Det visade sig att den här gången var det inte bara Fru Framför och Bröderna Bakom lämnat in sakägaryttranden som säger nej till vårt hus. Nej, nu dök helt plötslig en äldre kvinna upp som äger berget vid sidan av vår tomt. Vi snackar alltså om ett stort stycke mark som inte ens har någon byggrätt, dvs det är ingen tomt som man får bo på, utan marken klassas som parkområde (naturområde) och består i stort sett bara av granit. Dessutom snackar vi om en äldre dam som inte ens bor på ön, utan i en lägenhet i Göteborg.  Men se hon tillåter inte under några omständigheter att vi bygger närmare tomtgränsen än 4,5 meter. Och då snackar vi inte ens om gränsen mot hennes berg. Nej nej, det Gumman Granit säger nej till är alltså att vi bygger nära Bröderna Bakom.

Det stinker konspiration lång väg. Någon har kontaktat Gumman Granit och bett henne säga nej, helt enkelt. Jag har inga belägg för det, men det känns rätt uppenbart på något vis. Och jag tycker inte det är så svårt att gissa vem som tagit täten i detta korståg, vem som gått "Framför", så att säga.

Men det sjukaste trots allt är att Fru Framför och Bröderna Bakom säger nej nu. Jag har ju mejlat ritningar och justerat saker och ting efter deras önskemål. Och i synnerhet Bröderna Bakom. Efter alla timmar och pengar vi lagt på att rita ett nytt hus, helt anpassat efter deras önskemål om max höjd. Efter allt arbete med att hitta en avloppslösning som fungerar, med extrakostnader för sprängning och pumpsystem. Bara för deras skull. Jag blev så sjukt besviken och arg så jag ville bara lägga mig ner och gråta.

Jag samlade kraft, stålsatte mig och ringde upp den yngre av Bröderna Bakom och frågade vad det är som händer egentligen. Det var ett av de bisarraste samtal jag haft. Han börjar med att säga att brevet med vår ansökan kom som ett slag i ansiktet. Som en blixt från klar himmel. Jag undrar vad han menar och han svarar att vi kunde ha haft lite dialog. Jag tappar hakan fullkomligt. Är det något jag verkligen försökt att ha med båda mina obstinata grannar så är det dialog.

Jag påpekar att både han och hans bror fått ett långt mejl med de senaste ritningarna någon månad innan jag skickade in ansökan, just för att de skulle vara med på vad vi hade tänk oss. Han säger att jag skulle ha ringt, för han läser inte mejl. Jag påminner honom om att vi lever i 2000-talet och att alla läser mejl. Till och med min pappa som är över 80 år, läser mejl. Då berättar han någon ovidkommande historia om att i förrgår var första gången han skickade ett sms, eller något liknande.

Samtalet fortsätter och jag förklarar hur besviken jag blev att de valde att inte svara på mitt mejl och istället väntade till ansökan dök upp för att då säga nej. Han fortsätter att hävda att han inte läser mejl. Att jag skulle ha ringt istället. Jag kan inte låta bli att undra om det hade påverkat saken. Jag blir mer och mer irriterad under samtalet och så småningom börjar han referera till saker jag skrivit i mejlet. "Men vänta nu, du hade ju inte läst mejlet, sa du. Du har ju visst läst det. Du står ju här och ljuger!!"

Han kom med någon tafflig förklaring som bara gjorde mig mer förbannad. Under ett allt mer spänt samtal, med en tilltagande skärpa i tonen kommer det så småningom fram att de har planer på att bygga ett Attefallshus på sin tomt. De tror att om vårt hus ligger så nära deras tomt så kommer de inte att kunna bygga där, så därför har de ändrat sig och vill inte längre godkänna vårt projekt. Jag försöker förklara att det är inte så det funkar, men det spelar ingen roll, de har ändrat sig sedan vi kom överens. De har ångrat sig sedan vi gav vår arkitekt i uppgift att rita ett hus helt efter vår överenskommelse. De har lite nya idéer som de kanske funderar på. Och eftersom de kan säga nej, så gör de det.

Jag förklarar för honom att om vi inte kan bygga närmare dem än 4,5 meter så blir det väldigt lite yta kvar att bygga på. Då finns bara ett håll vi kan bygga åt, och det är uppåt. Förstår du vad det innebär? frågar jag. Då försvinner ju er utsikt trot allt. Han sa att han förstod. Och därmed var samtalet avslutat.

Ju mer jag skriver om vår fritidshusdröm desto längre inser jag att den här historien är. Kanske borde det bli en helt egen blogg? En som övergår till att berätta om hur projektet framskrider, när vi väl kommit igång. Om vi nu någonsin gör det.

Efter mötet hemma i Bröderna Bakoms hus var det bara att börja om från början. Om vi skulle få med oss dem så gällde det att inte bygga för högt. Och eftersom Fru Framför inte överhuvudtaget var förhandlingsvillig angående avståndet till deras tomtgräns fanns bara en sak att göra – lägg huset närmare Bröderna Bakoms tomt och få med dem på tåget.

Jag inser nu – såhär en bit in i historien – att jag kanske behöver förklara vissa grundläggande begrepp. Jag själv är så inne i allt det här att det är lätt att ta för givet att ni är med på vad jag snackar om, men om man aldrig själv varit i närheten av att bygga hus kanske hälften av det jag skriver är helt obegripligt. Så om ni är experter på Plan- och Bygglagen får ni stå ut med att det blir en liten grundkurs här nu.

Så här funkar det. Om man inte befinner sig långt ut på landsbygden så finns oftast något som kallas detaljplan för alla områden. Det är en uppsättning regler som styr hur man får bygga för att det inte ska bli totalt kaos med byggandet. Om folk fick göra precis som de ville finns risk att det blir väldigt rörigt och lite vilda västern, om ni förstår vad jag menar. En detaljplan reglerar t ex så att vägar och andra allmänna saker räcker till för bebyggelsen. Planen kan också styra hur små tomter får lov att vara för att på så vis ge ett område en viss stil. Låt säga att man vill behålla en lantlig karaktär på ett område så kanske man inte tillåter för små tomter för att undvika en alltför stor förtätning.

Planen styr också hur husen ska se ut. Detaljplanen som gäller för det området som vår tomt ligger i säger att huset får ha en byggnadshöjd på 4,5 meter (hur man mäter byggnadshöjd kräver ett helt eget inlägg, vi får återkomma till det), att byggnaderna ska vara enplanshus (där finns också en del regler som jag återkommer till) och att huset inte får vara större än 200 kvm. Dessutom styr planen i det här fallet att det måste vara 4,5 meter till tomtgränsen, vilket har med brandskydd att göra. Just den biten är ju nästan komisk om man någon gång varit i Bohuslän och sett hur nära alla hus ligger varandra, men ändå. Så säger lagen.

Om man följer detaljplanen ska det egentligen inte vara några konstigheter med en bygglovsansökan. Då kan till och med en handläggare på kommunen bevilja bygglovet utan att byggnadsnämnden behöver titta på ärendet. Men om man på något vis gör avvikelser från detaljplanen blir det lite annorlunda. Då får alla grannar runt omkring din fastighet frågan om de har några synpunkter på att ditt projekt avviker från planen. Om alla säger ja till din ansökan brukar det kunna gå bra (men inte alltid som vi vet). Det är också på det viset att nämnden kan göra en bedömning att avvikelserna från planen är såpass små att de godkänner bygglovet trots att någon granne sagt nej. Men då kan grannen överklaga till nästa instans – Länsstyrelsen (även det har vi ju erfarenhet från här hemma)

Okej, det var en lite snabbkurs om detaljplaner och annat smått och gott.

Alltså. Efter mötet i Bröderna Bakoms hus satte jag mig med bilderna jag tagit från deras fönster. Med hjälp av plankorna vi skruvat upp på vår gamla stuga och vad den yngre brodern sagt till mig, kunde jag räkna ut vilken höjd vårt hus max fick ha för att Bröderna Bakom skulle säga ja.

Arkitekten och jag satte oss igen och tog nya tag. Han fick en maxhöjd att utgå ifrån och ritade uppifrån och nedåt, så att säga. Resultatet blev ett trekantigt hus, några kvadratmeter mindre än det förra som vi dessutom måste spränga ner lite i berget för att klara höjden. Det resulterade i att vi inte kunde få det fall som kommunen kräver på vårt avlopp, utan måste skaffa en anläggning där vi pumpar avloppet uppåt i stället. Både all extra sprängning och specialavloppet innebar ganska rejäla merkostnader, men i detta läget ville vi bara få till något som grannarna kände sig bekväma med. Man kan säga att hela projektet nu var mer ett resultat av vad grannarna gick med på än vad vi själva önskade oss.

Jag mejlade ritningar, skisser och långa brev med hur vi tänkt till grannarna och bad om kommentarer. Bröderna Bakom tyckte att det såg lovande ut, de hade lite frågor om höjderna men när vi förklarat verkade de nöjda. Fru Framför tyckte att vår uteplats hamnade för nära deras trädgård och hon hade synpunkter på några fönster åt deras håll.

Suck.

Efter varje ny kraftansamling, varje ny ritning och varje synpunkt från grannarna går luften ur oss. Kraften räcker inte riktigt till och man behöver samla på sig ny energi en stund. Vi gjorde det och tog en titt till på ritningarna. Arkitekten stuvade om lite grann så att vi vände vår uteplats mer bort från Fru Framför och upp mot Bröderna Bakom. Nu kände vi oss trygga med att vi verkligen tagit hänsyn till alla kommentarer från våra grannar. Vi hade lyssnat och kompromissat på alla plan.

Jag skickade ett nytt mejl till grannarna med de nya ritningarna. Tiden gick och ingen svarade. Hur skulle vi tolka det? Vi gissade att eftersom ändringarna egentligen inte var så stora sedan förra mejlet så var antagligen Fru Framför och Bröderna Bakom nöjda, så vi skickade in vår ansökan till kommunen. Det här var förra sommaren, fyra år efter att vi köpt vår tomt.

Jag tror nästan ni kan gissa resten. Just det. Grannarna sa nej.


Läs även del 1, del 2 och del 3.

Då och då påminns man om hur tiden bara flyger fram. Skolavslutningar är typiskt sådana dagar.

Storebror har gått på den här skolan sedan han var knappt tre år gammal. Först förskolan och sedan vidare till förskoleklass och låg- och mellanstadiet. En liten, familjär montessoriskola som ligger inbäddad i naturen, idylliskt som vore den ett kapitel i en bok av Astrid Lindgren. Det har varit helt fantastiska år, men nu är de slut för storebrors del. I onsdags hade han sin sista skolavslutning på den här skolan, när han gick ut femte klass.

Och det är liksom då man inser hur tiden går. Storebror var två år när Abbe föddes och handlingen i den här bloggen startar. Nu är han tolv och hade tillsammans med sina klasskompisar gjort koreografin till en skitbra dans till Pitbull och Ke$has låt Timber, som hela klassen visade upp på avslutningen. Vad hände där? Hur gick han från en tultande tvååring till värsta coola dansaren?



Abbe däremot har två år kvar på skolan. Men han slutade trean nu och det känns också helt märkligt när man tänker på det. Var det inte alldeles nyss som jag satte mig vid datorn och började skriva om hans vingliga start i livet? Hur kunde han bli så stor helt plötsligt?

Han och några kamrater bjöd på traditionsenlig blockflöjtsmusik och hela klassen sjöng Hasse Anderssons "Guld och gröna skogar". Jovisst ser ni, det händer saker med skolavslutningsrepertoaren. Men den den innehöll också både Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer, såklart.



Efter musik- och dansupplevelser, avtackning av de elever som lämnar skolan och rektorns sommartal var det dags för det traditionsenliga tårtkalaset. Alla familjer tar med en tårta var och sedan gäller: klara, färdiga, ät!

Det här hade vi inte räknat med. Jag var ganska säker på att om bara alla våra grannar skrivit på sakägaryttranden så skulle bygglovet gå igenom. Alla berörda var ju liksom okej med vårt förslag. Åtminstone på ytan. Det skulle senare visa sig att Fru Framför, trots att hon skrivit på mina papper hemma i sitt eget kök medan jag var med, samtidigt skrivit brev till kommunen med synpunkter på vår ansökan. Jag vet inte om det påverkade nämnden i sitt beslut, men ändå.

Nedslagna började vi fundera på nästa steg. Jag frågade en arkitekt jag känner om råd, kanske han hade någon idé om hur sånt här fungerade. Vi satt ju i en rävsax där Fru Framför under inga omständigheter tänkte gå med på att vi flyttade huset en endaste centimeter åt deras håll vilket gjorde att vi måste hamna så nära Bröderna Bakoms tomt. Jag förstår att det kan låta lite besynnerligt, men vi snackar alltså om att försöka få in en fyrkantig kloss i ett trekantigt hål. Det går inte. Jag provade när jag var knappt ett år gammal.

Min vän arkitekten sa att han trodde att kommunen gjort fel och att man kanske skulle dra i några trådar för att anmäla dem, men jag vet inte jag. Vi orkade inte bråka, det fick vi nog av när vi skulle bygga ut vårt hus här hemma, som ni kanske minns. "Men kan inte jag få titta på det då? Jag kanske kan rita ett nytt hus, som passar in" sa han. Varför inte?

Efter några möten och lite diskussioner om vad vi ville ha och vad som blev fel förra gången fick vi förslag på ett hus. Det följde den trekantiga formen som blev över på tomten om man höll sig 4,5 meter från tomtgränsen mot Fru Framför och samtidigt inte kom riktigt lika nära Bröderna Bakom som första förslaget. Men för att få till en någorlunda storlek på huset kom vi ändå in lite närmare Bröderna Bakom än 4,5 meter, så vi behövde grannarnas medgivande. Och eftersom byggnadsarean blev mycket mindre med ett trekantigt hus än ett rektangulärt ritade vi in en vind med ett sovloft. Tanken var att takvinklarna föll sig så att vi inte skulle ta så mycket utsikt från Bröderna Bakom.

Vi lämnade in vår ansökan till kommunen. Vi snackar nu september 2012. Eftersom det var en väldigt jobbig process att gå runt och försöka få tag på alla grannarna för påskrift förra gången så överlät vi det arbetet åt kommunen istället. Det tog inte många dagar förrän telefonen ringde. Det var den yngre Brodern Bakom. Han ringde för att berätta att de inte kunde skriva på vårt bygglov. De tyckte att vi tog deras utsikt. Here we go again.

Vi bestämde att vi skulle träffas på tomten och prata igenom vad vi kunde hitta på. Jag tog med skruvdragare, måttband och kamera och vi började skruva upp plankor på den gamla stugan för att markera höjden på det nya, tänkta huset. Sedan gick vi gemensamt upp till Bröderna Bakoms hus och tittade på resultatet över en kopp kaffe. Och jo visst, jag kunde se med egna ögon att en bit av deras utsikt skulle försvinna om vi byggde det här huset. Visserligen pratar vi bara om en sektor på kanske tio grader utav de hundrafemtio graders havsutsikt de har idag, men ändå; jag kan förstå att de hellre vill ha den kvar.

Slutsatsen var i alla fall, Bröderna Bakom säger nej. Och Fru Framför säger också nej såklart. Vi är tillbaka där vi började.

Läs gärna del 1 och del 2 också.

Tomten var vår och drömmen om ett fritidshus vid havet ett steg närmare. Fritidshus förresten, låter det inte lite präktigt? Sommarhus? Men näe, vi vill ju kunna åka dit när som helst på året. Hus? Ja jo, visst, men det låter lite stort. Nåja. Jag fortsätter kalla det fritidshus så länge.

Tomten var vår och vi började fundera på vad för slags hus vi ville bygga på den. Ett problem var att formen på tomten är lite långsmal, något bredare i ena ändan men sedan avsmalnande som en tratt. Så det finns egentligen bara ett ställe på tomten där man kan få plats med ett hus på ett bra sätt och det är i den bredare änden av "tratten".

Vi hade hittat en hustillverkare som hette X-house, som gör moderna stockvirkeshus kan man säga. Egentligen har de rent utseendemässigt väldigt lite med stockvirkeshus att göra, designen är modern men byggtekniken för tankarna till hur man knuttimrade hus förr. Men istället för traditionella stockar används liggande massiva limträblock som staplas på varandra och skruvas ihop i hörnen.

Redan innan vi köpte tomten började jag prata med grannarna om våra planer, det kändes viktigt att ha en dialog med dem för att kunna få en så bra relation som möjligt både under processen och för framtida grannsämjas skull. De två huvudsakliga grannarna det här kommer att handla om är de två som gränsar till vår tomt. En framför oss, dvs mellan oss och havet, vi kan kalla dem "Familjen Framför" och en bakom oss som ligger lite högre upp rent höjdmässigt, men alltså bakom vår tomt i förhållande till havet. Där bodde en äldre dam, men eftersom hon var gammal och sjuk så förde vi samtal med hennes söner, dem kallar vi följaktligen "Bröderna Bakom" för att göra saker och ting enkelt. Jag avstår från att hänga ut någon med namn även om gudarna ska veta att jag gärna hade gjort det.

Om vi fortsätter att tänka framför som riktningen mot havet  och utsikten och bakom som andra hållet så kan man säga att till vänster om tomten finns bara bohusgranit, som också leder till havet om man går åt det hållet och till höger om tomten ligger vägen. På andra sidan vägen ligger ännu ett hus, ganska högt upp på berget. Nåja, nu vet ni ungefär hur det ser ut i alla fall.

Det visade sig snart att Familjen Framför (och kanske i synnerhet Fru Framför) absolut inte kunde tänka sig att vårt hus skulle få ligga närmare tomtgränsen åt deras håll än de lagstadgade 4,5 metrarna. Inte under några omständigheter. Det var hon stenhård med. Det var dåliga nyheter eftersom ytan som blir över på tomten om man tar bort 4,5 meter från alla håll inte räcker för att bygga det hus från X-house som vi hade tittat på. Trots att huset bara var 60 kvadratmeter stort.

Jag pratade med en av Bröderna Bakom och föreslog att vi skulle få lägga vårt hus nära deras tomtgräns mot att vi i gengäld byggde ett lågt hus, så att vi inte tog deras utsikt. Jag visade skisser på hur högt huset skulle behöva bli med inredd vind om vi skulle hålla oss 4,5 meter från alla tomgränser och hur lågt huset från X-house var, men att vi då behövde komma nära deras tomtgräns. Vi hade en bra dialog, ett givande och tagande (till skillnad från Fru Framförs dogmatiska förhandlingsteknik) och de kom överens med oss att de inte hade något emot att vårt hus hamnar nära deras tomt, men att de gärna ville behålla utsikten. Ett åsikt jag har väldigt lätt att förstå.

Jag gick runt hos alla tänkbara grannar utöver Familjen Framför och Bröderna Bakom och fick sakägaryttranden påskrivna. Alltihop skickades in till kommunen ihop med bygglovsansökan och drömmen om ett fritidshus hade tagit ett kliv framåt.

Efter ett par månader damp beslutet från byggnadsnämnden äntligen ner i brevlådan. De tyckte huset låg för nära Bröderna Bakoms tomt. Trots att alla grannar skrivit under.

Det blev ett nej.

Okej. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men det här kommer att bli ett långt inlägg, kanske får jag till och med dela upp det i flera. Jag tänkte nämligen berätta historien om byggloven och drömmen om fritidshuset. Den är lång. Och vinglig.

Min fru är uppvuxen på en ö i Göteborgs norra skärgård som heter Björkö. Om man ska vara korrekt så heter ön Bohus-Björkö för att inte förväxlas med andra Björköar i landet, men folk här omkring hoppar över Bohus-biten, man vet vad man snackar om ändå. Varje gång vi är hemma hos killarnas mormor och morfar (som bor kvar på Björkö) börjar Abbemamman längta till havet. Jag har ju lurat ut henne att bo med mig i skogen, så det är fullt förståeligt. Och ärligt talat känner jag precis likadant. Det är något visst med Bohuslän, så jag längtar också till havet. Så är det bara.

För ett antal år sedan började tanken gro om att hitta ett litet fritidshus vid havet, gärna på Björkö såklart. Vi började tråla på Hemnet var och varannan dag och så småningom dök ett hus upp som vi gillade. Vi var där och tittade, bestämde oss, gick in i budgivning och vann den. Hurra, vi hade köpt ett fritidshus. Trodde vi. Men icke. Det visade sig att det var två bröder som sålde ett ärvt ställe. Den ena brodern ville behålla huset och köpa ut den andra, men för att få reda på marknadspriset la de ut det till försäljning och lät oss och tre andra familjer börja drömma, göra kalkyler och så småningom buda mot varandra. När vi väl vunnit budgivningen och de visste hur mycket huset skulle sålts för, drog tillbaka det från försäljning och så köpte ena brorsan ut den andra för halva det beloppet. Snopet.

Det andra huset vi var med och budade på var väl egentligen mer en tomt med ett fint, avskilt läge. Byggnaden som stod där var mer att betrakta som ett skjul än ett hus, men vi började drömma om att "renovera" det till ett litet mysigt sommarkrypin (dvs bygga helt nytt, vägg för vägg). Problemet var att huset var väldigt litet och man fick inte lov att bygga ut det pga av att det låg inom strandskyddsområde. Det fanns ingen väg, ingen el, inget vatten och inget avlopp så det gällde att vara vaksam på att priset inte stack iväg för mycket eftersom det skulle bli en del kostnader kring detta. Det gjorde det. Priset alltså. Vi hoppade av budgivningen när vi tyckte det blev för dyrt.

Det tredje objektet var egentligen också en tomt. Där stod ett hus, men det var i uselt skick och för litet för oss. Men tomten låg fint. Inte så avskilt som det förra, det här låg alldeles i närheten av Björkö hamn, ungefär hundra meter från vattnet, bilväg ända fram och kommunalt vatten och avlopp i området. Vi föll för läget, havsutsikten och närheten till klipporna med salta bad och tång. Men tomten var långsmal och inte så stor, så vi insåg tidigt att det skulle bli svårt att bygga en stor villa på den ytan, så den typen av spekulanter föll liksom bort. Vi vann budgivningen och köpte tomten. Det här var våren 2010. Nu behövdes bara ett bygglov. Bara.

Och det får nog bli nästa inlägg, så det här inte blir för långt.

Det är för det mesta Abbemamman som hänger med Abbe till stallet. Dels för att mina arbetstider inte passar med ridningen och dels för att om det är någon i vår familj som har koll på hästar och allt som har med ridning att göra så är det hon.

Därför är det extra roligt att följa med de gångerna min fru har förhinder eller om jag råkar ha en ledig stund som sammanfaller med ridningen. Eftersom jag själv inte är så väldigt erfaren inom hästsport blir jag alltid så sjukt imponerad när jag ser den lille parveln manövrera det stora djuret. Idag var en sådan dag. Och idag var också fint väder för första gången på länge. Så jag hade tur. Tog med kameran och tänkte att jag kunde stå vid ridbanan och ta några bilder. Då visade det sig att skulle de rida ut i skogen idag. Ännu mer tur. Och sedan fick Abbe reda på att han hade klarat provet och fick köpa sitt första ryttarmärke. Vilken dag! Och jag fick vara med på den.