28 september 2010

Förskolan.

Vi hade ett litet möte med förskolan idag. Om hur det går och hur vi ska göra nästa år, då Abbe fyller sex.

Engagemanget, uppslutningen, omtanken och målmedvetenheten.
Jag blir varm i själen.

27 september 2010

Styv kuling.

Ja just det ja. Vi var ju ute och paddlade förra helgen, min kompis och jag. Det har jag glömt berätta om. I korta drag kan man säga att det blev ett litet äventyr – på många sätt likt de tidigare åren, men samtidigt ganska olikt.

Vi bodde som vanligt i huset på Käringön. Stormen som härjat under veckan bedarrade innan vi fått kajakerna i havet vid Stocken på Orust på fredag kväll, och vi fick som vanligt en fantastiskt fin paddling ut till ön i solnedgången. Väl framme tände vi i vedspisen och njöt av goda ostar, italienska delikatesser och Amarone. Som vanligt.

På lördag morgon vaknade vi av att regnet piskade och vinden ven så att det knakade i huset. Inte läge att ge sig ut i kajaker i den blåsten alltså. Vi åt frukost, tog på oss regnkläder och gick en promenad på ön. När vi kom till bergknallen där vi lagt kajakerna var de borta! Hela knallen var borta till och med. Platsen där vi alltid lägger våra båtar stod under vatten och inga kajaker gick att se. Den paniken.

Vi hittade den ena på en brygga. Någon vänlig själ hade lyft upp den, men det var ju bara en kajak, min saknades. Jag mindes med lätt panik i bröstet då jag och samma kompis skulle cykla ett MTB-lopp i Norge för en massa år sedan och min cykel mosades sedan den flugit av taket på motorvägen på väg till tävlingen. Varför alltid mina grejer?

Vi hittade min kajak på en gräsmatta i närheten med ett visitkort, till ett av de små hotellen på ön, instucket under packnätet. Den var skrapad på ovansidan och av hotellägaren fick vi veta att han hittat och fiskat upp båda kajakerna på sin morgonpromenad. Min hade tydligen gett sig ut i gästhamnbassängen och kilats fast under en järnbalk på en av bryggorna, därav gnagmärkena. Men de kunde ju ha flutit ut till havs båda två, så lite skavsår får väl ses som en ren vinst i sammanhanget.

Nåväl. Det mojnade lite på eftermiddagen så vi fick en kort tur ändå. Havet var bråkigt och brusigt och vi vågade oss inte ut mer än att bara nosa på det i mynningarna mellan öarna som skyddade oss. Jag slog runt för första gången och fick öva mig på att ta mig ur kajaken, och än värre, ta mig i den igen. Lustigt nog hände det på väldigt lugnt vatten och inte ute på det kokande havet. Men icke desto mindre var det en mycket bra övning att se att saker och ting fungerade som det skulle.

Så egentligen var allt som vanligt. Det vill säga lyxpaddling med middag på Peterson Krog och övernattning i kakelugnsvarmt hus. Men den här gången med en liten extra nypa äventyr.




25 september 2010

Ninni.

Det är bokmässa i stan. Jag kilade dit igår för att titta mig omkring och kanske få några uppslag eller nya idéer som jag kan ha glädje av i jobbet till exempel. Kanske kunde man dessutom köpa sig några nya bra böcker.

Nåja. Det är vansinnigt mycket folk och vansinnigt mycket böcker så med den korta tid jag hade på mig innan det var dags att hämta barnen på dagis blev det inga böcker köpta, men däremot några fonetiska spel från Hatten förlag som jag tänkte att Abbe kunde ha när vi ska träna konsonanter.

Jag sprang som av en tillfällighet på en hel hög med människor som jag lärt känna via bloggen och twitter, som samlats vid en av montrarna för en liten tweetup. Väldigt roligt att få mötas på riktigt.

Och så träffade jag Ninni. Jag visste att hon skulle vara där och prata om sin debutroman och jag ville passa på att försöka få till ett litet snack med henne. Ninni skriver bloggen "Dagarna" som jag har läst sedan innan jag startade Heja Abbe, och vi har haft lite kontakt av och till. Vi lyckade sammanstråla och det var jättekul att få pratas vid en stund. Hoppas det kommer fler chanser.

Jag vill passa på att tipsa om hennes bok "Flickan med snö i håret". Jag har bara läst halva boken än så det blir ingen recension. Men så långt jag kommit hittills är den mycket bra, så jag kan varmt rekommendera den. Gillar du deckare har du ett nytt namn att lägga på minnet: Ninni Schulman.



Nu ska jag ta ett glas vin och läsa vidare. Najs.

22 september 2010

Samtal hem i eftermiddags.

*Tuuut … tuuut … tuu*

– Heej.
– Hej Abbe, är det du som svarar idag?
– Mmm.
– Hur var det hos kissedoktorn idag?
– Bra. Jag fick ett plåster.
– Fick du det, varför då?
– För att jag fick ett Karinstick. *)
– Ett Karinstick?
– Jaa, i fingret.
– Jahaa. Gjorde det ont?
– Näe, jag skrek ingenting pappa.
– Gjorde du inte? Vad duktig du är.
– Vet du, pappa? När jag får vanliga sprutor, då skriker jag. Inte när jag får Karinstick. Då skriker inte jag.

Älskade, plågade, härdade lilla femåring.

*) (Karin har diabetes och sticker sig i fingret flera gånger om dagen för att mäta blodsockret)

21 september 2010

Sverige.

Vi är många som lite chockade såg rösterna räknas och mandaten fördelas i söndags. Det de flesta fruktat inträffade; vi fick in ett öppet främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag. Och oavsett om man gillar alliansen eller de rödgröna så vore det bra om något av blocken fått majoritet så vi slipper tjafset om ifall man är beroende av de främlingsfientliga krafterna eller ej.

På radion berättas att marginalerna nu är så små att, så lite som 1000 förtidsröster kan förändra hela det parlamentariska kaos vi hamnat i nu. Vi får alltså vänta tills i morgon innan någon kan ropa hej eller nej.

Jag har röstat. Det är min skyldighet och min rättighet. Och jag har valt sida. Jag säger inte att det skulle bli likadant, att det är strunt samma, men om jag ska vara ärlig så tror jag att Sverige och svenskarna skulle klara sig ganska bra oavsett vilket block som höll i rodret. Och det är en ganska skön vetskap att man bor i ett sådant land. Ett land där inget av alternativen skulle innebära en katastrof, om man ser saker i ett större perspektiv.

Däremot blir jag rädd för de där ondskefulla krafterna som fått fäste. Därför ger jag ordet till Glada Hudikteatern och Kent (och Måns Zelmerlöv för all del).

Välkommen hit, vem du än är, var du än är.



PS. Missa inte dokumentären om Glada Hudikteatern som börjar på SVT kl 21.00 ikväll. Det kan bli hur bra som helst.

17 september 2010

Laddning pågår.

Förra året hade vi det så här. Och året dessförinnan såg det ut så här. I år varnar de för styv kuling, men vi får väl se.

Oavsett vilket har vår hösthelg i kajakerna redan blivit en tradition jag inte vill vara utan. Bättre sätt att ladda batterierna på är svårt att hitta.

13 september 2010

När är det okej?

Är det någon som känner till Keenan Cahill? Det gjorde inte jag förrän idag när Ulrika berättade om ett inlägg på Charlotte Perellis blogg, där Charlotte lagt ut ett klipp av en gullig kille som mimar till Katy Perrys "Teenage dream". I kommentarerna till inlägget följer en intressant debatt.

Någon menar att killen har en diagnos, att han är funktionshindrad på något vis, och tycker att det är helt fel att lägga ut klippet och skratta åt honom. Någon annan försvarar och tycker att killen själv valt att lägga ut filmen på YouTube, att han gillar det han gör, vill att vi ska se det och skratta med honom. Och så är diskussionen igång.

Debatten påminner mig lite om den som uppstod då ICA lanserade ICA-Jerry i sina reklamfilmer. Våra fördomar prövas än en gång. Precis som den skepsis Pär Johansson möttes av då han grundade Glada Hudikteatern (som berättade om på ett sånt fantastiskt sätt när han sommarpratade i år).

Killen i Perrellis klipp heter i alla fall Keenan Cahill och har så vitt jag kunnat googla mig till ingen annan diagnos än dvärgväxt. Han må vara liten i kroppen men han är enorm på YouTube och bara hans Katy Perry-playback har genererat närmare fyra och en halv miljoner klick. Och det här fina tweetet från Katy själv.

Men vad tycker ni? Får man skratta åt vem som helst som gör något kul? Eller blir det förbjudet bara för att han eller hon är annorlunda?

U P D A T E:
Annars bloggvilande Smulgubbe tar paus från pausen och skriver mycket bra om detta.

10 september 2010

Disco.

En gång om året fyller de år, barnen. Ja det gör naturligtvis vi vuxna också, men vi har kanske inte kalas för alla vänner varje gång. Det har barnen däremot. Och med tjugo barn i varje klass blir det några kalas per år.

De första åren var det just bara kalas. Korv med bröd, lekar, tårta och fiskdamm och inte mer än åtta, tio barn. Ofta blev man som förälder kvar på hela kalaset och fikade med med andra mammor eller pappor vars barn vägrade låta dem gå därifrån.

Sedan började temakalasen med Star Wars-partyn i spetsen. Några barn utklädda och fiskdammen ersattes av mer eller mindre fantasifulla utmaningar, femkamper och skattjakter. Pizza eller tacos seglade upp som korvutmanare och istället för ballong när man gick hem innehöll godispåsen någon liten pryl.

Barnen växer och det börjar bli trångt att ha hela klassen hemma. Och att bara bjuda ett fåtal gick liksom att motivera när barnen var pyttesmå, nu blir det svårare att välja bara vissa barn ur klassen utan att det blir fel. Dags för lekland, gymnastiksalar och bowlinghallar. Färdigpaketerade lösningar. Gå dit, kalasa, betala, åk hem. Inte mycket förarbete och framför allt ingen tråkig städning efteråt. Men jag minns med fasa ett bowlingkalas vi hade ordnat, gör ni?

Nåväl. Nu är storebror sju år, ikväll var han bjuden på disco. Åh, förväntningarna. Han har räknat ner dagar och timmar sedan inbjudan damp ner i brevlådan.

– Jag tycker det roligaste ska bli efterpartyt.
– Vadå? Ska ni ha efterparty?
– Ja du vet, framåt sista halvtimmen när det börjar bli tomt i skålarna och alla dansar.

Så fint. Så förhoppningsfullt.



Vi lånade mammans hårmouse och hårtorken lite. Storebror kände sig tuff, därav den fokuserade blicken.

08 september 2010

Inlägg om inlägg.

Det är dags att köpa lite nya skor till Abbe, han växer så det knakar och de små trassliga fötterna får snart inte plats i de gamla skorna. Och eftersom han behöver speciella inlägg i skorna för att få rätt stöd gäller det att fixa nya såna också. Ortopedteknikerna vill att man har skorna med sig så att man kan prova ut inläggen i dem. Alltså gick vi för att köpa skor.

Ska han ha inlägg i dem? sa kvinnan i affären, då måste ni ta med inläggen. Men vi behöver ju skorna för att anpassa inläggen, försökte vi. Ja, men jag säljer inte några skor som det ska vara inlägg i utan att prova med inläggen, det blir bara fel. Sa hon. Och vi gick därifrån utan skor.

Vad var det nu Abbes syndrom kallades förut? Jo just det – Catch 22.

Andra bloggar om , , , ,

07 september 2010

Barn är kloka.

Tänk att barn ser saker så klart. Saker som vissa vuxna aldrig förstår. Läs om IT-mammans förståndiga lilla dotter.

Har hon sagt att den ska vara på internet så tycker jag vi kör på det.

05 september 2010

Samvete och fotboll #2.




Ny helg. Ny cup. Jag var med hela dagen. Laget vann alla sina matcher igen och storebror gjorde ett mål. Åh, stoltheten.
Inget blev gjort hemma den här gången, men hey, det kommer fler helger.

03 september 2010

Fina besked.

Redan idag var vi tillbaka på sjukhuset igen. Abbe skulle till barnhjärtmottagningen för att göra EKG och ultraljud.

Ni som läst hela den här bloggen minns kanske barnkardiologen Abbe hade i början, den unga killen som vi gillade så. Han försvann sedan från sjukhuset några år och forskade (tror jag) på annan ort. Tyvärr. De senaste återbesöken vi varit på har vi haft en annan läkare, säkert mycket yrkesskicklig och så, men några minns kanske det här inlägget till exempel.

Men. Nu är vår gamla faoritkardiolog tillbaka och han undersökte Abbe idag. Bara det i sig var en bra start. Dessutom, lungscintigrafin vi gjorde igår visade att 43% av blodet går till vänster lunga och 57% till höger nu, jämfört med 30/70 som förhållandet var innan katetriseringen i Maj. Att det går något mindre blod till vänster sida är normalt eftersom hjärtat sitter där och tar lite plats. (Att ingen hörde av sig på fyra månader efter förra scintigrafin och att vi fick svaret dagen efter den här gången talar också ett språk, by the way.)

Ultraljudet såg också bra ut. Det verkar som att ingreppet i maj hade önskad effekt och de snackar om ny scintigrafi och återbesök om ett år ungefär. Lite skillnad mot Abbes första år. Då var vi där en gång i veckan.

02 september 2010

Tuffa, fina, modiga.

Han har kommit över den värsta sjukhusskräcken nu. Eller låt mig omformulera det, han är egentligen inte särskilt rädd alls längre.

Inför dagens lunscintigrafi visste vi att det skulle krävas en infart i hans blodsystem. Ett flygplan som vi kallar dem, för att de ser ut som små plan, och för att det inte ska låta så läskigt i Abbes öron. En nål där de kunde spruta in den där isotopen som sedan skulle leta sig fram till hans lungor och visa sig som små röda och gula prickar på gammakamerans bildskärm. Som ett regnområde på en radarbild.

Abbe var laddad. Han har snackat hela veckan om att han skulle till sjukhuset idag och i morgon. Längtat efter det på något vis. Vi har pratat mycket om alltihop och gått igenom hela proceduren i detalj, igen och igen. Först mäta och väga, sedan Emlasalva och tv-plåster och så vänta en timme. "Då kan vi leka på skeppet. Eller gå till lekterapin" föreslog Abbe. Såklart vi kan. Och sedan ska de sätta fast flygplanet och då kan det göra lite ont vet du, men det går ju fort över. Och så sprutar de in något i flygplanet och sedan ska du ligga blick stilla i den där stora kameran. Först på rygg, sen på sidan och på andra sidan och till sist på rygg igen med den stora kameranklumpen jättenära näsan och titta på klistermärkena som sitter där. Sen är det klart.



Abbe dansade in på avdelningen. Hej hej, de kände igen honom. Personalen var fantastiska, Abbe fick själv sköta stasbanden, knäppa ihop, dra åt och knäppa loss. Allt flöt precis som vi sagt fram tills det var dags att sätta dit flygplansnålen. Första försöket på vänster hand misslyckades. Det andra också, nu på höger hand. De gjorde ett tredje försök i vänster armveck utan resultat, och vid det här laget började Abbe protestera högljutt. "NEEEJ, INTE STICKA MIG IGEN! DET GÖR OOONT!" Märkligt nog blev han förvånansvärt lugn mellan försöken, men när han förstod att det var dags för ett nytt stick tyckte han inte det var kul längre. Det fjärde försöket, nu i höger armveck misslyckades också och sköterskorna sa att de tyckte att det fick räcka nu. "Vi ska inte plåga honom mer, det kan förstöra mycket för framtiden." Klokt.

Vi insåg att det skulle bli att åka hem igen och ladda om för ett nytt försök någon gång längre fram. Både skönt och jobbigt på samma gång. Men så satt de och klämde lite på Abbes vänsterhand igen och sa att där ser det riktigt fint ut och man skulle ju kunna göra ett försök till. Vi fick bestämma. Abbe verkade ganska bra till mods trots allt, så vi lät dem göra ett sista försök, under högljudda protester från ägaren till den lilla handen de tänkte sticka i.

Nålen funkade och Abbe lugnade sig fort efter sticket och började sjunga en sång. Jag sa hur duktig jag tyckte att han varit och frågade om han kunde räkna hur många gånger de stuckit honom. Inte räkna de misslyckade försöken tyckte sköterskorna, de fick det bara till ett stick men Abbe lät sig inte luras. Vann, to, tri, får, fajv! sa han och imponerade på personalen, med både sin engelska och sitt humör.

Resten gick som en dans. Och än en gång har jag insett hur tuff han är, min lille idol.



01 september 2010

Höst.

Nu är den här. Det märktes i brevlådan redan för flera veckor sedan att den var på väg, hösten. Remisser och kallelser har ramlat in en efter en, och den här veckan sparkar det igång. Imorgon är det dags för lungscintigrafi igen och på fredag ska vi till hjärtmottagningen för EKG, ultraljud och allt det där. Sedan vet vi om operationen de gjorde i maj var lyckad eller ej.

Höstens kanske tydligaste besked är ändå förkylningarna. Virus och baciller som barnen byter med varandra lika frekvent som de byter fotbollskort. Och tar med sig hem sedan. Vi är förkylda hela högen och för tillfället leder nog självaste Abbepappan feber- och hostligan i familjen. Riktigt risig faktiskt, om man nu vågar skriva det utan att bli överöst av kommentarer om män och deras förkylningar.

Tur då att man har världens bästa sjuåring hemma. "Jag kan göra en bra dryck åt dig pappa" sa storebror.


"Först pressar man en citron."


"Och så tar man några skedar honung."


"Sedan river man ingefära. Och så häller man på varmt vatten. Det är jättebra mot förkylningar. Och gott." (ps. inte för varmt vatten för då förstör man de bakteriehämmande ämnena i honungen.)

Jag smakade och sa att han hade rätt i att det var gott och han berättade att han lärt sig receptet på Bolibompa. Får hoppas jag blir frisk nu då. Om inte annat värmde det mig i hjärtat, minst lika bra som i halsen.

Andra bloggar om , , ,