Idag var Abbe med mig på jobbet. Hela ena väggen på vårt kontor består av glas från golv till tak och för att skydda folk från att ramla genom rutan (hur nu det skulle gå till?) finns en stång i höfthöjd. Lite som en sån där balettstång vid spegeln du vet. Med den lilla skillnaden att du ser inte dig själv när du tittar in i glaset, men det gör alla andra på hela Kungsgatan.

I alla fall så ville såklart Abbe stå där och kolla ut på folket nere på gatan hela tiden. Inget konstigt med det. Men så ser jag honom hänga i stången. Två små händer har tagit ett rejält grepp om stången och min tvååring hänger med fötterna en decimeter över golvet.

Det är inte ens en vecka sedan han bröt höger hand. Jag vet. Jag såg röntgenbilderna själv. Märkligt. Och mäktigt.

Det här är bannemig inte riktigt klokt. Abbe har brutit armen! Hur orättvist får det lov att bli? Att små barn kan bryta en arm är väl inte så konstigt i sig, men har inte min son ägnat tillräckligt mycket av sin tid åt att vara på sjukhus?

Det var igår morse som Abbe ramlade ur vår säng och slog sig. Jag såg inte hur han ramlade men han måste fått handen under sig. Vi tröstade honom och sedan fortsatte dagen som vanligt. Men efter hand märkte vi att han blev ledsen så fort han t ex ramlade och tog emot sig med händerna. Under dagen utvecklade Abbe ett sätt att skydda sin hand, inte använda den, stöta i den. Han skrek högt när jag skulle ta på honom vantar och framåt kvällen började vi ana oråd. Abbe och jag åkte till barnakuten.

Vi hade tur i oturen att det inte var influensa Abbe sökte för. Det är olika läkare som tar emot på akuten och förkylningsbarnen fick vänta många timmar. Men för en gångs skull gick det ganska fort på barnakuten för oss.

Doktorn klämde, skickade oss till röntgen, visade mig bilderna och frakturen var ett faktum. Dags att gipsa. Trodde han.

Abbe – som vid det här laget har diger sjukhuserfarenhet – blir rädd, arg och ledsen så fort han ser någon i vit rock. Och så fort pappa börjar hålla fast honom vet han vad som väntar. Så något gips blev det inte. Doktorn provade att göra en slags skena istället, men eftersom Abbe protesterade högljutt la läkaren ner även den idén.

– Barn i den här åldern har ett enormt läkekött, sa han.
– Även en rejält felställd fraktur brukar lösa sig själv på de här små.
– Vi ska inte plåga den här killen mer. Han har varit med om så mycket. Han får ett stöd bandage. Det kommer att bli kanon ändå.

Och det är i detta läget jag vill vända mig till hela ortopedkåren. Det finns empati även i ert skrå. Allt är förlåtet.

Så har han då äntligen hört av sig och berättat hur det såg ut inuti Abbes mage. Och det blev faktiskt lite åt den-som-väntar-på-något-gott-väntar-aldrig-för-länge-hållet.

Någon glutenintolerans har inte Abbe. Tack och lov. Ursäkta att jag säger det själv, men jag tycker han har nog som det är. Så jäklar vad skönt att slippa det också.
En bra dag, alltså.

Idag gjordes en magnetröntgen för att kolla hur allt ser ut inför Abbes nästa hjärtoperation. Och eftersom det inte blev någon nål igår så skulle han sövas med mask.

För det mesta somnar Abbe i famnen på mig inför operationer och undersökningar där han behöver sövas. Jag vet inte om jag är så angelägen om att hålla honom i de här lägena så att min fru aldrig får en chans. Eller om hon tycker det är jobbigt. Jag tror det är det första. Själv tycker jag det känns tryggt på något sätt att ha honom i famnen när han somnar in. Men det är när han har nål så att narkosen går in den vägen.

Idag var det annorlunda. Han skulle sövas med mask och då brukar vi lämna honom åt narkospersonalen. Men nu blev det inte så. Jag satt med Abbe i min famn. Han fick andas något lugnande luktfritt i masken för att slappna av. Så långt gick det bra. Men då de släppte på själva insomningsgasen ville han inte mer.

Jag vet inte om det luktade illa eller vad det var, men han sprattlade, kämpade och försökte vrida sig ur mitt grepp. Det var fruktansvärt. Jag blev tvungen att hålla honom i ett järngrepp och pressa masken över hans mun. Tills han blev slapp i kroppen och slutade sprattla. Det kändes som att jag tog livet av honom. Som i en film där James Bond håller något dödligt för munnen på en fiende tills han säckar ihop.
Usch.