31 januari 2011

Alla barnhjärtans månad.

I morgon är det februari igen och Hjärt- och lungfonden har som tidigare år en kampanj hela månaden med namnet Alla barnhjärtans månad. Jag gillar kampanjen, det vet ni redan, för jag vet vilken fantastisk nytta forskningen gör för Abbe och andra hjärtebarn. Jag hoppas mycket på att man hittar nya effektiva sätt att upptäcka hjärtfel tidigt och smidigare sätt att behandla barnhjärtan som inte blivit helt rätt från födseln. Men då behövs mer pengar.



Årets hjärtepin har designats av Mojje, barnprogramledaren ni vet. Den har dessutom fått sällskap av en reflex och ett hjärteband. De kostar trettio kronor styck och finns att köpa på Alla Hjärtans Lunch-restaurangerna, Allt för föräldrar (via hemsidan), Akademibokhandeln, EuroFlorist, Fazer Amica, Geggamoja, HeartStore, Hemköp, Hemtex, Kronans Droghandel, Lekia, Rabalder, Sportson och Vallentuna Centrum.

Och så finns det fina elektroniska hjärtat här till höger på bloggen som vi tillsammans kan hålla igång genom att sms:a och skänka en slant. Ett sms kostar trettio kronor. Det är ganska överkomligt tycker jag, så kan fler vara med och bidra. Kanske en gång i alla fall.

Förra året var det vi gemensamt här på Heja Abbe, som samlade in mest pengar till "Alla barnhjärtans månad" – drygt 9 000:-, det är något vi tillsammans kan vara väldigt stolta över tycker jag. Vad säger ni, ska vi försöka slå det i år? Fram till idag har ca 2800 personer svarat på min lilla bloggenkät (svaren lovar jag att redovisa snart). Tänk om alla skulle ha råd med ett sms var, då skulle det bli 84 000 spänn! Jeez! Det hade varit något.

I alla fall. Om du sms:ar BARNHJARTA 543 och ditt namn till 72901 så skänker du alltså 30 kronor till alla barnhjärtans månad. Dessutom dyker ett tack med ditt namn upp i hjärtat. Bara en sån sak.

Hjälp mig gärna att sprida. Blogga kanske? Sprida på Facebook, klicka här. Eller via Twitter, klicka här. Om du vill läsa mer om vad pengarna går till klickar du här.

Dessutom ska vi ha lite auktioner här på bloggen. Jag har fått riktigt fina grejer från underbara företag som vill hjälpa till och sponsra oss. Jag återkommer snart med detaljer. Stay tuned.

30 januari 2011

Disco.






Storebror ville ha disco. Han ville bjuda arton vänner, inklusive sig själv och Abbe. Vi förslog att vi skulle hyra den lokala fritidsgården, men han ville absolut inte ha ett "bortakalas" sa han. Han ville vara hemma. Och han ville ha det på kvällen.

Sjutton åttaåringar plus en Abbe? Hmm. Men okej. Om inte Mohammed kan komma till berget får berget komma till Mohammed. Alla möbler längs väggarna, lite lånat discoljus från fritidsgården, en playlist i Spotify, upp med volymen på pappas stereo, chips, ostbågar, godis och dricka och simsalabim – disco hemma.

De var så fina. Killarna med uppåtvaxade luggar, sprayfärg i håret och scarves runt halsen. Någon hade en glittrig paljetthandske på ena handen, precis som "the king of pop", någon hade väst och någon annan hade slips. Flickorna i fina klänningar, paljetter här och glitter där, de hade fixat håret, satt läppglans på läpparna några hade till och med lite smink på ögonen. Abbe valde att komma till discot utklädd till Super Mario.

Alla fick självlysande armband. Tjejerna tog på dem eller byggde om till halsband och killarna tyckte att de var bättre som lasersvärd. Åtminstone till en början. Det dansades, åts pizzabitar, snacks och godis och lektes danslekar – limbo och dansstop. Vi skippade tårta och bordssittning och istället fick storebror blåsa ut åtta ljus nedstuckna i chokladbollar medan kompisarna hurrade och sjöng sittande i en ring på dansgolvet.

Klockan åtta på fredag kväll stängde discot och fredagsmysklara föräldrar hämtade sina små discoprinsar och partyprinsessor efter två och en halvtimmes konstant röj. Jag tror de hade kul, storebror verkade nöjd och jag var trött.

27 januari 2011

Åtta!

De där stunderna man inte vill byta ut. Ögonblicken man aldrig glömmer, som man helst vill stanna kvar i för alltid, eller åtminstone spara på något sätt. Lägga dem i fickan bland ludd och gamla kvitton och plocka fram dem under dagar som känns trista, gråa och motiga.

Jag har så många såna där stunder med dig och jag kommer att få så många fler. Jag längtar efter dem allihop. Varje gång du får mig att skratta och varje eftertanke du bjuder mig på med dina kloka och fina funderingar. Jag ser fram emot alla äventyr och vi ska ha ihop, alla resor och alla snack om livet. Och jag ska njuta av varje kram du ger mig, för jag vet att en dag kommer det att vara pinsamt och töntigt. Men tills dess. Jag ska omfamna våra ögonblick.

Som i somras då vi paddlade, bara du och jag. När vi hittade vår egen lilla ö och slog upp tältet. När vi gjorde upp en eld, täljde varsin grillpinne och gillade korv och sedan tryckte i oss godis så att vi nästan mådde illa. När vi läste bok i skenet från en ficklampa och somnade sida vid sida i våra sovsäckar.

Minns du på morgonen, då vi åt frukost i solen? Du fick ett glädjefnatt och började springa omkring som en vårsläppt kalv och hoppa över stockar och stenar fortfarande klädd i pyjamasbyxorna och alldeles rusig av lycka. Vi skrattade och jag filmade dig. Minns du att jag sa att vi kanske kunde klippa ihop det någon gång, till en film? Kanske med någon musik som du gillar.

Varsågod, min prins. Här är din film.

Grattis på åttaårsdagen!


25 januari 2011

Om att välja sina ord.

Min son. Ibland undrar jag var han fått sitt språk ifrån. Alla hans små funderingar. Den här är kanske inte så konstig, men att en sjuåring (nåja snart åtta) uttrycker sig så här. Det är fascinerande på något vis. Jag fick verkligen bita ihop för att hålla tillbaka skrattet.

– Asså jag tror inte på Gud, att det skulle sitta en gubbe där uppe och bestämma. Men de bibliska berättelserna tror jag på. De låter mer rimliga.

24 januari 2011

En isig helg.



Den här helgen gick i isens tecken. Ända sedan november har det legat massor av snö på alla sjöar där vi bor, men regnet och mildvädret i början av veckan gjorde att bildades ett lager med stöpis på toppen när minusgraderna kom tillbaka igen.

Lördagen bjöd på två mil mountainbikecykling på sjöisar. Fantastisk upplevelse måste jag säga. Märklig, men otroligt härlig känsla att susa fram på isen längs stränderna. Långfärdsskridskor på söndag förmiddag och en utflykt med killarna, hockyrör och blåbärssoppa på eftermiddagen. Det var så skönt alltihopa att jag glömde ta med mig kamera. Ni får hålla till godo med bilder ur mobilen.

23 januari 2011

Om någon undrar.

Jag läser varenda kommentar, tro inget annat. Det är så himla kul att få veta vilka ni är. Men ni skriver så mycket snällt så jag kommer att bli helt odräglig.

Ville bara säga det.

20 januari 2011

Nu är det min tur att fråga.

Tack för frågorna, jag hoppas att ni är nöjda med svaren och att jag inte missade någon. Nu skulle jag vilja ha några svar från er. Bara för att jag är nyfiken.

För ett och ett halvt år sedan ungefär frågade jag er vilka ni är, men jag har en liten känsla av att läsekretsen kan ha ändrats lite sedan dess. Några har försvunnit andra har tillkommit och nu undrar jag hur min publik ser ut idag. Gör ni kanske det också?

Här kommer fem frågor jag skulle bli glad om ni kunde svara på. Glöm inte att trycka på "vote" på varje fråga, det var tyvärr enda sättet att få till det på.

...............................................................................................................

Jag vet att det är många tjejer som läser min blogg, men jag har en känsla av att killarna blivit fler. Vad tror ni?


Jag tyckte det var väldigt kul att se att det var så blandade åldrar sist vi kollade, undrar om det har ändrats? (update: såg att "under 20 år" fallit bort, men kunde inte ändra i efterhand. Dumt. Men ni får helt enkelt klicka 21-30 år)


I början trodde jag att det var mest föräldrar i samma situation som jag själv som läste, men det var det inte. Undrar om det ser likadant ut nu?


Det här är en ny fråga sedan förra gången. Jag vet att jag har många trogna läsare, det är helt fantastiskt. Men jag blir alltid glad när nya hittar hit. Spännande att veta fördelningen.


Sista frågan. Något som fascinerar mig är när folk berättar att de läst hela bloggen från första inlägget. Det gör mig stolt och glad. Men herregud, den är ju jättelång vid det här laget! Jag är glad att någon läser överhuvudtaget.


Sådär. Det var alla. Om du vill presentera dig lite i kommentarsfältet är det en extra bonus, kanske berätta hur du hittade hit. Men känn ingen press. Jag är glad om du kryssar i frågorna ovanför. Jag lovar att redovisa svaren efter någon vecka eller två.

Tusen tack.
/Abbepappan (som ju heter Gunnar egentligen)

19 januari 2011

Storebror filosoferar om pengar.

– Det är konstigt med pengar. Man jobbar och får dom i lön och så handlar man för dom i nån affär. Så får dom som jobbar där pengarna i lön och handlar i en en annan affär. Pengarna kan hamna var som helst. Min tia kan ha legat i nån konstig krukaffär i Malmö.

18 januari 2011

Lovar inget.

– Ja gillar "E". Jag kanske kan gifta henne, sa Abbe.
– Ska du gifta dig med "E"? sa mamman.
– KANSKE, sa jag.

17 januari 2011

Alles klar?

Sådär. Då har jag väl svarat på alla frågor tror jag. Eller har jag missat någon?

16 januari 2011

Svar tjugofem.

Fråga: Hur ser det ut för Abbe nu? vet ni när (om) det blir någon till hjärtoperation framöver eller håller sig det i skick? Du nämnde förut att läkarna kanske behövde justera Abbemannens mun ännu en gång, behövs det eller går det i rätt riktning?

Svar: När det gäller hjärtoperationer verkar det som att han kan få slippa dem några år framöver. Åtminstone öppen kirurgi. Kanske kommer han behöva göra någon katetrisering igen inom något år eller två, men det är ju inte alls lika jobbigt. Om man jämför. Men Abbe kommer att behöva göra fler stora operationer på hjärtat. Han växer men det gör inte hans donerade kärl, fast om jag förstått saken rätt så kan en operation för att byta kärlet få dröja kanske fem-sex år till. Däremot slits klaffarna som sitter på det där kärlet ut med tiden, och de läcker ganska mycket redan nu. Cirka tre på en fyrgradig skala, där noll är inget, ett är lite och fyra är öppna spjäll. Men eftersom man helst vill vänta så länge det går med nya ingrepp låter man klaffarna läcka och håller koll på andra saker, som t ex att blodet inte blir för tjockt eller att höger kammare blir förstorad som kompensation (rätta mig gärna här om jag har fel och någon kan detta).

Det fina i kråksången här är att utvecklingen jobbar för Abbe. Jag hörde på radion för bara några år sedan att man på Sahlgrenska börjat prova att byta klaffar på vuxna via katetrisering. Jag tyckte då att det lät helt fascinerande. När Abbe gjorde sin ballongvidgning i våras berättade kirurgen att idag är klaffbyte via kateter en väl dokumenterad och vedertagen metod, men att man än så länge inte hade så små klaffar som Abbe behöver. Det går framåt i en rasande fart och med lite tur hinner han växa i dem de har innan det är dags.

När det gäller gommen vet jag varken ut eller in just nu. Logopeden säger att Abbe gör rätt när han pratar numera, men att det läcker för mycket luft ändå. Det är inget han kan träna bort. Hon skickade oss på undersökning för eventuell operation. Men läkaren som gjorde undersökningen menade att det inte var så mycket mer att göra med hjälp av kirurgi, det som behövs nu är träning. Och någonstans där emellan står vi nu. De får väl slåss om det, så återkommer jag när jag vet mer.

14 januari 2011

Adjö, herr Muffin.

Jag läste "Adjö herr Muffin" för Abbe vid läggdags. Det är en fin och lite sorglig bok om ett marsvin som ska dö och som tänker tillbaka på sitt liv. Kanske en av de bästa böcker om döden som finns för barn. Inte för att jag läst så många såna, men ändå.

Abbe vill att vi ska läsa den då och då och han har alltid en del funderingar när boken är slut. Han undrar om Muffin blivit skelett och funderar över när vi ska dö, han och jag. Jag säger att vi kommer att dö båda två, men att det är lång tid kvar till jag ska göra det och ännu mycket längre till det är hans tur. Han undrar om herr Muffin kan "återleva" och jag säger att det vore bra men att jag inte tror det går. Abbe säger att Tomten kan nog fixa det och när jag berättar att jag tycker det låter bra förslår han även kungen. Jag undrar om kungen verkligen kan det men Abbe menar att kungen kan fixa det med sitt trollspö. Jag tänker på en kung som vänder blad och hans trollspö och släpper den tanken illa kvickt.

Vi pratar en stund till och så småningom säger jag till Abbe att han måste sova nu och att jag älskar honom. Han svarar att han älskar mig också "i hela världen" och jag somnar vid hans sida inom en knapp minut.

13 januari 2011

Svar tjugofyra.

Fråga: Om du och din fru valde att skaffa ytterligare ett barn, skulle ni låta göra fostervattensprov då? Om ja, skulle ni ta bort ett foster som visade sig ha kromosomfel?

Svar:
Frågan är i och för sig hypotetisk med tanke på svar tjugotre, men ändå. Och eftersom den är hypotetisk vet jag inte helt säkert vad Abbemamman skulle ha svarat men jag tror vi tänker samma här.

Vi skulle sannolikt ha låtit göra ett fostervattensprov skulle jag tro, eftersom vi inte är purunga längre. Men frågan är vad vi skulle gjort med svaret? Jag citerar mig själv från ett tidigare inlägg om vad jag tycker om KUB-test:

"Det finns en uppenbar risk att man målar upp barnen med kromosomfel som dålig frukt i en skörd. Det som ska rensas bort. Det man ska vara rädd för, och akta sig för. Vilket naturligtvis inte gör livet lätt för de människor som idag lever med avvikelser av olika slag. De som trots allt passerat vid gallringen.

Det är svåra frågor det här. Vad är ett liv värt? Hur ska ett liv se ut för att vara värdigt? Ska man verkligen kunna välja? Välja bort? Var går gränserna? Downs, homosexuella, kortväxta, rödhåriga eller vänsterhänta?

Så är man där igen. Roten till väldigt mycket ont. Fördomar. Som i sin tur bygger på okunskap. Folk vet inte bättre helt enkelt. Jag erkänner att jag är en av dem. Inom vissa områden är jag grymt fördomsfull och dömande. För att jag helt enkelt inte har tillräckligt med koll."

Sådär skrev jag en gång och jag håller fortfarande med mig. Jag tänker ibland på om Abbe ska bli pappa i framtiden. Han har femtio procent chans/risk att föra sin kromosomavvikelse vidare till sina barn. Han och den blivande mamman kan låta göra fosterdiagnostik tidigt på deras blivande bebis, men hur ska Abbe ställa sig till ett positivt svar? Ska han välja bort ett barn med 22q11? Det blir ju som att välja bort sig själv. Men å andra är väl kanske han den som är bäst lämpad av alla att göra ett sådant val.

Så tillbaka till din fråga, skulle vi ta bort ett foster? Inte om det visade sig ha ett kromosomfel i stil med 22q11 eller downs syndrom. Men någonstans finns en gräns för när jag tror att den nya lilla människan inte skulle skulle få ett liv den var nöjd med. Jag har bara så otroligt svårt att sätta ord på var den gränsen går.

Svar tjugotre.

Fråga: Vill du och Abbemamman ha fler barn i framtiden?

Svar: Nej.

12 januari 2011

Svar tjugotvå.

Fråga: Jag undrar hur du tänkte i valet av bilder till tavlorna som du gav din hustru i julklapp. Varför är t ex bara Abbe i färg och varför valdes en bild där storebror ser lite "dyster" eller snarare eftertänksam ut (i jämförelse med Abbe)?

Svar: Haha, ja du. Hur tänkte jag? Det finns ingen djupare mening med valet om det är det du menar. Allt handlar om komposition. Jag ville ha stora bilder på killarna. Jag ville ha tre bilder. Vi har två barn och jag ville inte göra en stor bild av mig själv, det kändes lite narcissistiskt (dessutom finns nästan inga bilder av mig eftersom jag alltid håller i kameran). Vilka fler familjemedlemmar har Abbemamman än barnen och jag? Jo, Daisy (hästen). Dessutom gillar jag bilden. Svartvitt är väldigt snyggt, men väggen är svart så jag ville ha någon färgklick. Bilden av Abbe passade i färg, de med storebror och Daisy passade i svartvitt. Det blev en bra mix. Eftersom storebror ser lite "dyster" (cool tycker jag) ut, så passade det med en sprallig Abbe.

Lite av varje helt enkelt. Lite närbild, lite mittemellan, lite färg, lite svartvitt, lite skratt, lite allvar. Som livet. Typ.

11 januari 2011

Svar tjugoett.

Fråga: Oroar sig Abbe mellan sjukhusbesöken för att det ska vara otäckt eller göra ont eller kan han slappna av och "glömma bort" det?

Svar: Nej, han verkar inte oroa sig speciellt mycket nu längre. Det var väldigt jobbigt ett tag när han var runt tre, men då hade han å andra sidan varit med om väldigt många jobbiga saker under sina första år. Nu är Abbe så stor också att vi kan förbereda honom inför besöken. Vi pratar och tittar på bilder och filmer inför jobbiga grejer, så han är oftast ganska laddad när vi väl kommer till sjukhuset.

Men det är klart, är undersökningen plågsam eller jobbig så gör han ju motstånd ändå när han väl insett vad som är på gång. Vem skulle inte göra det?

10 januari 2011

Svar tjugo.


Fråga:
Jag undrar om du har några tankar på hur länge du kommer att fortsätta att blogga så öppenhjärtligt om killarna. Och om Abbe och storebror haft något negativt ut av bloggen, några kommentarer från folk, någon som känt igen dem eller så.

Svar: Den här frågan har jag ställt mig själv många gånger. Jag har varit på väg att sluta flera gånger, men så har jag fortsatt "bara ett litet tag till" för att det är så roligt.

Jag har tänkt att när killarna och deras kompisar kan läsa själva kanske de inte vill att jag skriver om saker de tänker, säger och gör. Jag har berättat det för storebror, som ju faktiskt kan läsa nu även om det går lite långsamt än så länge, men för honom får jag inte lov att sluta. Han gillar bloggen säger han, vad han nu baserar det på.

Grabbarna har fått kommentarer om bloggen, någon enstaka har känt igen oss – oftast på sjukhuset– och vågat sig fram och berättat det, men det har uteslutande varit snälla och positiva möten som tur är.

Men visst har bloggen ett slut och det närmar sig sakta men säkert. Frågan är bara när.

09 januari 2011

House party.




Pepparkakshuset är nu krossat och svalt i små bitar, men det är inte vår dröm om dess uppskalade förlaga i Göteborgs norra skärgård. Den har aldrig varit närmare.

Jag ska erkänna att jag förenklade lite i inlägget om vårt kommande fritidshus. Vi hade inte lämnat in bygglovsansökan då utan väntade på en sista namnteckning från en granne som hade lite synpunkter. Idag var jag där och träffade dem, efter mycket om och men, och nu ligger en bunt papper med ritningar, ansökningshandlingar och underskrifter från samtliga grannar här bredvid mig. Imorgon skickar jag dem till byggnadskontoret i Öckerö kommun.

Sweet. Som pepparkakshuset.

08 januari 2011

Svar sjutton till nitton.


Fråga:
Jag vet att det fungerar jättebra på dagis för Abbe, men hur går förberedelserna inför skolstarten i höst?
Svar:
Jag tror att jag svarar lite på den här frågan i det det fjortonde svaret. Förutom att vi har kontinuerliga samtal med rektor och personal så gör vi nog som de flesta föräldrar. Pratar om hur kul det kommer bli, försöker lära honom att bli mer självständig med vardagssaker som toabesök och påklädning till exempel. Vi läser mycket och försöker träna på bokstäver och siffror. Det är svårt att idag se om Abbe eventuellt kan behöva någon extra hjälp. Vi får ta det som det kommer.

Fråga: Ni har så fina omgivningar där ni bor, är ni ute och vintersportar och i så fall på vilket sätt?
Svar: Jag brukar åka långfärdsskridskor på sjöarna runt oss. Det går inget vidare i år eftersom snön kom så tidigt. Alltså blir det inte mycket vanlig skridskoåkning eller sparkutflykter på isen med killarna heller. Däremot tar jag mig en och annan längdskidtur. Vi har i år fått världens bästa pulkabacke precis utanför tomten som resultat av att de tagit ner träd, sprängt bort berg, och grävt ner avloppsrör. Jag bad dem att inte lägga några stora stenar i backen när de återställde så nu har vi en superlång, lagom brant och alldeles slät backe att susa ner med snowracer och pulka i. En liten lift och vi hade bannemig kunnat åka slalom också.

Det var väl allt. Och så ska jag köpa dubbdäck till mountainbiken.

Fråga: Vad önskar Abbe och Storebror för nyårsmeny?
Svar: Det här svaret kommer lite sent, men ändå. De önskade sig inget särskilt, men vi käkade hummersoppa till förrätt (som de inte ville smaka på) och tjälknöl på lammstek till huvudrätt. Båda killarna älskar lamm så den fick bra betyg.

06 januari 2011

Svar sexton.

Fråga: I inlägget från den 12:e dec så berör du ju saker som är verkligt tunga. Hur gör du/ni för att undvika att hamna i orosträsket och vad gör du/ni när mörkret faller på och det enda som verkligen finns i kroppen är oron (läs skräcken) för framtiden? Tunga frågor som inte behöver besvaras om du inte vill!

Svar: Jag ska försöka. Det är inte helt enkelt att svara på, men jag ger det en chans.

När Abbe var nyfödd sattes hela vår värld i gungning. Vi var fruktansvärt rädda och visste inte ens om vi skulle få behålla honom. Men mitt i allt det där kände jag att jag behövde vara stark. Abbemamman var nysnittad och hade ont, fullt av hormoner i rullning och själen i bitar efter beskedet om att vår nyfödde bebis skulle dö om han inte opererades omedelbart. Hon behövde mig och jag ville vara där för henne. Jag kände att jag skulle vara stark och hålla min älskade under armarna när allt runtomkring rasade. Försökte vara trygg och stadig på utsidan, men inuti var jag precis lika rädd och ledsen. Så jag tröstade på dagen och grät på natten.

Jag har blivit lite klokare sedan dess. Det går inte undvika att mörkret faller ibland. Man kan inte alltid vara stark, då går man sönder till slut. Jag har försökt, tro mig. Kanske var det därför jag ramlade ihop i februari. Nu har jag lärt mig att det är viktigt att tillåta sig själv vara ledsen ibland. En dyrköpt erfarenhet.

Men jag är trots allt bra på att se saker ur ett positivt ljus. Jag vågar påstå det. Jag menar inte att jag slätar över och låtsas som att problemen inte finns. Men livet blir liksom inte enklare för att man fokuserar på det negativa och jobbiga, som jag ser det.

Så här till exempel: Jag läser om Abbes 22q11-syndrom att studier visar att hälften av barnen har en utvecklingsstörning i någon grad. Nära till hands att bli orolig och deppig. Jag vill inte att Abbe ska ha det mer jobbigt i livet, han har redan fått sin beskärda del. Men då tänker jag istället att, om hälften har en utvecklingsstörning måste det ju betyda hälften inte har det. Det är ju strålande, eller hur?

Nu vet jag knappt om jag svarade på frågan men jag säger som en klok kvinna sa en gång:
Njut när du kan. Uthärda när du måste.

Vintersport.



Ps. Glöm inte att du kan klicka om du vill se bilden större.

05 januari 2011

Svar femton.

Fråga: Hur mår hästen?

Svar: Hon mår finemang och har lite vinterlov just nu. Gnägg.

04 januari 2011

Svar fjorton.


Fråga:
När skall Abbe börja i skolan, och kommer han att gå i samma skola som storebror tror ni?

Svar: Abbe börjar sexårsverksamheten till hösten är det tänkt. På samma skola som storebror. Vi har haft en fin dialog med förskolan, specialpedagog och rektor för att göra det som är bäst för Abbe. Han hade kunnat få gå kvar på förskolan ett år till om vi ville men personalen tycker att han är redo för förskoleklass så det känns jätteskönt.

Killarna går på en Montessoriskola där det finns verksamhet från förskola och upp till sjätte klass, så de går redan på samma skola kan man säga. De har bara olika byggnader och staket mellan skolgårdarna för att de minsta barnen ska gå att hålla reda på.

03 januari 2011

Svar tretton.

Fråga: Jag undrar varför storebrors namn inte skrivs ut? Ni har ju till och med sagt det i radion.

Svar: Ja det kan verka konstigt. Jag har gjort det en gång men sedan fortsatt att kalla honom storebror. Det kommer sig av att jag från allra första början skrev helt anonymt. Det fanns bilder av Abbe och hans bror men ingen annan, och jag nämnde ingen mer än Abbe vid namn. Jag försökte hålla det sådär ganska länge. Men så småningom skrev jag saker om jobbet t ex som gjorde att det inte blev så svårt att lista ut vem jag var, om man ville. När vi sedan valde att tacka ja till Kattis & Co eftersom det handlade om en bra sak och när Heja Abbe Stora Bloggpriset var det dags att på allvar vinka farväl till anonymiteten.

Men vet ni? Då kändes det så konstigt att plötsligt börja kalla storebror för Hugo. Ingen skulle veta vem jag pratade om. Här på bloggen känner ni ju honom som storebror. Mig som Abbes pappa och min fru som Abbes mamma.

Därför.

Svar tolv.

Fråga: Hur fasen gör du då du fixar designen på bloggen? tex gör en tomtemössa och snö, eller vampyr-Abbe?

Svar: Själva huvudet (den översta delen) på bloggen är en bild. Så det enda jag behöver göra är att ändra den bilden i Photoshop och sedan gå in i koden och byta ut den bilden. Funderar på om det snart är dags att göra en liten uppdatering av utseendet. Han växer ju den lille parveln.

Svar sju till elva.


Fråga:
Kan vi inte få se lite mer videos på Abbe och brorsan? Du är ju så fantastiskt duktig, vill ju bara ha meeer!
Svar: Det kommer säkert så småningom.

Fråga: Hur går husbygget, kan man få några sneak-peaks?
Svar: Se svar tre. Men när något händer på fritidshusfronten kommer jag nog att ha svårt att låta bli att skriva om det.

Fråga: Hur är det med dig efter omständigheterna som utbröt på Stora Bloggpriset?
Svar: Se svar fyra.

Fråga: Hur ser Abbes rum ut?
Svar: Abbes rum behöver fixas. Killarna har bott tillsammans i rummet i sedan Abbe föddes och i stort sett och det är rätt slitet. Våningssängen står kvar sedan brorsan flyttade till sitt eget rum och Abbe sover fortfarande i nederslafen med sina små draperier som han kan dra för och få en koja. Där finns hyllor fulla av pussel, barnböcker och annat jox. IKEA-lådor med bilar, kapplastavar och delar till kulbanan. På väggen sitter en ljusbrun/beige tapet med små små prickar ungefär som ett raster. Hyllorna är vitlaserade i trä och sitter i en nisch som är målad i mörkbrunt. När jag läser detta låter det som sjuttiotal, men så är det inte riktigt. Det var rätt fint när det var nytt, men har blivit slitet som det blir när små barn bor i ett rum. Så fort vi samlat lite kraft ska vi ändra om lite så att det passar för en liten Abbe som håller på att bli stor.

Fråga: Vad heter brorsorna i mellannamn? (du behöver inte skriva om det är för privat!)
Svar: Jag passar på den frågan.

02 januari 2011

Svar sex.


Fråga:
Tycker du tar helt underbara bilder, vad har du för kamera och för objektiv?

Svar: Först vill jag säga tack, det var roligt att höra. Sedan vill jag be om ursäkt. Den här frågan har jag nämligen fått många gånger och tänkt att jag ska göra ett inlägg med bilder och allt. Men det har aldrig blivit av. Så förlåt till alla som frågat men aldrig fått svar, här kommer det i alla fall.

Jag plåtar oftast med min systemkamera, men inte alltid. Den har dessutom bytt både hus och optik under resans gång så de första bilderna i bloggen är inte tagna med samma utrustning som de nya. Men vi snackar om de prylarna jag har idag.

Systemkameran
Canon EOS 5D Mark II.
En helt underbar kamera som plåtar i fullframe med ISO-tal upp till 6400 ASA utan speciellt mycket brus. 21,1 megapixels. Den filmar dessutom i HD.

Optiken
Canon EF 24-70/2,8L USM
En väldigt bra allroundglugg. Lite vidvinkel, lite tele, mycket kvalitet.

Sigma AF 50/1,4 EX DG HSM
En fast optik som är lite nättare än zoomen när man inte vill släpa med sig stora grejer. Bländaren på 1,4 borgar också för det där fina korta skärpedjupet.

Blixt
Canon Speedlite 580EX II
Jag använder den nästan aldrig, eftersom kameran är så ljuskänslig. Men det går att skapa fina effekter, speciellt utomhus i motljus t ex.

Sedan har jag en liten pocketkamera också som heter Canon PowerShot SD870 IS (eller IXUS 860IS), som jag använder när jag vill kunna stoppa kameran i fickan. I skidbacken t ex. Till den har jag ett undervattenshus som gör att kameran funkar i poolen eller i lastnätet på kajaken. Alla paddlingsbilder t ex är tagna med den kameran.

Svar fem.


Fråga:
Hur tänker du/ni när det gäller "barnuppfostran"? Jag tänker mest på att du verkar ha så stort tålamod trots knepiga situationer. Hur tusan gör du? Har du några tips?

Svar: Åh herregud, det var en svår fråga. Det konstiga är att i stort sett alla föräldrar som ställs inför utmaningar, hur stora, svåra och märkliga de än må vara, verkar ha en förmåga att hitta kraft att klara av dem. Jag får ofta höra att när Abbe nu föddes med sitt trasiga hjärta och sin kromosomavvikelse så kunde i alla fall inte valt bättre föräldrar. Det gör mig naturligtvis glad och stolt, men samtidigt tänker jag att de flesta människor skulle klarat det precis lika bra som vi. Även om de inte tror det. På något vis klarar man det mesta om man måste.

Tålamod är naturligtvis en tillgång för alla föräldrar. Jag har kanske mer än vissa, men jag hade ännu mer förr. Barnen är duktiga på att förbruka mitt tålamod. Hur som helst, att långsamt andas in och ut några gånger innan man reagerar på dumheter barnen hittar på vinner alla på. Det låter fint när jag skriver det, men gudarna ska veta hur många gånger jag glömt bort det, hur jag gormat åt barnen i vredesmod. Bara för att ångra mig direkt efteråt.

Jag tror att det viktigaste i barnuppfostran är att vara närvarande. Och då menar jag inte att man alltid måste vara hemma. Det finns de som reser mycket i jobbet, är frånskilda eller av andra orsaker inte alltid är med sina barn, men som är fantastiska föräldrar ändå. Vad jag syftar på att att finnas där och att lyssna. Att se sina barn och att se till så att de ser mig. Vara en förebild och ett stöd, någon man kan snacka med. Det är egentligen ganska enkelt. Både att göra och att missa.

01 januari 2011

Svar fyra.


Fråga:
Hur mår du?

Svar: Jo tack bra, hur mår du själv? Fast om jag ska ta frågan lite mer på allvar gissar jag att du syftar på hur jag mådde i våras, efter att jag skrivit mitt inlägg om mod. Då blir svaret lite krångligare.

Okej. Jag mår ganska bra numera, mycket bättre än i våras. Men jag har samtidigt insett att jag aldrig kommer att bli som jag var innan. Jag tror jag klarade mig lindrigt, trots allt. Känner många som smällt in i väggen så det sjungit om det och som inte orkat resa sig på många månader. Så blev det inte. Jag höll mig flytande, ville inte bli sjukskriven av rädsla för att inte hitta tillbaks men gick ner på halvtid under en månad. Jag vet inte om det var bra eller dåligt tänkt, men nu är jag ju med i matchen i alla fall.

Jag har lärt mig massor. Att acceptera saker. Acceptera att det inte alltid blir som jag hade tänkt mig och att det ibland snurrar i huvudet och piper i öronen. Jag har lärt mig att återhämtning är viktigt. Efter operationer, sjukhusbesök, holmgångar med försäkringskassan eller habiliteringen och intensiva jobbperioder behöver jag göra något för mig själv. Vila, promenera eller cykla i lera. Man måste ladda sina batterier ibland. Hej klyscha. Jag försöker lära mig att säga nej och att inte alltid ha ambitionsnivån så högt ställd. Det är fanimej det svåraste jag jag någonsin gett mig på, men jag jobbar på det hela tiden.

Så ja, jag mår bra, men jag måste vara på min vakt. 2010 blev året då jag slutade vara mig själv. Eller började.

Svar tre.


Fråga:
Hur går det med husplanerna?

Svar: Om du tänker på huset vi bor i och våra utbyggnadsplaner så ligger det på is. Grannen satte stopp för vårt bygglov så vi avvaktar ny detaljplan. Den är på gång och då har de inget att säga till om längre, i just den frågan. Men eftersom vi hittat en tomt för ett fritidshus har vi ändå inte råd att bygga ut här nu utan satsar på det istället. Hur det går i den frågan ber jag att få återkomma till.

Gott nytt år!

Okej 2011, då kör vi.