28 november 2010

Vem betalar?

Killarna sitter och bläddrar i en av alla leksakskataloger som ramlat ner i brevlådan på sista tiden. Vi har fått inte mindre än fyra stycken olika. Abbe och storebror har läst dem fram- och baklänges minst hundra gånger, drömt, pekat och önskat.

– En sån önskar jag mig, pappa. Och den. Och en sån vill jag ha. Och den önskar jag mig.
– Men den där är ju jättedyr vännen.
– Meh, vi betalar ju inte! Vi får ju det av tomten.

27 november 2010

Ryska posten.

– Hej pappa, jag har dansat tryckare!!

Det var en sprudlande liten sjuåring som kom springande mot mig när jag hämtade honom från klass 1-3A:s disco. Glad, stolt och lite generad på samma gång. Han hade nyss fått uppleva, för första gången, hur det känns att kramas och röra sig till musik på samma gång.

– Och så har han pussats, fyllde en tjej i snabbt.
– Nämen vad mysigt killen, har du det? sa jag, som knappt hunnit in genom dörren. Vilket bra disco, va?

I bilen på vägen hem från discot berättar han hur kvällen börjat med att det bara var alla tjejerna som dansade. Killarna lekte jage. Sen var de flesta i klassen med på limbo, och någonstans i mitten av kvällen började killarna också dansa så smått. Tänk, det har inte hänt så mycket på den fronten sedan min tid alltså.

– Och så lekte vi Lady och Lufsen och jag pussade "T".
– Hur gör man det? Jag menar hur gör man den leken?
– Vi hade såna där elefantsnören (dvs godissnören) och så åt man från var sin ände tills man pussades.
– Jahaa, så menar du. Det var ju en bra lek. Men vem skulle du helst vilja pussa i klassen då?
– Helst skulle jag vilja pussa *piiiiiiiip*, svarade storebror ärligt.

Vi snackar vidare om hur kvällen varit och jag får höra om ryska posten och ännu en puss. Killarnas mamma som kom dit lite innan discot var slut, eftersom hon skulle städa efteråt, berättar om hur hela leken var mycket trevande. Det valdes åtskilliga "handtag" och "klappar" innan någon vågade sig på ett "famntag".

Storebror fick ett "famntag" och det blev hans tur att gå ut och knacka på dörren. Efter att fått välja i blindo mellan den, den, den eller den personen valde han slutligen en. Det blev "K", en tjej i trean. "Handtag, famntag, klapp eller kyss?" Storebror tvekade inte en sekund. "Kyss" sa han, och klassens alla tjejer skrek i falsett som på en Håkan Hellström-konsert. Därmed hade ribban höjts väsentligt på leken och storebror fick sin andra kyss för kvällen.

Han vet hur man njuter av livet den killen.

25 november 2010

Om att tro.

Tänk er Antoni Gaudi. "Nämen, vi kör för fan. Kom igen nu, vi bygger la Sagrada Família. Skit i om det går eller inte. Det ska gå." Tidernas mest vansinniga bygge, och ett av de mest fantastiska. Startade 1882 och är inte färdigt än. Med lite tur kanske de blir klara till 2026.

Det här med att tro att saker och ting är möjliga. Att vara optimist. Att bara köra på och utgå från att saker och ting går att genomföra tills motsatsen är bevisad. Jag kan beundra det. Många gånger är det bara det som krävs. Ofta är det bristen på tro som gör att saker havererar, inte själva idén.

Ta min kollega och vän Fredrik (Hellobrother) till exempel. Ni vet. Han ville lära sig skriva låtar. Spelat och sjungit har han gjort i halva sitt liv, men alltid andras musik, alltid covers. Det måste väl kunna gå att göra egna grejer också, tänkte Fredrik. Och så bestämde han sig bara. Just do it.

För att sätta press på sig själv gjorde han ett projekt av det. En tidsram och ett mål. Jag tror egentligen inte att Fredrik har sådär värst mycket mer tid över nu när han är pappaledig än han har när han jobbar, men det blev en bra avgränsad tidsperiod att ge sig själv. Och för att sätta lite extra press och tvinga fram disciplinen startade han en blogg om projektet. Så fick han passa på att lära sig lite mer om bloggande också. Bra.

Då var det bara ett lite mer konkret mål som fattades. Fem låtar om familjen innan pappaledigheten tar slut 10 januari. Det borde gå. Men för att höja ribban lite till slängde han in en rad om att han skulle framträda med en av låtarna i TV också. Jag tror Fredrik garvade åt sitt eget vansinne och sa för sig själv "Jag är fan inte klok, men skit i det. Nu kör jag."

Det är just den inställningen jag snackar om. För ingenting är omöjligt visar det sig, bara man vågar tro på det. Sedan den där dagen i Augusti då Fredrik drog i gång bloggen och hela projektet har det hänt grejer, förstår ni. Låtar har blivit till, han har varit med i programmet Rivstart i på radiokanalen Bandit Rock (som också sändes i TV10), i TV-programmet Go'kväll i SVT och han har deltagit i ett program i P4 Göteborg. Det har skrivits om honom i Expressen, Resumé och Föräldrar & Barn. Och låten Elliot finns att köpa på iTunes.

Så det omöjliga målet är redan nått, efter halva tiden. Men Fredrik som fått blodad tand sätter sig inte och väntar på att det ska bli 10 januari. Nej, han tänker Skavlan. Det måste ju vara det ultimata målet, att få vara med i Skavlan. Fredrik skriver ett mejl och får det lite småraljerande svaret "kom tillbaka när du har fyllt konserthuset" från en projektledare för programmet. Det skulle projektledaren inte ha skrivit.

Fredriks nya mål är nu att fylla konserthuset. För gör han det, så blir det svårt för Skavlans redaktion att säga nej. Lite som när Emil i Lönneberga blev lovad den där hästen om han klarade av att sko den. Hästhandlaren hade väl aldrig trott att det skulle gå, men tji fick han. Och hästen fick Emil.

Och det är här vi kommer in i bilden. Jag och ni. För visst vore det vansinnigt kul att få se Hellobrother på Skavlan en fredag kväll? Vilken seger för tron. Vilket bevis för att den kan försätta berg. Fredrik har startat en Facebookgrupp där han försöker få ihop till ett fullt konserthus. Kanske bor du i närheten av Göteborg, kanske har du vänner som gör det? Klicka in på Facebook och åt oss tillsammans hjälpas åt fylla lokalen och skicka Fredrik till Skavlan.

Det är klart det går. Jag tror det går. Gör ni?

24 november 2010

En folksaga.

De har haft tema folksagor på storebrors skola ett tag. Alltihop kröntes med folksagans dag i fredags och en hemuppgift till alla barnen. De ska skriva varsin liten kort folksaga, illustrera den och göra en framsida med titel, illustratör och författare. Som en liten bok. Barnen ska sedan läsa upp sina sagor på samlingen. En varje morgon under december, som en liten adventskalender av nyskriven sagolitteratur.

Jag frågade storebror vid nattningen igår kväll om jag fick lov att lägga ut hans saga här på bloggen. Jag sa att det var han som fick bestämma om han ville det eller inte, men att jag tyckte den blev så bra. Han tittade på mig och sken upp som en sol. "Jaa! Det får du gärna göra." Så gav han mig en hård kram och sa: "Jag älskar dig pappa."


Alltså. Med benäget tillstånd av illustratören och originalförfattaren, ger jag er härmed:

Sagan åm diamant gruvan

De va en gång en diamant gruva som va
förtrollad. idag gick en man till gruvan

och skulle haka diamanter men han viste inte

at gruvan va förtrollad han fik ut en diamant

Han tog med sej den hem han la sej i soffan

Han skulle ta ut soporna men soporna

va redan ute. Hur gick de här till tänkte

han för sej själlv de va ju den magiska

diamanten vett ju vi men de viste inte

manen sen gick han ti gruvan i gen

sen läste han på sylten då såg manen

at gruvan va förtrollad han gick hem

igen och tog diamanten och gick och

köpte en bil i solitt guld och sate

in resten på ett stele och fik pengar av den

och levde lycklig i alla sina dar


slut

22 november 2010

Nytt rum och ny stol till Abbe?

– Jag vill också ha ett nytt rum, sa Abbe en dag.
– Ja vi ska göra i ordning lite här i ditt rum snart, när nu brorsan har flyttat in i sitt nya, sa mamman.
– Men jag vill ha ett helt nytt rum. Ett annat rum i huset.

De pratade inte mer om det just då, men lite senare i badrummet säger Abbe:
– Det här kan bli mitt nya rum. Sängen kan stå där borta, där badkaret är.

Badrummet påminner lite i formen om storebrors nya krypin. Långsmalt och med badkaret i ena änden, precis som sängen i storebrors rum. Jag tror Abbe har målbilden klar för sig. Han funderar en liten stund till, så pekar han på toastolen och säger:

– Den kan stå kvar.

20 november 2010

Logistiken.

Det är lördag kväll och jag är trött. Väldigt trött. Ibland undrar jag varför? Hur kommer det sig att jag bara har lust att lägga mig i en hög och skrika rakt ut då och då?

Jag menar, mitt liv är ungefär som alla andras om man bortser från operationer och undersökningar med slangar i näsan och annat jobbigt titt som tätt. Ta den här veckan till exempel, en helt vanlig vecka.

Måndag, inga konstigheter. Ja jo, förutom att Abbe och jag spenderade förmiddagen på sjukhuset. Mormor och morfar mötte ju upp vid lunch och tog med honom hem så jag kunde åka till jobbet direkt därefter.

Men sen var det inget ovanligt. Tisdagen var det inget särskilt. Om man bortser från att storebror skulle till tandläkaren på eftermiddagen så att mamman fick ta några timmar ledigt. Och att jag åkte direkt från jobbet till styrelsemöte på skolan som inte var slut förrän vid halv elva på kvällen. Men annars. Helt vanlig dag.

Onsdagen var inget speciell. Storebror skulle ha gymnastik så det gällde bara att packa gympagrejer i ryggsäcken på morgonen. Och se till att storebror får med sig den. Förutom det – vanlig dag. Ja, om man inte räknar med att jag åkte direkt från jobbet till avslutning i fotbollen på kvällen, och vi skulle ha med oss hembakade kakor till den förstås. Dessutom skulle vi inte glömma att få med oss jackan hem från avslutningen, som storebror glömde på träningen i söndags.

Men torsdag var en vanlig dag. Dagis och skola. Förutom att att det var gosedjurkalas på förskolan förstås. Det fick man ju inte glömma; Abbe skulle ha med sig gosedjur. Men annars var det inget särskilt.

Och så blev det äntligen fredag, en helt vanlig dag utan något speciellt. Om man bortser ifrån att det var folksagans dag på skolan då. Det vill säga att storebror skulle ha med sig ficklampa, bok och kudde. Förutom mössa, vantar och allt annat man måste påminna honom om varje morgon. Sedan åkte han med en kompis hem och lekte efter fritids, och döm om min förvåning när han hade med sig alltihop hem igen. Inget glömt. Ja eh, utom matlådan då.

Idag har det bara varit en vanlig lördag. Jag är visserligen ensam med killarna i helgen eftersom mamman är med väninnor på Käringön, men annars inget konstigt. Vanlig lördag betyder simskola. Alltså vanlig lördag, om man bortser från att det var livräddning idag så båda killarna skulle ha med sig kläder att simma klädsim i och flytväst. Plus allt det vanliga med handdukar, schampo och grejer.

Och i morgon är det en vanlig söndag med tennis 10-11 och fotboll 12-13. Ja, det var avslutningsfest i onsdags, men träningen fortsätter ändå. Då ska jag i alla fall få med mig storebrors jacka från fotbollsträningen. Killen som skulle ha med sig den till avslutningsfesten i onsdags var sjuk. Glömde säga det. Men annars är det en vanlig söndag. Om det inte vore för att storebrors bästis fyller år och har kalas förstås. Det betyder att vi måste komma ihåg att slå in paket innan tennisen i morgon så vi hinner. Och att storebror missar fotbollsträningen så jackjäveln inte kommer hem ändå.

Och ändå känner jag mig trött.

19 november 2010

Alla var där.

Som sagt, rummet är färdigt. Äntligen. Färdigt och invigt med pompa och ståt, bubbel och snittar. Barnvänligt bubbel och barnvänliga snittar. Storebror fick klippa band och vi minglade, mumsade, smuttade och dansade. Dansade till Michael Jackson.

Numera sover storebror i nya rummet. Nåja, några timmar varje natt i alla fall. Sen kryper han ner hos mig. Som vanligt.


15 november 2010

High score.





(Plåtat med mobilen)

Det är mycket sjukhus. Det är hela tiden mycket sjukhus, det vet ni som läst den här bloggen en stund. Men det är inte alltid operationer eller slangar i näsan, som väl är.

I måndags var Abbe och jag på Drottning Silvias Barnsjukhus i ett par timmar igen. Men det var roliga timmar. Abbe fick rita streck i labyrinter, fylla i stjärnor med färgpenna, klippa en rund cirkel, lägga pengar i en burk, trä pärlor och sortera kort. Och mycket annat. Sjukgymnasten som höll i övningarna klockade honom med stoppur och Abbe tyckte att han fick high score hela tiden.

Han sprang stafetter, balanserade på linjer, hoppade på ett ben, gick passgång och höll balansen med stängda ögon. Och en hel massa andra saker. Allt var som en tävling, precis som det ska vara för en femåring, stoppklocka och pulsmätare. Och på slutet mättes Abbes muskler både i armar och ben. Alltid high score såklart.

Hela grejen gick ut på att kolla hur hjärtebarn klarar sig gentemot en kontrollgrupp med barn som inte har fel på hjärtat, för att se om det finns områden där hjärtisarna kan behöva stöd. Det är en studie som de håller på med just nu om jag förstod saken rätt och den ska förhoppningsvis leda fram till övningar eller program för att hjälpa hjärtebarn på de punkter det kan behövas. Om det nu visar sig finnas sådana områden. Jag applåderar den här typen av nytänkande. Det var ju under ett annat forskningsprojekt som Abbes hjärtfel upptäcktes t ex.

Dessutom var den här trevliga dagen väldigt välkommen efter förra veckans plågsamma undersökning för att Abbe skulle få tillbaka förtroendet för den sjukvård han kommer att få tampas med så många gånger till i sitt liv.

"Pratar du svenska?" frågade Abbe när sjukgymnasten förklarade hur han skulle göra. Hon var från Skåne.

Barnrum har blivit ett sätt att leva.







Abbes pappa och mamma har gjort i ordning sitt andra barnrum. De funderade i två år innan de fastnade för rummet i bottenvåningen i villan.

Abbes storebror vänder vant blad i fotbollspärmen på sitt skrivbord. Messi, Lampard och Drogba lierar sig med Rooney och Ronaldo. Ett klistermärke med en besynnerlig spelare får fullborda verket.

Jag har många kort sedan tidigare, men under varje besök i leksaksaffären snappar man upp nya spelare. De här pärmen köpte mormor när hon var i England för ett tag sedan, säger storebror och öppnar ett nytt paket fotbollskort. Enligt den Göteborgske leksakshandlare som sålde honom kortet skulle de passa utmärkt i pärmen.

Den runda fotbollslampan i taket lyser effektivt upp de sex kvadratmetrarna.

– På originalritningarna var väggarna tjocka här i nedervåningen. Men har man bara sex kvadrat att jobba med, vill man ju bygga bort så lite rymd som möjligt, säger Abbes pappa och blickar mot den nya tunnare väggen med skjutdörr i.

Familjen har själva projekterat, från råa lecablock till färdigt rum. Precis som inför färdigställandet av deras tidigare barnrum.

– Vi visste precis vad vi ville ha den här gången. Liten yta med säng bra placerad, många ljusinsläpp och skrivbord i söderläge. Men det tog nästan två år att göra klart det perfekta rummet, berättar storebror.

I samband med sängbygget upptäcktes ett outnyttjat utrymme. Trots att ett skåp med lådor från IKEA redan fanns valde Abbes pappa att inrätta en "underjordisk" förvaring med två generösa lådor med hjul. Precis som i resten av rummet finns här leksaker och spel.

Ytterligare en bonus blev ytan för en affisch, belägen på en del av IKEA-skåpet i höjd med blicken. Här är det mest storebror som bestämmer vilken fotbollsklubb som får hänga.

Efter sina sju år tillsammans har storebror och pappan utvecklat en i det närmaste synkroniserad inredningssmak; stilren med stark dragning åt modern barnslighet.

– Vi har också lärt oss att inte stressa fram möbel- och leksaksval. Det är till exempel först nu som vi beställt skrivbord. Det blev ett träbord från IKEA, säger Abbes pappa.

Övrig inredning är diskret men sofistikierad. Hyllan över sängen kommer från String och på väggen sitter en röd mama-krok från Essem design. Till andra exklusiviteter hör Office Table Lamp från tyska Leitmotiv och en dimmerstyrd svamplampa från Serholt. Genom fönstret i österläge exponeras den vackra trädgården när man håller blicken högt. När man låter blicken sjunka ändras glaset till frostat.

Sina många resor till trots lyser souvenirerna med sin frånvaro. En liten samling nålar har fått sin plats på världskartan som tapetlimmats direkt på väggen ovanför skrivbordet. Här tronar en nål på England och en på den bedårande staden Barcelona, som enligt storebror är hans nionde besökta plats. Enligt feng shui ska nålarna på kartan inte påverka ett skit.

Bara Bus
red.bostad@dn.se

14 november 2010

Fars dag.

Hade funderingar på att knåpa ihop några rader med anledning av att det är fars dag. Men så läser jag först det här starka inlägget. Och lite senare dessa fantastiska ord.

Och därmed tappade jag självförtroendet lite. Det finns så otroligt många bra texter därute, njut av dem mina vänner.

13 november 2010

Storebrors rum.





Ni vet det där nya rummet som vi har hållit på både länge och väl att göra i ordning åt Abbes brorsa? Det är färdigt nu. Om en liten stund ska vi ha invigning med pompa och ståt. Bildreportage kommer. Stay tuned.

11 november 2010

Vill inte.

Ännu en gång. Ännu ett tvång. Ännu en jobbig undersökning. Jag är trött på att hålla fast. Så trött på att försöka förklara för min älskade lilla hjälte att det faktiskt är viktigt att plåga honom. Försöka få honom att förstå att han behöver få den där slangen instoppad i näsan för att vi ska veta hur det ser ut där inne. Trots att han är livrädd. För kanske, om det ser ut på ett visst sätt så måste de operera igen. Och då måste jag antagligen hålla fast honom igen. Logiken i det.

Jag försöker fylla på med ny energi så mycket jag kan. Det gör jag. Jag försöker hushålla med den jag lilla ork jag har. Det har livet lärt mig. "Du måste tänka på återhämtningen" har man sagt till mig. Men det finns ingenting som kan dränera mig på kraft som att tvingas plåga Abbe genom ytterligare en undersökning. Att hålla fast honom med all min muskelstyrka medan någon sticker nålar genom hans hud eller stoppar en slang i hans näsa.

Efteråt känns det så oändligt viktigt att få berätta för Abbe hur mycket jag älskar honom. Både i ord och i handling. Han säger att han älskar mig också. Men ärligt talat, jag hade inte klandrat honom ifall han sagt något annat.

Mycket ska man vara med om innan man fyller sex.

Visst är det lättare att förstå vad Abbe nu för tiden än det var före gomoperationen för snart ett år sedan. Det har ni själva hört i de små filmerna med våra samtal från före och efter operationen. Det har blivit mycket bättre, men inte helt bra.

Logopeden tycker att Abbe är duktig, att han har lärt sig att säga alla konsonanter på rätt sätt. Utom G och K, som är lite svårare att få till. Hon har gjort övningar som hela gruppen på dagis ska göra tillsammans så att Abbe ska få träna på just de där två långt-bak-i-munnen-konsonanterna. Det är fint.

Men ändå. Trots att Abbe gör rätt nu så låter det inte riktigt som det ska. Det läcker för mycket luft säger hon, logopeden. Och jag kanske borde tillägga att vi har väldigt stort förtroende för Abbes logoped, hon är en av de bästa. "Man måste titta i gommen hur det ser ut när han pratar", säger hon, "för att se om han behöver opereras igen eller ej".

Hur gör man det då? Jo, man filmar Abbe när han pratar. Inifrån. Läkaren stoppar in en liten kamera i en slang genom Abbes näsa och in i svalget. Men han får inte sova, han ska babbla på som vanligt medan de filmar. Inga konstigheter alls. Typ. Nu har vi pratat om detta i flera veckor med Abbe, och förberett honom på vad som ska hända. Men jag är skeptisk ändå. Kamera. I slang. I näsan. På femåring. Ni fattar.

Håll tummarna idag vid tretiden.

10 november 2010

Keenan.

Kommer ni ihåg inlägget jag skrev om Keenan Cahil för ett tag sedan? Vi snackade lite om när det är okej att skratta åt någon och inte. Om någon är annorlunda till exempel. Skratta med någon är ju alltid okej, men i ärlighetens namn, ibland är det svårt att skilja det ena från det andra. Ni skrev som vanligt många fina och tänkvärda kommentarer.

I alla fall. Keenan Cahil är stor. Trots att han är så liten, om man säger så. Han har så mycket cred på internet att rapparen 5o cent fattar att den här snubben gör man inte narr av. Keenan Cahil är killen man ska hänga med om man vill puffa för en låt och vill att den ska sprida sig fort på nätet. Titta på den här videon från den Amerikanska talkshowen "Chelsey Lately".

Respekt!

09 november 2010

Arbetsmyra.

Finaste storebror. Allt fröken sa om dig på utvecklingssamtalet idag, precis allt, gjorde mig så stolt. Vill bara att du ska veta det.

08 november 2010

Petter visar vägen.

Visst oroar jag mig för Abbes framtid. Precis på samma sätt som jag tänker på hur hans brorsas liv kommer att bli. Kommer de att klara sig bra, få hålla på med saker de är bra på och tycker om, och framförallt – kommer de att vara lyckliga? Men i Abbes fall finns det ju hinder på vägen förutom hjärtat, åtminstone på papperet. Enligt forskningen så har alla barn med 22q11-deletionssyndrom inlärningsproblematik i någon form. Allt från att de har lite svårt att hänga med på mattelektionerna, till lätt utvecklingsstörning. Så är det bara. Lika bra att tugga i sig.

Just nu känns det som att den där forskningen snackar skit. Abbe hänger med så vitt jag kan se. Å andra sidan är han inte så gammal än så de stora utmaningarna har kanske inte seglat upp.

Jag har fått ett nytt favoritprogram på tv förresten. Jag är verkligen inte ensam om det, halva Sverige verkar tycka som jag den här gången. Eller om det är jag som tycker som dem? Om du mot förmodan skulle ha missat "Så mycket bättre" på lördagskvällarna i TV4 så rekommenderar jag ett besök på TV4-play. Det är en fantastisk programidé. Kort sagt– en brokig skara kända svenska artister tolkar varandras låtar under avslappnade former. Som "Stjärnorna på slottet" – just add music.

I lördags skulle de andra artisterna tolka var sin låt av Petter. Redan i teorin blir det spännande. Som gammal Petter-fan var jag lite nervös. Kommer de att slakta hans musik? Hur låter det när t ex Lill-Babs eller Lasse Berghagen gör Hip-Hop? Fantastiskt, är svaret. På riktigt. För att inte tala om Septembers tolkning av "Mikrofonkåt".

I snacket runt middagsbordet mellan låtarna berättar Petter om hur han upplevt sin skoltid. Han pratar hur han kände sig mindre intelligent än de andra i klassen, hur han försökte undvika högläsning och kämpade med sin dyslexi. Känslosamt och äkta. Som riktigt bra tv ska vara.

Efter programmet sitter jag kvar framför tv:n och tänker. Jag tänker att om någon som fått kämpa hela sin skolgång med svenskan kan hantera språket på ett sådant fantastiskt sätt i sina texter, så ska det nog gå bra för Abbe. Hur krokig än vägen må bli.

Nu känns det bättre. Så mycket bättre.

06 november 2010

Men herregud!

Jag tror bestämt att det är dags att säga upp sitt Boxerabonnemang, och hitta ett alternativ. Och viktigast av allt, berätta för dem varför man gör det.

04 november 2010

I vått och torrt.

Innan jag går och lägger mig på kvällarna har jag en ny och fin ritual sedan en liten tid tillbaka. Jag tar upp en sovande Abbe ur sin säng, bär den slappa lilla kroppen in på toaletten och sätter honom på toastolen. Så viskar jag i hans öra att han ska kissa lite. Allt för att slippa byta lakan varje kväll.

Jag brukar sitta på knä på golvet framför honom och håller om honom försiktigt så att han inte ska ramla i golvet. Och så lyssnar jag. När jag hör det lilla klirret av strålen som träffar porslinet vet jag att han är med på vad vi håller på med. Även om det är i det närmaste sovande. Ibland får jag viska flera gånger innan jag hör att han börjat, men det gör inget för han är så gosig när han är sådär trött.

När han är färdig glider han ur mitt grepp och ner på golvet. Där står han sovande medan jag hjälper honom på med pyjamasbyxorna igen. Jag lyfter upp honom i famnen och borrar i näsan i hans varma nacke och bär in honom till rummet igen. Jag bäddar ner honom, pussar hans lilla panna och viskar att jag älskar honom.

Igår när jag burit in honom på toaletten satt han där och väntade på att något skulle hända. Jag höll om honom som vanligt när han mumlade, knappt hörbart, mer eller mindre i sömnen: "Pappa … ja gillar dej".

03 november 2010

Incredibly charming.


Grattis på namnsdagen, världens bästa och finaste storebror.

02 november 2010

Varma mackor.

Vi provade en gammal klassiker en kväll – varma mackor. Storebror var som vanligt skeptisk, men vågade pröva och godkände.

– Vi åt ofta varma mackor när mamma och jag var små, sa jag.
– Fanns det inte pizza på er tid? undrade storebror.
– Eh jo, det fanns nog. Men det var kanske inte så vanligt då.
– Jaha. Då förstår jag varför ni åt varma mackor.