niiiue!!

Alltså, egentligen borde jag kanske bli lite arg. Det där var väl inte direkt det bästa svaret man kan ge sin pappa när han föreslår tandborstning. I synnerhet inte när man är tre år.

Men om du hade hört honom så hade du förstått. Det låter helt enkelt så otroligt gulligt när Abbe, med sitt talfel, på bredaste göteborgska, intar den uppkäftiga attityden och säger "aldrig i livet". Speciellt eftersom han samtidigt ser rejält full i fan ut, med stor glimt i ögat. Ungefär som att han vet att det inte var fint sagt, men tycker det är spännande att testa.

Nej, arg blev jag inte. Snarare ännu mer kär.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Wild kids.

Äntligen är den nya säsongen igång. Storebror sitter som klistrad framför TV:n.

Han älskar Wow kids.

Andra bloggar om: , , , ,

23 januari 2009

Med hjärtat i reklamen.



Vi pratar om reklam förstås. På föredragen alltså, i Malmö i onsdags och Stockholm idag. (Det blir förresten ett i Göteborg också i februari.) En del av dragningen handlar om vårt arbete med Göteborgs Räddningsmission, och vi illustrerar ett resonemang om bakomliggande faktorer till hemlöshet genom att varva bilder på en familj, en hemlös och ett barn.

Varje gång jag klickar fram bilden som ska symbolisera ett barn gör mitt hjärta ett extra skutt.

Märkligt. Kan du fatta detta?

Andra bloggar om , , ,

TGIF.

Äntligen. Den här veckan känns fredagen mer välkommen än någonsin. Jag sitter på tåget och skriver. Den här gången är jag på väg från Stockholm efter att ha hållit ännu ett föredrag tillsammans med min kollega i vår lilla mini-Sverigeturné ihop med Posten.

Dragningarna har gått bra, spänningen i kroppen släpper och fredagsfeelingen kommer sakta krypande. Killarnas mamma ska laga mat ihop med sina matlagningsväninnor i kväll, så Abbe, storebror och jag har grabbkväll för oss själva. Gör jag tacos till oss tre blir jag kung hos killarna, och efter att knappt ha sett dem på hela veckan är det lockande att ta till lite enkla knep för att komma i god dager. Mamman och hennes kompisar får något mer spännande, det kan jag lova. De är grymma på att laga mat.

Men hos Abbe, brorsan och mig. Tacos. Som i åttio procent av alla andra barnfamiljer i landet.

Längtar redan.

Andra bloggar om , , , ,

22 januari 2009

Never ending story.



Anslagstavlan på dagis i morse. Jag är lite osäker, men det är något som känns bekant. Kan bara inte sätt fingret på vad.

Andra bloggar om , , , ,

Har jag närt en biotekniker vid min barm?

Storebror kom och visade mig en skapelse han byggt i Lego.

– Pappa, kolla in min partikelpistol.

Andra bloggar om , , , ,

21 januari 2009

Riktigt riktigt lågt, Glocalnet.

Jag har dragit mig rätt länge för att skriva det här inlägget. Det kändes liksom dumt att klaga, när man blivit framröstad av alla er till en hedrande andra plats i Blogg-SM som RixFM arrangerade tillsammans med Sveriges lägsta telefonbolag. Men nu kan jag fan inte hålla mig längre.

I radio och på nätet trumpetades det storartat ut att alla finalisterna vann ett års mobilt bredband från det där låga telefoniföretaget. Inte illa. Bredband. Ett helt år. Och mobilt till på köpet.

Det här var i November. Jag har fortfarande inte sett något jävla bredband. Och det har ingen av de andra finalisterna heller, trots påminnelsemejl i omgångar. Ingen, bortsett från Klaus som fick sitt direkt i studion då han vann. Det enda som glädjer mitt reklamarbetarhjärta är att de åtminstone lever efter sin egen reklam, sin pay-off. För håll med om att det är otroligt lågt?

Jag förstår faktiskt inte hur man kan vara så otroligt slarvig med sitt varumärke. Glömde de bort att de människor som blev lovade bredband skriver bloggar med en stor publik? Har de inte hört talas om "word of mouth" för att snacka affärssvenska? Fattar de inte att de har ett guldläge att få en massa ambassadörer som talar varmt om dem, men att samma människor precis lika gärna kan bajsa dem om de bär sig dumt åt?

Nej, tacka vet jag Chokladogram och Euroflorist. De har förstått att använda kraften som finns i bloggosfären om man bara beter sig på ett vettigt sätt. Läs den här lilla solskenshistorian och missa inte Euroflorists inhopp bland kommentarerna. Vips så sprider det sig över halva internet.

Och när du ändå är inne på Björks blogg "Solrosland", passa på att läsa lite fler inlägg. Där snackar vi en fjortis med stor skrivartalang!

UPDATE:
Eftersom jag skrev det här inlägget på tåget hem från Malmö och sedan la ut det när jag kom hem hade jag inte kollat posten hemma. Nu såg jag att jag fått en avi om att modemet finns att hämta på posten. Ser man på.


Andra bloggar om: , , , , , , ,

20 januari 2009

Heja Obama. Eller nåt.

Jag hade tänkt skriva något fint om Barack Obamas installationstal ikväll. Men jag hann inte se det tidigare, och uppkopplingen här är för seg för att få någon riktig behållning av det så här i efterhand på de olika sajter man kan hitta det. Jag får vänta tills jag är hemma i morgon.

Själv sitter jag bakom lås och bom på mitt hotell. En kväll bak barrikaden, en vanlig kväll. Nej förlåt. Där flummade jag iväg lite med en gammal Vreeswijk-klassiker.

Jag är i Malmö. På ett hotellrum. I morgon bitti ska jag och en kollega prata reklam inför en massa människor på ett frukostseminarium här.

Fin parallell. När Obama talar lyssnar hela världen. Abbes pappa ska prata inför 90 pers.

Apropå föregående inlägg.

Läste nyss det här. Det förklarar ju saken.

19 januari 2009

Vissa dagar alltså.

Manvaknarduscharklärpåsigklärpåbarnenochtjataromattdemåstesnabba
sigförattviärväldigtsenanu.Kommertilldagisupptäckerattstorebrorfåttmed
sigenaldelesförlitentröjaAbbegråterochvillinteattjagskagåmenjagmåste
rusaförjagärredansen.Stressartilljobbetochupptäckerattdetjagjobbatmed
hemmatillsentpåsöndagkvällharkraschatifilöverföringentilljobbetsåjagblir
tvungenattåkahemigenochhämtadetpåendvd.Femmilturochretur.Bajs.
Påjobbetstressarjagsomettskållatpopcorninimötenochuturmötenheladagen
tillsjagäntligenkommerhemochkantaettdjuptandetagochkonstateraatt
klockanredanblivithalvelvaochjagärheltjävlautmattad.

Idag var en sån dag. God natt.

Andra bloggar om

18 januari 2009

Miljöfrågan.

Det blev till slut en Toyota Prius.

Storebror älskar den. Förmodligen för att det finns en liten bildskärm med en massa olika menyer som påminner om ett dataspel. Han följer nogsamt med på om det är bensinmotorn eller elmotorn som driver bilen. (Och kommenterar det hela tiden så till den milda grad att jag nästan ångrar att vi valde den här bilen.)

– Kolla. Nu går den bara på elmotorn. Undrar om alla utanför tänker: "Va?! den bilen släpper ju inte ut några avgaser alls?"
– Mmm. Det kanske de gör.
– Jättebra för miljön ju!
– Mmm.
– Pappa ... vad är egentligen miljö för något?
– !!

Andra bloggar om , , , ,

17 januari 2009

Tidernas sexårskalas.

Det ska snart fyllas sex år här, och då är det dags för barnkalas. Och eftersom han är världens bästa blivande sexåring, vill jag ju gärna att det ska bli sådär alldeles superkul på alla sätt och vis. Inte läbbiga hinken. Aldrig mer läbbiga hinken.

Har du några tips? Har du ordnat något bra party, eller har dina barn varit på något extra kul kalas? Något som var fiffigt fixat, med spännande lekar eller skojiga upptåg. Eller har du hört talas om något festligt kalas? När jag nu har så många fantastiska människor att fråga är det bäst att passa på.

Så shoot. Ge mig ditt bästa kalastips, så är du bussig.

Andra bloggar om , , ,

16 januari 2009

Pappalekar.

Abbe och jag ligger på köksgolvet. Vi rullar omkring och skrattar som galningar.

Jag kramar honom, kittlas och pussar honom på halsen så han kiknar. Han är i ett stadigt grepp i mina armar, hans lilla kropp tätt intill min, när jag säger "Nuuu skaaaa jaaag ... BROTTA NER DIG!" och gör en rullning på låtsas. Abbe hamnar underst och jag pussas ännu mer. Abbe skrattar nästan ihjäl sig och jag slutar precis innan det gått för långt. Det är jobbigt om han får hicka.

Abbes ögon glittrar och han har svårt att hålla sig för skratt när det är hans tur att ta tillbaka ledningen. Han tar i ända ifrån tårna och säger med stegrande röst "Niuuu aaaaa yaaaaa ... O-AA NEE NEY!". Jag rullar tillbaks och får med mig Abbe i farten så att han hamnar ovanpå mig i och han låtsas att han just lyckades övermanna mig. Jag låtsas också. Båda vet, men det blir roligare så här.

Abbe sätter händerna på min bröstkorg och tittar mig i ögonen med en pillimarisk min. En blick fylld av förväntan och skräck på samma gång. Han laddar, och han vet. Snart säger pappa det där igen. Snart kittlar han mig. Abbe börjar skratta bara jag andas in. Ibland låtsas jag att jag ska säga de magiska orden bara för att se hur det ilar i magen på honom av blotta tanken. Men jag säger de inte. Förrän helt plötsligt "Nuuu skaaaa jaaag ..."

Vi kan hålla på hur länge som helst. Jag älskar att brottas med Abbe. Och han älskar att brottas med mig.

Andra bloggar om , , , , , , ,

15 januari 2009

Storebror vet saker om korv.

– Pappa, vet du?
– Näe vadå?
– Att.
– Mmm.
– Det är natrium i torkad korv.
– ??

Andra bloggar om , , ,

14 januari 2009

Vägen hit.

I augusti 2007 – för ett och ett halvt år sedan ungefär – satte jag mig framför min iMac, la fingrarna på tangentbordet och funderade. Undrar om det känns lättare ifall jag försöker skriva ner alltihop? Om jag börjar från början med alla minnen som snurrar i skallen, samlar ihop alla tankar, lägger dem i rätt ordning och gör ett försök att få ur mig det på datorn. Blir allt klarare då? Blir det som hänt de senaste åren lättare att förhålla sig till och, på något vis, gå vidare ifrån? Det är värt ett försök.

Någon erfarenhet av att skriva kan jag inte påstå att jag hade. Jag hade ju jobbat med formgivning hela mitt yrkesverksamma liv, först som originalare, AD-assistent och efter ett antal års designutbildning slutligen som Art Director de senaste femton åren. Okej, jag hade levt nära de texter som copywriters i min omgivning producerade, haft synpunkter och kommit med inspel, men aldrig skrivit något själv.

Den 30 mars 2005 skrev jag ett långt mejl till alla nära, kära, vänner och kollegor. Alla visste att vi skulle ha barn i den vevan och alla väntade på det roliga beskedet. Men efter våra omtumlande veckor med kejsarsnitt, ambulanser, hjärtoperationer och vårt lilla spädbarn vars liv hängde i en skör tråd så orkade inte varken jag eller min fru prata med alla. Vi orkade inte berätta hela historien om och om igen. Vi orkade egentligen ingenting.

Mejlet hade ämnesrubriken "Ett väldigt långt mejl" och handlade om allt vi varit med om de senaste veckorna och en vädjan till alla att hålla ut tills vi hade kraft att höra av oss. Många var rörda men tacksamma över mejlet, och några tyckte om sättet det var skrivet på. Jag minns speciellt ett svar jag fick från min kollega på jobbet som är copywriter. En bit av hennes svar löd så här (jag hoppas det är okej att jag citerar dig Ulrika):

"Därför sitter jag nu här med mascararänder på kinderna och tänker på er och på att Abbe har en pappa som kan skriva de mest fantastiska mejl man kan tänka sig. Jag tror det kommer att gå till historien som den bästa berättelsen någon skrivit om hur det är att befinna sig i er situation"

Kanske såddes ett första frö till den här bloggen i och med den uppmuntrande kommentaren? Inte medvetet, och inte just då – i kaoset – men vid en blick i backspegeln kan det nog ha varit så. Det var också Ulrika som indirekt fick mig att fundera på ifall en blogg kunde vara ett bra verktyg för att skriva av sig, då hon startade sin i juni 2007 för att rapportera hem från sitt juryarbete i Cannes Lions, världens största reklamtävling.

Så där satt jag framför datorn och funderade på mina första inlägg, i augusti 2007. Jag tänkte tillbaka och skrev. Jag mindes, bläddrade i journaler, kollade datum på digitalbilderna och saker föll på plats, bit för bit. Och jag skrev. Det kändes skönt. Allt som trängts i skallen på mig fick istället komma ut och infogades, sida vid sida, i min dator. Jag tömde huvudet och skrev. För min egen skull.

Så småningom berättade jag för några på jobbet, de blev nyfikna och fick läsa. Så några fler, och några till. "Det här kan andra i samma situation ha glädje av att läsa", sa en kollega. Varför inte, tänkte jag och postade ett par inlägg i hjärtebarnstrådar på olika föräldraforum. Det var då det.

Nu sitter jag här med över tiotusen besök per vecka och alla era underbara kommentarer. Jag förstår knappt hur det gick till. Det var inte så jag hade tänkt när jag skrev mina första trevande ord, men jag är väldigt glad att vara här.

Miljoner tack för att ni förgyller mina dagar.

Andra bloggar om: , , , ,

Respektlöst, tycker jag.

Abbe och jag skulle ha åkt till habiliteringen idag. Han skulle träffa sin logoped och sin sjukgymnast i vanlig ordning. Men eftersom han fortfarande hade feber under natten och var rätt skruttig i morse så bestämde vi att det nog var bättre för honom att vara hemma och krya på sig.

Jag slog numret till logopeden på habiliteringen för att berätta att vi inte kunde komma, men möttes av en sån där datorröst: "Välkommen till Alingsås lasarett. Personen ni söker är sjuk."

Det är sex mil tur och retur från vår bostad och ett sånt här besök tar åtminstone en halv arbetsdag i anspråk med resor och allt. När hade de tänkt berätta att meningen med besöket halverats, och att det skulle betyda att vi behöver göra om allt igen inom kort?

När vi kommit dit, eller?

Andra bloggar om: , , ,

13 januari 2009

Alla vägar bär till...



Andra bloggar om: , ,

Två hela arbetsdagar.

Torsdag och fredag. Två dagar på jobbet efter ledigheten innan barnvaktspusslet och VAB-blanketseländet drog igång.

Vi vände i hallen på förskolan i går morse, storebror och jag. Han hade ont i magen och kände sig hängig. Vi snackar inte maginfluensa igen, tack och lov, men hans mage har varit lite skum ett par dagar. Dessutom somnade han ju väldigt sent i förrgår efter det långa krånglandet som resulterade i en faderlig härdsmälta.

Han fick i alla fall vara hemma. Mormor och "morfar" som skulle hämta på dagis igår, fick ringas in många timmar tidigare. Jag fick komma sent till jobbet. Medan Abbe fick stanna på förskolan.

Lagom till läggdags i går kväll var det Abbemannens tur.
Temp: 39,2°C och hosta som en demon.

Nu ligger två små randiga figurer i min säng med varma pannor. Mormor & co är på väg igen.



Andra bloggar om , , , ,

12 januari 2009

Bra jobbat, herr Pappa.

Suck. Det är så svårt ibland. Abbes brorsa skulle inte sova igår kväll, det hade han gett sig fan på. Han höll på och krånglade och bråkade tills jag blev riktigt förbannad på honom och gjorde en hjärndöd grej.

Efter att vi kört hela den vanliga proceduren vid läggdags trodde jag läget var under kontroll. Stoppa om, sjunga Abbe till sömns, stå en liten stund bredvid brorsans säng och så småningom smyga ut. Jag satte mig och skrev utanför pojkarnas rum och skulle titta in då och då. Som vi alltid gör.

Men icke.

Storebror hade tusen argument för att inte sova. När klockan var nästan två timmar över läggdags och han gjort allt han kunde för att hålla sig vaken, legat och gapat och sjungit högt inne i killarnas rum, tills han nästan väckt Abbe, tröttnade jag. Jag drog ut honom ur rummet och ställde honom mitt på köksgolvet med alla lampor tända och sa: "Här ska du stå. Hela natten! Du får absolut inte sova, inte sätta dig, eller lägga dig ner. Du ska bannemig vara vaken hela natten om det nu är det du vill, så får du se hur trött du är i morgon."

Väldigt moget, Abbepappan.

Där stod han. Först småfnissande lite. Så småningom insåg han att jag kokade och han började känna sig lite dum. När han behövde gå på toa och kom tillbaka frågade jag om det inte var bättre att lägga sig i sängen och sova trots allt, han nickade och kröp upp i sängen.

Det tog inte många sekunder förrän han kom lufsande och sa förlåt. Jag sa att jag också varit dum, vi kramades och blev kompisar igen.

Så jävla onödigt alltihop, va?

Andra bloggar om: , , , , ,

Stora Bloggpriset.

Jag antar att det inte är någon som har missat att Aftonbladet och Bloggportalen tänker delat ut priser till årets bästa bloggar i sju olika kategorier. Det figurerar ju lite olika såna här tävlingar. Somliga stora, somliga små, vissa väldigt seriösa andra lite mer på skoj. Jag var ju själv (enligt min kontakt på RixFM) bara några röster från att ta hem Blogg-SM som RixFM arrangerade ihop med Glocalnet för några månader sedan (lite surrealistisk tanke men ändå). Men Klaus knep välförtjänt titeln framför näsan på mig.

Jag tycker det är kul att man uppmärksammar bloggosfären på det här sättet. Bloggar är och kommer sannolikt att förbli stora aktörer i det totala medieflödet och bör därför tas på allvar tycker jag. Måhända att somliga är mindre seriösa än andra men i yttrandefrihetens Sverige så finns det plats för alla.

Stora Bloggpriset känns kanske som den seriösaste ansatsen hittills. Med en stor medieaktör som Aftonbladet (läs Shipstedt) bakom, ökar seriositeten. Bloggosfärens okrönte konung Alex Schulman är visserligen av en annan åsikt. Och visst. Jag håller med honom att en kvalificerad jury hade varit bättre. Genom att låta folk rösta kommer de med många läsare att vinna och ordningen cementeras; de stora förblir stora och de små förblir små. Om Blondinbella ber sina 600 000 läsare rösta på henne borde hon få fler röster än om Ulrika ber sina 3 000. Även om jag tror att Blodinbella procentuellt sett har betydligt fler fiender bland sina läsare än Ulrika.

I fredags släpptes nomineringarna i Modekategorin, och under veckan kommer de att tillkännage kategori för kategori. Jag vet att det är några bloggare i Stora Bloggprisets 93 personer starka panel som nominerat mig och det är jag omåttligt stolt och glad för. Men eftersom det kommer att röra sig om hundratals nomineringar får vi se om det räcker ända fram till en plats bland de fem utvalda i någon kategori.

Nu vill jag passa på att rikta ett stort, stolt och varmt tack till er som har föreslagit Heja Abbe till Stora Bloggpriset. TACK!

Och samtidigt uppmanar jag alla att under veckan gå in och titta på de nominerade bloggarna inom Nöje & Kultur, Mode, Sport & Fritid, Livsstil, Prylar & Teknik, Vardag, Politik & Samhälle. Och rösta på de ni tycker är bäst helt enkelt.

UPDATE:
Fler kategorier har släppts. Klicka på länkarna ovan.

UPDATE 2:
Det räckte inte ända fram för Heja Abbe, men jag är ändå stolt och glad för att det fanns några i panelen som tyckte att jag borde varit bland de nominerade. Tack än en gång för det.

Andra bloggar om , , , , ,

11 januari 2009

Nästan som Jesus.





Jag kan faktiskt ana hur han kände sig när han gick på vattnet, Jesus. Det måste varit en läcker känsla. Men mycket närmare än min tur på isen idag kommer jag nog aldrig den upplevelsen.

En alldeles spegelblank, klar och mörk kärnis som dessutom kompletterats med några millimeter vatten på toppen, gjorde att det nästan kändes som att långfärdsskridskornas skär dansade fram på självaste vattenytan. Magiskt.

Andra bloggar om , , , ,

Smicker funkar alltid.

Har du kollat in det nya nätmagasinet BoomBaby.se?

Jag gillar dem.

Kanske för att de säger att Heja Abbe är en av Sveriges bästa, roligaste och mest inspirerande föräldrabloggar just nu.

;-)

Andra bloggar om: , , ,

10 januari 2009

Pox till alla BB. Om jag får bestämma.

Om du har läst början av den här bloggen – de där första kaotiska timmarna i Abbes liv – så vet du att de upptäckte att Abbe hade ett missbildat hjärta redan vid en kontroll som gjordes efter hans första dygn i livet.

Man höll på med ett screeningtest i Västra Götalandsregionen där man mätte syremättnaden i spädbarnets blod med en så kallad pulsoxiometer (pox) innan 36-timmarskontrollen, för att utröna om man hittade fler allvarliga hjärtfel än man vanligen gjorde utan den här metoden.

Abbes testresultat: 48 procent. Syre. I blodet. Och eftersom det skall vara 100% drog cirkusen igång.

När jag slog upp G-P igår fanns en artikel om ett nytt hjärttest som kan rädda liv, och jag behövde inte läsa många rader för att inse att det handlade om studien som Abbe deltog i. Han var ett av de 39 821 spädbarn som testades mellan 1 juli 2004 och 31 mars 2007 då studien pågick. Han var ett av de 60 barn som föddes med livshotande ductusberoende hjärtfel under perioden. Han var ett av de barn de upptäckte med hjälp av testet.

Även om jag mycket väl känner till hur allvarligt det var, hugger det till lite i magen när jag läser om det i tidningen. Det bli så påtagligt och otäckt på något vis. Jag citerar Madeleine Sahlman på G-P:

"Ett till två per 1000 nyfödda har ett omedelbart livshotande så kallat ductusberoende hjärtfel. Felet innebär att blodet till lungorna eller resten av kroppen stryps när fosterförbindelsen, ductus, sluter sig. Den processen startar med barnets första andetag och avslutas i allmänhet inom ett par dygn. När detta sker blir barnet mycket snabbt dåligt och behöver omedelbart tas om hand. I annat fall avlider barnet."

Utan studien och med lite otur, kanske jag inte hade haft världens bästa Abbeman idag. Det gör ont att tänka på det.

Forskningsrapporten visar i alla fall tydligt att man i tid upptäcker allvarliga hjärtfel i betydligt större utsträckning med den här metoden än bara med den traditionella läkarkontrollen. Är du intresserad kan du läsa mer här, här, här, här, här, här, här och på en massa andra ställen. Orsaken till att det skrivs om studien just nu är att den publicerades i British Medical Journal igår.

Tänk att med en enkel liten undersökning kan man rädda många små spädbarns liv varje år. Se nu till att varenda BB i landet har en pulsoxiometer och att det här blir en rutinkontroll.

Snälla.

Andra bloggar om , , , , , , , ,

09 januari 2009

Godnattsång.

Ibland sjunger jag för Abbe när han ska sova. Det är så fint att se hur hans ögon sakta ändrar form. Det är förresten märkligt med Abbes ögon, jag kan inte riktigt säga vilken färg de har. Ibland väldigt gröna, som smaragder. Nästa gång bruna och fina som den Italienare han måste varit i sitt förra liv. Och några gånger går det liksom inte bestämma vilken färg de har. Inte som storebrors, som alltid är ljusblå och glittriga.

I alla fall. Jag tycker om att sjunga och se hur han kämpar för att hålla sig vaken, men till slut alltid kapitulerar inför sömnen. Först med stora och uppspärrade ögon, som tittar på mig tyst och väntar spänt på vilken sång som ska komma härnäst. Jag kan inte så många vaggvisor. När jag klarat av "vyss lull lille palt" och några till tar det slut.

Men det finns sång jag alltid sjöng Abbes storebror till söms med, då han var liten. Det är ingen vaggvisa, men den fungerar precis lika bra på Abbe som den gjorde på hans bror. Dessutom är det en otroligt bra låt.

"Old pirates, yes, they rob I,
Sold I to the merchant ships,
Minutes after they took I
From the bottomless pit."

Abbe tittar fortfarande stort, men ligger alldeles tyst.

"But my hand was made strong
By the hand of the almighty.
We forward in this generation
Triumphantly."

De små ögonlocken ser tyngre ut. Abbe tittar och lyssnar.

"Wont you help to sing
These songs of freedom?
cause all I ever have:
Redemption songs,
Redemption songs."

Efter första refrängen blinkar han allt oftare. Och allt längre.

"Emancipate yourselves from mental slavery,
none but ourselves can free our minds.
Have no fear for atomic energy,
cause none of them can stop the time."

Nu är de små ögonen mer stängda än öppna. Energin som går åt för att öppna dem överträffar vida den han sparar när de är stängda.

"How long shall they kill our prophets,
While we stand aside and look?
Some say its just a part of it.
We've got to fulfil the book."

Vid det här laget blundar Abbe hela tiden. Jag sänker rösten och sjunger refrängen svagare och svagare, och jag inbillar mig att det är ett litet leende jag ser på hans läppar. Han sover sött, och jag tittar länge på honom medan jag sjunger färdigt sången för säkerhets skull. I min mage känns allt varmt och gott.

Medan blicken vilar kvar på den snusande lille grisen funderar jag på om Bob Marley någon gång insåg vilken fin vaggvisa han skrev 1979, då han plitade ner texten och ackorden till "Redemtion Song".

Andra bloggar om: , , , , ,

08 januari 2009

Lite tysk musikhistoria.

Jaha. Det var nog spiken i kistan för mina musikaliska husgudar från tonårstiden på åttiotalet. Läser att Florian Schneider lämnar Kraftwerk, och därmed är det väl slut med dem. Fast vid närmare eftertanke dog det för ett bra tag sedan och det sista riktigt fantastiska album de gjorde var nog ändå Computer World, 1981. Därefter har några halvlyckade upplivningsförsök sett dagens ljus men mer har det liksom inte blivit.

Okej. Detta har inte så mycket med Abbe att göra men desto mer med mig, Abbepappan. För även om Kraftwerk kanske aldrig betytt något för Abbe, eller för dig, så var det deras musik som formade hela min ungdom, och om du inte var med på den tiden eller aldrig upptäckt Kraftwerk vill jag gärna passa på att berätta lite om dem.

Kraftwerk är, skulle jag säga, Tysklands i särklass viktigaste bidrag till den moderna populärmusiken. Det beror på, för att citera Wolfgang Flür, "att de försökte fånga upp hur de trodde att deras hemland skulle låta, snarare än att skapa en tysk version av angloamerikansk popmusik". Deras strategi var att kombinera en tysk fascination för att använda teknik, med en form som påminner om en stråkkvartett. Både Schneider, och Kraftwerks andra grundare Ralf Hütter, kom från en klassisk musikbakgrund.

Om man bara är ytligt förtrogen med Kraftwerks musik betraktar man dem sannolikt som pionjärerna inom elektronisk musik, speciellt syntpop och techno. Men om man fördjupar sig en liten gnutta upptäcker man mängder av fantastiska, catchiga och många gånger vackra melodier.

Ta till exempel "The Model" från 1978. Kraftwerks ursprungliga sound uppfattades säkert som en ironisk blinkning till skönhetskulten, med ett dansant beat. Men den innehåller också en central trånande tonslinga, vars sorgsna klang egentligen inte riktigt kom fram förrän Balanescu Quartet gjorde en på cover låten 1992.

Eller "Computer Love", en hyllning till – och melankolisk reaktion mot – elektronisk kärlek (1981!) vars melodi var så stark inte ens Coldplay lyckdes förstöra den när de lånade stora delar av melodin till sin låt "Talk" 2005.

Och nu lämnar en av grundarna skeppet. Tidigare har Wolfgang Flür och Karl Bartos från storhetstiden under sjuttio- och åttiotalet hoppat av. Kvar är nu bara Ralf Hütter.

Nu ska Hütter och tre nya bandmedlemmar turnera som förband(!) till Radiohead, ett av mängder av band som aldrig skulle låtit som de gör, om inte Kraftwerk funnits. Inget ont om Radiohead, men lite sorgligt känns det.

Som att Elvis skulle vara förband till Brolle. Ungefär.

Andra bloggar om , , , , , ,

Signor Abbe.

Jag börjar så smått att tro på reinkarnation. Det slog mig häromdagen att Abbe med största sannolikhet varit sydlänning i ett tidigare liv. Italienare närmare bestämt. Jag noterat det tidigare men nu ser jag det tydligare och tydligare.

Hör på det här: Pasta hör till favoritmaten (okej, kanske inte så unikt för en treåring). Abbe älskar espresso. Han kan äta hur många oliver som helst. Njuter av att doppa vitt bröd i olivolja och balsamvinäger. Han trivs bäst i solen och värmen, och har ett rykande temperament. Dessutom gestikulerar ju Abbe vilt hela tiden, med sitt teckenspråk.

Italienare. Visst är det uppenbart?

Andra bloggar om , , , ,

07 januari 2009

Hej.

Jag är tillbaka. Hur var det man gjorde nu igen?

04 januari 2009

God fortsättning.

Äntligen fick min iPhone kontakt med det trådlösa nätverket här. Uppkopplingen är sådär. Men in rasar nästan femtio julhälsningar från er, och kommentarer om att ni saknar oss. Jag är rörd. Det har faktiskt varit skönt att vara helt ledig från allt ett tag, men jag ska erkänna att jag saknar er lite nu.

Abbe ligger i vagnen och sover bredvid mig och jag ska snart rulla upp honom till rummet och softa med en skön bok, men jag ville bara säga hej först. Vi lever, och vi kommer tillbaks. På torsdag närmare bestämt.

Tills dess, ha det fint och fortsätt läsa gamla inlägg så länge.