31 januari 2012

30 januari 2012

Hjärtebarnsauktioner.

Äh vad sjutton, jag kan inte låta bli. Ett tag tänkte jag strunta i hjärtebarnsauktion i år, för det är ganska mycket jobb, men jag säger som Petter. Fuck off nu kör vi!

Det är inte svårt att hitta skäl till att göra det. Det är väldigt roligt att göra något vettigt av bloggen när jag nu ändå har er uppmärksamhet. Det finns några saker jag är extra stolt över att ha åstadkommit med er hjälp. Att ha fått väldigt många människor att anmäla sig till donationsregistret till exempel. Eller att vi tillsammans samlade in drygt 62 000 kronor till barnhjärtforskning förra året. Tack vare er och era bud. Jag är också stolt över att ha varit med och sått fröet till det alldeles fantastiska projektet Hjärtekatten. Själva projektet har jag inget med att göra, det finns några grymma eldsjälar bakom det. Men den allra första hjärtekatten föddes här på Heja Abbe under förra årets auktioner när min vän Polliver frågade om hon kunde bidra med något. Hon gjorde en katt och vi bestämde att den skulle ha ett hjärta med ärr och kallas för "hjärtekatt". Det födde en tanke hos två tjejer som läser bloggen och the rest is history, så att säga.

I alla fall. Vi kör lite auktioner i år igen tycker jag. Det kommer att bli några olika fotograferingar som auktioneras ut, både bröllops- och barnplåtningar. Det blir husgeråd från OBH Nordica och eventuellt lite barnkläder. Kanske kommer någon tavla av Abbe och/eller storebror att gå under klubban. Dessutom slänger Petter in några sköna signerade prylar till auktionen. Bara en sån sak! Stay tuned, för mer info. Som sagt, fuck of nu kör vi!


PS. Feel free att använda den här logon för att sprida.

27 januari 2012

Nio!



Kalaset var slut och det var dags att sova. Godnatt min nioåring, sa jag. Godnatt min fyrtiofemåring, sa storebror.

26 januari 2012

Kultur.

Jag är inne i ett kulturellt stim. Igår var jag på premiären av en föreställning som heter "Rampfeber" på Lorensbergsteatern här i Göteborg. En klassisk fars om en klassisk fars kan man säga. En drös kända människor fanns på rollistan – varav Ulla Skoog var den som jag gillade bäst – och en annan drös kända personer satt i salongen.

Och i kväll var jag på Stora Teatern och tittade på Cirkus Cirkörs föreställning "Wear it like a crown". Mycket bra, mycket skickligt och mycket märkligt. Dessutom blev jag helt förälskad i musiken av Rebekka Karijord.

Det var två väldigt olika föreställningar. Väsensskilda. Det fanns en enda liten sak som förenade dem. Dörrar. I "Rampfeber" sprangs det ut och in i sju (tror jag) dörrar – som sig bör i en fars, medan en ensam dörr hade en central roll i "Wear it like a crown".

Men där slutar alla likheter.

23 januari 2012

20 januari 2012

Abbe lagar fredagsmiddag.

I veckan satte sig Abbemamman helt plötsligt med ett block och penna och bad oss lista tre maträtter var som vi ville ha. Abbe fick säga tre, storebror tre och jag och mamman likaså. Hon börjar bli trött på att laga mat till barn som inte uppskattar det och ville förmodligen testa en ny taktik. Jag gillar det. Och det verkar killarna göra också.

Av de tolv maträtterna satte mamman ihop ett slags veckochema och var och en skall laga sina tre rätter. Som sagt, jag tycker idén är jättebra. Om killarna kan bli lite mer engagerade i maten kan de nog lära sig att uppskatta den bättre.

Idag var det Abbes tur. Han hade skrivit upp tacos och ikväll skulle han laga det. Han var väldigt duktig. När maten var klar och stod på bordet sa han på bred Göteborgska: "Ja det här ser väl underbart vackert ut? Och gott är det också, det kan jag lova er. De e ju jag som har gjort receptet."

Lite reklamskadad kanske.



18 januari 2012

Efter kvällens kapitel ur Harry Potter.

Storebror:
"Den där Cornelius Fudge har nog inte alla åror i vattnet."

17 januari 2012

Felicia försvann.

Jag ser intervjuer, lyssnar på debatter och läser inlägg och artiklar om Felicias Feldt och hennes bok om att växa upp i Anna Wahlgrens hem. Om hur det är att leva med författaren bakom "Barnaboken – barnavård och barnuppfostran". Inte så lätt verkar det.

Jag tänker att jag vill skriva något klokt om detta. Men så läser jag ett inlägg hos Mymlan och inser att det är bättre ni läser hennes inlägg istället. För hon säger precis det jag vill säga, så klokt och så fint. Och mycket bättre än jag skulle gjort. Läs det!

13 januari 2012

Förmodat samtycke.

Hörde på radion idag att nu snackas det organdonation i riksdagens socialutskott. Man diskuterar att ändra det nuvarande systemet där var och en kan aktivt säga ja eller nej genom att anmäla sig till donationsregistret. Annars tillämpas något som kallas förmodat samtycke, dvs om man inte sagt något tolkar myndigheterna det som att man att man sagt ja. Men då har anhöriga veto och kan säga nej om de tror att den som dött inte ville donera.

Det man nu föreslår är att ändra lagen så att man måste säga nej om man inte vill donera, annars har man medgivit donation. Det är knappt så att man förstår skillnaden, men i praktiken innebär det att om man inte sagt nej så kan inte anhöriga göra det heller.

Av alla som anmäler sig till donationsregistret idag är det bara ca 1-2 % som säger nej. Resten anmäler att de vill donera sina organ. Färska att attitydundersökningar visar att åtta av tio är positiva till att donera sina organ efter sin död. Och samtidigt är det stor brist på organ och många som får vänta allt för länge. Det går inte ihop.

Frågan är ändå om det nya förslaget är bra eller dåligt? Ni vet naturligtvis var jag står i själva sakfrågan. Utan organdonation hade inte Abbes hjärta fungerat till exempel. Och jag känner folk som behöver både njurar och lungor i framtiden.

Jag tycker inte att man måste vara för organdonation. Det vill jag poängtera. Jag vill donera och det har jag goda skäl att vilja. Men alla har en fri vilja och det kan finnas flera skäl till varför man inte vill. Religiösa, vidskepliga eller helt privata. Det måste vi respektera.

Däremot skulle jag önska att alla funderar över det och tar ställning. Och att de som kommer fram till att de vill donera anmäler sig till donationsregistret. Här är en länk. Lätt som en plätt.

12 januari 2012

Skorna är för små.

– Dom här skorna är för liten, sa Abbe.
– För små, skorna är för små säger man Abbe, sa mamman. Det är konstigt va? Om man till exempel har en tröja så säger man att den är för liten. Men skorna är för små.
– Skorna är för små, sa Abbe.
– Och om man har en jacka så säger man att den är … började mamman.
– För tjock, sa Abbe.

10 januari 2012

En prisent.

Jag hade namnsdag igår (det hade förresten Abbe också) och storebror gav mig en present. Eller prisent som han skrev, det låter mysigare på något vis.




Det första är en kupong på massage 50 gånger. Barnen lär sig massera varandra i skolan och när storebror gör det på mig somnar jag nästan så skönt är det. Inga hårda tag där inte, bara mjukt och mysigt.

Det andra är ett fodral som han sytt själv(!). Superfint. Så jag slipper leta efter läsglasögonen varje kväll när vi ska läsa.

Snart är det februari igen.

Så här är det. Om Abbe hade fötts när jag föddes hade han inte överlevt många dagar. Det är en omöjlig tanke att jag inte skulle fått ha honom hos mig, men så är det.

Nu föddes han istället 2005 och tack vare forskning har man med åren lärt sig att laga allt mer komplicerade fel på små barnhjärtan. Och med ännu mer forskning kommer metoderna att bli säkrare, mer raffinerade och mindre påfrestande för de små patienterna.

Därför deltar jag med glädje i Alla barnhjärtans månad varje år, för att försöka samla in så mycket pengar det bara går till forskning om barnhjärtan. Och ni brukar vara helt fantastiska med att hjälpa till! I år drar vi igång redan nu, även om det bara är början av januari. Kanske kan vi slå rekord tillsammans.

I år går det att välja vilket belopp man vill bidra med när man SMS:ar till Heja Abbes hjärta. Skicka ditt SMS till 72 901 och skriv någon av följande meddelanden:

SMS:a barnhjärta 50 1677 namn
SMS:a barnhjärta 100 1677 namn
SMS:a barnhjärta 200 1677 namn

Och där det står namn ska du såklart skriva ditt namn (Typ: barnhjärta 200 1677 Gunnar) så kommer det att dyka upp i hjärtat som tack.



Tusen tack på förhand för att ni hjälper till, och tack för att ni läser.

08 januari 2012

Stolpe ut.

Alla föräldrar tappar greppet ibland. Det vågar jag påstå. Jag tror inte det finns någon som aldrig gormat åt barnen, smällt i dörrar och skämts över sitt beteende efteråt. Det är en del av utbildningen. Utbildningen av barnen, inför vuxenlivet. Och utbildningen av oss vuxna till dugliga föräldrar. Vi är deras pedagoger och de är våra. Barnen utmanar för att lära sig var gränserna går och vi tränar oss på att sätta dem. Och då går det åt pipan ibland, så är det bara.

Igår kväll klickade jag på en länk på Twitter och fick läsa om när det gått riktigt snett. Jag pratar förstås om den lille killen som spelat innebandy "för dåligt" så att pappan lämnat honom i Uppsala i bara matchställ och åkt hem till Stockholm. Det var flera minusgrader. Så sorgligt och så grymt på flera plan. Detta är något annat än en pappa som kokar över och ryter till, det är långdraget och utstuderat. Och skälet till "bestraffningen" är inget annat än hårresande. Jag förstod redan då, igår kväll, att det här skulle blossa upp i full prakt under dagen idag. I medier, både traditionella och sociala. Det gjorde det.

DN, SvD, G-P, Aftonbladet, Expressen, TV4 och SVT rapporterade, människor har twittrat och skrivit på Facebook och bloggar. Och frågan är såklart, är detta bra? Hjälper det pojken, eller gör det saker värre? Deeped skrev ett bra inlägg om detta i sin blogg och meta-diskussioner uppstod på Facebook. Jag blir ibland rädd för drevet som uppstår på internet – på Twitter, Facebook och kanske i synnerhet på Flashback. Alla tävlar om att döma, andra dömer de som dömer. Jag är inte oskyldig, jag postade UNT-länken både på Facebook och Twitter igår och här sitter jag nu och bidrar till drevet genom att skriva om det.

Jag tycker som alla andra oerhört synd om pojken. Men vet ni, jag tycker faktiskt synd om pappan också som misslyckats så totalt i sin roll som förälder. Jag har svårt att tro att han känner sig stolt som pappa idag när den här episoden är på allas läppar. Kanske behöver han hjälp på ett djupare plan än den här enskilda händelsen. Vad vet vi?

Däremot välkomnar jag debatten som följer i svallvågorna av den här tragiska händelsen, nämligen hur somliga föräldrar beter sig vid sidan av plan när barnen spelar runt om i landet. Några tråkiga historier har utspelat sig i media på sistone och många vittnade om liknande händelser när diskussionen kom upp på Twitter i går kväll. Jag har själv sett det på nära håll. Föräldrar och anhöriga som vrålar glåpord och nedsättande saker om både domare, motspelare, medspelare och det egna barnet. Det är inte okej.

Jag hoppas att det pratas om detta och att klubbar sätter ned foten mot föräldrar som uppför sig illa. Barnens idrottande måste matas med glädje inte med rädsla för att få skit från föräldrar med för höga krav. För det vore så synd om det skulle förstöra allt det fantastiska ideella arbete som många idrottsföräldrar lägger ner för att hålla klubbarna vid liv. Dem får vi inte glömma i det här.

06 januari 2012

Självinsikt.

– Godnatt gubben, sov gott.
Jag hade pussat storebror i pannan efter att jag hade läst ett kapitel i hans Harry Potterbok, satt på cd:n med klassisk musik som han älskar att somna till och värmt en vetekudde i form av en katt i micron som han alltid vill ha bredvid sig. Det hade gått några timmar sedan vi hade haft vår dust.
– Jag älskar dig pappa, du är den bästa i hela världen.
– Även om jag skäller på dig, vännen?
– Meh, ja!! Du måste ju skälla på mig för att jag ska fatta.
– !

04 januari 2012

Naturhistoriska.

Killarna och jag gick en sväng på Naturhistoriska museet idag. Mamman jobbar och eftersom grabbarna är helt oförmögna att komma på någonting annat att göra än att se på TV, spela Wii eller spela på datorn så drog jag med dem till stan och gick på museum.

Det första man slås av är hur sanslöst billigt det är. Fyrtio spänn i entré för mig, killarna gick gratis. Och då gäller min entrébiljett som årskort på fyra andra museer i stan. Makalöst.

Sedan slås man av hur gammalt allt känns. Det är verkligen precis så som man tänker sig ett museum när man fantiserar om ett. Som taget ur en Kalle Anka-tidning. De gamla glasmontrarna med uppstoppade djur, gulnade lappar på latin och raderna av smala arkivlådor. Hela stället till och med luktar som man föreställer sig att det ska. Vi har blivit bortskämda med nutida museer som Universeum till exempel. Modern arkitektur, gigantiska akvarier, multimedia och hightech-lösningar. Men å andra sidan går det lös på nästan femhundra spänn för en familj att gå in en enda gång.





När vi tittat på mängder av fladdermöss, björnar och fåglar kom vi till en avdelning om människokroppen. Abbe hittade en liten lekhörna och vid det här laget lockade den honom mer än montrarna. Storebror och jag fastnade framför montern om blodomloppet och hjärtat och jag bestämde mig för att försöka förklara för honom hur det funkar och vad som inte funkade hos Abbe. Han ville gärna veta och ansträngde sig så gott han kunde för att hänga med. Jag tror han förstod principen.

Vi pratade om vilken del de hade bytt ut på Abbe, att den kom från en annan människa och hur svårt det måste vara att göra de där operationerna. Storebror sa att han kunde ju sy lite i tyg, som necessären han gjorde till mig i julklapp till exempel, men att det måste vara svårt att sy i ett hjärta. Jag höll med honom och berättade hur litet Abbes hjärta var första gången det opererades och då tyckte vi båda två att det var ännu mer fascinerande att det gick. Och vi enades om att vi var väldigt glada att det finns människor som kan sånt där så att vi fick ha kvar vår Abbe, även om han kan vara en lite jobbig lillebrorsa ibland.

Tanken på om det inte hade gått fladdrade förbi i mitt huvud. Jag försökte svälja klumpen och gick vidare.

02 januari 2012

Tomma ord.

Topp fem – meningar jag har mycket svårt att göra mig förstådd med:

1. Om du tuggar på kragen på jackan kommer du att bli narig och få ont. Och jackan blir förstörd.
2. Det är inte alla som tycker om att man smiskar dem i stjärten på det viset. Gör inte det mer.
3. Smaka. Det är gott.
4. Snälla sitt ordentligt på stolen. Du ramlar snart i golvet.
5. Släng glasspinnarna och papperet i soporna när ni har ätit färdigt.