30 juli 2009

Halvfullt glas. Inte halvtomt.

Ärligt talat. Det hade inte varit svårt att deppa ihop en gnutta. Jag menar va fan, här köper man en resa för att komma bort ett tag och ha det skönt. Och så hamnar man i samma jäkla snurr med läkare och skit som man alltid befinner sig i.

Abbe med feber och kliande prickar på hela kroppen fattar inte varför han inte får leka med de andra barnen. Eller varför han inte får bada i poolen. Mitt hjärta blöder varje gång han tittar på mig med ledsna ögon och frågar om det är okej att gå till de andra barnen. Idag sa han att han ville vara uppe sent så han kunde gå till lekplatsen när ingen var där.

Vi känner oss lite som att vi är pestsmitade. Inga trevliga middagar i restaurangen som alla de andra gästerna, utan halvljummen mat inslagen i folie där allt är tillknycklat och har runnit omkring eftersom vi själva får släpa upp det till rummet. Jag här. Mamman där. En med storebror. Och en med Abbe. Och dessutom ett jäkla kaos med hemresan.

Inte alls som det var tänkt.

Men å andra sidan. Det är soligt här. Det är varmt och skönt. Hemma regnar det. När Abbe fått febernedsättande och medicin mot klåda mår han ganska okej. Då kan vi gå till havet en liten stund och bada. Och när han säger "ne ee looli å va å ee-a" [det e roligt å va på Kreta] känns det ganska fint ändå. Dessutom så får vi ju faktiskt ett par extra dagar i Grekland. Jävligt kaotiska, men ändå.

Tur att man är född till optimist.

Anthrax?


Abbes medicin mot klådan låter misstänkt lik det där som hela världen var rädd att få i ett kuvert i brevlådan efter elfte september-dåden.

Borde jag bli orolig tro?

29 juli 2009

Turistens klagan.

Jag sitter på vår balkong och har ätit folieinpackad trerättersmeny med ett taskigt rödvin som låg i en välkomstkorg på rummet då vi kom. Vi delade upp oss lite ikväll, så mamman är i poolbaren med storebror och spelar chack. Mysigt. Han behöver få känna att det är lite semester på hans villkor också, hur svårt det än är.  

Lustigt nog kommer jag att tänka på en textrad ur en en underbar Cornelis Wreesvijk-klassiker. Märkligt. Fattar inte var jag fick den ifrån plötsligt?  

"Själv är jag bakom lås och bom på mitt hotell, en kväll bak barrikaden, en vanlig kväll ..." 

28 juli 2009

En tenniskille.


(Ursäkta bildkvalitén. Jag har ingen dator med mig utan testar att mobilblogga. Får återkomma med bilder när vi kommit hem. När det nu blir ...)

Det händer kul grejer också. Storebror går på tennisskola till exempel och tycker det är skitkul. Han är riktigt duktig faktiskt.
Och just det ja. Grektandfén betalade två Euro. Om någon lurat på det.

Inte prickfritt.

Abbes feber har äntligen minskat något, men istället har något annat ovälkommet börjat dyka upp på hans lilla kropp. Sakta men säkert liknar han mer och mer en salami.

Vi började ana oråd och en läkare tillkallades. Först en kontroll igår och så ett återbesök idag för att garanterat kunna fastställa det vi börjat misstänka. Chickenpocks. Eller vattenkoppor som det heter när doktorn pratar svenska.

Så minns jag skyltarna jag gått förbi hundratals gånger i entrén till barnsjukhuset. De där som förbjuder folk att överhuvudtaget gå in på sjukhuset om de så mycket misstänker att de har vattenkoppor. Jag kommer att tänka på skyltarna och hur otroligt smittsamt vattenkoppor är, och inser plötsligt hur isolerade vi blir nu.  Hur populära skulle vi vara om vi kom ned till restaurangen med en prickig Abbe? Inte speciellt misstänker jag. Så nu har vi fått upp ett stabilare bord till balkongen istället för det vingliga i vit plast med ett ben i mitten.  Det blir till att bära upp maten och äta där. I karantän.  

Men det var visst inte allt. Det visar sig att vattenkoppsbarn inte är välkomna på flygplan, så Abbe får inte lov att flyga hem på fredag. Suck. Det blir till att ringa till försäkringsbolaget. Mycket märkligt ska man vara med om som Abbepappa.   

       

26 juli 2009

Trettionio grader Celsius.

Temperatur i skuggan idag. Och i Abbes kropp.

Hur mycket ger en framtand i Grekland?

Storebror går omkring och vickar på en framtand i överkäken. Det blir hans tredje tand som ramlar ut, när den väl gör det. Den första la han i ett glas och nästa morgon fanns där en guldpeng, precis som sig bör. Den andra försvann liksom, men det löste tandfén ändå.

Men nu har han som sagt den tredje tanden på gång. Stora killen. Jag trodde den skulle ha ramlat ut för länge sedan. Min kompis lockade med att tandfén på Käringön är väldigt generös, men den lossnade inte ändå. Och de senaste dagarna har den pekat åt alla möjliga håll så han har sett ut som en liten byfåne emellanåt. Men har den ranlat ut? Icke. Nu vet jag varför.

"Jag ville inte tappa den hemma. Jag vill veta vad man får av den Grekiska tandfén. Jag vet att hemma blir det en tia eller tjuga och på Käringön kan det bli mer. Men jag bryr mig inte om ifall jag får mindre i Grekland, jag vill bara veta." Sa storebror.

Själv undrar jag i vilken valuta.

Andra bloggar om , , , , ,

25 juli 2009

Nitton timmar.

Vi hann komma hit sent igår kväll, sova, käka frukost, bada en stund i poolen, gå ner till stranden, äta lunch och bada lite i havet. Nitton timmar sammanlagt. Sedan fick Abbe feber. En bit över trettionio grader. 

Livet är härligt.   

Storebror lär ut poolknep.

I receptionen stod en upprörd gäst och klagade på att det inte fanns tillräckligt många solstolar vid poolen.

— Det var likadant igår. När jag kom ner till poolen fanns inte en enda ledig stol. Ni måste skaffa fler.
— Jag kan lära dig ett knep, sa storebror plötsligt till den okände mannen.
— Eeh ... jaha, sa han förvånat. Vad då för knep?
— Du får gå ner tidigare till poolen.
— !!!

24 juli 2009

Hej då sommarväder.



Vi tröttnade på regnet, bokade en restresa. Om några timmar drar vi till Kreta.

23 juli 2009

Dagens tecken – Regn.



Herregud vad det har vräkt ner här idag. Därför får dagens tecken bli "regn". Dagens tecken, förresten? Det har ju för bövelen regnat varenda dag sedan jag gick på semester för knappt tre veckor sedan. Nåja, nästan varje dag i alla fall.

Andra bloggar om , , ,

Varning för glädjetårar.



(Tipstack till Jonas Silverfisken Peterson.)

22 juli 2009

Varför finns det inga föräldratidningar som vänder sig till pappor?

För en dryg månad sedan började jag på ett inlägg som av någon anledning aldrig blev färdigskrivet. Jag var inte helt nöjd, och det har legat bland mina utkast och jäst sedan dess. "Det där ska jag ta upp igen, det är intressant" har jag tänkt. Men så har det dykt upp någon ny tanke som fått blomma ut, och det där inlägget har blivit liggande.

Det skulle handla om föräldratidningar. Jag har funderat mycket på varför de nästan uteslutande vänder sig till den ena föräldern?

Så blossade en debatt upp i DN om föräldrasajter, bloggar och könsroller på internet, och plötsligt blev inlägget mer aktuellt än någonsin. Så here we go, jag gör ett försök att skriva klart det:

Vi har massor av tidningar och magasin på jobbet. Man har det på en reklambyrå. Dels för att hänga med på vad som händer i olika branscher, se vad konkurrenterna hittar på och för att läsa om nya trender. Men också för att ha koll på hur våra kunders annonser gör sig i tidningen.

Då och då bläddrar jag i mammatidningarna. Just det, mammatidningarna. För oavsett om de heter "Mama", "Vi föräldrar" eller "Föräldrar och barn" så kan de inte skryta med att ha speciellt mycket som vänder sig till papporna. Allt är skrivet ur mammans perspektiv. Allt. Som om föräldrar bara var av ett kön.

Jag är inte ute efter någon absolut jämlikhet, på alla tänkbara plan. Jag tror inte på det. Det är skillnad på kvinnor och män och det tycker jag att det ska få vara. Vi har olika intressen och inom somliga områden har vi olika förutsättningar. Nu snackar jag inte om löner och sånt, det är bara för sorgligt att det fortfarande inte alltid är lika lön för lika arbete bara för att vi har olika kön. Patetiskt. Men det finns saker där män är mer lämpade och andra där kvinnor är mycket bättre. Bära barn i magen, förlösa det och amma det är till exempel omöjligt för oss män, om vi nu ska snacka om något ur just föräldraperspektivet.

Men när jag läser föräldratidningarna får jag uppfattningen att papporna inte överhuvudtaget är intresserade av föräldrarollen. Inget kunde vara mer fel om du frågar mig. Jag hör ju snacket bland killkompisarna, jag märker hur stolta de är och jag ser hur det glöder i blicken på dem när de berättar om sina barn.

Nog måste det finnas manliga perspektiv på föräldrarollen att skriva om. Hur upplever männen graviditeten, att gå vid sidan om och i vissa fall se sin kvinna må dåligt? Hur är det att vara man vid en förlossning? Vad oroar sig papporna för? Hur tänker män kring uppfostran? Och ska vi ändå gå på de inrutade könsrollerna som t ex att män är mer teknikintresserade än kvinnor borde det väl gå att göra en uppsjö artiklar och tester om barnvagnar, barncyklar, spel till konsoller och datorer eller varför inte bilbarnstolar och avancerade babywatchprylar.

Varför finns det inga föräldratidningar som vänder sig till pappor? Jag är lite rädd att jag har svaret själv.

Förmodligen säljer det inte.

Andra bloggar om , , , , , ,

Majskorv?

Klart man inte ska härma sin son som har talfel. Det är dumt, elakt och dessutom lär han ju sig inte hur orden ska låta om jag säger likadant som honom. Men häromdagen kunde jag inte låta bli, det passade liksom så bra nu, i Abbes bajsuniversum.

– Ahhp-a, nu e en maaihhs. [Pappa, du e en bajs]
– Va?! Är jag en majs?
– Näe, ya aa maaihhs! [näe, jag sa bajs] sa Abbe och skrattade.
– Ja. Majs.
– Men ahhp-a! Nu äyer maaihhs, men ya äyer maaihhs!

Jag log mot honom. Och jag såg på hans pliriga små ögon att Abbe visste att jag förstod vad han menade.

Andra bloggar om , , ,

En solskinnsdag.







Tro det eller ej, men vi lyckades pricka in solskensdagen den här semestern då vi tog en båttur till Härmanö. Varsågoda, ett litet soundtrack till bilderna.

20 juli 2009

Det är inte självklart, slog det mig.

Abbe och jag satt på caféet nere på bryggan på Käringön i den Bohusländska skärgården. Jag hade njutit av en latte i lugn och ro medan Abbe smaskade i sig en glass med de andra barnen. Mamman gick en tur för sig själv och letade efter ett kort till min kompis son som nu blivit så stor att han konfirmeras i morgon. Herregud!

Glassen var slut och Abbe klättrade upp i mitt knä medan jag försökte få min caffe latte att vara i en evighet. Det finns inget som är bättre än att få lov att ha honom i famnen ibland. Som nu. När jag har all tid i världen och håller inte på med något mer avancerat än att sörpla i mig en kopp kaffe. Jag har redan börjat märka på storebror att stunderna man får gosa med honom blir färre och färre. Nattning, och på morgonen när han vaknar, undantaget.

Nåväl. Abbe klättrar upp och ner i mitt knä. Långa stunder står han upp på mina lår för att kunna se allt som händer på bryggan. Folk kommer och går, bär på matkassar från affären på väg till båtens minimala kylutrymme, någon strosar förbi för att titta på folk, någon annan ska beställa kräftor hos fiskhandlarn. Livet flyter på med precis det där tillbakalutade tempot man önskar sig en dag på semestern.

När Abbe står upp i mitt knä passar jag på att krama honom hårt. Jag trycker hans lilla bröstkorg mot mitt huvud och det känns som att ingenting i världen kan slå det här ögonblicket. Abbe babblar på om allt han ser och allt som han undrar över, när jag hör något som får mig att inse hur fantastiskt livet är. Abbes hjärtslag.

Jag lägger örat mot hans bröst och lyssnar. Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk. För ett ögonblick ignorerar jag alla Abbes "vad är det?" och alla "varför?" och bara sjunker in i rytmen från det lilla hjärtat. Och så tänker jag hur otroligt allt är ändå. Tänk att det dunkar och slår, att det tickar och går, där inne i Abbes bröstkorg. Tänk att jag får sitta här med honom i knät och höra det lilla dunket.

Vilket mirakel.

Andra bloggar om , , , , , ,

19 juli 2009

Storebrors ordval — del #384.

Sammanlagt fem barn i åldrarna fyra till nio år har samsats i ett litet hus här på Käringön. För det mesta går det hur fint som helst, men då och då blir det såklart lite bråk. Igår var alla barnen på andra våningen och lekte när storebror kom springande för att rapportera det senaste.

— Pappa, det är världens krig där uppe. Med Abbe i huvudrollen.

17 juli 2009

Gammal möter ung.

Är på Käringön några dagar med goda vänner, och idag när vi tog båten till en sandstrand på Härmanö kom jag att tänka på en ordväxling mellan storebror och "morfar" för någon vecka sedan. Ett skönt möte mellan ett gammalt ordspråk och den svenska ungarna av idag snackar. De var nere vid stranden hemma på Björkö och det var dags att ta fram picknickkorgen och käka lite.

- Nu ska det bli gott, sa morfar, sjön suger.
- Tycker du? svarar storebror, jag tycker det är jättetrevligt.

14 juli 2009

Prata riktigt bra.

Abbe, mamman och jag satt och småpratade i morse.

– Ya uill åå-a ill o-oorn, sa Abbe plötsligt.
– Vill du åka till doktorn, vännen?
– Yaa. Ya uill ne nuu.
– Vill du åka nu? Men den gång?
– Yaa. Å laanga min mun.
– Älsklingen min. Doktorn ska göra det, senare i höst. Men först ska vi ha lite sommarlov.
– Men ya uill ne nuu.
– Vad händer när doktorn har lagat din mun då? Hur blir det då?
– Nå an yaa myaa-a yi-ii myaa. [då kan jag prata riktigt bra]

Stackars lilla vän. Tänk att han är så medveten om sina tillkortakommanden. Så krass. Min älskade fyraåriga lilla kämpe. Nu är han trött på det här. Nu vill han att folk ska förstå vad han säger.

Jag kände klumpen svälla upp i halsen och såg mammans underläpp börja darra. Det där var bara för mycket en tisdagsmorgon på semestern. Jag lyfte upp Abbe i famnen och kramade om honom för att han skulle slippa se mammas och pappas reaktion.

Min hjälte.

Andra bloggar om , , , ,

13 juli 2009

Heja er!

Med jämna mellanrum skriver någon av er en kommentar och berättar att hon (det är oftast en hon) precis läst färdigt hela bloggen. Från första inlägget och fram till idag. Det är en väldig massa ord. Just nu snackar vi tolvhundraelva inlägg!

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är så otroligt glad för alla er som har varit med länge och läser allt jag skriver. Ni anar inte. Men jag kan inte låta bli att bli imponerad över nytillkomna läsare som börjar från första inlägget och plöjer igenom hela bloggen. Det är så in i helvete smickrande så att jag nästan får dåndimpen.

Jag funderar på om jag ska gå någonstans och börja tillverka guldmedaljer till alla er som läst hela Heja Abbe. Det är ni bannemig värda.

Andra bloggar om , , ,

12 juli 2009

Storebror – fransosen.

Alltså jag vet inte var han får alla sina ord ifrån. Jo jo, självklart kommer en stor del av snacket från mig och mamman, men allt som oftast överraskar han mig med ordval som jag inte kan påminna mig att jag använder så särskilt ofta. Och uttryck jag verkligen inte väntar mig ur en sexårings mun.

– Pappa det var jättekul att göra de där slangbellorna.
– Jaså.
– Jag gjorde min helt själv.
– Nähe?! Vad bra.
– Ja visst. Hittade en bra pinne i skogen, sågade av den, fixade gummiband, knöt fast det och så – Voilà!

Andra bloggar om , , ,

10 juli 2009

Smart ass.

Vi har ett akvarium. Jättefint när det är rengjort och i ordning. Dåligt samvete all tid däremellan. Under de senaste dagarnas semesterregn har jag ägnat ganska många timmar åt att rengöra, ta bort växter som tagit överhanden, plocka ur all inredning och sätta tillbaks den på ett nytt sätt. När det till slut började se riktigt fint ut krönte vi hela projektet med att åka och köpa några nya fiskar. Killarna fick välja sort efter konsultation med akvarieexperten.

Sedan satt vi väldigt länge och bara tittade på fiskarna som simmade runt i akvariet, storebror och jag. Fridfullt och spännande på samma gång. Att få sitta tillsammans med sin sexåring en lång stund och bara titta och småprata, helt utan TV eller dataspel, är en ynnest. Något att ta med sig i hjärtat och njuta av när det är stressigt. Vi började räkna fiskarna.

– Hur många glödbandstetra har vi? sa jag. En ... två ...
– Sex stycken.
– Oj! Vad snabbt du räknade, vännen.
– Ja. Jag gör det matematiskt.
– Hur då menar du?
– Kolla, där simmar tre, och där borta är tre stycken. Och tre plus tre är sex. Det går mycket fortare än att räkna en ... två ... tre ... fyra ... som du gör.

Andra bloggar om , , ,

En annan "Abbe" från Lerum.

Kolla in den här lille killen. Så kan det gå om man lägger ut filmer på nätet.

Förmildrande talfel.

Apropå mitt bajsinlägg. Det låter ganska sött faktiskt när Abbe går omkring och säger sitt nya favoritord. Det blir liksom inte bajs av det.

Snarare majs.

09 juli 2009

Sista svaret ut.

Hur ska Ni fira midsommar?
Eftersom jag är så extremt seg med mina svar är det här lite överspelat. Men jag firade med att sitta i ett airkonditionerat rum i festivalpalatset i Cannes hela dagen och bedömde reklam. Min fru firade midsommar genom att gå upp fyra på morgonen för att flyga hem, bli försenad från Nice pga åska i München, missa anslutningen hem och komma hem vid sextiden istället för på förmiddagen. Och däremellan känna sig oerhört stressad över barnvakterna väntade hemma för att åka iväg på midsommarkalas.

Jag undrar på vilket sätt man märkte att Abbe ej kunde forma ljuden som han skulle, i vilken ålder ifrågasatte man det och varför?
Vi har egentligen vetat ända sedan han fick sin diagnos, bara några veckor gammal, att han sannolikt skulle ha problem med talet. Och det kom liksom aldrig några "ga-ga-ga" eller "da-da-da", utan bara "ma-ma-ma" när han började jollra. Men det är väl först i tvåårsåldern som man fick det bekräftat, när han skulle börja säga saker.

Hur kommer det sig att du valt att ha så mycket bilder, videoklipp etc på Abbe när du själv och resten av familjen nästan aldrig "syns" och du skriver inte heller era riktigt namn osv. Okej, jag vet ju att bloggen "handlar" om Abbe, men ändå- hur går tankarna kring att du har han på bilder och inte brorsan exempelvis?
Kolla svaret på sista frågan i det här inlägget.

Vad har de små söta killarna för intressen?
Intressen? Vad är det för något? Nej, ibland känns det som att dataspel och TV är det enda som storebror är intresserad av. Eller förresten, storebror är ganska intresserad av siffror och bokstäver faktiskt. Och Abbe gillar tåg. Men jag tror de fortfarande mest är intresserade av att leka med kompisar. Inga idrotter än i alla fall.

Har du någonsin funderat på att ge ut någon bok? Du skriver ju väldigt bra här på bloggen! :)
Tack. Kolla svaret på andra frågan i det här inlägget.

Vart bor ni?
I Lerum, två mil utanför Göteborg.

Sitter du i jurys för typ slogantävlingar? Läser man alla motiveringar tror du? Ibland kommer det ju in tusentals svar. Om du vet nåt i denna fråga utveckla det gärna.
Näe, det är inte den typen av jurys jag sitter i. Men jag skulle tro att man läser igenom alla svar man får. Det skulle i alla fall jag gjort, annars hade det känts konstigt.

Hur hanterar du (och din fru men alla är olika) den oro - för vad det än må vara, talet, hjärtat, inlärningsvårigheter, infektioner etc., catch22 bjuder ju på så mycket - som du garanterat bär på och som troligen bubblar upp flera gånger om dagen?
Pheuw, det var en knepig fråga. Jag tror jag och min fru hanterar det på många sätt väldigt lika, och på andra sätt väldigt olika.

Oron kommer och går, skulle jag säga. Hjärtat oroar inte så mycket i vardagen, men desto mer när det drar ihop sig till ingrepp. Jag skrev om just det i förrgår. Tal och inlärningsproblem är mer diffust, men på många sätt jobbigare. Vad ska hända? Kommer Abbe att bli mobbad, kommer han att hänga med? Som du säger så bubblar det upp dagligen under vissa perioder. Men jag försöker att låta bli att ta ut elände i förskott. Det är inte alltid lätt, men jag har gett mig fan på att göra det. Det är så mycket att tänka på i vardagen som det är, utan att grotta ner sig mer i massa skit som eventuellt kan uppstå i framtiden. Istället försöker jag uppskatta alla underbara upplevelser som Abbe och hans bror ger mig här och nu.

Lätt att säga. Svårare att leva efter.

Bajskorv.

Å nu så vill jag bajsa att sommaren är bajs, och bajskorvar är fina och bajset är så grönt. Och bajskorvar är vackra och höet luktar bajs. Och solen är så bajsig och bajset är så vått. Och lilla fåglen bajsar i bajset bajs och bajs och därför vill jag sjunga att bajskorven är bajs.

(Förlåt. Jag var bara tvungen att prova. Jag känner en liten kille som tycker att bajs är det roligaste ordet i hela världen just nu.)

Andra bloggar om , , ,

08 juli 2009

Nitton dagar!

Sådär, nu funkar min telefon igen. Och bredbandet. Kan ni tänka er, det tog faktiskt bara nitton dagar och ungefär lika många telefonsamtal att få det fixat. Inte illa.

Men jag ska ge Telia ett plus i kanten ändå, trots den extremt saktfärdiga hanteringen. De har förstått hur man ska hantera sådana som mig och tillsatt en person på pressavdelningen för att bevaka sociala media. På så vis kan man följa med på vad som sägs om företaget och snabbt gå in och räta ut frågetecken, och det var precis vad som hände då jag skrev mitt lite ilskna inlägg för några dagar sedan.

Precis så som man vill att moderna företag ska interagera med sina kunder. Synd bara att de andra avdelningarna Telia inte funkar bättre, så att det ska behöva ta nitton dagar att få tillbaka sin telefoni efter ett åskväder.

I alla fall. När det väl var ton i luren och ADSL-instrumentet visade fullt utslag var de färdiga med sin bit. Nu återstod min. Nämligen att konstatera att modemet och mina bärbara telefoner var döda. Nya grejer köptes in, bara för att upptäcka att även den trådlösa routern brunnit. Så det blir en ny shoppingtur i morgon.

Jaja. Så är det att bo i skogen.

Andra bloggar om , , , , , , , ,

07 juli 2009

Om det värsta som kan hända.

Malin "fotbollsfrun" Wollin skriver en fin krönika om rädslan för att förlora sitt barn. Och ärligt talat, jag kan inte förställa mig någonting jävligare i hela världen, än just det.

Men samtidigt, jag kan inte gå runt och oroar mig hela tiden, det skulle jag inte orka. Så länge jag hjälper till att undanröja de uppenbara farorna med hjälp av flytvästar, säkerhetsbälten, hjälmar, förmanande och förklarande så känner jag mig någorlunda lugn.

Jag måste det.

För med jämna mellanrum kommer det där hotet riktigt nära. Då blir det på riktigt.

Jag glömmer den mellan varven, men då och då gör den sig påmind. Skräcken. Den första gången var redan något dygn efter att Abbe föddes, när han försvann ifrån oss i en ambulans. Skräcken sladdade in och parkerade på en förhyrd plats i min själ. Och där står den. För evigt på plats i mitt medvetande.

Vid varje ny hjärtoperation är det dags igen, gasen i botten och motorn rusar. Skräcken för att förlora Abbe står kvar där, på sin eviga p-ruta i mitt hjärta. Den har bara stått tyst och stilla ett tag. Ingen har rört den. Men så fort jag tvingas lämna min älskling livlös vid dörrarna till operationssalen varvar den förbannade rädslan upp till paniknivåer. Det är med ett nödrop att jag pallar.

Kanske är det därför jag inte är så orolig i vanliga fall? Kanske måste jag hålla skiten på en vettig nivå i vardagen? För att orka när det verkligen bränner till. För det vet jag ju att det kommer att göra igen.

Och igen.

Andra bloggar om , , ,

Lite lika är de allt.



Andra bloggar om , , , ,

Allt är inte hat, Marcus.

Asså, jag gillar Marcus Birro. Det är inte alla som gör det, det är jag väl medveten om, men jag tycker om honom. Jag gillar att han vågar vara poet 2009. Man ska vara Idolstjärna, fotbollsproffs, pop star eller haft sex i någon dokusåpa för att vara het idag. Inte poet. Det är såå 1900-tal. Men Markus skriver fantastiskt bra poesi när han sätter den sidan till, och kan dessutom en massa om italiensk fotboll, om man nu är intresserad av det. Han sticker ut hakan och debatterar. Och dessutom ömmar jag lite extra för honom eftersom han haft en riktigt kämpig historia på vägen fram till att han för några månader sedan äntligen blev far till sin lilla Milo. Hans sätt att sätta ord på saknaden efter sina änglabarn har fått mig att gråta många gånger.

Men folk har varit elaka mot Marcus, det blir väl så när man står på barrikader antar jag. De har skrivit elaka saker om honom på hans blogg, småbröderna Schulman har drivit med honom på sitt numera nedlagda, misslyckande projekt, 1000 apor och jag vet inte allt han menar att han fått utså. Inte kul såklart.

Marcus svarar med att lägga ner sin blogg, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det börjar kännas lite som Thåströms avskedsturnéer en gång om året. Så långt är det väl okej.

Men nu börjar Marcus faktiskt bli lite tröttsam.

När han på Twitter mal på, drar alla över en kam och kallar oss "den stinkande bloggvärlden" och jämför bloggar (hans flickväns också antar jag) med magsjuka, tycker jag att han är ganska patetisk. Lite ynklig. Han får ta sig i kragen, skaka av sig de som hatar och se de som tycker om honom istället. Att påstå att nätet bara är hat blir utomordentligt fånigt. Här upplever jag faktiskt den raka motsatsen.

Häromdagen kom ett paket till Abbe. Det innehöll ett rör med Skittles, eller S-S-S som Abbe kallar dem eftersom det är massor av färgglada godisar med ett S på varje. Det var Freja med familj som hade skickat dem.

Vi känner inte varken Freja eller hennes föräldrar, inte mer än att jag läser deras blogg och de läser min (Freja har också hjärtfel och samma syndrom som Abbe). Jag antar att de sett när Abbe visar teckenalfabetet, och när han ska göra bokstaven S börjar prata om sina älskade S-S-S. Det räckte för att de skulle tänka på Abbe då de fick syn på Skittles när de åkte färjan till Danmark, och köpa med ett paket till honom.

Är inte det helt underbart?

Det är verkligen inte vad jag kallar för näthat. Tvärtom, kärlek. Abbe blev överlycklig och pratar varje dag om att han fått S-S-S från "Eya". Tusen miljoner tack till Freja och hennes mamma och pappa. Jag hoppas att vi får chansen att ses och tacka någon gång.



Andra bloggar om , , , , ,

06 juli 2009

Så här första vardagen på semestern.

Förkylningen var intensiv men kort. Okej, jag hostar och snorar fortfarande men mår riktigt bra ändå. Jag måste ha badat bort den i det västkustska saltvattnet, eller om det kan ha varit nubbarna jag drack till den den smörstekta makrillen i dill- och gräddsås. Vad vet jag?

Jag tror jag firar semestern med att bjuda på en favorit i repris, några sommarvisor från Abbe. Varsågoda:



Andra bloggar om , , , , ,

05 juli 2009

Fågel på fyra ben.

Det är något visst med hus där det finns en förbindelse mellan rummen som gör att man kan gå in i ena änden av rummet, ut genom andra, runda några hörn och komma tillbaka in genom samma dörr där man först klev in. Barn älskar det där. Man kan springa runt, runt, runt.

Mormor har ett sådant hus och killarna sprang och sprang i morse, åt var sitt håll, precis som Emil och Ida gjorde när de petade varandra i magen och sa "sicken blåst". Men istället sa storebror något annat. Något jag inte riktigt kunde höra eller förstod först. Men efter sjuttiofjärde gången hörde jag att han sa "Fååågel på fyra ben".

Jag frågade honom när de lekt färdigt vad det var för ett knasigt uttryck.

– Äh. Det var en kille på "Halv åtta hos mig" som gjorde en maträtt som hette så. Jag tyckte det lät festligt, så jag ville säga det till Abbe.

Aah. Men då så.

04 juli 2009

Hur träffade du din fru?

Jag fortsätter med frågorna. Idag blir det bara svar på en av dem, nämligen den som står i rubriken till detta inlägget.

Hur träffade jag min fru?

Det var kristi himmelsfärdshelgen år 2000 och jag hade seglat till Skagen med ett gäng killkompisar. Skagen är sedan många år en by helt belägrad av partysugna svenskar och norrmän, just den helgen. Det är tradition bland mina vänner, och det var det också i min frus tjejkompisgäng.

Jag stod på ett bord inne i baren på Skagen Fiskerestaurant med en tamburin i handen och sjöng. Min polare stod på bordet bredvid och spelade gitarr, alla på hela stället skrålade med och stämningen var riktigt mäktig. Personalen hade inget emot att vi höll igång utan bjöd på öl och applåderade. I folkvimlet var ett gäng tjejer som jag kände igen lite eftersom jag träffat vissa av dem tidigare, hemma i Göteborg.

Det blev dags för ställets inhyrda trubadur att spela så vi fick ta paus och stämningen på stället dog ironiskt nog helt när den stackarn satte sig på sin pall vid mikrofonstativet. Vi la ifrån oss instrumenten och satte oss och tog en öl. Jag klämde mig ner bredvid tjejen som så småningom skulle bli mamma till Abbe och storebror och sa, "hej, är det okej om jag flirtar med dig lite?"

Och på den vägen är det.

I december -02 var Abbes mamma gravid med storebror. Han skulle komma i slutet av januari och det hade varit en lång och jobbig tid med illamående i princip varje dag sedan dag ett. För att tiden skulle gå lite fortare mot slutet (sa jag) så gjorde jag en sådan där adventskalender med små paket till henne. En sådan som folk gör till sina barn.

Varje dag fick hon öppna ett litet paket som innehöll någon liten fånig sak. En hårsnodd, några badoljekulor, några bitar mörk choklad och så vidare. Små saker som inte var så märkvärdiga. Men ändå.

På julafton var det dags att öppna sista paketet. Jag var ganska nervös och jag minns att jag hängde kvar lite extra länge i badrummet för att hon skulle hinna öppna det i lugn och ro. Så hörde jag henne ropa högt från sovrummet "NÄMEN! Vad tror du att du håller på med egentligen?!!" Mitt hjärta stannade nästan, Vad menade hon? Var det inte bra kanske? Jag stammade fram "Vadå ... eh ... jag bara ... vad säger du då? ... är det ett ja eller?" "Jamen herregud, det är väl klart jag säger ja! Jag var inte beredd bara. JA! Jag säger ja!"

I paket nummer tjugofyra låg två ringar i titan med våra namn och datum graverade. Ibland får man helt enkelt chansa lite.

Andra bloggar om , , , ,

Traditioner.

Av någon anledning så blir jag alltid sjuk när jag ska vara ledig. Jag vet inte hur många resor jag åkt på med väskan full av hostmedicin och Alvedon, eller hur många gånger jag har legat nerbäddad i feber de första dagarna på ledigheten.

När jag igår lämnade kontoret för sista gången på fem veckor och åkte ut till familjen som bott hos svärföräldrarna på skärgårdsön, längtade jag efter att sätt mig på balkongen med ett kallt glas rosé. För att liksom fira att jag har fem härliga veckor framför mig tillsammans med killarna och min fru. Men mycket mer firande än så blev det inte. Jag somnade småfebrig i en soffa med hosta, ont i halsen, huvudvärk och varenda hålrum i skallen igenmurat av snor.

En fin tradition. Nu är det äntligen semester.

Andra bloggar om , , , , ,

02 juli 2009

Pappa Abbe.

Det är mycket mamma, pappa, barn-lekar nu. Abbe är pappa och har två barn, två bebisar, som heter Tåget Thomas och Tåget Thomas.

Andra bloggar om , ,

01 juli 2009

When the living is easy.



Det är en liten bit att gå ner till stranden från mormors hus. Badgrejer, krabbfiskeprylar, hink, matsäck och massor av annat ska med, så "morfar" brukar ta skottkärran. Abbe får åka med och han älskar det.

Men sjön suger. På vägen hem igår, på den skumpigaste av stigar, mitt ibland handukar, plastpåsar och bråte, somnade en liten slagen hjälte.

Jag blir lite avundsjuk faktiskt.

Andra bloggar om , , , ,