Vernissage.

Under läsåret har de arbetat med ett projekt tillsammans med en konstnär som heter Thomas Zornat. Det är det statliga Kulturrådet som initierat något de kallar "skapande skola" där man kan söka pengar till sånt här. Fint tycker jag. Barnen har fått föreläsningar om olika sorters konst och konstnärer, varit på konstmuseet i Göteborg och fått handledning under den egna skapandeprocessen.

Och i kväll var det vernissage och konstutställning, med pompa och ståt, där vi föräldrar kunde köpa lotter och fikabröd vi själva bakat och levererat på morgonen. Ett underbart kretslopp där pengarna så småningom hamnar i barnens kassa för köpa till exempel nya saker de vill ha på skolgården.

Ni skulle sett alla tavlor. Massor av olika tekniker, så grymt fina, så olika och skönt spontana.

 
Abbes tavla i kollageteknik.


Storebrors tavla, mönster i pastell inspirerad av konstnären Lennart Rodhe.


En parafras på ett av Frida Kahlos alla självporträtt, som en flicka i Abbes klass gjort. Superfin.


Och den här tyckte jag bara var så läcker, så den fick också vara med.

Kom tillbaka vinter. Allt är förlåtet.

Okej, det var kallt, kanske nästan lite väl kallt, förra veckan. Men om jag får välja tar jag hellre på mig underställ än att hukad småspringa från tåget till jobbet, för att slippa isande duggregn och vind. Jag paltar hellre på barnen lite extra varma kläder, än att varje dag hämta två lerinpackade monster på skolan. Och så är den ju så vacker. Vintern. Den riktiga vintern.

Snart februari.

Ni som hängt med ett tag vet vad som brukar hända på Heja Abbe under februari månad. Just det, det är "Alla barnhjärtans månad" och jag kör auktioner till förmån för barnhjärtforskning. Och precis som förra året så tvekade jag lite om jag skulle göra det igen eftersom det är en hel del jobb med det. Men det är ju så kul att vi tillsammans bidrar till att forskningen kring barn och medfödda hjärtfel går framåt, så jag kan inte låta bli. Inte i år heller.

Allt är inte riktigt klart än men jag kan avslöja att det bland annat kommer att auktioneras ut grymma outdoorkläder för barn från Gneis, superfina barnpyjamasar i ekologisk bomull från Cotton & Button, bra böcker från Piratförlaget, startplats i cykelfesten Göteborgsgirot i maj 2013 och en massa fina prylar från OBH Nordica.

Stay tuned, mer information kommer.








Det går som vanligt också bra att bidra till insamlingen genom att skicka ett SMS till mitt insamlingshjärta. Klicka här så kommer du till det. Där dyker också ditt namn upp i en lista på de som skänkt pengar, som ett litet tack.

Om du vill ge 50 kr, sms:a BARN 50 4670 namn* till 72 901
Om du vill ge 100 kr, sms:a BARN 100 4670 namn* till 72 901
Om du vill ge 200 kr, sms:a BARN 200 4670 namn* till 72 901

*här skriver du alltså ditt namn så dyker det upp i tacklistan

Tusen tack på förhand!

Tvåsiffrigt!

Det var så pirrigt. Så nervöst. I fyrtio veckor hade vi väntat och undrat, vem är du du som bor där inne? Jag hade läst böcker och tittat på Lennart Nilssons fantastiska bilder, klickat in på hemsidor varje dag som visar exakt hur du vuxit från några ynka celler, via en liten bönformad krumelur till en figur som mer och mer liknade en person. Jag hade örnkoll på precis vilka organ som utvecklades i vilken vecka.

Vi kallade dig Fisk. Inte fisken, som om du simmade omkring därinne med fenor och gälar, utan Fisk. Din mamma hade suttit och surfat på en namnsajt, mest för att se om det kunde ge några bra idéer på vad vi skulle kalla dig. Det var en amerikansk sajt och där fanns pojknamnet Fisk. Ett svenskt namn som betydde "fisherman", enligt sajten. Vi skrattade gott åt det, din mamma och jag – mellan hennes illamående-attacker – och så fick du ditt "i-magen-smeknamn". När du väl kom ut hade jag svårt att byta från Fisk till något annat namn.

Du trivdes där, i mammas mage. Fyrtio veckor var för lite tyckte du och när personalen på förlossningen efter ytterligare en dryg vecka ville få ut dig, vägrade du. Din mamma fick medicin som skulle sätta igång värkarna så du kom ut, men nej. Sen fick hon morfin för att kunna vila på natten. Och ny värkmedicin nästa dag. Jag stod bredvid och tröstade, strök din mamma på kinden när hon grät och höll hennes hand när det gjorde ont. Men du hade det nog alldeles för bra där inne.

Efter tre dygn var mamma helt slut och när doktorn frågade om de skulle ta ut dig genom ett kejsarsnitt kändes det som en befrielse för både henne och mig. Äntligen skulle vi få se dig och äntligen skulle din mamma få vila. Och jag fick dina första timmar i livet helt för mig själv, medan mamma fick vila upp sig efter operationen. Jag var stolt som en tupp.

Jag är fortfarande stolt. Fortfarande som en tupp. Stolt över dig i skolan, över hur duktig du är på matte – det har du alltid varit, stolt över att du läser så bra och att du upptäckt hur skönt det är att läsa en bok på kvällen innan du ska sova. Jag är stolt när jag sitter på läktaren och tittar när du spelar handboll, för att du spelar bra, men också för att du är en schyst motståndare. Och när ditt lag vann fair play-pokalen på en cup nyligen, jag trodde jag skulle spricka. Så stolt var jag. Jag är stolt när du spelar på din saxofon, även om du själv blir frustrerad när det blir fel. Jag är så imponerad över vad du kan redan efter så kort tid.

Men mest av allt är jag stolt över vilken fin storebror du är. Visst bråkar du med Abbe ibland, men det gör alla syskon. Jag tänker ofta på att du var tvungen att bli stor så fort. Att du fick en lillebror som tog väldigt mycket fokus från allt och alla när han föddes. Okej, det gör alla småsyskon. Men alla småsyskon behöver inte opereras när de är en vecka gamla. Alla småsyskon gör inte mamma och pappa sjuka av oro de första åren när man själv är liten och behöver all uppmärksamhet. Trots det, eller kanske på grund av det, är du den finaste, mest empatiska bror Abbe skulle kunna önska sig.

Och vet du vad? Jag skäller på dig ibland, och du tycker att jag är skitjobbig och kass. Men det är mitt jobb som pappa att göra det, för att du ska bli en fin kille. Precis som det är ditt jobb som son att testa mig så att jag ska bli en bra pappa. Vi är varandras lärare du och jag. Det är fint att tänka på det, mitt i allt det arga. Och trots att jag skäller och är arg ibland vill jag att du ska veta en väldigt viktig sak. Det finns två människor i hela världen som jag älskar mer än någon annan. Mer än din mamma till och med.

Den ena av dem är du.

Grattis på tioårsdagen, Hugo!

Joasså, jag tänkte bara säga att...

Visste ni att alla som röstar i Finest Awards har chans att vinna VIP-biljetter till själva galan på Operaterassen 13 februari. Så om man röstar en gång varje dag har men ju större chans liksom. Det vore väl roligt att gå på den festen?

Ja. Eh. Det var väl allt. Annars är det bra, typ.

App app app.

Abbe älskar dataspel. Han är nog knappast en unik sjuåring på något sätt, ur det perspektivet. Det är lika bra att inse att kidsen kommer att vara fullfjädrade proffs på både internet och appar, innan den ålder jag själv kom i kontakt en dator över huvud taget. Och skönt är ju det, eftersom vi lever i en lite annorlunda värld idag än när jag var ung. Utmaningen nu blir snarare att lära dem vad och hur man bör och inte bör göra på nätet.

Eftersom Abbes 22q11-deletionssyndrom enligt all statistik och forskning skickar med inlärningsproblematik i paketet, tänker jag att vi borde kunna dra nytta av det här med att han älskar att greja med min iPad. Det finns ju numera en uppsjö appar och spel som är pedagogiska och roliga, så att man kan få hjälp med till exempel matematiken. Just matte lär vara det ämne som barn med Abbes syndrom har det jobbigast med.

Frågan är bara, hur hittar man rätt app ur den ständigt svallande floden av nya som kommer hela tiden? Jo, man låter någon annan testa dem, sortera in dem efter ämne och sätta betyg på dem. Det är nämligen precis det som sajterna Skolappar och Pappas appar gör. Rekommenderas varmt om ni går i samma tankar som jag.

Och hittar ni något strålande förslag på matematik-app för Abbe så hojta gärna till.

Hej spontanitet, jag saknar dig.

Jag kan bli helt sjuk av att missa fina dagar. Inser att det kanske låter lite rubbat för vissa av er, men jag blir väldigt stressad av att se att en vacker vinterdag bara passerar mitt framför näsan på mig utan att kunna göra någonting åt det. Som idag. Femton minusgrader, knallbå himmel och sol som fick snön att gnistra som om hela världen vore beströdd med diamanter.

Jag vill kunna packa en ryggsäck med blåbärssoppa och grillkorv och ta med familjen till sjön för att åka skridskor. Palta på oss varma, sköna kläder, göra upp en eld, sitta på en fårskinnsfäll i solen och njuta. Kolla vilket väder, vi sticker ut och älskar det. Få ett ryck. Vara spontan.

Men. Man är inte spontan när man har barn i den här åldern. Så är det bara. Livet är ett schema. Varje dag i veckan är planerad. Varje timme. Varje minut. Det var bara att inse att Abbes simskola på förmiddagen och storebrors handbollscup på eftermiddagen inte tar någon som helst hänsyn till att solen råkade skina extra fint just denna lördag. Jag fick bita ihop och sitta i en idrottshall och försöka glömma det fina vädret ute.

Samtidigt ska jag säga att jag tycker väldigt mycket om att till exempel se storebror spela handboll. Det är inte det. Jag njuter till max av att följa barnens utveckling. Oavsett om det gäller handboll, simning, saxofon eller läsläxan. Det är en föreställning värd mer än alla världens Oscars-statyetter. En gör-livet-värt-att-leva-show. Så, det är liksom inte det.

Det är spontaniteten jag saknar. Jag längtar efter att inte ha varje bråkdel av mitt liv schemalagd.

Nåja. Vad är väl en dag i gnistrande sol? Det kommer kanske fler finvädersdagar. Med lite tur infaller de nån gång då man kan strunta i andra åtaganden.

Jag behöver er hjälp.

Så här är det. Någon varit väldigt snäll och nominerat mig till Finest Awards. Jag visste inte ens att de hade en kategori för såna som mig. Har tittat på det förr om åren och uppfattat att det mest var modebloggare och kändisbloggare som var nominerade. Inte medelålders män som berättar om sitt barns hjärtoperationer, talfel och skoluppgifter och syskonkärleken två små bröder emellan. Eller sina egna tillkortakommanden i rollen som pappa. Men vet ni vad? Det fanns. Nytt för i år var visst kategorin föräldrabloggar och där passar ju Heja Abbe fint. Tydligen så pass fint att någon (eller några kanske det måste varit) har föreslagit oss.

Jag blir sjukt stolt och smickrad över detta.

Det betyder mycket för mig att vara nominerad. Och att vinna hela rasket skulle såklart betyda ännu mer. Det är svårt att förklara, men trots att jag har hållit på med bloggen i fem och ett halvt år nu och trots att jag vet att ni är ganska många som tittar in här varje dag, så har jag inte riktigt vant mig vid tanken. Att jag skriver saker som andra läser. Och som andra dessutom tycker om. Det är en speciell och väldigt fin känsla.

Men jag kommer verkligen att behöva er hjälp. Jag tittade på de andra bloggarna som är nominerade i min kategori. De har väldigt många läsare. Vissa har tjugo, tjugofem gånger fler läsare än Heja Abbe. Ska vi vinna måste vi få alla era röster, flera gånger om.

Så om ni verkligen gillar Heja Abbe och vill se oss överst på pallen behöver vi er hjälp. Klicka in på Finest Awards och lägg er röst. Varje dag, fram till 8 februari. Man kan rösta en gång om dagen från en mejladress. Själv har jag några stycken adresser. :) Om ni sprider budskapet via Twitter, Facebook eller era bloggar (om ni har något av detta) ökar chanserna. Det skulle göra mig fantastiskt glad.

Mer än så här pallar jag inte att tigga. Känner mig nästan lite smutsig.

Tusen miljoner tack på förhand.

U P D A T E :
[Man måste scrolla ner till botten och klicka "skicka kandidater" efter att man klickat på de man vill rösta på. Det är inte helt tydligt.]

Bröder.

Rädda ägget.

I flera dagar har han pratat om det. Han har funderat och laddat, berättat för alla om sina planer. När jag släppte av honom på skolan i morse utrustad med plastpåsar, snören, bubbelplast och allt mellan himmel och jord var spänningen på topp. Abbe och hans kompis möttes i hallen, fullt fokuserade och bådas famnar fulla med material. Det här skulle de göra tillsammans, som så mycket annat. Teamwork.

Några timmar senare skulle de släppa ett rått ägg från brandtrappan sju meter över marken och rakt ner i backen. Ägget skulle inte gå sönder. Det var målet.

Jag önskar att jag hade kunnat vara där. Få höra hur de resonerade, vilka idéer de hade, vilka strategier de jobbade med för att få ägget att falla tryggt till marken utan att krossas. Det hade varit så fint att följa arbetet och se själva elddopet. Men jag har fått rapporter, var så säkra på det.

En papplåda fick en botten av flera lager bubbelplast, som en mjuk madrass. I den låg ägget, för säkerhets skull inrullat i bubbelplast det också. Lådan fick dessutom en fallskärm av plast. Det borde räcka tyckte Abbe och hans kompis.

Ägget överlevde. Mission accomplished.

Hörhängen.

Jag hade läst ur Håkan Bråkans vildbok för Abbe och vi låg i sängen och småpratade. Det var dags att sova och Abbe var sådär lite extra snackig eftersom "det är så mysigt att ligga och prata". Det har han ju rätt i, men nog är det ett sätt att vinna lite extra vakentid också. Abbe låg och kände på mina öronsnibbar – bara det är ju mysigt så det räcker.

Abbe: Är det här man sätter hörhängena, pappa?
Jag: Mm, det är det.
Abbe: Längst ner på det mjuka?
Jag: Just det.
Abbe: Är det bara tjejer som har det?
Jag: Nej då. Det är vanligare att tjejer har örhängen, men det finns killar som har det också.
Abbe: Ja. Om dom håller på med rock och så.

Prosa.

Grattis, Jeanette i Kalix!

Den här tävlingen suger. Det går ju inte att mäta olika saker med varandra. Vad är värst? Någon med en svår sjukdom, en skilsmässa, någons död, graviditetshumör, barnlöshet, orättvisor? Det är bara den det drabbar som kan avgöra om det suger eller inte. Något som är överkomligt för en person kan vara katastrof för en annan. Och tvärtom.

Det var en dum jäkla idé jag hade till den här tävlingen. Jag inser det när jag sitter här och läser era svar. Knasig tävling om en bra dammsugare. Samtidigt känns det lite fint att ni delar med er av alla de här sakerna. Jag tror vi alla mår bättre av att dela saker som suger, med någon – så man slipper bära skiten helt själv. På samma sätt som det är grymt att dela alla kul saker med någon. Och då blir det ju dubbel glädje som ni vet.

Lustigt nog leder detta mig in på den som vi trots allt valde ut som vinnare. För när vi läst med ömsom klumpar i halsen, ömsom med leenden på läpparna snubblade vi över en som fick ett par tårar att rulla på våra kinder. Den som Jeanette i Kalix skrivit. Den var fin. Den fick det bli.

"Vid ett tillfälle så kändes det så galet hopplöst med alla smulor och papperskräp och annat smått som jämt, jämt, fastnade under sockarna.
Det kändes som att jag aldrig gjorde annat än dammsög efter andra.
Plötsligt insåg jag att dessa skräp faktiskt var det ultimata tecknet på att jag inte bodde ensam.

Att jag har en familj.
En man och inte mindre än två (bonus) barn.
Och smulorna gjorde mig för första gången lycklig.

Visst suckar jag fortfarande över skräpiga golv, men med en värme i hjärtat.

För det som hade sugit.
Det hade för mig varit, att inte ha någon att dammsuga upp efter."

Och alla ni andra som inte får någon UltraPower, får nöja er med en varm kram från hela Abbefamiljen.

Njut när ni kan. Uthärda när ni måste.

Det är mycket som suger.

Oj! Ojojoj. Så känner jag när jag läser era kommentarer i tävlingen om dammsugaren. Det finns mycket därute som känns tungt, slitigt och rent ut sagt sugigt. Jag läser och får tårar i ögonen. För att det är så orättvist, för att det känns hopplöst eller för att det är fint formulerat. Några har diktat, rimmat och varit fyndiga, andra berättat rakt upp och ner.

Det kommer inte bli lätt att välja. Jag har bestämt att Abbe och hans bror inte ska vara med i juryn trots allt. Det blev för många tunga grejer för dem, så Abbemamman och jag väljer. Och blir det för svårt i slutändan får vi väl dra lott bland några "finalister".

Jag återkommer. Tack för att ni delar med er!

Det är så hälsosamt och stärkande.

Nåt nytt år.

Hej hej. Det blev lite radiotystnad här ett tag. Vi har varit i Trysil och firat in det nya året med att åka skidor, äta god mat och umgås med vänner. Passade på att ta lite bloggpaus och samtidigt undvika enorma roamingkostnader.

Vi har haft det fint. Killarna åkte skidor som om de aldrig gjort något annat. Jag vet inte varför jag tvivlade men jag var inte helt säker på hur mycket Abbe egentligen skulle komma ihåg av hur man gjorde. Det var nemas problemas – för att citera den enerverande reklamen för ett bildelsföretag – och han susade bara upp i första bästa knapplift, och ner för första bästa backe och konstaterade att "Det är kul att åka skidor! I alla fall när man kan."

Det är väldigt kul att åka med killarna. Storebror vill köra samma backar som jag, fort och helst svarta pister. Och Abbe sjunger hela tiden när han åker och man blir glad i hela magen av att köra bredvid och lyssna.

Killarna delade rum i stugan. En kväll när Abbe skulle sova undrade han vad det var för ljud han hörde. Jag berättade att det var storebror låg i våningssängen ovanför och bläddrade i sin bok.
– Mysigt att ligga här och höra när brorsan bläddrar, sa jag.
– Mmm, och det är mysigt att vara inne och spela munspel när man hör regnet utanför, sa Abbe.
– !?

På nyårsafton gick Abbe runt och önskade alla Gott Nytt År, precis som vi andra gjorde. Trots att hans tal blivit väldigt mycket bättre med åren så saknar han fortfarande G. Ibland kommer ett litet g-ljud om bokstaven står ihop med t ex l – som i "glass", men för det mesta låter G som N. Så glad i hågen gick Abbe runt och pussade alla och sa "Nott Nytt År!". Det lät fint. "Nåt nytt år. Vilket som helst, liksom. 2013 till exempel.