29 juli 2010

Nästan som charter.

När jag var yngre fattade jag inte alls grejen med charterresor. Jag ville bestämma själv, boka flyg, gå runt och leta efter något schysst ställe att bo, kanske byta ort, byta ö, hyra bil eller motorcykel och dra iväg. Ja ni fattar, jag var inte intresserad av något färdigpackat, med välkomstmiddag, käcka reseledare, utflykter till fjärilsdalar och vattenfall och folk som applåderar när piloten landat planet. Jag ville vara självständig göra det jag själv bestämde. Visserligen åkte alla vi individualister till exakt samma ställen, och bodde på precis samma guest houses eftersom samtliga backpackers läste Lonely Planets böcker, men ändå.

Så kom barnen. Plötsligt kändes det förutbestämda som en skänk från ovan. Hotell med svensktalande personal, transfer från flygplatsen till hotellet, restaurang som serverar köttbullar eller fiskpinnar till barnen och ett poolområde fullt med andra svensktalande små lintottar i färgglada armpuffar. Och med ens var det lite lättare att stå ut med den lokala drinken på välkomstkvällen och applåderna på landningsbanan.

Vi gillar att resa i vår familj. Både min fru och jag har flängt runt i världen innan vi träffades och lite grann tillsammans bara vi två innan killarna kom till världen. Som tur är gillar de förresten också att resa, grabbarna. I år tänkte vi testa att göra lite mer som förr i tiden. Inte köpa färdigpackad charter utan fixa själva alltså.

Abbemamman som jobbar med affärsresor fick tidigt veta att City Airlines skulle börja flyga direktkärror till Barcelona och bokade flygbiljetter för typ ett halvår sedan. Några nätter på ett hotell i storstan kändes tillräckligt med en fem- och en sjuåring och sedan vidare till någon beach-resort längs Costa Brava. Däremellan en hyrbil. Sagt och gjort. Det blev ort som heter Platja D'Aro och vi hittade boende genom Sembo. Hur smidigt som helst. Nästan som charter, fast ändå inte.

Mer detaljer och bilder kommer snart. Jag lovar.

Andra bloggar om , , , ,

27 juli 2010

Att bo i skogen.



Nu har vi varit utan telefoni och bredband ett antal dagar igen. Har börjat bli van vid det. Så fort det åskar, blåser regnar eller snöar lite extra så ryker telekommunikationen. Det slår aldrig fel. Och nu gräver VA-folket av kablar och kommer åt stolpar titt som tätt, det gör inte saken bättre.

Så är det att bo i skogen.

Å andra sidan. Jag kan gå ut genom trädgårdsgrinden, gå en runda med Abbe och brorsan och plocka ihop tillräckligt med kantareller för en middag. På typ tjugo minuter.

Så är det att bo i skogen.

Andra bloggar om , , ,

24 juli 2010

Abbe på TV4.

Njae, Abbe är inte på tv alltså, men idag sommarbloggar jag på TV4.se. Titta in där och läs dagens inlägg om ni har lust. Sedan kan man klicka på liten tumme upp eller tumme ner om man vill gilla eller ogilla inlägget.

Och så återkommer jag snart och berättar om hur vi hade det i Spanien.

13 juli 2010

En lång het natt.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om vår nuvarande väckarklocka. Det skulle handla om hur vi varje morgon klockan halv sju chockvaknar av att en grävskopa släpper flera ton tunga stenar rakt ner i ett tomt dumperflak av stål. Tio meter från sovrumsfönstret. Vårt område ska få kommunalt vatten och avlopp och de har sprängt och grävt i månader nu. Jag hade tagit lite fina bilder av anläggningsmaskinerna som också skulle ha varit med.

Jag skulle ha gjort det där inlägget igår kväll, efter att vi packat klart inför vår resa och efter ett svalkande dopp i sjön. Så blev det inte. Varken packning eller inlägg.

Istället försökte vi förgäves rädda ett hus på gatan som plötsligt stod i lågor. Små hemmabrandsläckare förslog ingenting. Inte heller de trädgårdslangar som jag och andra grannar drog dit från husen runtomkring. Vi försökte istället hålla granar runt omkring blöta, och den delen av huset som ännu inte var övertänd likaså, för att förhindra att det spred sig i väntan på brandkåren. Det var otäckt att se eldens obarmhärtiga kraft när den väl fått fäste.

Någon gång efter midnatt hade brandmännen släckt såpass att de kunde lämna platsen sånär som på en patrull som höll vakt hela natten. Som väl var kom ingen person till skada, inte fysiskt i alla fall.

Det blev en lång och sömnlös natt. Killarna var oroliga och lite ledsna. Det blev trångt i vår säng. Själv var jag så uppskruvad att jag gick ut och promenerade vid tvåtiden. Jag var hungrig och kom på att jag helt glömt bort att äta i tumultet.

Nu sitter jag på mitt hotellrum i Barcelona och försöker skriva det här på min iPhone. Packa fick jag göra i morse och det där inlägget jag tänkt skriva hann jag inte med.

Nu försöker vi glömma det där med branden så gott vi kan ett tag. Istället gäller nu Gaudi, tapas och Barca några dagar. Sedan pooldopp, sandslott och goda Riojaviner i ytterligare en vecka. Och så måste vi ju fira VM-guldet lite tillsammans med dem här nere. Därför kan det kanske bli lite tyst på bloggen ett tag. Men vi har det bra, det räknar jag med.

Förresten. Jag vill passa att berätta att jag sommarbloggar på TV4.se den 24 juli. Om du ändå vill ha en liten dos Heja Abbe. ;)

11 juli 2010

¡Y viva España!

Vet ni? Det är andra gången jag skriver precis den här rubriken på ett inlägg. För två år sedan gjorde jag det, och nu gör jag det igen. Men den här gången är den dubbelt så meningsfull. Dels det uppenbara såklart, Spaniens VM-guld. Värdigt och roligt!

Men också för att vi, som av en händelse, åker till Barcelona på tisdag. Bara en sån sak. Jag tror att det kan vara ganska trevlig stämning där just nu.

07 juli 2010

De där sexton procenten.

Jag fick en kommentar på ett inlägg häromdagen från någon som blev ledsen av att ständigt läsa kritik mot Försäkringskassan. Han eller hon jobbade där. Det måste såklart vara tråkigt att inte riktigt kunna känna någon stolthet över sin arbetsplats. Jag förstår att det, och jag är säker på att det finns en hel massa människor som jobbar och sliter för att göra sitt bästa. Men förmodligen sitter felen så väl ingrodda i själva systemet så att det är svårt att förändra något på personnivå.

Jag fick lite dåligt samvete och tänkte att jag inte skulle gnälla mer på dem, men så kom det ett litet brev. Jag måste bara dela med mig av ett exempel på den underbara stelbentheten man möts av. Åtminstone åttiofyra procent av er borde känna igen sig.

När Abbe opererades senast var både mamman och jag med på sjukhuset, inget konstigt med det. Läkaren skrev ett intyg till FK att bådas närvaro krävdes för Abbes skull. Vi anmälde vård av barn och fick såna där blanketter som man ska släpa med till dagis för att de ska intyga att han inte varit där. Jag tyckte det verkade lite hysteriskt eftersom vi hade läkarintyg på att Abbe legat inlagd, men hittade en finstilt text på FK-blanketten om att det då inte behövdes något intyg från förskolan. Minsann?

Abbe hade ont i ljumskarna och var lite rädd för att gå på toa dagen efter att vi blivit utskrivna, så min fru stannar hemma med honom. Vi skickar in läkarintyg och anmälan till Försäkringskassan.

Så kom brevet. De ville ha intyg från förskolan. Suck. Efter många försök att ringa skickar vi till slut ett mejl och undrar om inte läkarintyget kommit fram. Efter några dagar kommer ett svar. Det visar sig att läkarintyget var i sin ordning, det handlade om den där dagen efter att vi blivit utskrivna.

Jamen okej. Rätt ska vara rätt. Men för det första, kunde de inte skrivit i brevet att det handlade om den där dagen? För det andra, skulle man inte kunna ana att den hjärtopererade femåringen kan ha lite ont några dagar efter operationen och att dagen efter utskrivning från sjukhuset har med just det att göra? För det tredje, varför ringer aldrig FK upp och ställer enkla frågor? De har ju numret och allt detta brevskickande måste ju kosta massor av tid och pengar.

Jag blev trött och bestämde mig för att trotsa, den oftast mer än en halvtimme långa, telefonkön och försöka förklara situationen. Det måste ju gå att få prata med någon. Efter att i två minuter ha knappat in diverse "för bla bla bla, tryck bla bla bla", hade jag äntligen manövrerat mig förbi datorn och kopplas fram. Jag fick ton och det klickade till. Nu så.

"Kundcenter har hög belastning, var god försök senare."

Andra bloggar om , ,

04 juli 2010

Storebror kan det här med PR.

Det är inte varje dag man blir bjuden på galapremiärer och just den här inföll precis när jag började min semester. Så jag tackade ja och passade på att börja min ledighet med en liten helg i Stockholm ihop med familjen. Lite båt till Djurgårn i solskenet, lite Vasamuseum och lite promenera i stora staden med killarna. Och så galapremiären förstås. "Shrek — nu och för alltid", den fjärde och sista filmen om Shrek, Fiona, Åsnan och gänget, och dessutom i 3D.

Filmen var som vanligt jättebra. Fullt av vuxenreferenser som går över huvudet på barnen men lika mycket barnhumor som går över våra vuxna skallar. Så det blir ett-ett i humorbehållning på något vis. Som det brukar i de här filmerna. Och 3D av idag är ju något helt annat än det där röd-gröna tjafset som fanns på min tid. Nu jävlar känns det som de hoppar rakt i knät på en.

När vi gick därifrån sa storebror att han hade känt igen en massa folk från TV. En Let's Danceande Idoldomare, en komiker med sent kvällsprogram och förflutet som konferencier i Melodifestivalen, någon väderpresentatör, en schlagerföredetting med Let's Danceframgångar, ett nyhetsankare och så vidare, och så vidare. Listan var lång. Jag berättade att de brukar bjuda in en massa kändisar till galapremiärer. Storebror såg frågande ut och sa:
— Vadå? Du är väl ingen kändis?
— Näe, men du och Abbe är, sa jag.
— Va, är vi?
— Njae, kanske inte riktigt. Jag skojade bara. Men du vet min blogg
— Mmm.
— Jag skriver ju om hur det är att vara pappa till er och så.
— Ja.
— Och så är det många andra som läser den. Som kanske också har barn som gillar Shrek.
— Mmm-hm.
— Och om de som ordnar premiären bjuder in mig så hoppas de kanske att jag ska skriva om filmen så att andra vill gå och titta på den.
— Jahaaa!
— Vet du vad det kallas för, gubben?
— Näe?
— Det kallas PR.
— Jaha, jag trodde det kallades att utnyttja folk.
— !!!