30 november 2012

Pollo con acciughe al forno, glacerade rotfrukter och rödvinssås.

Javisst ja! Ni skulle ju få receptet på kycklingen jag lagade för Leif Mannerström, Ubbe Kvarnfelt och de andra. De gillade maten, jag gillade maten, så nu hoppas jag att ni ska göra det också. Okej, då kör vi. 60 minuter från och med nu, klara … färdiga … gå!

Ingredienser:
1 hel kyckling
5 st potatis
2 st fänkål
3 st palsternackor
2 st rödlök
10 st körsbärstomater
1 msk brun farin
1 burk ansjovis
2 msk kapris
2 vitlöksklyftor
1/2 dl kalamataoliver
färsk rosmarin
2 dl rödvin
1/2 dl balsamvinäger
smör
olivolja
Salt och peppar

Gör så här:
Börja med att hälla vinet och balsamvinägern i en kastrull och reducera på medelvärme under hela tillagningen av rätten. Då blir det riktigt smaskigt.

Sätt på ugnen på ca 150°C.

Stycka kycklingen, och var noga med att lämna så lite av köttet som möjligt på skrovet. Låt benen och skinnet sitta kvar så blir köttet mycket saftigare. Om du gjort rätt ska du ha sex fina bitar när du är klar. Två bröstfiléer, två lår och två vingar. Salta och peppra. Bryn kycklingbitarna på båda sidor så att de får fin färg.

(Vill du vara riktigt proffsig gör du fond på kycklingskrovet, men vi hoppar det idag)

Häll lite olivolja i en långpanna och lägg dit kycklingen med skinnet uppåt. Dela ansjovisfiléerna i små bitar och sprid ut dem, kaprisen och oliverna över kycklingen. Repa av rosmarinen och strö på den också.

In med långpannan i ugnen. Tänk på att kycklingbrösten behöver lite kortare tid än de andra delarna som har benen kvar, så en bra idé kan vara att stoppa in dem lite senare eller ta ut dem tidigare än det andra. Om du använder stektermometer ska köttet hålla ca 70°C i bröstfiléerna och ca 80° i låren, då är det klart. Det tar ungefär 35 minuter på den ugnstemperaturen jag valt.

Koka upp en kastrull med vatten. Skala och skär rotfrukterna i cm-stora tärningar. Koka dem i ca fem minuter. Häll av vattnet i ett durkslag, skär rödlöken i lagom stora bitar och bryn därefter rotfrukterna ihop med rödlöken i en stekpanna. Strö samtidigt över farinsockret och blanda runt.

Blanda körsbärstomaterna i de glacerade rotfrukterna och lägg in alltihop bredvid den sista kvarten.

Smaka av den reducerade rödvinssåsen med salt och peppar. Om du vill ha den lite mer trögflytande kan du reda av den med lite maizena till önskad tjocklek. Blanka av såsen med en klick smör.

Smaklig måltid.



25 november 2012

Killhelg.

Abbemamman har varit i New York över helgen med några vänner. Det är hon väl värd tycker jag. Så Abbe, storebror och jag har haft en riktig killhelg och passat på att göra typiskt grabbiga grejer.

22 november 2012

Barnsliga brev.

Jag skriver ganska sällan om mitt jobb på den här bloggen, jag vet inte varför egentligen. Det kanske inte passar in helt enkelt. Förrän nu.

Innan jag hade börjat på Milk, efter att vi lagt ner reklambyrån jag var med och startade för sexton år sedan, var jag i fjällen med familjen. Jag satt i en stollift när jag fick ett samtal från min blivande kollega och VD – Anna. Hon berättade att de fått kontakt med insamlingsstiftelsen för Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus och undrade om jag skulle vara intresserad att jobba med dem.

Det är ju lite lustigt på något vis. Det finns få saker jag har mer erfarenhet av än hur det är att vara på just det sjukhuset med ett sjukt barn. Jag svarade naturligtvis ja på frågan och barnsjukhuset blev min första kund på den nya byrån.

Här är en casebeskrivning av en kampanj som vi rullade ut för ett litet tag sedan.



Har du inte fått det här brevet i din brevlåda men ändå vill skänka en slant för att göra barnsjukhuset barnsligare kan du sms:a "LEKA" till 72930 så skänker du 75 kronor. Eller också kan du sätta in valfritt belopp på PG 90 08 34-3.

20 november 2012

Gör om, gör rätt.

Hur lång tid ska man räkna med att få sitta på akuten och vänta innan man får träffa en läkare? Hur många timmar är rimligt? Hur lång väntan är acceptabel?

I torsdags kväll åkte jag in till akutmottagningen i Mölndal med galen smärta i nacke och huvud. Vad jag i början av veckan hade avfärdat som "lite stel i nacken bara" hade tilltagit till något jag inte längre kunde hantera och jag började undra om det kanske istället var en infektion av något slag, kanske hjärnhinneinflammation. Bäst att åka in för säkerhets skull.

Jag kom dit någon gång mellan halv elva och elva på kvällen, tog en kölapp, skrev in mig och konstaterade att det inte var mer än fem, sex patienter före mig. Det kändes bra eftersom smärtan nu var outhärdlig, huvudet sprängde och nacken var i princip orörlig vid det här laget. Jag fick några smärtlindrande tabletter och tänkte att då skulle jag nog kunna överleva ett par timmars väntan.

Någon gång strax efter klockan tre var vi bara två patienter kvar i väntrummet och sköterskan i receptionen frågade om vi ville komma in i var sitt rum istället så vi kunde ligga ner och vila. Det skulle nog dröja ett par timmar till sa han – något jag hade mycket svårt att förstå eftersom jag redan suttit där i över fyra timmar och det var ju inte så många patienter.

Ligga ner var visserligen inte en option för mig på grund av smärtan men jag tänkte att det kanske var skönare att sitta eller stå i ett rum där jag slapp en TV som rapade fyrans reklamfilmer var tionde minut i alla fall. Jag var vid det här laget så trött på exempelvis Skoda att jag har svårt att föreställa mig att någon sin komma på tanken på att köpa mig en bil av det märket efter den här kvällen. Rummet jag fick låg precis bredvid personalens fikahörna och de verkade vid den här tidpunkten ha en efterlängtad paus.

I det där rummet satt jag, stod, eller vankade av och an, i ytterligare tre timmar innan jag fick träffa en läkare. Och varje gång jag tittade ut satt personal i det lilla rummet och småpratade och verkade ha det ganska trevligt. Från att jag kom in strax före klockan elva på torsdag kväll till runt klockan sex på fredag morgon hann jag upparbeta inte bara en näst intill outhärdlig smärta utan också en rejäl portion ilska. En ilska jag inte visste riktigt vart jag skulle projicera.

Grejen är nämligen så här. De som satt i personalhörnan var sköterskor som egentligen inte kunde göra så mycket mer i väntan på läkaren. Och läkaren var ensam. Eller rättare sagt ortopedläkaren var ensam, det fanns en medicinläkare också – som inte hade så mycket att göra – men dem verkar det vara vattentäta skott mellan. Det är liksom ingen idé att skälla på sköterskorna, de kan inget mer göra. Och att ge sig på läkaren, som inte haft en lugn stund på hela natten, känns inte heller särskilt bussigt. Det är, än en gång, politikerna som planerar och avsätter resurserna som borde ha sig en käftsmäll så att de vaknar ordentligt. Ge dem en jävla smäll så de får sitta på akuten med nacksmärtor en natt vettja, då kanske de äntligen ser problemet.

Okej, jag kan väl kanske tycka att sköterskorna kunde tittat in till mig ibland och frågat hur jag mådde, om jag behövde något (smärtlindring kanske?). Nu dröjde det ett par timmar innan en ur personalen äntligen verkade ha noterat att jag var där och kom in och erbjöd en kopp te och en macka framåt femtiden. En macka jag inte kunde svälja på grund av smärtan, för övrigt. Men grundproblemet kvarstår, inget händer innan man får träffa den svårt överbelastade läkaren.

Jag har sagt det tidigare – då om barnakuten – och jag säger det igen, det måste gå att omfördela resurserna på något vis. Jag vet inte hur löneläget ser ut, men om vi utgår från att alla sköterskor har minst 24 000 kronor i månaden som de slåss för (och är mer än värda ska tilläggas) och en läkare beroende på ålder och erfarenhet har det dubbla eller kanske tredubbla. Då skulle man med väldigt grovt tillyxad matematik kunna byta ut två eller tre sköterskor mot en läkare på natten.

Resultatet i det här aktuella exemplet skulle vara två till tre personer mindre i det mysiga snacket i personalhörnan under natten och runt tre timmars väntan för oss patienter istället för sju. Dessutom skulle läkarna slippa stressa ihjäl sig och både de och sköterskorna skulle slippa en massa väldigt irriterade patienter. Jag vet inte. Tycker det känns så enkelt på något vis.

Min natt slutade med att de tog diverse blodprover, gav mig så mycket droger att pundarna i Brunnsparken hade varit avundsjuka och sedan gick nattpersonalen hem. Jag satt på min brits med lika mycket nacksmärtor men med ett rum som nu gungade och hörde de som gick på dagskiftet glatt hälsa varandra en god morgon.

En ny läkare kom efter ytterligare någon timme, pigg och utsövd. Hon gjorde samma undersökning och föreslog samma blodprover. När jag påpekade att de tagit dem för en dryg timme sedan tyckte hon att de kunde upplyst henne om det. Det tyckte jag också. Hon gav mer smärtlindring och muskelavslappnande och nu någonstans, med dubbel dos Morfin, Stesolid, Citodon och Voltaren i kroppen började jag äntligen se en ljusning.

Läkaren kallade mina smärtor för Torticollis och när jag googlade det senare läste jag att det är en förlossningsskada från fosterstadiet. Kanske skulle den här natten föreställa någon slags pånyttfödelse, vad vet jag? Jag fick träffa en sjukgymnast och fick lite övningar att jobba med och en påse piller med mig hem. Bilen gick inte att köra i mitt knarkiga tillstånd så jag lämnade den och tog en taxi hem.

Efter tretton timmar.

Är det rimligt?

14 november 2012

Att leka mästerkock för en dag.

Åker tåg. Igen. Den här gången går tåget åt andra hållet, hem från Stockholm och matlagningstävlingen. Jag är trött. Den tog på krafterna men det var en väldigt rolig dag.

Som jag skrev i morse kände jag mig rätt lugn. Jag hade liksom inga alls förväntningar på mig själv, eftersom jag är en glad amatör, och tänkte att så länge det inte handlar om att stycka kyckling eller något liknande så borde jag i alla fall kunna sno ihop något som går att äta.

Det var lite manfall (eller kvinnofall i det här fallet) från de tio bloggare som varit med i projektet från början så för att få en lite större grupp hade man bjudit in några "jokrar" som också var med och tävlade. Efter presentationsrunda berättade juryn – bestående av mästerkocksprofilen Ubbe Kvarnfält, Svensk Fågels VD Maria Donis och Leif Mannerström (no further presentation needed) – om första deltävlingen.

Stycka en kyckling. På tid.

Tack för den. Jag fick lite lätt panik. Jag har aldrig styckat en kyckling, knappt lagat en hel kyckling ens. Det kommer bara att bli slamsor kvar av min, tänkte jag och när juryn undrade om vi hade några frågor vad jag nära att svara: "Ja. Får jag åka hem?" Nu gjorde jag inte det, och som väl var visade Leif först hur man går tillväga. Jag tittade och tänkte att det såg ju inte sååå svårt ut, det kan nog gå.

Vi hade åtta minuter på oss. När jag väl stod där och tidtagningen börja ticka kom jag inte ihåg någonting av hur han hade gjort det. Visste knappt vad som var ben och vad som var vingar. Kaos. Jag började skära lite men var helt ute och cyklade. Mannerström gick förbi och sa, halvt strängt och halvt med ett skratt "ja du, du leder inte den här tävlingen, så mycket kan jag säga". Jag bara garvade, för jag var helt säker på att det var sant det han sa. Så småningom hittade jag känslan och fick till några hyfsade styckdetaljer innan tiden var ute. Men inte var det några mästerverk, inte.

Andra delen av tävlingen var att laga en rätt av kycklingen vi just delat. Enda kravet var att den skulle in i ugnen på något sätt. I ett angränsande rum fanns råvaror. Vi visste inte vilka råvaror som dolde sig därinne men vi fick reda på att vi hade exakt 50 minuter på oss från det att dörrarna öppnades till maträtten skulle vara färdiglagad och snyggt presenterad.

Det här kändes kul. Men stressigt. Min fru – som ju är en gudabenådad kock – brukar säga att jag kan laga mat men att det tar väldigt lång tid. Hon har alldeles rätt i det. Jag är inte snabb i köket. I alla fall. Jag gick in och plockade ihop lite råvaror mest på måfå kändes det som först, men efter en liten stund började en tanke formas i mitt huvud. Jag lämnade rummet med rödlök, körsbärstomater rotfrukter, kapris, ansjovis, oliver, rosmarin och rödvin i korgen.

När de femtio minuterna blivit till sextio, eftersom vi fick tio minuter förlängning när juryn insåg att ingen skulle bli klar i tid, låg det ugnsgrillad rosmarinkyckling smaksatt med ansjovis, kapris och oliver på min tallrik. Till det glacerade rotfrukter och en rödvinssås. Jag återkommer med recept i ett senare inlägg. Förhoppningsvis får jag några bilder av fotografen som dokumenterade hela rasket.

Jag kände mig nöjd men lite nervös när jag gick in till juryn med min tallrik. De smakade, hummade och kommenterade, men verkade väldigt nöjda med min rätt. När alla hade varit inne hos juryn och blivit bedömda väntade vi spänt en stund innan de kom ut och kungjorde att de hade ett resultat.

Vi fick ställa upp oss på rad enligt klassiskt Sveriges-Mästerkock-manér och juryn berättade att de tyckte att allas mat var god. Leif Mannerström sa att vi inte fick börja gråta som de alltid gör på TV för då börjar han också att gråta. Så bad han Britta kliva fram, för dagen inlånad som joker. Sedan bad han mig ta ett steg framåt. "Åh fan, var det så dåligt" for genom mitt huvud. Till sist fick Karoline kliva fram. Men så sa han att dessa tre personer hade imponerat mest på juryn med sin kreativitet. Oj!

Vi fick var och en några kommentarer om varför de gillade våra rätter och jag måste erkänna att jag inte minns exakt vad han sa till Britta och Karoline, mer än att det var fint beröm, för jag blev så ställd när han kom till mig. "Vi tyckte väldigt mycket om hur du smaksatt kycklingen och fått fram sältan med hjälp av ansjovis och kapris. Mycket begåvat och kreativt."

Jag ber om ursäkt för skrytet här, men jag blev väldigt stolt och glad. Det här hade jag inte precis väntat mig när jag satte mig på tåget upp till Stockholm i morse. Vann tävlingen gjorde Karoline, stort grattis till henne!

Leif och jag.

Klockan är strax före åtta och jag sitter på X2000 på väg mot Stockholm. Idag ska jag laga kyckling med Leif Mannerström. Det är final i kycklingprojektet jag varit med i ett tag och vi ska laga mat live den här gången. Jag vet inte hur det kommer att gå till, men jag vet att det ska mynna ut i en digital kokbok och att Mannerström kommer att vara med i en jury.

Det känns helt crazy, det här. Jag borde vara skitnervös, men hela grejen är så konstig. Jag kan laga mat, det är inte det, men jag är liksom ingen kock. När jag gjort mina kycklingrecept hemma har jag haft god tid att fundera, slå i kokböcker efter tips och inspiration, provlaga, googla och diskutera med min fru. Nu ska jag göra det på plats med en av Sveriges mest erfarna kockar. Det är så osannolikt på något vis så jag kan omöjligt ha några förväntningar på mig själv.

Det ska bli kul helt enkelt.

11 november 2012

Idag blev det andra bullar.

Abbemamman och jag var på Käringön med våra vänner över helgen. Tog hand om oss själva ett par dagar, vilade, andades Bohusländsk luft som stormnade in från sydväst, köpte en hummer och gjorde soppa på den, åt god mat och drack goda viner och pratade om allt det där man aldrig hinner prata om annars.

Mormor och morfar hade hand om killarna. När vi kom hem i eftermiddags fick jag bullar som Abbe hade bakat. Inte vilka bullar som helst.


10 november 2012

Passionerad – jo jag tackar.

Mina älskade små killar, så här tänker pappa.

UPPDATERING:
Storebror läste artikeln och sa: "Va, är du pensionerad, pappa?!"

08 november 2012

Abbe – sju år, har lösningen på kärleksdilemma.

Storebror: Pappa jag frågade chans på XX idag.
Jag: Jaså, vad spännande. Hur gick det då?
Storebror: Både bra och dåligt.
Jag: Hur då?
Storebror: Hon sa att hon ville vara ihop med mig, men inte förrän efter sommaren, för då har hennes storebrorsa slutat på vår skola.
Jag: Jaha. Är hon lite rädd att han ska retas kanske?
Storebror: Mm.
Abbe: Men Huno. Man kan ju vara ihop i hemlighet.

04 november 2012

Kissa. Pausa.

Har du någon gång fört statistik över exakt när och hur mycket ditt barn dricker och exakt när ongen i fråga kissar? Det har jag. I tre dagar har vi nu skrivit upp varenda milliliter Abbe fått i sig och klockat varje tillfälle han kissat eller druckit.

Det är inte helt lätt. Bara att komma ihåg det varje gång är en utmaning och så gäller det att man har något att anteckna på just där och då. Jag har känt mig lite som en hemlig agent när jag plockat upp min mobil på olika platser för att läsa in ett röstmemo "Klockan är 14.43. Abbe drack 330 milliliter. Slut på meddelandet." Men jag tror vi har fått med allt.

Det här projektet ger mig lite flashbacks från när Abbe var nyfödd. Minns med en klump i magen hur vi kämpade och slet med att få i honom tillräckligt med mat. Hur det kunde ta över en timme att få honom att svälja sina 130 ml Profylac som han behövde var tredje timme för att växa och orka. Det var en tuff strid där sond eller knapp på magen var fienden vi försökte mota bort. Idag är jag glad att vi orkade, för jag vet nu hur svårt det kan vara att komma ur behovet av knappen när man väl börjat med den. Under den här perioden antecknade vi varje milliliter Abbe drack och vägde blöjorna han kissade i, för att se hur mycket han kissat ut.

Att vi har hållit på och noterat in och utflöde de här senaste tre dagarna beror på att Abbe ska till sjukhuset i veckan och kolla sin njurfunktion. Han har ju bara en njure som ni vet, och då vill man ha koll på att den gör sitt jobb. Njurar och hjärta har mer med varandra än man skulle kunna tro, så kanske är det extra viktigt på en liten kille med hoplappat hjärta.