31 juli 2012

Apropå Grekland.

Jag: När jag pluggade i England bodde jag ihop med tre Grek-cyprioter.
Storebror: Vad sa du, pappa?!! Sa du Grek-superidioter?

29 juli 2012

Kefalonia genom min iPhone.

Jag kanske var bland de sista att börja med det. Har inte riktigt orkat bry mig tidigare, men så laddade jag ner Instagram till min telefon för några veckor sedan. Det var ju kul! Här kommer några bilder från vår resa till Grekland, vill du se fler får du klicka på den här länken.



(Bilden med de musikaliska svalorna kan du rösta på i GP:s fototävling "Sommarbilden" på Facebook om du gillar den. Klicka här i så fall.)
 
Vill du se fler av mina Instagrambilder kan du följa mig här.

25 juli 2012

Faller på plats.

Har nästan lite dåligt samvete för att jag lämnade er här med de senaste inläggen hängande. Jag vet att några undrat hur det går. Allt var jobbigt där ett tag. Jag tappade sugen, kan man säga.

Mamma var dålig, och då menar jag rejält kass. Jag var nära att mista henne och har varit vansinnigt orolig. Regnet öste ner och det var samma temperatur som i slutet av februari. Jag slet för att få ihop en deklaration som skulle varit inne för länge sedan, men som jag slarvat med för att jag inte behärskade allt det där extra kring att ha varit delägare i ett företag som inte längre existerade. Borde tagit tag i det för länge sedan men det blev aldrig gjort. Helt och hållet mitt eget fel alltså, men det gjorde inte precis saken bättre. Och mitt i arbetet med att bila upp golvet i vår källare för att äntligen få någon hyfs på tvättstuga och lilla toaletten började det sippra in vatten utifrån. Visserligen har det fallit vatten från skyarna i mängder som inte skådats sedan Noaks tid, men ändå. Ska vi bli tvungna att dränera om? Dessutom har jag haft en nacke som krånglat så att högerarmen domnar hela tiden. Inte ens att cykla har funkat särskilt bra.

Semestervilan och njutningen kom av sig rejält, kan man säga.

Men nu så. Mamma blir bättre och bättre. Hon har en tid kvar på sjukhus innan hon får komma hem, men hon lever och blir gradvis friskare. Deklarationen är inskickad efter ett idogt letande efter papper och efter att jag stört min före detta reklambyrås revisor litegrann på semestern. Det blir en straffavgift såklart, men mindre än den skulle blivit om jag väntat ytterligare några veckor. Vattnet i källaren tror vi att vi fick ordning på genom att byta ett dräneringsrör i ett dike som varit stopp i. Ska fixa en läckande hängränna också, sedan kan det vara löst. Nu har vi hantverkare som flytspacklar och bygger väggar för glatta livet.

Och för att få någon vila, lite sol och lite värme innan vår gemensamma semester var helt slut googlade vi fram en av de få resorna som fanns att få tag i efter allt regnande. Två dagar senare åkte vi till Kefalonia i Grekland. Där sitter jag nu i den ljumma kvällsvinden med en kall Mythos. Jag messar flera gånger om dagen med pappa för att höra att allt fortsätter på samma fina sätt med mamma som det gjorde innan vi vågade boka resan. Det gör det.

Så bannemig, det verkar som att skiten faller på plats trots allt. Nu återstår bara att ordna med magnetröntgen eller något sådant när jag kommer hem för att ta reda på varför min arm domnar hela tiden.

Skål.

15 juli 2012

Det går framåt.

I morgon är det en vecka sedan min mamma lades in på sjukhus. Senare, vid halv fyra på natten ringde en läkare till pappa och sa att det var bäst att han kom in med en gång. Det var allvarligt. Jag fick ett sms tidigt på morgonen och åkte dit direkt.

Vi har varit där sedan dess, pappa och jag. Kommit när besökstiden börjat och gått när den tagit slut. Och hela tiden har Abbefarmor sovit, varit sövd. Fram till i förrgår. Hon öppnade ögonen ett kort ögonblick. Jag kramade hennes hand, hon log och somnade igen. Det kändes fint. Hon vet att vi är där.

Jag undrar lite hur det känns att vakna upp sådär och inte veta riktigt vad som hänt, hur länge man legat där och varför man är täckt av slangar och maskiner. Jag försökte berätta för henne när jag var där idag. Vad läkarna har sagt, och hur mycket bättre allt ser ut nu, även om det inte känns så för henne. Jag berättar att jag visat bilder från sjukhuset på min telefon för killarna och att Abbe ville titta på bilder från sina egna operationer. Som jämförelse. Eller för att identifiera sig med farmor kanske. Jag berättar att jag skrev några rader på bloggen och att det kommit fina kommentarer och hälsningar från er. Jag berättar att sommarvädret är värdelöst och att det sipprat in vatten i vår källare där vi ska göra ny tvättstuga och ett litet badrum. Jag berättar om den fina festen vi var på hos min vän Fredrik och hans familj igår kväll och hur Abbe dansade i bar överkropp nästan till midnatt.

Mamma försöker svara, men det går inte med respiratorslangen som de opererat in i ett hål i strupen på henne. Jag försöker förklara att luften aldrig passerar stämbanden och då blir det inget ljud, ingen röst. Hon ser förtvivlad ut och jag säger att snart kommer det att funka igen, när hon orkar andas helt själv så att de kan ta bort slangen. Hon försöker prata lite utan ljud och jag läser på läpparna så gott det går.

Pappa berättar hur han varit så trött så att han i ren förvirring slängde sina strumpor i toaletten istället för i tvättkorgen. Vi skrattar åt det, alla tre, och jag sa att det var tur att han inte kissade i tvättkorgen i alla fall. Jag säger att jag tror jag vet precis hur trött och omtumlad han känner sig.

De där skratten. De röstlösa skratten, borrar sig in i min själ som små bloss av hopp. Märkligt. Man går omkring och tar varandra för givet, till plötsligt en dag, då ett trött skratt utan ljud känns som något alldeles, alldeles extra.

12 juli 2012

IVA

Jag har suttit många timmar, vid många tillfällen och tittat på kurvor i olika färger som rytmiskt ritas upp för att berätta om hjärtrytm, syremättnad och blodtryck. Jag har lyssnat på det monotona pustandet från respiratorn som hjälper trötta lungor att andas, och jag har hoppat till när medicinpumpar larmar om stopp i någon slang eller att de vill ha ny substans i påsen eller sprutan. Jag borde vara van. Jag är van.

Jag är van vid slangarna. Van vid sladdarna och maskinerna som hjälper till att hålla livet igång på någon man älskar. Jag är van vid miljön. En märklig och lite sorglig sak att vara van vid om man inte jobbar inom vården, men jag har blivit det. Van.

Van betyder inte avtrubbad. Omständigheterna är lika otäcka varje gång jag befinner mig i den miljön. Sammanhanget lika skrämmande, lika ovisst och lika utlämnande. Känslorna lika starka och tärande. Oron är den samma.

Min erfarenhet är kanske lite omvänd. Jag är van vid att ett litet barn ligger uppkopplat mot det där maskinerna. Det brukar vara min son.

Inte min mamma.

09 juli 2012

02 juli 2012

Livet är så vackert. Och så styggt på samma gång.

Jag läser en text av en vän om henne och en annan vän. Två systrar. Den gör så ont och jag blir arg på dumma jävla sjukdomar. Men det är också en text så full av kärlek och hopp mitt i hopplösheten. Läs den bara.

01 juli 2012

Heja Nora, Leo, Juanfran, Luca, Yago och några till.

Så var det då slut för den här gången, fotbolls-EM. Och inte på något sätt oväntat gick Spanien ur turneringen som segrare. Jag tror det var vad många hade tippat redan innan avspark i EM:s första match.

De har varit osannolikt bra i flera år nu. Jag minns med glädje hur de briljerade i VM för två år sedan och hur storebror sedan briljerade nästan lika bra med namnen på alla spelarna då vi var i Barcelona. De har varit som maskiner, nästan omänskliga.

Just därför blev jag lite extra varm i hjärtat när jag såg scenerna nere på plan direkt efter att matchen spelats klart. Att se de här superstjärnorna, maskinerna, en efter en lyfta in sina barn på plan. Kramas, pussas, busa och leka med sina små mitt i segeryran. Små små Torres, mini-Albas, pytte-Alonsos och vilka nu var alla barnen var. Med fuktiga ögon njöt jag nästan lika mycket av att se dem fira med sina kära som när de spelade matchen.

Skönt. De är inga maskiner.