31 augusti 2012

Lär av Bläckvard.

Jag vet inte om det bara är jag, men är inte ljudbilden på de kommersiella barnkanalerna helt hysterisk? Det är väldigt mycket swoosh, iiiaaah, wrooom och splaaaagoosh. Och alla röster låter helt uppskruvade, som om de gick på speed hela högen. Undantag finns naturligtvis, men generellt så är det ett jävla liv rent ut sagt. Kontrasten blir monumental när man sätter på en gammal Trazan och Banarne till exempel.

Du Trazan …
* lång tystnad*
Mmm
* ännu längre tystnad*
Jag har tänkt på en grej …
* tystnad igen *
och så vidare.

Idag efter första saxofonlektionen var storebror väldigt nöjd. Det hade varit mycket kul och han har en skinande blank hyrsaxofon liggande här i ett case. Ivrigt berättade han vad de lärt sig idag och hur det hade gått. Som det här till exempel:

Storebror: När läraren frågade vad den där grejen som man lägger mot läppen heter så var det bara jag som kunde det.
Jag: Jaså?
Storebror: En sa munstycke, en annan sa hals. När han frågade mig sa jag rörblad, och det var rätt.
Jag: Wow, det hade jag ingen aning om att det hette. Men hur sjutton kunde du veta det?
Storebror: Du kanske inte tror att man lär sig någonting på "skrikprogrammen" som du kallar dem, men det gör man faktiskt.
Jag: Haha, säger du det. Men vadå, har du lärt dig det från ett skrikprogram? Vilket då?
Storebror: Svampbob fyrkant.
Jag: Va?! Lärde du dig att det heter rörblad i Svampbob fyrkant.
Storebror: Ja. Du vet Bläckvard, han spelar klarinett, och hans rörblad är alltid trasigt.
Jag: !!!

30 augusti 2012

Sax.

Ny termin, nya utmaningar. I morgon ska storebror på sin första lektion på kulturskolan. Han har ska börja spela saxofon, har han kommit på. Coolt tycker jag. Jag måste nog köpa nya skinn till mina bongos så kan vi starta ett litet band. Saxofon och percussion. Vad tror ni om det?

28 augusti 2012

Saknaden.

Jag saknar dig. Jag vill att du ska veta hur mycket jag saknar dig.
Hur mycket jag längtar efter att få vara med dig igen.

Du älskar solen, precis som jag, när den silas mellan träden.
Du älskar knopparna på våren, sipporna och alla gröna nyanser. Som jag.
Och höstvinden som smeker oss och tar allt det röda, gula och bruna med på små flygturer.  
Till och med regnet är vårt, när vi är tillsammans i det.  

Tillsammans. När jag vill vara alldeles ensam, vill jag vara det med dig.
Du får mig att glömma allt annat. Allt som tar plats.
Med dig finns bara det vi håller på med, du och jag.

Förlåt mig att jag bromsar dig ibland. Att jag vill ta andra vägar.
Förlåt att du får ta alla stötar. Du är så bra på det.
Du håller upp mig i din varsamma famn när marken skakar under mig.

Och du. Tro inte att det är dig det är fel på. Tro inte att jag inte vill vara med dig. Jag vill så gärna. Men det är för tidigt än. Det gör fortfarande för ont.

Men när det har lagt sig. När det onda har läkt.
Då är det du och jag igen. I skogen. I leran.

Jag saknar dig. Cykeln min.

26 augusti 2012

Abbe och läsläxan.


Välja sport.

Experter inom syndromet har sagt åt oss att lagsporter kanske inte är det bästa för Abbe. Att det kanske blir jobbigt för honom att hänga med. Det är inget jag tar illa upp av att höra, inte på något sätt. Jag förstår det fullt ut.

Han har ett hjärta som får jobba mycket hårdare än andras, lite svagare muskler och ett balanssinne och en grovmotorik som är lite sämre. Det är inga jättestora skillnader, men tillräckligt för att hamna sist, inte orka eller alltid vara sämst i laget. Och hur kul är det för självförtroendet?

Nu är tiden då alla kompisar börjar med olika sporter, mestadels lagsport som fotboll och innebandy. Storebror är fotbollsspelare. Eller rättare sagt var, fram till förra säsongen då han la av och började med handboll istället. Abbe snackade en del om brorsan och fotbollen, och jag har bävat för dagen då han skulle komma och be om att få börja. Jag vill ju inte säga nej om han gärna vill, samtidigt vill jag inte att han ska börja spela och alltid vara sämre än de andra i laget. Men snacket dog lite när storebror slutade spela. Tack och lov.

I torsdags började Abbe med sin egen sport. Han har bara gått en lektion så vi får se hur länge han tycker det är kul, men efter första gången var han i alla fall helnöjd. Han har börjat rida. Jag tror det blir klockrent för honom. Bra balansträning, lagom mycket motorik och ett fysiskt tempo han kan hänga med på, så länge han inte är elitryttare i alla fall. Dessutom har han en mamma som pysslat med ridning i olika former i hela sitt liv.

Det blir nog bra det här.

21 augusti 2012

Pyjamas.

Det är en alldeles speciell doft. Blandningen av huden i Abbes nacke och bomullen från pyjamasen. Kuddens värme som fortfarande finns kvar i lockarna från hans blonda kalufs medan de kittlar mig i ansiktet. Hans lilla röst och orden som bubblar ur honom så fort han slår upp de yrvakna ögonen. Jag skulle kunna ligga där och snusa på honom i flera timmar om jag fick. Det får jag inte, så småningom har han gosat färdigt och vill gå upp. Jag passar på så länge jag kan.

Länge hade jag ett favoritmärke på Abbes pyjamasar. Hittade dem i en butik en gång när jag var i Cannes och har sedan gått dit varje år och köpt nya när jag varit nere på reklamfestivalen. Men så bytte jag jobb och fick nya arbetskamrater och det visade sig att en av dem är delägare i, och var med och startade Cotton & Button som gör superfina sovkläder. Och vips så har jag ett nytt favvomärke.

Det blir lite enklare också. Då slipper jag åka till Cannes varje gång Abbe vuxit ur sin pyjamas.



19 augusti 2012

I sista sekunden.

Det är nästan lite taskigt på något vis. Ett helt långt sommarlov utan sommar. Åtminstone ingen riktig. Visst, solen har tittat fram någon timme då och då mellan de ihållande regnen, men inte har det varit speciellt varmt. Inte sådär skönt som bara en riktig svensk sommar kan vara, när den är som bäst.

Inte förrän nu. Inte förrän den sista veckan. Äntligen har det varit så varmt att killarna överhuvudtaget ville gå och bada. Väldigt skönt, men i grevens tid.

I morgon börjar allvaret. Från och med då har jag två skolbarn.




15 augusti 2012

Stor.

Jag har lite svårt att smälta det måste jag erkänna. Jag kan knappt förstå att han blivit så stor, men imorgon träffar vi Abbes blivande fröknar för ett samtal inför skolstarten på måndag. Ja, skolstarten!

Att Abbes brorsa är en stor kille är en tanke jag så smått börjat vänja mig vid nu. Men att den lille skiten ska börja i fösta klass nu känns helt overkligt. Det var ju alldeles nyss som han tultade runt här med blåa läppar och gråblek hy och pratade ett obegripligt språk helt utan konsonanter.

Där snackar vi utveckling.

13 augusti 2012

007 Skyfall.

Jag såg att den nya Bondfilmen som kommer i höst heter Skyfall. Har de spelat in den i Sverige i sommar tro?

12 augusti 2012

Magiskt.

Om Kraftwerk levde upp till förväntningarna i går kväll? Svar: JA, med väldigt många A och ännu fler utropstecken.

Det var helt otroligt bra. Bara ljudet slår allt jag tidigare varit med om i konsertväg. En bas som var så fet att lungorna krullade sig i bröstet på mig. Men samtidigt var allt så klart, tydligt och rent helt utan skrän eller distorsion. Galet bra ljud.

Redan när den basdrypande robotrösten inledde konserten med: "Meine damen und herren, heute abend, die mench machinen – Kraftwerk" reste sig håret på mina armar och 27 000 personer i vita 3D brillor av papp vrålade. Och sådär höll det på ända tills Ralf Hütter lyfte armarna mot publiken en och en halv timmar senare och sa ”Good night, auf wiedersehn” och lämnade scenen. 95 minuter magi.

Att dagens 3D-teknik är fantastisk vet alla vi som varit på diverse animerad film med barnen de senaste åren, så själva effekterna av det imponerade kanske inte så jättemycket på mig. Men det är en suverän inramning till musiken, alltihop blir som en slags konstinstallation. När Kraftwerk blandar sin rena, enkla low-fi pixelgrafik från de legendariska skivomslagen med svartvita filmsekvenser och serverar alltihop med supermodern 3D-teknik blir det extraordinärt. Det tillsammans med de 35 år gamla låtarna som låter precis hypermoderna och aktuella som vilken nutida techno-akt som helst. Det blir en bisarr resa både framåt och bakåt i tiden samtidigt. Och jag älskar att de uppdaterat Radioactivity till 2012 och lagt in Fukushima både i musiken och grafiken jämte Sellafield, Harrisburg och Hiroshima. Små detaljer som påminner om att de ständigt är aktuella.

Nu tänkte jag skriva vilka låtar jag tyckte var bäst under kvällen, men insåg när jag började fundera på det att det skulle bli ett alldeles för långt inlägg. Det enda jag skulle önskat mig var några låtar till. Jag saknade Pocket Calculator och The Model. Och kanske Neon Light och Showroom Dummies. Och kanske någon mer.















(Jag hade inte kameran med mig så dän här bilden har jag lånat från G-P. Klicka här för att se fler av deras fina bilder.)

G-P ger fem fyrar. Expressen fem getingar. Aftonbladet fyra plus. Metro ger också en fyra.  SvD är nöjda.

09 augusti 2012

Inget ont som inte har något … osv.

Det var åttiotal och resan mot att forma min egen musiksmak hade börjat. En irrfärd som aldrig tar slut, som hittar nya vägar och sidospår resten av mitt liv. Hoppas jag. Jag hade passerat de där första trevande åren då influenserna i princip bara bestod av det mina äldre systrar hade i sina skivsamlingar. Ena dagen kunde jag stå med en elgitarr i form av ett badmintonracket framför spegeln och vråla till Sweets "Fox on the run" för att nästa dag leka Björn Ulveaus till tonerna av "Take a chance on me" och drömma om att jag var ihop med Agneta Fätskog. Och så vidare. Det var inget fel på musiken, men det var inte mina val utan vad som fanns att tillgå i vårt hem.

Men det var då. Nu var jag tonåring och hade så smått börjat göra mina egna upptäckter, köpa mina egna skivor. Jodå man köpte skivor på den tiden, inte bara mp3-filer eller månadsabonnemang på musiktjänster, som vi gör idag. Då snackade vi 12-tumsskivor gjorda av vinyl. Med två sidor. Min egen skivsamling började ta form och så småningom skulle den bestå av många hyllmeter med vinyl och CD-skivor.

Det var maj 1981 och Kraftwerk släppte "Computer World". Det här var något helt annat än allt jag hört tidigare. Inte en enda gitarr, inga riktiga trummor och knappt någon riktig sång heller om man ska vara helt ärlig. Datorer, syntar och trummaskiner. Sångrösterna förvrängda till robotliknande datorröster. Samtidigt var det inte stelt. Inte sterilt. Det var svängigt och till och med funkigt även om inte ytan gav sken av det vid första lyssningen. Jag blev helt tagen.

Kraftwerk är, skulle jag säga, Tysklands i särklass viktigaste bidrag till den moderna populärmusiken. Wolfgang Flür, som lämnade bandet 1989 sa en gång "att de försökte fånga upp hur de trodde att deras hemland skulle låta, snarare än att skapa en tysk version av angloamerikansk popmusik". Deras strategi var att kombinera en tysk fascination för att använda teknik, med en form som påminner om en stråkkvartett. Både Florian Schneider, och Kraftwerks andra grundare Ralf Hütter, kom från en klassisk musikbakgrund. Jan Gradwall skrev nyligen: "Det går inte att överskatta gruppens betydelse för samtida populärmusik. Kraftwerk har haft ett avgörande inflytande på hiphop, techno, house och all form av musik som i dag görs med synthesizers och datorer". Jag är enig med honom, lyssnar man på dagens dansgolvsdängor känns det mesta igen från Kraftwerks sound på sjuttio- och åttiotalet. Men om man fördjupar sig en liten gnutta upptäcker man inte bara en technoyta utan mängder av fantastiska, catchiga och många gånger vackra melodier i Kraftwerks musik.

Ta till exempel "The Model" från 1978. Kraftwerks ursprungliga sound uppfattades säkert som en ironisk blinkning till skönhetskulten, serverat med ett dansant beat. Men den innehåller också en central trånande tonslinga, vars sorgsna klang egentligen inte riktigt kom fram förrän Balanescu Quartet gjorde en på cover låten 1992. Eller "Computer Love", en hyllning till – och melankolisk reaktion mot – elektronisk kärlek (1981!) vars melodi var så stark att Coldplay lånade stora delar av den till sin låt "Talk" 2005.

Syntmusik blev min grej och Kraftwerk mina idoler. Jag började samla på deras skivor, gick på mässor och köpte begagnade rariteter. I ett förråd under trappan hemma står en hel skivback med Kraftwerkvinyl. Där finns en tolva med Neon Lights i sjävlysande vinyl, en annan med The Model i knallröd och där finns minst fyra olika pressningar av albumet Computer World. Var och en med låten "Pocket calculator" på olika språk. "Taschenrechner" på tyska, "Mini Calculateur" på franska och "Dentaku" på japanska, förutom den engelska varianten. Bara för att nämna några rariteter.

Nåväl. Första stenen till mitt musikaliska hus var lagd. Via synten, hittade jag sedan elektro, som ledde mig till hip hop (Africa Bambaata t ex lånade både rytmer och musikslingor från Kraftwerk i klassiska "Planet Rock"). Hip hopen tog mig vidare till funk, soul och jazz. Och sådär håller det på. Jag upptäcker nya saker hela tiden. Idag lyssnar jag inte lika ofta på Kraftwerk, men de finns där alltid, som något av det viktigaste som hänt i mitt musikliv.

Kraftwerk är och har alltid varit väldigt hemliga och mytomspunna och trots att bandet funnits sedan 1970, skulle det dröja ända till 1991 innan de gjorde sin första konsert i Sverige. Detta efter år av rykten om ny musik och turnéer. Jag såg dem såklart. Det var den 21 oktober 1991 på Olympen i Lund, och det var en magisk konsert. 2004 gjorde de spelningar i Stockholm och på Arvikafestivalen och nu på lördag är de tillbaka i Sverige. För tredje gången sedan bandet bildades 1970. Inte som Springsteen alltså, som i princip haft en stående bokning av Ullevi varje sommar de senaste tjugo åren. Typ.

Det blev en lång historia det här. Vad jag egentligen försökte säga var bara det här: Trots att jag är väldigt ledsen för att jag missar Cykelvasan i år, så ledsen att jag inte ens orkar se mina cykelvänner twittra om det, så gläds jag åt en annan sak. Jag kommer att stå så långt fram som möjligt i Slottskogen på lördag och njuta när Kraftwerk kör sin bejublade 3D-konsert på Way Out West.

03 augusti 2012

Antiklimax.

Den tjugoförsta september 2011, klockan är strax efter nio och jag loggar in för att göra mig klar. Jag vet att bokningen öppnas klockan 09.21 och jag tänker inte missa en plats. Jag klickar mig fram till rätt ställe och inväntar det magiska klockslaget. Jag fyller i mina uppgifter, tittar på klockan och avvaktar. Tick, tick, tick och där! Prick 09.21 klickar jag iväg min anmälan och väntar förhoppningsfullt framför skärmen på bekräftelse. Men allt står stilla. Ingenting händer. Det visar sig senare att flera tusen personer är lika angelägna och ivriga som jag om att få en plats och systemet bryter ihop fullkomligt. Jag har is i magen. Väntar. Tänker att om jag loggar ur och försöker igen hamnar jag sist i kön.

Klockan 10.26 får jag besked att min anmälan gått igenom. Jag har fått en startplats i CykelVasan 2012. Gott. Knappt två dygn senare, efter mycket teknikstrul och manuella anmälningar, är 9000 cyklister anmälda och loppet fulltecknat. Det är galet. Kanske inte fullt så galet som världens största MTB-lopp, Birkebeinerrittet i Norge, där 18000 startplatser blev fulltecknade på 80 sekunder. Men ändå.

Jag förstår det faktiskt. Hur konstigt det än låter mycket för många av er så förstår jag varför det är ett sådant tryck. Gillar man att cykla i skogen som jag, och tycker man det är kul med stora arrangemang som Göteborgsvarvet och liknande så är Cykelvasan och Birkebeinern något alldeles extra. För mig är det dessutom ett tillfälle där jag får träffa kompisar från olika delar av Sverige som också gillar att cykla i skogen och som jag lärt känna via Twitter och andra sociala media. Tur att jag fick en plats i årets lopp alltså.

Sedan dess har vi twittrat, snackat, gjort en grupp på Facebook, planerat, bokat stuga och tränat. Men framförallt längtat. Väntat på att det ska bli den elfte augusti då 9000 förväntansfulla cyklister samlas nere på Vasaloppsstarten i Berga by i Sälen. Snart så. Snart är det dags igen.

Igår sålde jag min startplats. Min nacke krånglar, axlarna gör ont och armen domnar och jag har fått hjälp av både massör och en fantastisk osteopat. Inget hjälper. Jag kan cykla men det känns inte bra. Något är fel, kanske en nerv som ligger i kläm, jag vet inte. På måndag ska jag träffa en ortoped på Ortho Center IFK-Kliniken som är specialist på nackar, så får vi se vad han säger. Att gnaga på nacken i nio mil i terrängen innan jag vet vad som är fel känns inte som en bra idé.

Tyvärr.