30 augusti 2010

Storebrors sommarminne.

Det har gått en vecka nu. En vecka som förstaklassare, som stolt skolkille, och han har precis gjort sin första läsläxa. Att sitta bredvid honom och lyssna på hur han ljudar sig igenom en hel liten bok är bland det mysigaste jag gjort. Minerna, koncentrationen och leendet när ord faller på plats och bildar en liten historia. Och stoltheten när boken är slut och han läst alltihop helt själv.

De hade fått en liten läxa över sommarlovet också, inför skolstarten. Var och en skulle berätta om ett fint sommarminne och ta med sig någon liten sak från sitt minne. Storebror tog med sig två långa pinnar. Den ena hade han själv täljt, skalat och snidat med en vass spets i toppen. Den andra pinnen var min och åkte med bara för att den hade tre spetsar. Pinnarna höll våra grillkorvar på plats över glöden vid lägerelden på den lilla ön vi tältade på i somras.

Så det blev historien om när han paddlade kanot och lyfte den mellan två sjöar, tältade på en ö, byggde sandslott och badade i solnedgången, satt vid lägerelden och grillade korv och käkade alldeles för mycket godis, låg i tältet och läste bok i skenet från en ficklampa och fick ha sin pappa helt för sig själv i ett par dagar. Det sommarminnet berättade storebror om för de andra i klassen.

Och jag vill ju inte vara sämre jag.







Andra bloggar om , , , ,

26 augusti 2010

Sommarbloggen.

Apropå det där med att sommarprata i P1. Sommarbloggen på TV4 är slut för i år och och den som fått flest tummen upp och blev årets sommarbloggare var Knivlisa för sitt inlägg om cykelbanetyperna. Grattis Lisa!

Roligt också att näst flest tummen upp fick det följande inlägg (här i repris):



– Pappa. Eller hur du var rädd när jag skulle dö?

Frågan kom så plötsligt, som från ingenstans. Jag låg bredvid Abbe i hans säng och småpratade några minuter innan det var dags att sova. Det är för det mesta en fin stund, nästan alltid fylld av små funderingar och frågor. Nu var jag helt oförberedd. Jag stakade mig och stammade fram någon fråga om vad han menade, fast jag egentligen visste.

Skulle jag skaka av mig det? “Näähe, det var jag såklart inte. Inte skulle du dö inte”. Jag vill ju inte oroa min undrande femåring mer än nödvändigt. Eller skulle jag säga som det var? Att jag var skräckslagen, att jag knappt sov någonting de första veckorna efter att han föddes och att hans mamma och jag desperat försökte trösta varandra fast ingen av oss riktigt visste hur? Skulle jag berätta hur nära det var, och hur lite vi förstod av allt som hände just där och just då?

Det har varit några riktigt varma härliga dagar den här semestern. I vintras kändes det som att de aldrig skulle komma, som att snön för alltid skulle ligga kvar och hålla kvicksilvret i ett stadigt grepp under termometerns nollstreck. Till slut kom de, varma och ljusa, och vi har varit nere vid sjön och badat varje dag, hela familjen. Abbes storebror kan simma nu, visserligen allra bäst under vattnet, men då och då tittar han upp och hämtar luft. Som en säl ungefär.

Det finns en liten klippa där vi brukar bada. En och en halv meter hög. Kanske två, om man frågar barnen. Storebror har hoppat och dykt ifrån den där klippan de senaste två somrarna. Nu har han gått vidare till de riktigt höga ställena med såna där Tarzanvrål-hopp från fem, sex meters höjd. Men lillklippan är fortfarande kul, och nu har han dessutom fått sällskap av Abbe.

Vi har hoppat, plaskat, badat och skrattat. Jag har suttit på berget och tittat på Abbe när han med oförtruten vilja klättrat ur vattnet och upp på den lilla klippan. Och hur han med ett gapskratt i hela ögonen och röda flytpuffar på armarna slängt sig ut i vattnet igen. Ibland med ett vrål som “TJENA, TJAMMA, HALLÅ” eller något obegripligt i stil med “TJONNE MONNE” som knappt hinner klinga ut innan han slår i vattenytan med ett magplask. Det har svidit till ända in i skinnet på mig och jag har undrat hur ont det gjorde på Abbe, tills han kommit upp till ytan, skrattat och gjort om hela proceduren igen. Och igen.

Jag har suttit där och tittat med en fin känsla i magen. Tänkt att vintern var fin med alla pulkaåk och snögubbar, men trots allt så är ändå sommaren helt oslagbar. Och när jag suttit där och sett Abbe ömsom i vattnet och ömsom i luften har det slagit mig vilket mirakel det är att jag har honom. Det är inte alls självklart, har jag tänkt.

Abbe tittar på mig och frågar igen. ”Eller hur du var rädd när jag skulle dö, Pappa?”

Jag kryper närmare honom och stryker hans lilla kind med utsidan av mitt pekfinger, tar ett djupt andetag och svarar. ”Ja lilla vän. Pappa var väldigt rädd att du skulle dö när du var liten. Jag var jätterädd och väldigt ledsen. Men doktorn var ju så duktig och kunde laga ditt hjärta. Nu är jag inte rädd längre vännen. Nu funkar ditt hjärta finfint, och nu vet vi hur duktig doktorn är om det behöver lagas igen. Bra va?”

Abbe tittar på mig, ler lite och säger ”Mm”. Sen tar han sin filt och trycker sig så tätt mot mig att jag kan nästan kan känna det mot mitt bröst. Känna Abbes lilla hjärtat som pickar och slår där inne.

Andra bloggar om , , , ,

24 augusti 2010

Huvudspel.

Och så var det Abbe som jagade efter en fotboll med storebror i söndags och sprang i full fart under ett plommonträd med en gren som satt lite lågt. Jag hann uppfatta vad som skulle ske, men inte stoppa det. Som i slow motion ser jag Abbes panna träffa grenen medan hans fötter och resten av kroppen fortsätter framåt i samma hastighet, trots att trädet satt stopp för huvudet. Benen lämnar marken och Abbe liksom hänger i luften som om han skulle slå en bicicleta. Hans glasögon gör några små volter och flyger i en båge över gräsmattan och jag är på fötter och har sprungit de fem metrarna fram till honom nästan i samma ögonblick han och glasögonen nuddar marken.

Tystnaden.

Och så gallskriket.

Med isglass i munnen och kyla i pannan lugnar sig den lilla fotbollsspelaren efter en stund. Det såg otäckt ut men inget allvarligt hände. Abbe ser rejält tilltufsad ut. Som att han skallat ett träd ungefär, men hey, det har han ju. Och jag är glad att grenen inte satt tre centimeter längre ner. Grenen, som straffades med sågen.

23 augusti 2010

Avdelningen galna projekt.

Kommer ni ihåg Hellobrother? Min jobbarkompis och hans bror som är grymt duktiga och spelar akustiska covers på diverse bra låtar.

Nu är Fredrik pappaledig för att ta hand om sin dotter hennes nye lillebror. Synd för mig för jag saknar honom på platsen mitt emot mig på jobbet, men bra för honom och framförallt hans barn. Men eftersom man ju har så vansinnigt mycket dötid på kvällarna som småbarnsfar gäller det ju att hitta ett sätt att få timmarna att gå. Och det har Fredrik gjort.

Titta in på hans nystartade blogg och se hur han tänkt få all överskottstid att gå. Och ge honom lite uppmuntrande kommentarer då och då, det kan han behöva. Och så hejar vi allihopa på Fredrik så att vi får se honom sitta i morgonsoffan på TV och sjunga innan han kommer tillbaka till jobbet och försöker få ordning på mig. Okej?

22 augusti 2010

Evolutionen enligt Abbe.

I morgon är en stor dag. Dagen då storebror börjar i första klass. Eller rättare sagt börjar i klass 1-3A som det heter på den lilla Montessoriskolan han går på. Det vill säga han och de andra ettorna går tillsammans med tvåor och treor i samma klass.

Jag får nästan svindel av att tänka på hur fort tiden rusat fram och hur stor han har blivit. Det var ju bara några dagar sedan jag bar honom på ena armen och gav honom välling med den andra. Knappt ett ögonblick sedan han sa sina första ord. I morgon börjar han skolan.

Jag sa till storebror att det inte är klokt att han blivit så stor och att det kändes som han var bebis helt nyss. Som att det inte var alls längesedan han kom till världen. Abbe höll med och fyllde i. "Jaa, först kom dinosaurierna och så försvann dom. Sen kom människorna. Å så kom Huno, sen kom jag. Å nu börjar Huno i skolan. Inte klokt."

Andra bloggar om , , ,

21 augusti 2010

Samvete och fotboll.

Alltså det här med dåligt samvete. Är inte det en rätt dålig idé egentligen? På något jäkla sätt har man alltid något som stör det där samvetet. Hur man än gör så kunde man gjort på ett annat sätt. Åtminstone känner jag så. Men det kanske är just det som är mitt problem. Kanske borde man sköta sig själv och skita i andra lite mer. Äh. Jag vet inte jag.

Abbes storebror har blivit fotbollstokig, jag har nämnt det förut. Och det kommer inte från mig, det kan man vara alldeles säker på. Jag har i hela mitt liv varit rätt ointresserad av fotboll och aldrig spelat själv. När de andra kompisarna började på fotbolls- eller hockeyskola höll jag på med orientering. Eller dansade balett. Nä, någon fotbollskille var jag inte.

Men min son verkar ha hittat kärleken till fotbollen. Hans bästa kompis har spelat sedan han föddes i stort sett. När de var pyttesmå slog kompisen snygga skruvar i nättaket medan storebror inte fattade grejen och sprang runt med bollen i händerna. Så kom fotbollskorten och kickandet med polarna på skolan och plötsligt började storebror kunna både namnet på alla världens spelare och hur man hanterar bollen.

En dag hängde han med sin bästis till träningen för att titta. Han kom hem överlycklig för att han hade gjort mål i straffsparkstävlingen. Han hade inte bara tittat på, utan fått vara med och träna med de andra killarna. Nu har han varit där fyra gånger och håller på att bli en i laget.

Idag var det fotbollscup, och storebror skulle vara med och spela. "Jag trodde man skulle vara tvungen att spela ett år eller så innan man fick vara med på cup", sa en förvånad men förväntansfull liten kille i morse. Och det är ungefär här, vid fotbollscupen, som det där dåliga samvetet kommer in i bilden.

Jag borde varit där. Jag borde tittat när min älskade lille fotbollsspelare spelade sin första cup. Men då hade jag haft dåligt samvete för att jag inte skulle få något gjort på rummet jag håller på att renovera till honom. Han ska få ett eget sovrum. Det har pågått ganska länge det där projektet, och jag hade liksom bestämt mig för att göra det idag. Innan cupen dök upp.

Alltså åkte mamman med Abbe och brorsan. Alltså stannade jag hemma och sågade och skruvade, spacklade och slipade. Alltså fick jag gjort en del på storebrors blivande egna rum. Alltså fick jag dåligt samvete för att jag inte var på fotbollscupen.

Det går inte att vinna mot det dåliga samvetet. Tough shit.

Storebrors lag vann alla matcher. Inte för att jag tycker det är viktigt, men ändå. Han var sprudlande glad. Han hade gjort ett mål. Han hade stått i mål en match och bara släppt in två, medan hans medspelare petat in åtta bollar i det andra målet. Och han hade fått sitt eget matchkit, sina egna fotbollskläder. Han hade fått nummer tretton.

Vilken tur.


19 augusti 2010

Mina rara läsare.

Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen. Ni är fantastiska! Jag får så mycket kärlek i kommentarsfälten och så många fina brev i mejlboxen. Massor av bränsle att fylla på med de dagar min tank känns tom.

Och nu har en av er startat en Facebooksida och tycker att jag borde sommarprata i P1 nästa år.

Smickrad, jag?! Inte alls.

Andra bloggar om , , , ,

17 augusti 2010

Långt inlägg om lång cykeltur.

Klockan var strax efter åtta på morgonen och dimman låg som ett duntäcke över dalgången i Sälen. Vi hade packat väskorna med ombyte, lämnat dem för transport till Mora och nervösa rullat ut från stugan i Lindvallen. Cyklarna susade lätt fram i nerförsbackarna mot Sälen och när solen sprack igenom molntäcket reste sig håret lite på mina armar. Efter en natt av störtregn, åska och blixtar var de där strålarna så fantastiskt välkomna.

Nere vid starten var det redan fullt av folk och en mäktig känsla spred sig i bröstet på mig. Vi kom fram precis lagom för att se eliten dra iväg. En elit där den snabbaste av dem två timmar och trettionio minuter senare skulle passera mållinjen i Mora, efter att ha cyklat de nio milen genom skogen i osannolika 35km/h i genomsnitt.




Mina cykel- och twittervänner Sarah, Johannes och Henrik startade alla i startgrupper före mig och när de gett sig av rullade jag in i min startfålla för att vänta på min tur. Jag var tidig och hamnade nästan längst fram, något jag först tyckte var riktigt bra men som höll på att knäcka mitt självförtroende en stund senare.

Vi stack iväg och fick cykla lugnt och fint efter en följebil den första biten. Det var smalt i början och man ville undvika olyckor om alla stressade iväg i starten. Så småningom släppte bilen oss fria och folk trampade iväg i sitt eget tempo. Alla som har sett Vasaloppet på TV första söndagen i mars, eller åkt själva för den delen, vet att hela faderullan börjar med en uppförsbacke from hell. Det är visserligen inte samma backe för cyklisterna, men det är samma berg man ska upp på, samma stigning.

Det var dumt att stå längst fram. Bakom mig stod 250 personer varav åtminstone 50 var hetsporrar som skulle jaga bra tider. När jag äntligen kämpat mig upp för stigningen mot Smågan och marken började plana ut kände jag mig helt värdelös. Under hela första halvmilen hade jag bara blivit omcyklad, inte lyckats komma ikapp eller köra om en enda cyklist själv, och mitt självförtroende var på botten. Fan också. Det är så mycket som sitter i huvudet.

Jag repade mig. Efter ett tag blev lutningen human och loppet riktigt kul. Jag började cykla om andra och var kanske inte så himla kass trots allt. Stämningen på kontrollerna var skön, och för mig som bara sett skidloppet på TV gav det en liten extra kick att cykla igenom alla de där kända ställena, Evertsberg, Oxberg, Mångsbodarna och allt vad de heter. Här och där längs hela banan satt glada människor och ropade "Heja, heja!" på klingande dalmål. Ibland hittade man dem mitt i skogen mellan kontrollerna på en campingstol med en termos och en kopp kaffe i handen, och jag undrade hur i hela friden de tagit sig dit. "Heja, heja!"

Drygt halva distansen var stigar och skogsvägar, resten ungefär jämt fördelat mellan grus och asfalt. Helt okej mix. Man hade lagt mycket arbete på att undvika lervälling vid regnväder. På blöta, känsliga partier låg lastpallar i rader att cykla på. På långa sträckor hade man transporterat ut sand och grus, bra tänkt och säkert jättebra nästa år när det har satt sig lite, men efter skyfallet natten inför loppet hade de sandiga delarna av banan förvandlats till kvicksand. Typ. Tänk dig att du cyklar på en sandstrand, så vet du. En kille som låg bredvid mig på ett sånt parti sa att det kändes som att luften gick ur däcken. Jag svarade att jag tyckte det kändes som att luften gick ur mig.

Det vore kul att köra loppet på mindre än fem timmar. Så hade jag tänkt. Det blir 18 km/h och det borde funka. Fram till Evertsberg gav cykeldatorn glädjebesked, jag hade cyklat i drygt 20 km/h vilket skulle betyda en sluttid på fyra och en halv timme om jag orkade hålla samma tempo. Självförtroendet ökade och startnumren på de jag cyklade om blev lägre och lägre. Det går bra det här.

Strax före Oxberg tog det stopp. Mitt i skogen stod massor av cyklister och trängdes. Jag frågade vad som hänt, varför är det kö? Ingen visste riktigt. Kanske hade någon ramlat, kanske var det bilvägen som skulle korsas och vakter som vinkade fram några cyklister i taget. Jag stod där i över femton minuter. Det visade sig vara två smala broar där bara en cyklist fick plats på bredden och att dessutom alla som cyklade 4,5-milsversionen av Cykelvasan just hade startat och hamnade framför oss.

När jag väl kommit över broarna och kunde börja cykla igen hade jag inte bara förlorat massa tid utan också dragit på mig mängder av mjölksyra. Jag var helt stum i benen och kom aldrig riktigt upp i samma tempo igen, hur gärna jag än ville och hur mycket jag än försökte. Det blev inga 20 km/h igen, efter det där stoppet.




De sista milen var jag trött. Jag var så trött att jag mådde illa ibland. Eller om det berodde på all sportdryck och bananer, jag vet inte. Jag som vanligtvis älskar att cykla i skogen och tycker asfalt är rätt tråkigt, förbannade varje ny stig med kvicksand och suktade efter asfalt. Lika mycket som jag hatade de jävla uppförsbackarna älskade jag när det lutade ner, mot Mora.

Några kilometer före mål – jag minns inte hur många, jag var så trött – stod några dalkullor i en uppförsbacke och ropade "heja heja, bra kämpat, sista jobbiga backen nu, sen är det bara nerför resten". "Är det säkert" frågade jag. "Jajamensan!" ropade de. Då började jag gråta. Det var så skönt att höra dem ropa det. Och det var så himla fint att de stod där timme efter timme och gav oss tillresta cykelidioter från hela Sverige (och Norge också för den delen) precis det vi behövde där på slutet. Och det visste det så väl. Underbart.

Resten gick på ren vilja. Jag passerade under portalen med den klassiska texten "I fäders spår för framtids segrar", fem timmar och fyra minuter efter att jag cyklat över startlinjen i Sälen. Cykeldatorn (som pausat automatiskt då jag stod stilla vid broarna) visade 4:48, så på sätt och vis hade jag klarat mitt mål. Men ändå inte.

UPDATE:
En liten film från SVT-sporten.

Andra bloggar om , , , , ,

15 augusti 2010

Förenkling.

Sedan ett tag tillbaka brukar Abbes storebror säga saker som "Jag älskar dig mer än alla guldtackor i hela världen" till mig. Eller "Jag skulle aldrig byta bort dig, inte ens mot ..." och så diverse olika fina saker. Kommer oftast vid läggdags när han inte vill att jag ska gå ut ur rummet. Det är väldigt mysigt det där. Även om det ibland är lite knasiga grejer jag blev jämförd med, och även om jag vet att det finns ett visst mått av beräknande i det. Att han älskar mig kan jag inte höra för många gånger.

Häromkvällen när jag släckt lampan och stod vid hans säng och pussade på honom, sa han tyst: "Pappa, vi struntar i det där med guldtackorna idag. Du vet att jag älskar dig, va?"

Andra bloggar om , ,

13 augusti 2010

I fäders spår.

Om ni skulle vara ute och plocka blåbär i Mångsbodarnatrakten i morgon, eller om ni letar svamp i Evertsbergsskogarna. Då finns stor risk att ni ser en massa cyklister susa fram på stigarna. Håll ögonen efter en med startnummer 5369. Det är ingen mindre än Abbepappan som cyklar mountainbike i Mora-Nisses spår. Wish me luck.

11 augusti 2010

Att vara 110 cm eller inte? Det är frågan.

Liseberg igår. De magiska längdgränserna. Först är man liten, en minimänniska för kort för allt utom karusell, Farfars bilar och några till. Sedan, när man blivit över 90 cm börjar det hända grejer, man får åka fler attraktioner ensam, och ännu fler ihop med mamma eller pappa. Flumride till exempel, bara en sån sak.

90 cm passerade Abbe redan innan förra sommaren, kanske t o m sommaren före det när jag tänker efter. Nu närmar han sig nästa magiska gräns – etthundratio centimeter. Då tillkommer åkdon som Kållerado, Jukebox och Slänggungan, men framförallt Lisebergbanan. Som Abbe har väntat. Brorsan har förstås fått åka de där attraktionerna i ett par år redan, och har nu skjutit i höjden så att han passerat nästa gräns och får åka Balder till och med. Han tyckte visserligen att vi kunde vänta med den till nästa år efter att ha tittat en stund när den for fram.

Abbe är inte 110 cm lång. Inte utan skor. Vi mäter honom på sjukhuset vara och varannan vecka, så jag vet. Men när vi tittade på den där måttstocken utanför biljettkiosken på Liseberg såg han ändå ut att nå över strecket. Kanske gav skorna honom den där extra höjden som krävs. Vi gick till Kållerado för att pröva lyckan. Jag förberedde Abbe på att han kanske inte skulle få åka. Om grindvakten sa att han var för kort skulle han och jag vända och gå ut, det var vi överens om. Men Lisebergskillen sa inte att Abbe var för kort. Han tog fram en mätsticka, som en 110 cm lång vinkelhake, och kontrollmätte. Sträck på dig, sa han till Abbe som sträckte sig och nådde upp till den åtråvärda höjden. Bra, välkommen till Kållerado, sa grindvakten och log.

Vi åkte, Abbe blev genomblöt, och överlycklig över att ha blivit tillräckligt stor. Den lilla kroppen studsade av förväntan över allt annat han skulle få åka nu. Och det bästa av allt – Lisebergbanan.

Det hade redan hunnit bli en halvtimmes kö på Lisebergbanan trots att parken inte varit öppen länge. Men med gott självförtroende och sprittande kroppar ställde vi oss sist i den ringlande skaran människor. Vi visste ju att Abbe hade längden inne nu. Han sjöng och skojade med alla i kön, och varje gång ett tåg passerade över våra huvuden redogjorde han vilket nummer det hade och om det var Thomas, Percy, James, Emily eller någon av de andra från favoritfilmerna.

När vi äntligen kommit upp i avgångshallen var Abbe supertaggad. Han studsade upp och ner och sprudlade av glädje. Nu skulle han äntligen få åka den stora bergbanan, den lilla är superkul – men det här. Framme vid vändkorset stod en tjej, hon tittade på Abbe och tog fram sin mätsticka, sin vinkelhake. Det är lugnt, tänkte jag. Tyvärr, sa tjejen, han är för kort.

Meh! De har ju mätt honom tidigare idag, då var han lång nog, sa jag. Vi hade ju inte stått över en halvtimme i kö om vi visste att han var för liten, fortsatte jag. Hon mätte igen. Titta, han är för kort, sa hon. Jag tittade men kunde inte se något glapp för Abbes krulliga, blonda kalufs var i vägen. Tjejen petade in naglarna mellan Abbes skalle och metallhaken och sa, ser du nu? Tyvärr. Ni får gå ut där. Hon pekade mot en spiraltrappa där ingen normalt går ut. Utgången är på andra sidan tåget, efter att man har åkt. Inte ner för någon jäkla spiraltrappa.

Abbe var helt förkrossad. Jag höll honom hårt i mina armar medan tårarna sprutade. Storebror och hans kompis stod kvar i kön och visste varken ut eller in. Andra människor i kön såg plågade ut, som om de ville hjälpa till, men inte visste hur. Jag tittade vädjande på tjejen vid spärren igen, men hon bara skakade på huvudet och sa tyvärr.

Knäckt till småbitar hängde min gråtande lille vän i min famn medan jag letade mig ner för spiraltrappan i mörkret. Det var som att någon gett honom en stor påse godis han längtat efter i flera år och sedan ryckt den ur hans händer efter första biten. Jag bar Abbe raka vägen ner till hans gamla trygga arena, den lilla bergbanan numera kallad Rabalder och ställde oss i kön där. Bergbana skulle det bli, det hade jag lovat honom, även om den var lite mindre.

Jag vet inte om killen vid Kållerado var lite för generös och bergbanetjejen följde reglerna som hon skulle, eller om Kålleradokillen mätte helt rätt och tjejen vid Lisebergbanan var onödigt hård. Men jag kan inte låta bli att undra vem som kände sig mest nöjd efter sin dag på jobbet.

Andra bloggar om , , , , ,

06 augusti 2010

Hasse Aros plats.

Efter att ha tråcklat oss ut ur Barcelona med hyrbilen körde vi norrut längs Costa Brava. Då vi var här för tio år sedan bodde vi några dagar i en mysig liten ort som hette Tossa De Mar, men för variationens skull valde vi den här gången ett annat ställe – Platja D'Aro. Eller Hasse Aros plats, som vi kallade den.

Är de inte ganska lika egentligen, alla de där orterna längs medelhavskusten? Ja, jo, det är klart att det är skillnader mellan t ex Frankrike och Grekland och mellan små och stora orter, men principen är på något vis densamma. En huvudgata, oftast ganska trafikerad, där alla butiker, supermarkets och många restauranger ligger. En lång strand, ibland med strandpromenad där souvenirbutiker och restauranger trängs med kiosker som säljer glass, snorkelutrustning och allsköns uppblåsbara skapelser att ha i vattnet. Och någonstans däremellan ligger alla hotell.

Sådär ser i alla fall Platja D'Aro ut.

Hotellet vi hade bokat genom Sembo var superfint. Egentligen var det väl inget hotell utan snarare lägenheter, men ändå. Standarden var hög och sängarna stenhårda på äkta spanskt vis. Hotellområdet var fantastiskt välskött med vältrimmade gräsmattor och grusgångar som varje dag med lövblås befriades från de barr som föll från tallarna som kastade en behaglig skugga över alltihopa. Det fanns ett poolområde, med både barnpool och jacuzziavdelning och därtill två nitiska badvakter som såg efter att man följde den fullmatade regelskylten. Det stod S.O.S. på deras ryggar men jag tror aldrig att de behövt hjälpa någon eftersom det vore i det närmaste omöjligt att skada sig så länge de håller ordning på folk. Abbemamman tyckte att den manlige av de två såg ut som Ridge i Glamour, om det nu är någon som minns honom, eller TV-serien för den delen.




Varje morgon promenerade jag ner till den lokala butiken och köpte färskt bröd till frukost, ibland i sällskap med Abbe. Varje dag gick vi till den lilla stranden som låg närmast, badade och åt lunch på en fantastisk liten restaurang som mest liknade en kiosk, men som serverade den bästa maten vi fick i Platja D'Aro. Varje dag hängde vi en stund vid poolen och varje eftermiddag hade vi mys på balkongen och spelade "finns i sjön", åt chips och drack läsk eller öl beroende på ålder. Varje kväll promenerade vi till centrum och åt middag, antingen på den trafikerade huvudgatan eller på strandpromenaden. Och sedan ville killarna ligga på var sin sida av mig och titta på när jag spelade "Angry birds" på min iPhone. Varje kväll. Ibland försökte Abbemamman och jag få till lite variation, men vi insåg snart att barn inte är så intresserade av det när allt kommer omkring. De gillar rutiner.





04 augusti 2010

I tredje person.

För det mesta är Abbes pappa en bra pappa vågar jag påstå. Sådär snäll och fin och duktig. Men vissa dagar är han en riktigt dålig pappa. En trött, irriterad, helt utan tålamod. En pappa med pip i öronen och snurr i huvudet.

Och det konstigaste. Den som tycker allra sämst om Abbes pappa just de dagarna är förmodligen Abbepappan själv.

01 augusti 2010

Barcelona.

Barcelona var fint. Lika fint som förra gången jag var där för tio år sedan, då Abbemamman och jag precis hade träffats och var nyförälskade. Den här gången ville jag så gärna att storebror skulle tycka lika mycket om Gaudis alla knasiga byggnader som jag gör, så jag pekade och berättade var vi än var. En dag när vi åt lunch lyfte storebror upp sin Fanta Limón och sa: "Pappa, har Gaudi ritat det här sugröret?". Där fick jag för min entusiasm. Säga vad man vill, men han har klass på sina dissningar.

Med storebrors nyfunna stora fotbollsintresse var ett besök på Camp Nou och Barcas enorma butik (läs varuhus) med allsköns fotbollströjor och souvenirer med FC Barcelonas logotype på en given punkt. Jag undrar om Zlatan hade räknat med att vara omslagspojke för eltanborstar för €11.50 när han flyttade till Barca? Spelarna hade dessvärre sommarlov då vi var där så det fanns inga matcher att gå på, det hade jag kollat redan i januari, men storebror var ändå eld och lågor. En svindyr äkta Barcatröja med nummer sju och David Villa på ryggen blev souveniren. Abbe fick nöja sig med en kopietröja köpt på Ramblan (turistgatan nummer ett) men han var lika glad ändå. Han ville ju vara Messi, och fick han vara – piratkopia eller inte.

Det var förresten kul att ha med killarna i fotbollströjor, det blev att samtalsämne överallt. Taxichaufförer, servitörer, byggjobbare och gud vet alla som ville prata fotboll med killarna. Och med de expertkunskaper storebror skaffat sig genom att samla på fotbollskort kunde han kommunicera trots språkbarriären. På ett ställe hängde en poster med det spanska guldlandslaget på och servitören började peka på spelarna. Storebror sa namnen ett efter ett. Puyol, Fabregas, David Villa, Ramos – den spanske servitörens haka föll längre och längre ner för varje spelare den blonde lille sjuåringen kunde namnet på. Det var ju hans landslag, Spaniens landslag och här satt en liten svensk lintott och ... Capdevila, Xavi Alonso, Casillas, Pique och så vidare. Sådär höll det på. Storebror blev stor hjälte. Tur att det inte var mig servitören frågade.

För övrigt åkte vi runt lite med en sån där "Hop on, hop off-buss", såg Barcelona från ovan både ifrån Montjuïc och ett annat berg som jag glömt namnet på just nu. Vi var på Europas största akvarium som kändes lite överreklamerat när man varit på Universeum i Göteborg. Dessutom invaderades stället just då vi kom av busslaster med Ryssar som förmodligen just blivit miljonärer och ägde världen. Vi käkade såklart tapas några gånger, underbar gazpacho och fantastiska kronärtkockschips som storebror åt och tyckte jättemycket om för att han hörde fel. Han tyckte vi sa jordnötschips. Motvilligt fick han erkänna att han gillade dem även efter att han fått reda på vad det var. Vi var på Miró-museet och Abbe var väldigt intresserad både av Mirós tavlor och skulpturer, men framförallt blev han helt förälskad i en separatutställning av en Schweizisk videokonstnär som heter Pipilotti Rist. Han ville ligga på golvet och se filmer som projicerades i taket hur länge som helst. Oklart om det var för att den innehöll en naken kvinna som kröp runt och slängde höstlöv, eller om det var alla tunna tygstycken som hängde runt omkring han gillade.




Det är lite semestertempo på bloggandet nu. Så småningom kommer ett inlägg med lite bilder från Platja D'Aro också. Men först ska jag ta med storebror ut och paddla kanot och sova i tält. Bara vi två.