30 december 2010

Välgörenhet.

Jag känner lite grann att jag har tjatat rätt mycket på er om olika grejer för att få er att hjälpa folk hit och dit. Ni klickade ju Jon och Mio ända till Rhodos och jag vill gärna att ni går och tittar på Fredrik den 8 februari. Vi har snackat Musikhjälpen och med jämna mellanrum kommer jag dragande med organdonation och insamlingar till forskning för hjärtebarn. Kanske tröttnar ni, jag vet inte?

Men jag vill gärna nämna en annan sak som jag tycker är värd att fundera över lite i dessa dagar. Vi har en kund som heter Göteborgs Räddningsmission. De jobbar bland annat med utsatta barn. Det kan handla om barn med föräldrar som är missbrukare, psykiskt sjuka eller sitter i fängelse till exempel.

Just nu jobbar de med ett projekt för att stötta barn i flyktingfamiljer. Barn som många gånger får ta ett alldeles för stort vuxenansvar och kan behöva få vara barn och känna att det finns andra i samma situation. I ett Sverige där vi nyligen både fått in ett främlingsfientligt parti i riksdagen och fått uppleva vår första självmordsbombare är jag rädd att de här barnen får det än kämpigare.

Ett sätt att samla in pengar till Räddningsmissionens arbete med flyktingbarnen är genom Pixelhjälpen. Det är en sajt där du kan köpa yta för att lägga upp din profilbild t ex. Ju fler pixlar desto mer pengar till verksamheten. Från 20 spänn upp till 200 och betala med SMS, så alla kan vara med. Sedan kan man berätta för alla sina vänner på Facebook t ex, och de kan se din bild i mosaiken som uppstår. Klicka in och ladda upp en bild vetja!

Okej. Slutligen. Det pågår någon slags omröstning på Facebook. Blog of the year. Jag fick ett meddelande bland kommentarerna att man kunde rösta på min blogg där. (de har stavat med två J – alltså Hejja Abbe om ni letar efter den) Tydligen kan man vinna en weekend i New York för två vulket naturligtvis hade varit underbart. Lite oklart dock vem som står för vinsten. Det verkar vara lite alla mot alla, så chanserna mot Kissie och Zytomierska etc är väl minimala med alla deras läsare.

Nåväl sluttjatat. Om ni tycker det blev lite väl mycket nu säger jag förlåt. Och väljer ni mellan det pixlar och att rösta på Heja Abbe, köp då pixlar. Flyktingbarnen behöver det så mycket mer än jag.

UPDATE:
Vet ni? Min blogg har ingen chans att vinna den där omröstningen på Facebook ändå. Men det tror jag kanske att Monas Universum har, hon ligger femma just nu. Så varför inte rösta på henne istället? Hon är skojig och galen, men väldigt snäll. Och dessutom vän med bästaste Linda. Rösta på Mona vetja, så kanske hon når ända fram.

Svar två.


Fråga:
Det vore roligt att se en film med Abbes tal-utveckling.

Svar: Det finns ju några filmer som är gjorda ganska nyligen. Bland annat den här och den här. Det kommer säkert fler så småningom. Håll ut.

Svar ett.


Fråga:
Hur har eran jul varit?

Svar: Tack den har varit bra. Vi firade hemma hos killarnas mormor och morfar ihop med deras kusiner och moster och morbror. Julbord åts såklart med allt som hör dit. Massor av smaskigt och inte minst mormors goda hemmagjorda sill. Det är väldigt skönt få komma dit och umgås och bli ompysslad. Jodå, så är det. Man pysslas om väldigt mycket och faktum är att det bästa sättet att hjälpa till verkar vara att ta med sig något hemifrån till julbordet. Annars får man slåss i köket med någon annan. Jag bakade vörtbröd, gjorde Janssons frestelse och bohuslänsk äggost som vi hade med oss. Alltid något. Att pyssla med det kvällen innan julafton är dessutom en sån där grej som jag tycker är riktigt mysigt. Doftar gott och ger julstämning.

Tomten kom och det var naturligtvis spännande. När han åkt vidare till andra snälla barn fick vi själva ta hand om julklappsutdelningen. Storebror och storkusinen tog befälet och det gick undan ibland. Men det är inte lätt när man har en Abbe som tjatar om att han vill ha ett paket så fort han öppnat ett.

Juldagen bjöd på iskall promenad ner till hamnen och lite drömmande vid vår tomt. Sedan saltlånga med äggsås, gröna ärtor och grovmalen kryddpeppar. Och så den där äggosten med björnbärssylt till dessert. Lutfisk, släng dig i väggen säger jag.

Bilder från julen finns i inlägget från häromdagen.

Hur var er jul då?

29 december 2010

Frågor på det?

Nä vad säger ni ska vi roa oss lite i mellandagarna med sånt där "ni frågar – jag svarar" som de där riktigt superstora bloggtjejerna brukar köra?

26 december 2010

God fortsättning och lite bilder.

Hej mina vänner. Det bloggas inte så väldans mycket här just nu. Jag vilar och umgås med min familj. Å andra sidan är det inte någon jättetrafik på er heller. Jag antar att ni gör samma som jag. Det är bra och sunt.

Men några bilder ska jag i alla fall kunna bjuda på. Håll till godo.


Granpåklädning. Det är lite fint på något vis att granar hos småbarnsfamiljer alltid har så vansinnigt mycket pynt längst ner.


Tomten. Det verkar som att han finns trots allt.


Super Mario gånger två. Mariodräkten var bästa klappen. Abbe tog den rätt ur paketet och på kroppen. Sedan dess har han med ett nödrop bytt om till pyjamas på nätterna. Den stora svarta mustaschen kliade dock lite grann.


Abbemamman är bäst. På tisdag åker vi på SPA ett dygn, bara hon och jag. Jag kunde inte ha fått en bättre julklapp just nu. Och dessutom den här fina eldkorgen från Röshults. Så jag håller mig varm.


Abbemamman fick bilder på sina barn av mig. Daisy, Abbe och storebror. Väldigt stora bilder. Och en tröja i kashmirull. Så hon håller sig varm.

24 december 2010

God Jul!

Barn är fina. De tycker att det är så spännande det här med julen. Mina killar började längta någon gång i början av november och frågade flera gånger om dagen om det inte snart var första december så att julkalendern, och därmed nedräkningen, skulle börja.

I morse vaknade jag av att Abbes storebror kom in och vrålade "IDAG ÄR DET JULAFTOOOON!!" Efter en stund kom Abbe också. "Ne e nopparenan" ropar han. Bokstaven "d" är en av de konsonanter som ännu inte funkar riktigt. Han berättade att Tomten hade lagt ett paket till honom under granen. Det var en DVD-film med "Bärgarns äventyr", ni vet han som var med i Abbes älsklingsfilm Bilar. "Äh det finns ingen Tomte" sa storebror. "Men vadå, det brukar ju komma en Tomte varje år" sa jag. "Meh! Det är bara nån snubbe som har klätt ut sig" hävdade storebror. "Det är mamma eller pappa som lagt dit ditt paket, Abbe" sa han. "Jaha" sa Abbe. "Mamma eller pappa är det. Eller Tomten."

Det är bra Abbe, fortsätt du att tro. Det blir roligare då.

Våra goda vänner ville förbereda sin lilla dotter för vad som händer när Tomten kommer. Det händer ju att barnen blir rädda och de tänkte att om man pratar mycket om det innan så är hon i alla fall förberedd. De tittade på filmer från tidigare år och pratade om hur det går till. Tomten knackar på, säger God Jul och frågar om det finns några snälla barn. Och sedan får man julklappar.

För ett litet tag sedan frågade mamman om flickan kom ihåg vad Tomten säger när han kommer på julafton?"

— Jaa. God morgon, finns det några paket här?

Ha nu en riktigt fin jul allihopa.

22 december 2010

I väntan på bygglov.




Vi bakade pepparkakshus, killarna och jag. Eller rättare sagt killarna bakade pepparkakor med mamman och jag satt med ritningar och skalpell och försökte skära ut ett skalenligt fritidshus i pepparkaksdegen.

Föreställ er huset på bilderna här ovanför. Tänk er väggar av liggande limträbalkar istället för pepparkaksdeg. Trä som är behandlat med järnvitriol så att det fått den där vackra grå kulören. Fönsterpartierna vita, svarta eller kanske grå, klädda i aluminium för att slippa måla om varje år. Och så får ni tänka er bandplåt på taket istället för Non-Stop.

När ni ändå är igång och fantiserar vill jag att ni försöker föreställa att huset står på berget på Bohus-Björkö i Göteborgs norra skärgård. Hörnet med de stora fönstren under taket vetter ut mot havet i väster och det är knappt hundra meter Bohusgranit mellan huset och vattnet.

Sådär ser vår nya dröm ut. En dröm som faktiskt ser ut att kunna gå i uppfyllelse. När våra ogina grannar satte stopp för våra planer på att bygga ut det hus vi bor i för ett tag sedan, började vi fundera på alternativ. Vi tittade helt enkelt på husannonser för att hitta något ställe som var större, och förhoppningsvis med bättre grannar.

Drömmen om ett ställe vid havet fanns, men orimligheten med de vansinniga priserna har slagit ner oss vid varje försök. Så dök den upp. Den omöjliga tomten på mammans barndomsö. Ön där dessutom mormor bor. En liten smal tomt som inte går att bygga på, åtminstone inte om man ska ha ett normalstort hus, gjorde att intressenterna föll bort en efter en och priset höll sig på en överkomlig nivå. Men ett litet hus då? Ett fritidshus?

Och på den vägen är det. Tomten är vår, och bygglovsansökan är inlämnad. Håll tummarna för att grannarna på Bohus-Björkö är bättre, så kanske vi har vårt lilla fritidshus snart.

I större skala och andra material än pepparkaksdeg.

18 december 2010

Nämen titta!

Nämen titta 1:
Nu har bannemig Fredrik bokat konserthuset och biljetterna säljer på i fint tempo. Nu ska vi fylla den där lokalen. 1247 platser, det fixar vi! Och inte nog med att Fredrik visar att det går att uppfylla drömmar om man bara vill. Pengarna för biljettintäkterna går till Drottning Silvias Barnsjukhus, vilket jag tackar extra mycket för efter som vi hänger där jämt och ständigt.

Klicka här för att boka biljetter, det är en perfekt julklapp. Fuck off nu kör vi, som Petter skulle sagt.

Nämen titta 2:
Jon och Mio får åka till Rhodos. Och det mycket tack vare er. Fattar ni hur mäktigt det är? Kolla på den här lilla filmen där de båda tackar er för alla röster. Då förstår ni att ni gjort precis rätt.

17 december 2010

17 dec – en dag med traditioner.

Abbe är magsjuk. Han har kräkts hela natten och halva dagen idag.

I morgon är det precis ett år sedan som de opererade Abbes gom för att försöka förbättra hans chanser att kunna prata bättre. Några av er kanske minns hur dramatiskt det blev natten innan inskrivningen. Abbe kräktes halva natten då också. Men bortsett från att vi trodde hela operationen skulle få ställas in var det egentligen inget konstigt med det. En magsjuka liksom.

Om man inte tittar ytterligare ett år bakåt i bloggen.

Eller om man backar två år till.

14 december 2010

Musikhjälpen.

Det ringde en producent från Sveriges Radio idag. De frågade om inte Jason och Martina kunde få prata lite med mig om min låtönskning och min blogg. Ok sa jag, och fick en puls på 250 bpm ungefär. Så här lät det i alla fall.



PS. Nu uptäckte jag att det ligger en ljudlänk till samtalet här på Musikhjälpens hemsida. Passa på att önska en låt du också, det står på sajten hur man gör.

12 december 2010

Musik gör glädjen mera glädjerik.

Imorgon eftermiddag klockan fem sparkar det fantastiska projektet Musikhjälpen igång igen.

Jason "Timbuktu" Diakité, Nour El-Refai och Martina Thun låser in sig i en glasbur på Gustav Adolfs torg i Malmö och sänder non stop i P3 och på webben i sex dygn. Vi, du och jag, önskar låtar och skänker samtidigt pengar till Radiohjälpen. (Läs här hur du man gör.) Tema för insamlingen är i år "Barn är inte till salu".

Jag har önskat en låt som på sätt och vis passar väldigt bra in på årets insamlingstema. Men framförallt en låt vars text betyder mycket för mig personligen. Ni som hängt med ett tag vet vilken.

Det är så lätt att gå ner sig i orosträsket, att molnen hopar sig och allt blir sådär mörkt. Jag gör det också emellanåt även om de flesta som känner mig nog skulle säga att jag är näst intill korkat optimistisk. Jag försöker tänka att allt kommer gå bra, allt kommer bli fint både för Abbe och hans bror. Men så ibland. Fan.

Det finns ett tryck från samhället, från människor som du och jag. Man ska vara på ett visst sätt, prata på ett visst sätt och göra vissa saker för att passa in. Man måste prestera för att hänga med och den som är annorlunda hamnar lätt utanför. Det kan vara svårt nog för var och en, hur är det då inte för någon som är född med lite andra förutsättningar än de flesta av oss?

Till stor del hänger det på mig. På Abbemamman och mig. Det är vi som ska bygga starka individer av killarna. Det är vi som ska se till att Abbe känner sig trygg nog att stå över idioter som gör narr av hur han talar eller hur mycket han orkar. Det är vi som ska ge honom självförtroende nog att utmana sina svagheter. Det finns inget jag hellre vill än att han och hans bror ska få leva fina, långa och lyckliga liv. Jag vill lära dem att dansa. Om jag får nåt att säga till om så ska de dansa på min grav.

Jag har önskat Bo Kaspers Orkesters "Dansa på min grav". Önska en du också vetja.

11 december 2010

Tecken i tiden.

Vi tecknar inte så mycket längre. Eller rättare sagt vi tecknar egentligen inte alls numera. Eftersom det är mycket lättare att förstå vad Abbe säger sedan operationen känns inte behovet så stort. Det finns mycket kvar att arbeta med, och frågan är om Abbes tal någonsin kommer att bli helt perfekt – med eller utan fler kirurgiska ingrepp – men han gör sig åtminstone förstådd nu.

Det svåraste när vi tecknade var att hålla igång det. Abbe förstod ju vad vi sa ändå. Grejen var att vi behövde teckna för att Abbe skulle lära sig tecknen, så att han kunde använda dem för att vi skulle förstå vad ha sa. Är ni med? Det var väldigt lätt att glömma komplettera vårt tal med tecken.

En sak som gjorde det extra svårt var att jag aldrig kom ihåg tecknen när jag behövde dem. Jag pluggade och pluggade och när jag behövde ett tecken så nog sjutton var det inte något av de jag hade pluggat. Vi satte upp lappar i hela huset med tecken, jag försökte nöta in och hålla det igång genom att lägga upp dagens tecken här på bloggen men det var svårt ändå. Man skulle haft ett litet uppslagsverk som man alltid hade på sig.

Och halleluja! Nu finns appen RitadeTecken™. Det är ett företag som heter Mindglowing som byggt appen och jag ställer mig upp och applåderar åt initiativet. Detta är en guldgruva för alla föräldrar som kämpar med att lära sig att använda TAKK (Tecken som Alternativ och Kompletterarnde Komunikation).

Man kan bläddra och söka bland tecknen, göra sina egna grupper, markera sina favoriter och se historik över vilka tecken man har tittat på. Alltihopa behändigt i telefonen. (Under förutsättning att man har en iPhone då förstås, men ni har väl fattat att jag är Apple-fan redan)



Finns att köpa på iTunes. Önskar den hade gjort det för tre år sedan.

08 december 2010

Om det var så enkelt.

Tänk om det var så enkelt.
Då skulle jag aldrig behöva riskera att trampa på vassa Legobitar.
Alla vantar skulle komma med hem igen och barnen skulle aldrig bli sjuka efter besökstid.
Om det var så enkelt skulle jag slippa dåligt samvete för att mina barn är de enda som är kvar efter klockan ett på fritids dagen innan julafton.
Tänk.
Om det var så enkelt.
Då skulle det jag åkt till IKEA för finnas i lager, och vabba via webben skulle fungera smärtfritt.
Om det var så enkelt skulle sängen vara torr när Abbe sov utan blöja, och blöjan våt när han sov med.
Tänk.
Om det var så enkelt skulle jag orka hur mycket som helst, utan att bli yr i huvudet och få pip i öronen. Mitt tålamod skulle aldrig tryta och alla saker jag planerat skulle bli gjorda.
Tänk om det var så enkelt.
Då skulle ingen retas för att någon var annorlunda och alla hjärtan skulle vara hela från början.

Men livet är inte så enkelt.
Så enkelt är det.

07 december 2010

Hjälp Jon och Mio till Rhodos.

Jon och hans son har aldrig varit utomlands. Kanske för att det är lite krångligare när man har en rullstol med sig, eller kanske för att det aldrig blivit av helt enkelt.

Men nu är det som så att Apollo har en tävling. Vinnaren får får åka till Rhodos och dessutom skriva en recension om resan. Jon och hans grabb har chansen, men han behöver typ tusen röster till för att vinna. Och ni är ju typ några tusen om dagen som tittar in här hos Abbe och mig. Jag vill gärna läsa Jons recension och hoppas att ni vill det med.

Klicka på den här länken och rösta. Gärna varje dag tills på Söndag. :)

Kom igen så skickar vi Jon och Mio till Rhodos!

05 december 2010

Önskelistan.

Min fru pratar julklappar med killarnas kusin.

– Nå, har du gett någon önskelista till tomten?
– Nä, jag gav min till mormor. Det funkar mycket bättre.

03 december 2010

Omslagspojk.




Det har varit läkarstämma i stan. Och gissa vem Sahlgrenska Universitetssjukhuset tapetserat sin monter med?

Klicka här om du vill läsa tidningen.

02 december 2010

Nedräkningen.



För första gången har killarna paketkalender i år. Mamman fick ett ryck och köpte fyrtioåtta små presenter som vi slog in i paket och hängde upp på ett snöre.

Storebrors ögon. Ni skulle sett dem. Han hade knappt vaknat och gnuggat gruset ur dem när han fick se alla paket på väggen. Han gnuggade ögonen, de glittrade och han gnuggade dem igen. Som att han inte trodde riktigt på vad han såg. Och så glittrade de igen. Jag tror knappt jag har sett så trötta och så glada ögon tidigare. Inte på samma gång i alla fall. Och inte samma ögon.

Som sagt. Det är första gången vi gör paketkalander till barnen. Men det är andra gången jag gör en.