30 juni 2011

Melankolivet, Andreas och jag.

Det är fint det här med bloggar, Twitter och allt vad det heter. Man lär känna nya människor, vissa till och med så mycket att man träffas bortom bildskärmar och tangentbord. Det har blivit en hel rad nya möten på bloggalor, tweetups, sociala media-luncher och så vidare. Jag har till exempel fått fina cykelvänner som jag kör MTB tillsammans med regelbundet.

För ett drygt år sedan, skrev jag på Twitter att jag saknade mitt gamla jag. Den där glada killen som skojar och skämtar om allt och nästan alltid är på gott humör. Jag skrev att sedan Abbe föddes och med oron det förde med sig har melankolin tagit över mer och mer. Inget fel med det, men jag känner mig inte som förr.

Andreas (@anjoGBG) svarade att han kände igen sig och vi började diskutera livet och melankolin. Vi kom fram till att vi borde ses över några glas vin och snacka vidare. Tiden gick saker kom emellan, först en gång, sen igen och igen. Det där melankoliska glaset vin kom upp med jämna mellanrum men det blev aldrig drucket. Förrän en torsdag för två veckor sedan.

Så vidare melankoliskt blev det kanske inte, snarare väldigt trevligt och intressant. Och något vin blev det inte heller, däremot ett gäng goda ale.

Jag är glad att jag lärt känna Andreas. Men mest av allt är jag glad att han lärt känna sig själv. Och jag håller alla mina tummar för att hon dyker upp. Och att de får barn "för att deras kärlek gör motsatsen omöjlig". Och för att jag tror han skulle bli en fin farsa.

Till sist vill jag rekommendera er att läsa Andreas blogg. Han har ett sätt med orden. Om ni inte vet var ni ska börja så varför inte klicka på de tre länkade bitarna ovan. Ni kommer inte att bli besvikna.

28 juni 2011

Tomt i huset.

Killarna har sommarlov, mamman har semester och vädret är helt fantastiskt fint. Samma sak varje år. Jag jobbar en vecka till och de andra har passat på att åka ut till ön. Ja, samma ö som vi ska bygga sommarhus så småningom, vi ska bara få bygglov och hitta någon som har tid att bygga. Nu är de hos mormor som bor på den där ön. Lite avundsjuk är jag allt. Jag brukar visserligen också åka ut och vara är den här veckan och pendla till jobbet därifrån istället, men i år är jag kvar hemma.

Golvet i köket behöver slipas och oljas så jag passar på medan huset är tomt. Det blir enklare då. Så medan de andra fiskar krabbor och badar så jobbar jag på dagarna och umgås med slipdamm på kvällarna.

Nåja. Ärligt talat känns det skönt att få detta gjort, det funkar inte med alla hemma. Men jag saknar dem redan.

22 juni 2011

Sista dagen.

I morgon går killarna sin sista dag på förskolan och fritids innan sommarledigheten. Det får mig att tänka på en sak som Abbe sa vid den här tiden för några år sedan. Jag hade glömt det, men hittade en anteckning häromdagen som jag tydligen plitade ner då han sa det. Det var tur att jag gjorde det – för detta mina vänner, är filosofi på hög nivå:

"Fröken säger att det är sista fredagen nu, men dagarna tar väl inte slut förrän alla har dött?"

21 juni 2011

Väckarklockan.

Vi spelade barn-TP en dag. Abbe fick följande fråga:

– Vad kallas klockan som väcker dig på morgonen?
– Pappa.

19 juni 2011

Första.

Vi satt vid middagsbordet i fredags efter jobbet och åt. Jag minns inte riktigt hur vi kom in på det men jag frågade Abbe om han hade en lös tand. "Nej den är inte lös", sa Abbe och vickade på en tand i underkäken som rörde sig rejält. "Men titta det ÄR den ju", sa jag och skrattade, "tänk att du har en lös tand".

Jag tittar på Abbe som tystnat. Hans underläpp darrar och så börjar han gråta. Mamman och jag frågar varför han blev ledsen, men gråten bara bubblar ur honom. Abbe är fullkomligt otröstlig och gråter så han skakar. Han gråter och han hulkar fram att tanden är inte alls lös och jag märker att han är väldigt rädd. Min fru, jag och storebror försöker på alla vis trösta Abbe genom att säga saker som att det inte gör ont, att det kommer en ny, att den nog sitter kvar ett tag till och att det bara betyder att han är en stor kille nu. Inget hjälper.

Är det inte fascinerande ändå? Här har vi en liten kille som redan vid sex års ålder varit med om fyra hjärtoperationer, operation i gommen, lunginflamation och RS-virus och mängder av nålstick, röntgenundersökningar och annat jobbigt. Det är betydligt mer än jag behövt genomlida under hela mitt liv. Och ändå. När första tanden är lös är han otröstligt ledsen och rädd. Lille vän.

Och så igår hände det. Jag var bjuden på middag hos Jon (ja just han, som åkte till Grekland med sin son. Det var första gången vi sågs och mycket trevligt) och vi hade just satt oss till bords. Min mobiltelefon ringde och det var Abbe. "Pappa, vet du? Jag har tappat min tand."

Stoltheten. Den stora stoltheten. Han försäkrade sig om att jag skulle berätta för de andra på middagen och jag lovade att göra det, sedan ringde han mormor och kompisen längre upp på gatan. Alla måste få veta. Ni också.

17 juni 2011

Inger Thörnqvist.

Jag kunde liksom inte släppa det. Ju mer jag sökte på nätet desto mer kände jag att de svar jag fick inte verkade vara rätt. Jag började fråga runt på Twitter och människor engagerade sig och letade tillsammans med mig. Utan resultat än så länge.

Kunde det verkligen vara Peter Lemarc som skrivit raderna som lästes upp för dagisbarnen vid skolavslutningen? Det kloka orden på vägen som fröknarna ger de lämnande barnen varje år. Det kändes inte riktigt så. Jag började ana att någon rört ihop det med hans låt "För ett barn" någon gång – den är inte helt olik – och sedan har det kopierats av andra tills det blev en sanning.

Min känsla bekräftades av Bonita som i en kommentar berättade att hon är Facebookvän med Lemarc och att hon frågade honom rakt ut om han skrivit texten. Hans svar blev "Jag är INTE skyldig. Det där har blivit en sådan där nätskröna. När något en gång stått på nätet är det en evig sanning." Okej, inte Lemarc alltså.

Erik Lindorm då? Han var ju en känd poet och kåsör i början av nittonhundratalet. Kan det ha varit han? Men när jag sökte på första raden i diktdatabasen på Stockholms stadsbibliotek dök den inte upp. Trots att Lindorm finns rikligt representerad där. Jag gissar att skälet till att han står som författare på mängder av dopsajter och bloggar är detsamma som Lemarc. Någon har blandat ihop den med "Lyckans minut" som också är en fin dikt om barn och som också används flitigt vid dop.

Nej, jag är tveksam. Det är nog inte Lindorm. Jag börjar översätta till diverse språk och googlar. Tänker att den kanske är en känd fransk, engelsk eller arabisk dikt som översatts någon gång och sedan spridits. Inget resultat. Inte för att jag fattade ett dugg av de arabiska krumelurerna när jag sökte på dem, men ändå.

Så plötsligt kom en kommentar från en läsare precis när jag satt och letade som bäst. Hon skrev så här:

"Hej Abbepappan! Kvinnan som har skrivit den fina dikten heter Inger Thörnqvist. Hon kommer från ett litet samhälle som heter Landeryd. Det ligger mellan Värnamo och Halmstad. Hon skrev den till sin son när han tog sin läkarexamen. Hon blev glad när jag berättade att den hade berört dig och säkert många andra. Mvh en annan Landerydkvinna."

Är det inte helt otroligt. Inger skriver en dikt till sin son. Hur den hamnar på nätet har jag ingen aning om, men det gör den. Väldigt många människor tycker om raderna och den sprider sig som en löpeld. Det finns inte en dopsajt eller ett barnforum värt namnet där dikten inte finns att läsa. Men någonstans på vägen tillskrivs orden ömsom en sekelskiftespoet och ömsom en popstjärna från Trollhättan. Och där sitter Inger i Landeryd och har skrivit en fantastisk text som alla tror är någon annans. Hur kul känns det?

Nej Inger Thörnqvist, sträck på dig! Jag har gråtit till de här raderna på ett antal skolavslutningar vid det här laget, det är dags att du får äran för att du berör.

UPDATE:
Läs kommentarerna till detta inlägget. Inger har dykt upp. Detta värmer långt in i själen.

15 juni 2011

Skolavslutning.

Det var helt traditionsenligt på många sätt. Idas sommarvisa, de stolta men falska blockflöjtstonerna, de nervösa små barnen som sjöng fint och fel, de övertända unga som vill prova hur det låter om man ropar rakt in i mikrofonen, vi föräldrar med våra kameror, de fina talen till de barn som lämnar skolan för att börja i högstadiet. Och så jordgubbarna.

Jag gråter till allt det där andra också, jag är rätt hopplös på det sättet. Stoltheten hos barnen när de spelar och sjunger för oss föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar efter att övat hela terminen är så fin. Hur illa tonerna än skär sig och hur mycket de än glömmer texten. Men jordgubbarna, de är värst. Och i år var det Abbes tur.

De barn som slutar förskolan för att flytta till andra sidan staketet och in i skolbyggnaden avtackas traditionsenligt med en liten jordgubbsplanta att plantera och vårda som minne från dagis. De får kramar av fröknarna och en fin vers, både uppläst och på ett kort att spara. Och jag lovar, inte ett öga är torrt.

Jag önskar dig inte guld mitt barn
ej heller pengar och makt.
Jag önskar dig modet att vara dig själv.
Och stå för det du sagt.
Jag önskar dig inte en stenfri väg.
Men kraften att vägen gå.
Jag önskar dig kärlek i rikliga mått.
Och vänner att lita på.

(Jag blev nyfiken på vem som skrivit den där versen, Googlade och fick två olika svar – Erik Lindorm eller Peter Lemarc. Undrar vem?)
UPDATE: Det visar sig vara en kvinna som heter Inger Thörnqvist. Läs mer i nästa inlägg.

Sist men inte minst, ett tal från rektorn följt av "Den blomstertid nu kommer" (ja – en psalm) och sedan kungör de små konferencier-flickorna att nu är det sommarlov och tårtkalas och alla barnen rusar jublande mot långbordet med alla tårtorna.

Som det ska vara.






11 juni 2011

Hänryckningens tid.



Det är pingst. Det firar vi med en nästan religiös solnedgång. (Ni vet att det går att klicka på alla bilder va?)

Trevlig helg.

10 juni 2011

Inför hösten.

Igår var vi hos logopeden igen, Abbe och jag. Men inte bara vi två den här gången, igår var en specialpedagog och en resursperson från skolan med också. Vi fick material och övningar både att ha hemma på sommarlovet och i förskoleklassen nästa år. En liten stunds språkövningar varje dag på schemat är tanken. Det känns fint med det stödet.

07 juni 2011

100% av barnen.

När vi fått reda på att Abbe hade en kromosomavvikelse läste jag en del om syndromet. Jag ville veta, även om jag fått förmaningar ifrån min storasyster som är barnläkare att inte ta allt som stod om 22q11 för bokstavligt. Inte för att det som stod inte var sant, men för att informationen om syndromet naturligtvis innehöll den samlade bilden av alla symptom, och sannolikheten att Abbe skulle drabbas av allt var i stort sett obefintlig. Jag läste ändå.

Jag minns hur något som gjorde intryck på mig under rubriken Neurologi var att det stod att 100% av barnen i forskningsunderlaget lärde sig cykla och simma. Det var jobbigt och tog tid, men de lärde sig. Min storasyster tyckte att det var glada nyheter. Det var det kanske, men jag tänkte att bara det faktum att man nämner det överhuvudtaget, pekar på att syndromet Abbe fått inte kommer att bli någon dans på rosor. Den där meningen har etsat sig fast i mitt huvud. "100 % av barnen lärde sig cykla och simma (tog lång tid, mycket arbete)."

Därför är det med extra värme i hjärteroten, stor stolthet och en liten glädjetår i ögonvrån jag lägger upp den här filmen från i fredags. En milstolpe. Håll till godo.

05 juni 2011

Ylle.

Jag träffade en tjej en gång. Det var i Skagen och det var Kristi himmelfärdshelg, precis som nu. Jag hade sett henne tidigare ett par gånger, på after work på en av stans krogar. Hon var kompis till några vänner jag lärt känna på en skidresa och väldigt söt. Nu stod hon där i trängseln på en bar i Skagen. Mina vänner och jag höll låda, spelade gitarr och sjöng. Jag stod på ett av borden med en tamburin handen och skrålade Talking Heads gamla klassiker "Phycho killer". Hon och hennes vänner sjöng och dansade med oss.

Det blev en helg berusad av både känslor och dansk öl, följd av tomhet på seglatsen hemåt. Den där tomheten.

Det blev vardag och jag var tvungen att börja leta. Visste vad hon hette och var hon jobbade, men jag ville inte fråga mina skidvänner. Jag chansade och ringde ett telefonnummer jag trodde var hennes. Telefonsvarare. Jag blev osäker på rösten i andra änden, den lät lite annorlunda i telefonen, men jag försökte igen efter några timmar. Det var hon. Vi pratade lite och hon frågade om jag ville komma dit och äta nästa dag. Det ville jag.

Gillar du pasta, frågade hon när jag klev in i hennes kök. Javisst sa jag, och fick ett glas vin till maten. Sedan kunde jag inte köra hem. Blev tvungen att sova över. Och nästa dag igen. Jag kom inte hem på över en vecka och myntade uttrycket "köpa rent" eftersom jag var tvungen att gå till Åhlens på lunchen och köpa nya kläder varje dag.

Till slut sålde hon sin lägenhet och flyttade in hos mig. Jag var i norska fjällen och höll en kurs i glaciärvandring ett år efter vi hade träffats och när jag kom hem stod hennes möbler i mitt hus och hennes lägenhet var tom. En väldigt fin överraskning.

Sedan gifte vi oss. Det är sju år sedan idag.

03 juni 2011

Apropå hårpåbrå.

– Undrar vem jag blir lik när jag blir stor? sa Abbe.
– Du kanske blir lik både mamma och mig.
– Ja, med långt mörk hår på den ena sidan och jättekort på den andra.