30 juni 2012

Röstning och lotto.

Javisst sjutton, jag skulle ju lotta ut 100 spänn kyckling till någon av er som kommenterade i samband med att vi vann första deltävlingen i det häringa matlagningsprojektet som jag är med i. Tiden har sprungit iväg en del så vi hoppar över liten film när Abbe eller brorsan drar ett namn på en lapp den här gången. Men eftersom det var exakt 35 kommentarer i det där inlägget (jag vet att det står 36 men det var en som dubbelkommenterade) så kom jag på att det är lika många som det finns bollar i lottodragningen. Alltså lät jag "Drakula" göra jobbet. Det första numret i den första dragningen får bestämma vilken kommentar som vinner. Ca 1:20 in i kvällens dragning ramlar första kulan ner och den har nummer tjugo. Den tjugonde kommentaren är skriven av Charlotte som vinner värdecheckarna på kycklingen. Grattis Charlotte!

Apropå detta så kan man nu rösta på mina Kyckling-quesadillas med salsa. Om ni inte har provat dem så kan jag rekommendera er att laga dem till EM-finalen imorgon. Smidiga att mumsa på framför TV:n och med ett spanskklingande namn och fyllning med italienska inslag passar de ju perfa. Eller hur?

Röstar gör man via den här länken. Om ni gillar dem blir jag jätteglad om ni röstar. Samma upplägg som förra gången, vinner vi lottar jag ut värdecheckar.

Smaklig måltid framför matchen imorgon då.


26 juni 2012

Organdonation på Facebook

Om ni hängt här ett tag så vet ni att jag tycker att det är viktigt att ta ställning till om man vill donera sina organ eller inte. Man kan ha skäl emot organdonation, det har har jag full respekt för, men det är dumt att inte ens ha funderat över hur man vill ha det. Och om man bestämt att man vill donera organ efter sin död är det väldigt onödigt om om man inte berättar det för myndigheterna. Jag har skrivit många inlägg om det här genom åren. Att jag själv är positiv till att donera organen är kanske inte så konstigt. Abbe hade inte funnits hos mig idag om inte en vänlig själ valt att donera reservdelar som han kunde få.

Nu drar Facebook sitt strå till donationsstacken. Egentligen gjorde de det redan i början av maj i vissa länder, men från och med idag finns möjligheten även här i Sverige. Nu kan du visa i din tidslinje när du anmälde dig till donationsregistret så att alla dina vänner kan se det. Kanske kan det ge en påminnelse till någon annan att ta ställning och anmäla sig.

Så här gör man. Gå in på din sida på Facebook. Överst i din tidslinje ligger fönstret där du skriver statusuppdateringar, postar bilder etc. Där finns också en rubrik som heter "Livshändelser". Klicka på den så dyker det upp ett antal undermenyer. Klicka på "Hälsa och välbefinnande" så dyker det upp ytterligare undermenyer och en av dem är "Organdonator..." När du klickar på den kan fylla i när du registrerade dig och där finns också en länk för att "registrera dig i lämpligt register" som leder till Livsviktigt där du kan anmäla dig som donator.
 
Om du inte har Facebook eller inte vill skylta med detta där kan du såklart klicka direkt in till Livsviktigt via den här länken och anmäla dig.

Ta ställning. Det skulle göra mig väldigt glad.

24 juni 2012

Kyckling-quesadillas med salsa.
Och fotboll utan samba.

Det är dags för den andra omgången i "Pippi på svensk kyckling". Ungefär samtidigt som de sista kvartsfinalerna i fotbolls-EM spelas i Ukraina. Temat ”Fingermat till sportsommaren” passar alltså som av en händelse alldeles utmärkt. Eller om det kanske rent av var så det var tänkt. Kanske var det därför en del av denna omgång också innehöll en uppgift för barnen att pyssla ihop en kycklingmaskot inför EM eller OS?

Okej. Så tanken är alltså att man ska kunna sitta framför TV:n och mumsa i sig något enkelt medan man tittar på hur det går för de blågula. Inte för mycket bestick och krångel utan något man pillar i sig med händerna då. Jag gjorde Queasadillas med två salsor, en lite hetare och en mildare. Och eftersom Mexico inte är med i EM så fick de ett innehåll som drar mer åt Italien.

Quesadillas:
2 kycklingfiléer – strimlas
2 vitlöksklyftor
1 citron
3-400 g mozzarella – riven
1/2 kruka färsk basilika – hackas
1/2 kruka färsk oregano – hackas
8 st tortillabröd

Sötstark tomatsalsa:
1 msk smör
2 salladslökar/sticklökar – strimlas
0,5 dl honung
1-2 msk vitvinsvinäger
rivet citronskal
3 söta kvisttomater – tärnade
1/2 spansk peppar – hackad

Sval avokadosalsa:
1 avokado
1 tsk olivolja
2 msk creme fraiche

Gör så här:
Tomatsalsan: Fräs salladslöken/sticklöken i smör och koka den sedan i honung tills den mjuknar.
Tillsätt tomat, spansk peppar och citronskal.
Låt koka ihop. Smaka av med salt, peppar och vinäger. Låt svalna.
Avokadosalsan: Mosa ihop avokadon med olivoljan, blanda i creme fraichen och smaka av med salt och peppar.
Quesadillas: Skär kycklingen i fina strimlor och fräs den ihop med den pressade vitlöken i olivolja. Pressa över citronen och låt kycklingen dra åt sig saften. Riv mozzarellan på den grövsta delen på rivjärnet. (om du inte köpt färdigriven förstås). Lägg ett lager ost på ett tortillabröd, följt av ett lager av kycklingstrimlinlorna och sedan de hackade färska örterna. Avsluta med ett lager ost och lägg ett tortillabröd på toppen. Kläm ihop det lite så att osten "limmar" ordentligt. Lägg Quesadillan i en stekpanna med lite olivolja i och stek några minuter på varje sida. Skär lagom stora bitar för att hålla i handen.

Servera och doppa quesadilla-slicearna i salsorna. Gärna med en kall öl.

(Den här maten fick förresten mycket beröm av både Abbe och hans brorsa och det ser jag som ett extremt gott betyg, om ni förstår hur jag menar.)







Storebror gick all in när han fick höra om kycklingmaskoten. Han hade sett något pyssel på TV där de gjorde en jordgubbe av trälim och tidningspapper och ville testa detta. Det blev en svensk supporter-kyckling starkt inspirerad av Angry birds. Den räckte inte långt för att stötta vårt fotbollslag, men vi får hoppas att den kan göra lite nytta under OS senare i sommar.



23 juni 2012

Midsommar.

Det blev lite annorlunda i år. Vi firade tillsammans med våra bästa vänner som vi alltid gjort, så långt var allt som vanligt. Och tanken var att vi skulle göra midsommarstång, plocka blommor och binda kransar och dansa små grodorna som vi alltid brukar göra.

Men vi var ett stukat gäng, både vuxna och barn. Vi var hostande förkylda, hängiga med ont i halsen, någon med ryggskott, andra med svullna och kliande allergiögon. Dessutom regnade det ihärdigt mest hela dagen. Leta björkris och blöta ängsblommor lockade ingen av oss särskilt mycket.

Vi åt vår sillunch, våra jordgubbar och vår grillade middag inomhus istället, låg och slöade i soffor och på golvet och snackade om allt mellan himmel och jord och hade det precis så trevligt och bra som vi orkade.

Storebror och en av tjejerna satte ihop en poängpromenad som vi gick i spöregnet. De hade kul när de gjorde frågorna och vi likaså när vi svarade på dem, och jag är otroligt imponerad över hur bra de hade fått ihop alltsammans.

Jag funderade lite över det här med årets ljusaste natt när vi framåt kvällen satt och pratade i ljuset av lampor och tända ljus. Jag tänkte att det nog blivit något fel i vår del av landet. Och jag tänkte att det inte gör något så länge man är med människor man tycker om.




20 juni 2012

Blommor och … eh.

Jag lyssnar på killarna som sitter och snackar i ett annat rum. Abbe säger något om sina barn som han får när han gifter sig.

Storebror: Abbe, man behöver inte vara gift för att få barn.
Abbe: Jo, man får barn då.
Storebror: Näe, man får inte barn bara för att man är gift.
Abbe: Va?!
Storebror: Man GÖR barn, Abbe.
Abbe: Meh! Hur gör man barn då?
*Tystnad.*

18 juni 2012

Darth Vader har också lagat hjärtat.



Jag gissar att ni alla har sett den här reklamfilmen, den är drygt ett år gammal och fick otroligt mycket uppmärksamhet när den kom. Bara det faktum att den visats femtiotre och en halv miljon gånger på YouTube säger väl sitt. Jag förstår det. Den är fin och bra på många sätt.

Men visste ni att Max – den lille killen som spelar Mini-Darth i filmen – också är hjärtebarn? Han föddes med Fallots anolomi – ett hjärtfel inte helt olikt Abbes men har klarat sig fram till nu utan operation, till skillnad från Abbe som var tvungen att opereras akut som nyfödd för att överleva. Men ingreppet de gjorde på Max är likt Abbes. De bytte samma klaffar på båda killarna och lagade ett hål mellan kamrarna. (På Abbe ersatte man dessutom hela lungartären.)

Han opererades i torsdagsChildren's Hospital i  Los Angeles och uppges nu må bra. Max är en cool kille och skickar en hälsning till alla andra barn som behöver vistas mycket på sjukhus:

"Kids, if you use your FORCE and dream big, you can achieve anything. We may be small – but we're mighty!" 

Sju år, liksom.

17 juni 2012

Avsminkat.

Så. Nu är den ifylld och redo att posta. Ansökan om vårdbidrag för Abbe. En övning i stigmatisering på hög nivå. Av sitt eget barn.

Missförstå mig inte, jag tycker det är mycket bra att man kan få hjälp och stöd när man behöver det, men själva processen är slitsam. Man tvingas lägga bort alla sina positiva sidor och bara se halvtomma glas överallt. Klä av sin vardag och se den som den ser ut i sin fulaste verklighetskostym. Bort med överseende, förskönande och glättigt spackel. In med kritiskt granskande och jämförande med "friska" barn i samma ålder.

När jag läser läkarutlåtandet tänker jag "åh fy fan vad jobbigt, att dom orkar" sedan inser jag att det handlar om min son. Och att allt i utlåtandet stämmer. Det är inte så lite nedslående.

Men nu är det ifyllt. Igen. Av någon anledning måste vi gå igenom den här processen vartannat år. Jag vet inte riktigt vad de förväntar sig. Att kromosomerna i Abbes alla hundra tusen miljarder celler ska laga sig själva på något sätt? Att hjärtat och gomen ska lappas ihop på något magisk sätt och att han plötsligt ska bli av med sitt syndrom. Well, I've got news for you, Försäkringskassan. Det kommer inte att ske. Abbe kommer för alltid att ha den här kromosomrubbningen. Ok?

Det är ändå tur att man är utrustad med just överseende och positivt synsätt, åtminstone emellan ansökningarna. Livet blir ju så mycket trevligare då.

15 juni 2012

Okej, nu kör vi!


(kunde inte låta bli att ta den här bilden och sms:a till min engelska polare, så nu får ni också se den)

UPDATE: Detta hjälpte uppenbarligen inte ett skit.

13 juni 2012

Så det så.

Abbe sitter vid köksbordet och läser högt vad som står på ett mjölkpaket. Alla ord är inte helt enkla, men han tar sig igenom meningarna med hjälp av vilja och tålamod.

– Men oj, vad du har blivit duktig på att läsa Abbe, sa jag. Jag visste att du kunde läsa lite, men inte att du var så här bra.
– Meh! Det kallas för skolan, pappa.
– !!

12 juni 2012

Att dö för.

Storebror får vara uppe och se en halvlek av matchen mellan Polen och Ryssland. När det blir paus rapporteras om kravaller och huliganbråk. Många skadade och "än så länge motstridiga uppgifter om en avliden".

– Va?! säger storebror. Avliden?!
– Ja usch, det verkar visst så. Det har varit ganska bråkigt idag mellan ryssar och polacker, sa jag.
– Jo, men herregud, sa storebror. Att DÖ för ett krig om vem som har bäst fotbollslag?!

07 juni 2012

All was well.

I ett par års tid har vi krupit ihop tillsammans och lagt oss tillrätta med några sköna kuddar i sänglampans sken, storebror, Harry och jag. Nästan varje kväll. Jag har längtat efter de där stunderna och jag tror bestämt storebror har gjort det också, även om gå och lägga sig verkar vara ett nödvändigt ont i hans ålder. Men nu är det slut. Ikväll läste jag det sista kapitlet i den sista Harry Potterboken för honom.

Det kommer att bli väldigt tomt.

05 juni 2012

Vår dag.

För tolv år sedan träffade jag en tjej. Det var i Skagen, det var kristi himmelfärdshelg och det var i början av juni precis som nu. Jag hade sett henne tidigare ett par gånger, på after work på en av stans krogar. Hon var kompis till några vänner jag lärt känna på en skidresa och väldigt söt. Nu stod hon där i trängseln på en bar i Skagen. Mina vänner och jag höll låda, spelade gitarr och sjöng. Jag stod på ett av borden med en tamburin handen och skrålade Talking Heads gamla klassiker "Phycho killer". Hon och hennes vänner sjöng och dansade med oss.

Det var en helg berusad av både känslor och dansk öl, följd av tomhet på seglatsen hemåt. Den där tomheten.

Så kom vardagen och jag var tvungen att börja leta. Jag visste vad hon hette och var hon jobbade, men ville inte fråga mina skidvänner. Jag chansade och ringde ett telefonnummer jag trodde var hennes. Telefonsvarare. Jag blev osäker på rösten i andra änden, den lät lite annorlunda i telefonen, men jag försökte igen efter några timmar. Det var hon. Vi pratade lite och hon frågade om jag ville komma dit och äta nästa dag. Det ville jag.

Gillar du pasta, frågade hon när jag klev in i hennes kök. Javisst sa jag, och fick ett glas vin till maten. Sedan kunde jag inte köra hem. Blev tvungen att sova över. Och nästa dag igen. Jag kom inte hem på över en vecka och myntade uttrycket "köpa rent" eftersom jag fick gå till Åhlens på lunchen och köpa nya kläder varje dag.

Ett år senare var jag i norska fjällen och höll en kurs i glaciärvandring. När jag kom hem stod hennes möbler i mitt hus och hennes lägenhet var tom. Hon hade flyttat in och vi bodde nu ihop.

Det blev 2004 och det blev den femte juni. Det är åtta år sedan idag, och var jag så nervös att jag trodde hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Vi gick så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Prästen sa fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Vi stod i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire cabriolet.

Det är åtta år sedan idag och känslan sitter kvar ännu.

01 juni 2012

Utmaningar.

Det här med att utmana sig själv. Pressa sina gränser, flytta fram de personliga positionerna, tänja och stretcha sina färdigheter. Att våga ge sig på nya saker och tro på att man klarar av dem. Man måste det, hur jobbigt och nervöst det än kan kännas, annars blir man stående kvar i sin trygga och välbekanta komfortzon utan att utvecklas och ångrar att man aldrig försökte.

Ta Abbe. Så länge han själv tror att han kan, så vågar han försöka. Och ibland lyckas. Jag vill att han ska fortsätta på det sättet och inte falla in i en känsla av att han inte klarar av saker, på grund av sitt syndrom. Det är en svår avvägning. Det gör ont i mig att se honom misslyckas med något, eller vara sämst av alla på något, på grund av att han inte har samma förutsättningar som de andra. Samtidigt vore det trist om han inte vågade försöka. Det gäller att väga signalerna jag sänder till honom på guldvåg. Han blir mer och mer medveten om sitt syndrom för varje dag som går, men med rätt inställning kanske han kan se de som något unikt istället för en hämsko. Där har Abbemamman och jag en delikat uppgift.

Det här med att utmana sig själv. Det tycker jag man ska fortsätta med hela livet. Det blir så mycket roligare om man hela tiden vidgar sina vyer. Det är därför jag sitter på ett hotellrum på Österlen och skriver detta, lite pirrig inför morgondagen och uppgiften jag har framför mig – fotografera ett bröllop. Hela dagen. Från morgonen till sena kvällen, rubb och stubb. Jag har aldrig gjort det tidigare och det är en stor och viktig dag för brudparet där inget får gå fel. Nervöst som sjutton, men hey, jag kan ju hantera min kamera någorlunda och jag vet vad jag gillar för stil på bilderna, tänker jag. Någon gång ska vara den första.