Jag är trött idag. Det har varit några hektiska dagar där jag försökt att, alltså. Där jag. Äh. Det har varit mycket, helt enkelt.
Och så ikväll var det skolavslutning. Ja ni vet. Ni har läst det förut på den här bloggen. Jag blir rörd av hela situationen och sitter med tårar rullande ner från kinderna. Varje gång.
Men jag kan berätta att inte blir det bättre av att man är skittrött. Inte går det enklare för att storebror äntligen är frisk nog att gå till skolan efter veckor av intensivt hostande och nu står där och sjunger med sina klasskamrater.
Och blockflöjtsbarnen, som egentligen inte är någon musikalisk höjdpunkt, men som river upp andra känslor med sitt flit och med stoltheten som lyser i deras ögon. Inte blir det enklare för en lipsill som mig att hålla tårarna tillbaka för att Abbe är ett av barnen som står där med en blockflöjt i år. Helt partiskt tycker jag att i år är det första gången som inte flöjtandet låter hemskt.
Från min plats uppe på balkongen i den lilla kyrkan ser jag honom stå där i tomteluva med sin flöjt och spela. Jag hör honom sjunga mellan de små trudelutterna på flöjten, och de senaste nio åren av mitt liv bubblar upp i mina ögonvrår. Jag lutar mig långt fram mot balkongens räcke för att de andra föräldrarna runt om kring inte ska se mina ögon. Abbe spelar, och jag förstår – brutalt tydligt än en gång – att detta inte alls var självklart för snart nio år sedan.
Som sagt, jag är trött.
Och så ikväll var det skolavslutning. Ja ni vet. Ni har läst det förut på den här bloggen. Jag blir rörd av hela situationen och sitter med tårar rullande ner från kinderna. Varje gång.
Men jag kan berätta att inte blir det bättre av att man är skittrött. Inte går det enklare för att storebror äntligen är frisk nog att gå till skolan efter veckor av intensivt hostande och nu står där och sjunger med sina klasskamrater.
Och blockflöjtsbarnen, som egentligen inte är någon musikalisk höjdpunkt, men som river upp andra känslor med sitt flit och med stoltheten som lyser i deras ögon. Inte blir det enklare för en lipsill som mig att hålla tårarna tillbaka för att Abbe är ett av barnen som står där med en blockflöjt i år. Helt partiskt tycker jag att i år är det första gången som inte flöjtandet låter hemskt.
Från min plats uppe på balkongen i den lilla kyrkan ser jag honom stå där i tomteluva med sin flöjt och spela. Jag hör honom sjunga mellan de små trudelutterna på flöjten, och de senaste nio åren av mitt liv bubblar upp i mina ögonvrår. Jag lutar mig långt fram mot balkongens räcke för att de andra föräldrarna runt om kring inte ska se mina ögon. Abbe spelar, och jag förstår – brutalt tydligt än en gång – att detta inte alls var självklart för snart nio år sedan.
Som sagt, jag är trött.
Idag var det röda mattan som gällde. Vi var på galapremiären av "Sune på bilsemester" på Draken här i Göteborg. Draken är en pampig gammal biograf med dryga 700 platser och killarna som är vana vid mindre salonger – som man bygger nu för tiden – var impade bara av att komma in i lokalerna. Att det dessutom bjöds på gratis plockgodis gjorde inte saken sämre. Det fanns gratis äpplen också för resten. Gissa var det var mest kö?
Filmen presenterades av producenter och regissören, Hannes Holm. Skådespelarna fick visa upp sig på scenen tillsammans med manusförfattarna Sören Olsson och Anders Jacobsson. Det kändes lite extra pampigt på något vis. Som det ska när det är galapremiär.
Efter filmen bjöds på mingel och buffé på Rica Hotell. Väldigt barnanpassat och bra – pannkakor, korv med bröd, glass, lussekatter, glögg, pepparkakor och godis. Bland annat. Killarna passade på att få autografer av barnskådespelarna och Abbe var väldigt noga med att få en av Kajsa Halldén som spelade Sunes tjej Sofie i filmen.
Och filmen då? Klassisk familjeunderhållning, med allt knasigt Sunes pappa hittar på. Inte bara han förretsen, de är väl lite halvtokiga hela familjen. Gillade ni "Sune i Grekland", så gillar ni säkert den här. Abbe och storebror ger alla sina tummar upp.
Abbe hittar äntligen "Sofie".
Killarna snackar lite med "Sune" – William Ringström, och får var sin autograf.
Sören har jag lärt känna lite genom bloggen. Vi har träffats några gånger. Jag läser om hans familj och han läser om min. Kul jag fick chansen att träffa dem och han fick träffa mina killar och min fru. Storebror som skrattar sig igenom kvällsläsningen med alla Bert-böcker tyckte nog också det var kul att få säga hej.
Filmen presenterades av producenter och regissören, Hannes Holm. Skådespelarna fick visa upp sig på scenen tillsammans med manusförfattarna Sören Olsson och Anders Jacobsson. Det kändes lite extra pampigt på något vis. Som det ska när det är galapremiär.
Efter filmen bjöds på mingel och buffé på Rica Hotell. Väldigt barnanpassat och bra – pannkakor, korv med bröd, glass, lussekatter, glögg, pepparkakor och godis. Bland annat. Killarna passade på att få autografer av barnskådespelarna och Abbe var väldigt noga med att få en av Kajsa Halldén som spelade Sunes tjej Sofie i filmen.
Och filmen då? Klassisk familjeunderhållning, med allt knasigt Sunes pappa hittar på. Inte bara han förretsen, de är väl lite halvtokiga hela familjen. Gillade ni "Sune i Grekland", så gillar ni säkert den här. Abbe och storebror ger alla sina tummar upp.
Abbe hittar äntligen "Sofie".
Killarna snackar lite med "Sune" – William Ringström, och får var sin autograf.
Sören har jag lärt känna lite genom bloggen. Vi har träffats några gånger. Jag läser om hans familj och han läser om min. Kul jag fick chansen att träffa dem och han fick träffa mina killar och min fru. Storebror som skrattar sig igenom kvällsläsningen med alla Bert-böcker tyckte nog också det var kul att få säga hej.
Abbe klockan sju i morse:
– Nä, nu orkar jag inte sova längre.
– Nä, nu orkar jag inte sova längre.
Det är andra advent och den här helgen kom vintern på besök i våra trakter. Först hälsade Sven på. Ja den hette visst så, stormen som härjade i torsdags och fredags. En riktig rackare till snöstorm var det faktiskt. Och idag kom en släkting till Sven tror jag bestämt. Lite mindre vind, men mycket mera snö, till barnens stora glädje.
Tänk. Den första snön konkurrerar till och med ut Minecraft. Åtminstone tillräckligt många timmar för att kinderna ska bli rosiga och fina. Och så pepparkaksbak på det. Börjar ju likna advent det här.
Tänk. Den första snön konkurrerar till och med ut Minecraft. Åtminstone tillräckligt många timmar för att kinderna ska bli rosiga och fina. Och så pepparkaksbak på det. Börjar ju likna advent det här.
Då kör vi igång julmånaden med dunder och brak. Nåja, det var kanske att ta i, men lite julstämning ska vi nog försöka att få till i alla fall.
Först och främst gäller det att dra på sig några riktiga praktförkylningar. Storebror var först ut med att vara hemma ett par dagar från skolan i slutet av veckan och Abbe var inte sen att hänga på med dundersnuva och hosta. Gott. Då är vi igång. Nu ska vi bara cirkulera de bacillerna enligt ett rullande schema i hela familjen fram till någon gång runt påsk. Men däremellan kommer fasta.
Killarna önskade sig en paketkalender under advent (en sån som jag gjorde till deras mamma för elva år sedan). Det fick de också, men för att göra livet bara lite enklare rationaliserade vi ner antalet paket till ett till dem var per adventssöndag, istället för ett per dag. Åtta små paket kändes enklare än fyrtioåtta, om man säger så. Som ni ser på bilden är ettan redan plundrad. Den innehöll varsin chokladkalender, så de får öppna varje dag ändå. :)
Det har bakats lussekatter och korintkakor, plockats renlav till adventsljusstaken (kallas ofta felaktigt för vitmossa, men det är något helt annat) och satts upp ljusslingor i trädgården. Och så har det smakats på glögg.
Och ikväll gjorde vi det på the old fashioned way hemma hos våra grannar och goda vänner. Otroligt hög Ernst-faktor. Vi smaksatte och glödgade vin som man gjorde förr. Väldigt spännande och mycket gott. Grannen hade letat febrilt efter en hederlig gammal sockertopp, men inte lyckats få tag på någon så vi körde med vanliga sockerbitar, men annars gjordes allt enligt skolboken. Och vet ni vad? Jag bjussar på receptet här:
1 flaska rödvin
1 halvflaska portvin
1 tsk kardemummakärnor
3 hela kryddnejlikor
1 kanelstång
1 pomeransskal
2 bitar hel torkad ingefära
1 halvflaska brännvin special
25-30 sockerbitar till själva glödgningen (obs inte snabbitsocker, det går för fort)
Blanda alla ingredienser (utom brännvinet) i en stor kastrull och värm försiktigt. Inte koka. Lägg ett galler med sockerbitarna på över ena halvan av kastrullen. Eller använd en sil som vi gjorde. Häll försiktigt i brännvinet i kastrullen och när det blivit varmt – tänd på. Var försiktig här. Det kan bli höga lågor. Sleva den brinnande glöggen över sockerbitarna som då smälter. Släck (med locket till kastrullen) efter en stund och smaka. Ska glöggen vara sötare, tänder man på igen och låter mer socker smälta. Fortsätt till den blir lagom söt.
Vi satt i grannarnas glashus, med braskaminen tänd och drack vår nyglödgade dryck. Till detta serverades nybakade lussekatter, lika nybakade skurna mandelpepparkakor och marsipancigarr. Det fattades bara att vi suttit och gjort en ljuslykta av rundstav och ståltråd så hade vi nått Kirchsteiger-klimax.
Nu jäklar julen. Nu kör vi!
Dessvärre hade jag inte kameran med mig så ni får hålla tillgodo med en halvtaskig mobilbild. iPhonekameran och taskiga ljusförhållanden är ju ingen perfect match direkt.
Först och främst gäller det att dra på sig några riktiga praktförkylningar. Storebror var först ut med att vara hemma ett par dagar från skolan i slutet av veckan och Abbe var inte sen att hänga på med dundersnuva och hosta. Gott. Då är vi igång. Nu ska vi bara cirkulera de bacillerna enligt ett rullande schema i hela familjen fram till någon gång runt påsk. Men däremellan kommer fasta.
Killarna önskade sig en paketkalender under advent (en sån som jag gjorde till deras mamma för elva år sedan). Det fick de också, men för att göra livet bara lite enklare rationaliserade vi ner antalet paket till ett till dem var per adventssöndag, istället för ett per dag. Åtta små paket kändes enklare än fyrtioåtta, om man säger så. Som ni ser på bilden är ettan redan plundrad. Den innehöll varsin chokladkalender, så de får öppna varje dag ändå. :)
Det har bakats lussekatter och korintkakor, plockats renlav till adventsljusstaken (kallas ofta felaktigt för vitmossa, men det är något helt annat) och satts upp ljusslingor i trädgården. Och så har det smakats på glögg.
Och ikväll gjorde vi det på the old fashioned way hemma hos våra grannar och goda vänner. Otroligt hög Ernst-faktor. Vi smaksatte och glödgade vin som man gjorde förr. Väldigt spännande och mycket gott. Grannen hade letat febrilt efter en hederlig gammal sockertopp, men inte lyckats få tag på någon så vi körde med vanliga sockerbitar, men annars gjordes allt enligt skolboken. Och vet ni vad? Jag bjussar på receptet här:
1 flaska rödvin
1 halvflaska portvin
1 tsk kardemummakärnor
3 hela kryddnejlikor
1 kanelstång
1 pomeransskal
2 bitar hel torkad ingefära
1 halvflaska brännvin special
25-30 sockerbitar till själva glödgningen (obs inte snabbitsocker, det går för fort)
Blanda alla ingredienser (utom brännvinet) i en stor kastrull och värm försiktigt. Inte koka. Lägg ett galler med sockerbitarna på över ena halvan av kastrullen. Eller använd en sil som vi gjorde. Häll försiktigt i brännvinet i kastrullen och när det blivit varmt – tänd på. Var försiktig här. Det kan bli höga lågor. Sleva den brinnande glöggen över sockerbitarna som då smälter. Släck (med locket till kastrullen) efter en stund och smaka. Ska glöggen vara sötare, tänder man på igen och låter mer socker smälta. Fortsätt till den blir lagom söt.
Vi satt i grannarnas glashus, med braskaminen tänd och drack vår nyglödgade dryck. Till detta serverades nybakade lussekatter, lika nybakade skurna mandelpepparkakor och marsipancigarr. Det fattades bara att vi suttit och gjort en ljuslykta av rundstav och ståltråd så hade vi nått Kirchsteiger-klimax.
Nu jäklar julen. Nu kör vi!
Dessvärre hade jag inte kameran med mig så ni får hålla tillgodo med en halvtaskig mobilbild. iPhonekameran och taskiga ljusförhållanden är ju ingen perfect match direkt.
Fotbollsplanen på barnens skola är ett minne blott, eller rättare sagt gräset på fotbollsplanen är det. Det som återstår är några hundra kvadratmeter gyttjebad med ett mål i varje ände. Tro inte att detta hindrar storebror och hans polare att spela på rasterna. Nix.
Varje dag lämnar vi en tioårig kille på morgonen och hämtar ett lermonster på eftermiddagen. Nej förresten, vi lämnar två pojkar och hämtar två monster. Rätt ska vara rätt, även om Abbe hittar andra sätt att gegga ner sig än just fotboll. Och varje dag blir man så trött.
– Hur bär du dig åt för att bli så där lerig?
– Vadå? Vi spelar fotboll.
– Jamen du har ju lera överallt; finns ju inte en fläck på dina kläder som inte är täckt.
– Meh! Jag slänger mig lite ibland.
Samma sak. Varje dag. Numera har de i alla fall lärt sig att dra på överdragskläder innan de går ut på rasten, men ibland hjälper inte ens det. Jag försöker lite trevande med att de kanske kan spela fotboll lite mer försiktigt, det är ju inte VM de spelar, så de kanske inte måste satsa så våldsamt.
Men så i fredags när jag kom hem efter några sköna mil på mountainbiken i skogen slog det mig plötsligt. När jag stod där på hallmattan och krängde av mig alla mina cykelkläder för att inte dra in all skit i huset insåg jag att jag är ju precis likadan. Mina kläder är också täckta med lera efter varje cykeltur. De måste också tvättas efter varje gång.
Jag rodnar lite inför insikten och roar mig med att fråga mig själv om det inte går att cykla lite försiktigare, det är ju inte VM jag cyklar, jag behöver ju inte satsa så våldsamt. Jag formar svaret i mitt huvud och allt blir så tydligt. Det är klart att inte killarna kan spela lite försiktigt, då blir det ju inget kul. Lika lite som att jag skulle cykla runt i skogen och akta mig för lerpölarna.
Det här med att försöka sätta sig in i någon annans situation för att förstå. Det är viktigt det.
Varje dag lämnar vi en tioårig kille på morgonen och hämtar ett lermonster på eftermiddagen. Nej förresten, vi lämnar två pojkar och hämtar två monster. Rätt ska vara rätt, även om Abbe hittar andra sätt att gegga ner sig än just fotboll. Och varje dag blir man så trött.
– Hur bär du dig åt för att bli så där lerig?
– Vadå? Vi spelar fotboll.
– Jamen du har ju lera överallt; finns ju inte en fläck på dina kläder som inte är täckt.
– Meh! Jag slänger mig lite ibland.
Samma sak. Varje dag. Numera har de i alla fall lärt sig att dra på överdragskläder innan de går ut på rasten, men ibland hjälper inte ens det. Jag försöker lite trevande med att de kanske kan spela fotboll lite mer försiktigt, det är ju inte VM de spelar, så de kanske inte måste satsa så våldsamt.
Men så i fredags när jag kom hem efter några sköna mil på mountainbiken i skogen slog det mig plötsligt. När jag stod där på hallmattan och krängde av mig alla mina cykelkläder för att inte dra in all skit i huset insåg jag att jag är ju precis likadan. Mina kläder är också täckta med lera efter varje cykeltur. De måste också tvättas efter varje gång.
Jag rodnar lite inför insikten och roar mig med att fråga mig själv om det inte går att cykla lite försiktigare, det är ju inte VM jag cyklar, jag behöver ju inte satsa så våldsamt. Jag formar svaret i mitt huvud och allt blir så tydligt. Det är klart att inte killarna kan spela lite försiktigt, då blir det ju inget kul. Lika lite som att jag skulle cykla runt i skogen och akta mig för lerpölarna.
Det här med att försöka sätta sig in i någon annans situation för att förstå. Det är viktigt det.
Göteborgs-Posten drog i början av veckan igång ett projekt de kallar "1000 goda gärningar". De vill lyfta fram något annat än korruption, elände och katastrofer som nyhetsflödet brukar fyllas av. Så här säger chefredaktören Cecilia Krönlein:
– Medias uppdrag är att granska och rapportera om olyckor, brott och saker som inte fungerar. Det finns också ett annat uppdrag, nämligen att visa på möjligheter, lösningar och positiva händelser. I det dagliga nyhetsflödet blir det lätt en övervikt åt det förstnämnda.
Jag gillar idén. Det är skönt att blanda upp allt elände med lite berättelser om trevliga saker. Det är bra för själen. Och det säger jag inte bara för att god gärning nr #2 råkar handla om en viss blogg. :)
Stolt och lite generad hittade jag mig själv och Abbe på förstasidan av G-P igår. Om ni vill läsa artikeln klickar ni här så finns den på gp.se.
Och lite kul är också att Morrongänget på Mix Megapol tog upp det i radion. Klicka här om ni vill lyssna (titta) på det.
– Medias uppdrag är att granska och rapportera om olyckor, brott och saker som inte fungerar. Det finns också ett annat uppdrag, nämligen att visa på möjligheter, lösningar och positiva händelser. I det dagliga nyhetsflödet blir det lätt en övervikt åt det förstnämnda.
Jag gillar idén. Det är skönt att blanda upp allt elände med lite berättelser om trevliga saker. Det är bra för själen. Och det säger jag inte bara för att god gärning nr #2 råkar handla om en viss blogg. :)
Stolt och lite generad hittade jag mig själv och Abbe på förstasidan av G-P igår. Om ni vill läsa artikeln klickar ni här så finns den på gp.se.
Och lite kul är också att Morrongänget på Mix Megapol tog upp det i radion. Klicka här om ni vill lyssna (titta) på det.
Någon kanske minns att vi var på Ågrenska på en familjevistelse för familjer som har barn med 22q11-deletionssyndrom för ett par år sedan vid den här tiden. Då minns ni kanske också att en av reflektionerna jag hade var hur otroligt olika mycket stöd och hjälp de olika familjerna får, beroende på var man bor.
Till viss del beror det naturligtvis på vilket behov av stöd och hjälp man har. Alla barn med 22q11 har sin egen problembild och den kan variera ganska kraftigt. Och hela poängen är ju att de som behöver hjälp ska få det. Finns inte behovet ska man inte heller ha någon extra hjälp, bara för att man har en diagnos. Enkelt.
Då hade jag ingen aning om det jag fick lära mig i Kalla Fakta härom kvällen. Såg ni programmet? Jag syftar på avsnittet med underrubriken "Avslag till varje pris." Programmet visar konsultföretag som åker landet runt och lär kommunerna att säga nej till ansökningar om bidrag och stöd.
Det är chockerande.
Kommuner betalar alltså höga konsultarvoden för att lära sig att neka familjer hjälp, människor som sliter som djur för att få livet att gå ihop. Som påfallande ofta inte orkar, utan drabbas av utmattningsdepressioner. Kommunerna betalar för att lära sig att ta ifrån funktionshindrade ljusglimtar som kanske gör hela skillnaden mellan ett gott eller mindre gott liv.
Nu pratar jag inte om oss. Jag pratar om familjer med otroligt mycket större behov av stöd och hjälp. Vi har flera i vår närhet, och vet hur de sliter. Kommuner betalar till exempel konsultarvoden för att lära sig att ta bort hjälp för familjer vars barn behöver övervakning dygnet runt. Familjer där föräldrarna tvingas turas om att vaka hela natten och sedan gå och jobba på dagen. Sånt kan de få lära sig att styvnackat säga nej till. De trimmas med argument och metoder. Konsulterna hjälper till och med till att driva rättsprocesser mot de familjer som har lite ork kvar att överklaga avslag på bidrag de har laglig rätt till.
I en inspelning med dold kamera får vi se hur kursledaren står och raljerar över brukarna. Gör sig lustig. Kursdeltagarna skrattar. Kommunpersonal. LSS-handläggare. Yrkesfolk som möter familjer i sin mest utsatta situation sitter där och skrattar åt konsulten som gör sig lustig över de människor de har som jobb att hjälpa. Människor de nu ska lära sig att säga nej till.
Det äcklar mig.
Till viss del beror det naturligtvis på vilket behov av stöd och hjälp man har. Alla barn med 22q11 har sin egen problembild och den kan variera ganska kraftigt. Och hela poängen är ju att de som behöver hjälp ska få det. Finns inte behovet ska man inte heller ha någon extra hjälp, bara för att man har en diagnos. Enkelt.
Då hade jag ingen aning om det jag fick lära mig i Kalla Fakta härom kvällen. Såg ni programmet? Jag syftar på avsnittet med underrubriken "Avslag till varje pris." Programmet visar konsultföretag som åker landet runt och lär kommunerna att säga nej till ansökningar om bidrag och stöd.
Det är chockerande.
Kommuner betalar alltså höga konsultarvoden för att lära sig att neka familjer hjälp, människor som sliter som djur för att få livet att gå ihop. Som påfallande ofta inte orkar, utan drabbas av utmattningsdepressioner. Kommunerna betalar för att lära sig att ta ifrån funktionshindrade ljusglimtar som kanske gör hela skillnaden mellan ett gott eller mindre gott liv.
Nu pratar jag inte om oss. Jag pratar om familjer med otroligt mycket större behov av stöd och hjälp. Vi har flera i vår närhet, och vet hur de sliter. Kommuner betalar till exempel konsultarvoden för att lära sig att ta bort hjälp för familjer vars barn behöver övervakning dygnet runt. Familjer där föräldrarna tvingas turas om att vaka hela natten och sedan gå och jobba på dagen. Sånt kan de få lära sig att styvnackat säga nej till. De trimmas med argument och metoder. Konsulterna hjälper till och med till att driva rättsprocesser mot de familjer som har lite ork kvar att överklaga avslag på bidrag de har laglig rätt till.
I en inspelning med dold kamera får vi se hur kursledaren står och raljerar över brukarna. Gör sig lustig. Kursdeltagarna skrattar. Kommunpersonal. LSS-handläggare. Yrkesfolk som möter familjer i sin mest utsatta situation sitter där och skrattar åt konsulten som gör sig lustig över de människor de har som jobb att hjälpa. Människor de nu ska lära sig att säga nej till.
Det äcklar mig.
Vi har haft en fin helg, killarna och jag, medan mamman var med kompisarna på Käringön. Tjejgänget hade förresten också en bra helg med mycket prat, sång, god mat och bad i varm saltvattentunna.
Vi har spelat Minecraft. Jag tänkte att eftersom de spenderar så otroligt mycket av sin avsatta dator-/tvspeltid på helgerna åt just det spelet så vore det bättre om jag hade testat lite själv och inte bara tittat på när de suttit vid datorn eller sina paddor. "Nu när Abbe har köpt en egen iPad kanske jag kan få vara med och spela Minecraft med min. Man kan väl koppla ihop alla tre?" sa jag i fredags. "JAAAAAAA!!!!!" ropade de, i kör.
Sedan har vi spelat. Vi har slagits med creepers och spindlar. Vi har byggt ett stort badparadis, med vattenrutschkanor, pooler, hopptorn och bastu som döptes till "Pappaland". Däremellan vi hunnit med simskola, mat, "Så mycket bättre" och jobb. Och idag tog vi en skön promenad i höstvädret och snackade lite med fåren längs vägen. De sa mest "näääääää", men verkade ändå glada att vi kom. Motsägelsefulla djur.
Väl hemma igen satte killarna igång och bakade. De gjorde en mjuk pepparkaka som inte gick av för hackor och som var till mig för att det var fars dag. Jo man tackar! En sämre present, än den här helgen, kunde man fått.
Vi har spelat Minecraft. Jag tänkte att eftersom de spenderar så otroligt mycket av sin avsatta dator-/tvspeltid på helgerna åt just det spelet så vore det bättre om jag hade testat lite själv och inte bara tittat på när de suttit vid datorn eller sina paddor. "Nu när Abbe har köpt en egen iPad kanske jag kan få vara med och spela Minecraft med min. Man kan väl koppla ihop alla tre?" sa jag i fredags. "JAAAAAAA!!!!!" ropade de, i kör.
Sedan har vi spelat. Vi har slagits med creepers och spindlar. Vi har byggt ett stort badparadis, med vattenrutschkanor, pooler, hopptorn och bastu som döptes till "Pappaland". Däremellan vi hunnit med simskola, mat, "Så mycket bättre" och jobb. Och idag tog vi en skön promenad i höstvädret och snackade lite med fåren längs vägen. De sa mest "näääääää", men verkade ändå glada att vi kom. Motsägelsefulla djur.
Väl hemma igen satte killarna igång och bakade. De gjorde en mjuk pepparkaka som inte gick av för hackor och som var till mig för att det var fars dag. Jo man tackar! En sämre present, än den här helgen, kunde man fått.
Sent lördag kväll. Mamman är med väninnor på Käringön och det är dags för mig att gå och lägga mig. Jag går och hämtar Abbe och bär in honom till mig. Jag vill somna till ljudet av hans lilla hjärta, snusande i hans krulliga kalufs.
Det borde man väl få på fars dag?
Det borde man väl få på fars dag?
Bjussar på lite stämningsbilder från kyrkogård i dimma såhär några dagar efter Halloween. De är tagna i Alingsås i lördags från ljus-konst-projektet "Lights in Alingsås" som är inne på sitt fjortonde år. Dessvärre är detta ett jäkla dåligt tipsinlägg eftersom hela rubbet avslutades i söndags efter att ha suttit uppe i fem veckor. Men å andra sidan, det är första gången vi är där på de här fjorton åren trots att vi sagt att vi ska åka dit i stort sett varje år, och trots att det ligger så nära. Så. Vad kan man begära av mig som tipsare?
Men nästa år. Då kan ni åka dit och titta, och ta en fika ett av alla mysiga kaféer. Det är en fin liten stad, Alingsås.
PS. Som vanligt gör sig bilderna bättre om man klickar på dem och ser dem i stort format. Måste nog se över designen på min blogg snart.
Men nästa år. Då kan ni åka dit och titta, och ta en fika ett av alla mysiga kaféer. Det är en fin liten stad, Alingsås.
PS. Som vanligt gör sig bilderna bättre om man klickar på dem och ser dem i stort format. Måste nog se över designen på min blogg snart.
Jag minns det som om det var igår. Det var långt före internets tid, långt innan Claes Olsson fanns i var och varannan stad i det här landet. Vi hade deras postorderkatalog. Det var nog pappa och jag som bläddrade mest i den där, han drömde om nya bra verktyg och jag kunde sidorna om elektronik utantill. Jag måste ha varit i ungefär samma ålder som Abbe eller storebror är nu.
På den tiden åkte vi på semester till Dalarna så gott som varje år. Bilsemester. Vi brukade bo i någon stugby kring Siljan – i Leksand, Siljansnäs, Rättvik eller något liknande. Det var där jag fick min första morakniv och satt på trappan till något härbre och lärde mig tälja. Det var där jag skar mig i fingret första gången. Det var fina år, jag minns Dalarna och de här sommarveckorna med mycket värme och kärlek. De hade liksom ett givet mönster. Förutom besök hos någon av tillverkarna av dalahästar i Nusnäs, en sväng till någon fäbod och ett besök i skinnmeckat Malung så stod alltid en tur till Insjön på programmet. Minst en tur.
I Insjön fanns en affär som sålde broderier och andra handarbeten som vi alltid besökte. Jag tror den hette Willhans och jag minns att mamma brukade köpa mönster och garn både till sig själv och till min mormor som var en hejare på att brodera nästan ända fram tills hon dog, 102 år gammal. Alldeles intill låg Tysklinds, som sålde sport- och fiskegrejer, dit vi också gärna gick. Och tvärs över parkeringsplatsen fanns Claes Olsson. Postorderparadiset som hade allt mellan himmel och jord. En gigantisk butik där man kunde gå i timmar och titta på allt man bara fått en glimt av på någon av katalogens alla sidor.
Jag minns det så väl. Jag hade suttit och läst varenda rad på katalogsidan med Mykit Junior i evigheter. Jag kunde texten utantill, både fram- och baklänges. Den hette så, Mykit Junior, och jag minns att jag uttalade namnet som det låter på svenska. Jag hade väl inte koll på vad my kit kunde tänkas betyda på engelska gissar jag. Det var en slags elektronikbyggsats där man med hjälp av ritningar kunde bygga en radio, ett larm, något som blinkade och massa annat, genom att koppla trådar mellan olika motstånd, kondensatorer och transistorer.
Jag hade sparat länge till den där. Jag minns inte vad den kostade, men att det var betydligt mer än jag hade i månadspeng. Jag snickrade till och med min egen sparbössa av några plywoodskivor, betsade den mörkbrun och låste med ett hänglås från en av min storasysters avlagda dagböcker. Jag tror jag låste upp det där hänglåset flera gånger om dagen för att räkna pengarna i förhoppning om att de skulle räcka till min efterlängtade Mykit Junior.
Den känslan. När man har sparat riktigt länge och till slut får köpa sin dyrgrip för egna pengar. Den är svår att slå. Och den vill jag att mina barn ska få känna också. Den, ihop med ångesten när hela sparbössan är tom efter inköpet. Det är så viktigt att förstå pengars värde.
Vi har det nog ganska bra. Jag arbetar i en hyfsat högavlönad bransch, och både Abbemamman och jag har jobb. Det är väldigt lätt hänt att man bara köper saker och ger barnen, för att man har råd, och för att man vill vara snäll. De har fått cyklar när de varit stora nog, för vi tycker att de ska lära sig cykla. Killarna har fått ärva dator av mig när jag bytt upp mig till ett bättre arbetsverktyg, för att den blivit över. Här inser jag att vi är privilegierade och att det finns många barn som aldrig fått en ny cykel eller fått ärva en hyfsad dator i sexårsåldern. Så det gäller att tänka sig för innan man går och köper nya, dyra grejer, så man inte fostrar några bortskämda slynglar som tror att man bara behöver peka på något för att få det.
Abbe har sparat pengar i flera år. I början visste han nog inte riktigt vad han sparade till, men det sista året har det hela fokuserats till en iPad Mini. Han har samlat sin veckopeng, lagt undan pengar han har fått av far- och morföräldrar till jul, vid födelsedagar eller andra speciella tillfällen och han har gjort småjobb. Tjänat en tia här och en tia där genom att hjälpa till att tvätta bilen eller dammsuga hemma. I somras fick han en krona per maskros han tog upp ur gräsmattan med maskrosjärnet och lyckades rensa bort en bit över hundra maskrosor på några timmar.
Och precis som jag själv gjorde när jag var liten så har Abbe räknat, och räknat igen. Men jämna mellanrum har han kungjort hur långt han har kvar till sin iPad Mini. Det såg ut att kunna bli ett köp någon gång efter jul om han önskade sig något presentkort i julklapp att komplettera med. Storebror satsade på att sälja pandasaker (typ som jultidningar, men för WWF) för att kunna komma upp till en premienivå där det fanns ett presentkort på Siba som han tänkte ge Abbe i julklapp. Otroligt gulligt, om än med ett litet egenintresse i att få en spelkompis.
Men så för några veckor sedan hade Apple ett nytt event där de presenterade kommande nyheter. En ny iPad Mini med bättre skärmupplösning och lite snabbare processor är på väg och i samma veva sänkte man priset på den Abbe suktat efter med 400 kronor. Nu var det nära.
I fredags när Abbe räknat pengarna för tusende gången fattades fem kronor och han var så sugen så han höll på att spricka. Jag lovade betala den saknade femman och så åkte vi till butiken. Abbe bar andaktigt sin lilla låda där han samlat sina pengar. I lådan fanns 2590 kronor i allt från tjugolappar och uppåt. Mynten hade mamman växlat till sig för att ha parkeringspengar och för att bespara butiken trasslet.
Abbe stegade stolt fram till disken med ett leende som inte gick att värja sig mot och sa: "Hej. Jag vill köpa en iPad mini".
På den tiden åkte vi på semester till Dalarna så gott som varje år. Bilsemester. Vi brukade bo i någon stugby kring Siljan – i Leksand, Siljansnäs, Rättvik eller något liknande. Det var där jag fick min första morakniv och satt på trappan till något härbre och lärde mig tälja. Det var där jag skar mig i fingret första gången. Det var fina år, jag minns Dalarna och de här sommarveckorna med mycket värme och kärlek. De hade liksom ett givet mönster. Förutom besök hos någon av tillverkarna av dalahästar i Nusnäs, en sväng till någon fäbod och ett besök i skinnmeckat Malung så stod alltid en tur till Insjön på programmet. Minst en tur.
I Insjön fanns en affär som sålde broderier och andra handarbeten som vi alltid besökte. Jag tror den hette Willhans och jag minns att mamma brukade köpa mönster och garn både till sig själv och till min mormor som var en hejare på att brodera nästan ända fram tills hon dog, 102 år gammal. Alldeles intill låg Tysklinds, som sålde sport- och fiskegrejer, dit vi också gärna gick. Och tvärs över parkeringsplatsen fanns Claes Olsson. Postorderparadiset som hade allt mellan himmel och jord. En gigantisk butik där man kunde gå i timmar och titta på allt man bara fått en glimt av på någon av katalogens alla sidor.
Jag minns det så väl. Jag hade suttit och läst varenda rad på katalogsidan med Mykit Junior i evigheter. Jag kunde texten utantill, både fram- och baklänges. Den hette så, Mykit Junior, och jag minns att jag uttalade namnet som det låter på svenska. Jag hade väl inte koll på vad my kit kunde tänkas betyda på engelska gissar jag. Det var en slags elektronikbyggsats där man med hjälp av ritningar kunde bygga en radio, ett larm, något som blinkade och massa annat, genom att koppla trådar mellan olika motstånd, kondensatorer och transistorer.
Jag hade sparat länge till den där. Jag minns inte vad den kostade, men att det var betydligt mer än jag hade i månadspeng. Jag snickrade till och med min egen sparbössa av några plywoodskivor, betsade den mörkbrun och låste med ett hänglås från en av min storasysters avlagda dagböcker. Jag tror jag låste upp det där hänglåset flera gånger om dagen för att räkna pengarna i förhoppning om att de skulle räcka till min efterlängtade Mykit Junior.
Den känslan. När man har sparat riktigt länge och till slut får köpa sin dyrgrip för egna pengar. Den är svår att slå. Och den vill jag att mina barn ska få känna också. Den, ihop med ångesten när hela sparbössan är tom efter inköpet. Det är så viktigt att förstå pengars värde.
Vi har det nog ganska bra. Jag arbetar i en hyfsat högavlönad bransch, och både Abbemamman och jag har jobb. Det är väldigt lätt hänt att man bara köper saker och ger barnen, för att man har råd, och för att man vill vara snäll. De har fått cyklar när de varit stora nog, för vi tycker att de ska lära sig cykla. Killarna har fått ärva dator av mig när jag bytt upp mig till ett bättre arbetsverktyg, för att den blivit över. Här inser jag att vi är privilegierade och att det finns många barn som aldrig fått en ny cykel eller fått ärva en hyfsad dator i sexårsåldern. Så det gäller att tänka sig för innan man går och köper nya, dyra grejer, så man inte fostrar några bortskämda slynglar som tror att man bara behöver peka på något för att få det.
Abbe har sparat pengar i flera år. I början visste han nog inte riktigt vad han sparade till, men det sista året har det hela fokuserats till en iPad Mini. Han har samlat sin veckopeng, lagt undan pengar han har fått av far- och morföräldrar till jul, vid födelsedagar eller andra speciella tillfällen och han har gjort småjobb. Tjänat en tia här och en tia där genom att hjälpa till att tvätta bilen eller dammsuga hemma. I somras fick han en krona per maskros han tog upp ur gräsmattan med maskrosjärnet och lyckades rensa bort en bit över hundra maskrosor på några timmar.
Och precis som jag själv gjorde när jag var liten så har Abbe räknat, och räknat igen. Men jämna mellanrum har han kungjort hur långt han har kvar till sin iPad Mini. Det såg ut att kunna bli ett köp någon gång efter jul om han önskade sig något presentkort i julklapp att komplettera med. Storebror satsade på att sälja pandasaker (typ som jultidningar, men för WWF) för att kunna komma upp till en premienivå där det fanns ett presentkort på Siba som han tänkte ge Abbe i julklapp. Otroligt gulligt, om än med ett litet egenintresse i att få en spelkompis.
Men så för några veckor sedan hade Apple ett nytt event där de presenterade kommande nyheter. En ny iPad Mini med bättre skärmupplösning och lite snabbare processor är på väg och i samma veva sänkte man priset på den Abbe suktat efter med 400 kronor. Nu var det nära.
I fredags när Abbe räknat pengarna för tusende gången fattades fem kronor och han var så sugen så han höll på att spricka. Jag lovade betala den saknade femman och så åkte vi till butiken. Abbe bar andaktigt sin lilla låda där han samlat sina pengar. I lådan fanns 2590 kronor i allt från tjugolappar och uppåt. Mynten hade mamman växlat till sig för att ha parkeringspengar och för att bespara butiken trasslet.
Abbe stegade stolt fram till disken med ett leende som inte gick att värja sig mot och sa: "Hej. Jag vill köpa en iPad mini".
Abbe har varit krasslig idag. Febrig, hängig och ont här och var i kroppen. En fullt naturlig reaktion efter att ha fått sin årliga dos av influensavaccin igår. Samma sak varje år när han får sprutan. Han får den för att han tillhör en riskgrupp.
Jag känner på ordet. Riskgrupp. Det smakar inget vidare, men jag får ändå tugga i mig. Om Abbe får influensa är det inte bra. Inte för att det är så bra för någon att få influensa, men med reservdelar i hjärtat är det värre. Alltså sväljer jag det faktum att Abbe tillhör en riskgrupp och är glad att det innebär att han får sitt vaccin varje år.
Abbemamman tog med sig honom till doktorn igår. Jag frågade storebror om han också följde med. Hans svar kändes i magen. Han sa att han inte ville följa med, för att han tycker det är så jobbigt att se när Abbe blir rädd och skriker. Han sa att han blir ledsen när vi måste hålla fast Abbe för att sköterskan ska kunna sticka honom. Han sa att han tyckte synd om Abbe och ville därför inte följa med.
Jag berättade för honom att jag känner likadant. Att det är väldigt jobbigt för oss att behöva tvinga Abbe till de här sakerna. Att behöva hålla fast. Vi konstaterade att Abbe säkert har fått 50 gånger fler nålar instuckna genom sin hud redan än jag fått i hela mitt liv. Jag sa att jag förstår hur storebror tänker och att det gör mig rörd och glad och ledsen på samma gång.
Sedan kom vi överens om hur stolta vi båda är över Abbe, som trots alla jobbiga erfarenheter var världens duktigaste igår. Tvärtemot det som brukar hända, det som storeboror var rädd för, satt Abbe helt stilla och tyst och lät sköterskan sticka sprutan i armen på honom. Inget bråk, inget skrik, inget gråt.
En milstolpe.
Jag känner på ordet. Riskgrupp. Det smakar inget vidare, men jag får ändå tugga i mig. Om Abbe får influensa är det inte bra. Inte för att det är så bra för någon att få influensa, men med reservdelar i hjärtat är det värre. Alltså sväljer jag det faktum att Abbe tillhör en riskgrupp och är glad att det innebär att han får sitt vaccin varje år.
Abbemamman tog med sig honom till doktorn igår. Jag frågade storebror om han också följde med. Hans svar kändes i magen. Han sa att han inte ville följa med, för att han tycker det är så jobbigt att se när Abbe blir rädd och skriker. Han sa att han blir ledsen när vi måste hålla fast Abbe för att sköterskan ska kunna sticka honom. Han sa att han tyckte synd om Abbe och ville därför inte följa med.
Jag berättade för honom att jag känner likadant. Att det är väldigt jobbigt för oss att behöva tvinga Abbe till de här sakerna. Att behöva hålla fast. Vi konstaterade att Abbe säkert har fått 50 gånger fler nålar instuckna genom sin hud redan än jag fått i hela mitt liv. Jag sa att jag förstår hur storebror tänker och att det gör mig rörd och glad och ledsen på samma gång.
Sedan kom vi överens om hur stolta vi båda är över Abbe, som trots alla jobbiga erfarenheter var världens duktigaste igår. Tvärtemot det som brukar hända, det som storeboror var rädd för, satt Abbe helt stilla och tyst och lät sköterskan sticka sprutan i armen på honom. Inget bråk, inget skrik, inget gråt.
En milstolpe.
Abbe: Jobbar pappor mer på jobbet och mammor mer hemma?
Mamma: Vet inte. Kanske det. Det bästa är om man försöker hjälpas åt och göra lika mycket båda två. Pappa och jag försöker göra det så gott vi kan.
Abbe: Mm. Du lagar mest mat och tvättar. Och pappa bygger och gosar.
Mamma: Vet inte. Kanske det. Det bästa är om man försöker hjälpas åt och göra lika mycket båda två. Pappa och jag försöker göra det så gott vi kan.
Abbe: Mm. Du lagar mest mat och tvättar. Och pappa bygger och gosar.
Det går inte att rita som barn gör. Hur duktiga vi vuxna än må vara på att illustrera eller kopiera olika manér är det nästintill omöjligt att få till det där naiva och nyfikna uttrycket som finns i barnens teckningar.
Abbe lekte hemma hos en kompis några timmar idag. Kompisens mamma är silversmed och killarna hade fått husera tillsammans med henne i hennes ateljé. Abbe kom hem med en liten gris i äkta silver som han gjort helt själv. Så när som på att löda fast knorren om jag förstod allt rätt.
Som jag skulle vilja ha den grisen. Den stora grisen är redan min, tack och lov. Honom har jag gjort själv. Men den där lilla, i silver, som hänger i kedjan runt den stora grisens hals. En sån skulle jag aldrig kunna göra. Det krävs en åttaårig formgivare till det.
Abbe lekte hemma hos en kompis några timmar idag. Kompisens mamma är silversmed och killarna hade fått husera tillsammans med henne i hennes ateljé. Abbe kom hem med en liten gris i äkta silver som han gjort helt själv. Så när som på att löda fast knorren om jag förstod allt rätt.
Som jag skulle vilja ha den grisen. Den stora grisen är redan min, tack och lov. Honom har jag gjort själv. Men den där lilla, i silver, som hänger i kedjan runt den stora grisens hals. En sån skulle jag aldrig kunna göra. Det krävs en åttaårig formgivare till det.
När jag för snart två veckor sedan satt mig ner och skrev ett inlägg om organdonation hoppades jag på att många skulle läsa det. Jag önskade att några skulle vilja sprida inlägget så att fler kunde nås av det. Jag ville att så många som möjligt skulle ta del av min vädjan att ta ställning i donationsfrågan och anmäla sig till donationsregistret.
Lite visste jag då.
Jag twittrade länken till inlägget och väldigt många retweetade. Jag la upp länken på Facebook och den delades frisk där. Eftersom jag bara kan se mina FB-vänners delningar så vet jag inte hur många gånger, men bara de jag såg var åtminstone ett femtiotal.
På fredag förmiddag ringde telefonen. Mycket förvånad konstaterade jag att det var en person från socialstyrelsen. De hade läst mitt inlägg och undrade om de fick lov att använda texten på sin Facebooksida. "Ja, det är klart" sa jag. "Jag vill ju samma som ni, att många ska anmäla sig".
Sagt och gjort, jag skickade texten och en bild av Abbe till dem och stack ut en runda med MTB:n i skogen. När jag kom hem och tittade in på Facebook fick jag en chock. Texten hade redan delats av flera hundra personer. Vilken kraft det finns i vissa sociala media alltså!
I skrivande stund har texten delats 749 gånger, kommenterats 76 gånger och fått 824 likes. Nästan 70 000 personer har läst den! Helt galet. Men det roligaste av allt, i ett mejl från socialstyrelsen får jag reda på att nära 8000 personer anmält sig till registret under årets donationsvecka. Att jämföra med 4300 förra året, eller cirka 1000-1400 anmälningar en vanlig vecka. Tillsammans har vi gjort väldigt stor nytta.
Och jag tänker så här. Eftersom Facebook är så sjukt effektivt för att sprida saker kanske ni vill hjälpa till att ge detta en skjuts till. Gå till inlägget på Facebook genom att följa den här länken, klicka på "dela" så det hamnar i ditt flöde. Kanske får vi igång en ny snöboll, men fler människor som tar ställning. Kanske kan vi ge den här texten ett andra liv. Om man nu kan säga så i detta sammanhanget.
Ni är fantastiska. Tack!
UPPDATERING 27/10:
Texten har nu delats 1099 gånger på Facebook och lästs av över 87 800 personer.
Lite visste jag då.
Jag twittrade länken till inlägget och väldigt många retweetade. Jag la upp länken på Facebook och den delades frisk där. Eftersom jag bara kan se mina FB-vänners delningar så vet jag inte hur många gånger, men bara de jag såg var åtminstone ett femtiotal.
På fredag förmiddag ringde telefonen. Mycket förvånad konstaterade jag att det var en person från socialstyrelsen. De hade läst mitt inlägg och undrade om de fick lov att använda texten på sin Facebooksida. "Ja, det är klart" sa jag. "Jag vill ju samma som ni, att många ska anmäla sig".
Sagt och gjort, jag skickade texten och en bild av Abbe till dem och stack ut en runda med MTB:n i skogen. När jag kom hem och tittade in på Facebook fick jag en chock. Texten hade redan delats av flera hundra personer. Vilken kraft det finns i vissa sociala media alltså!
I skrivande stund har texten delats 749 gånger, kommenterats 76 gånger och fått 824 likes. Nästan 70 000 personer har läst den! Helt galet. Men det roligaste av allt, i ett mejl från socialstyrelsen får jag reda på att nära 8000 personer anmält sig till registret under årets donationsvecka. Att jämföra med 4300 förra året, eller cirka 1000-1400 anmälningar en vanlig vecka. Tillsammans har vi gjort väldigt stor nytta.
Och jag tänker så här. Eftersom Facebook är så sjukt effektivt för att sprida saker kanske ni vill hjälpa till att ge detta en skjuts till. Gå till inlägget på Facebook genom att följa den här länken, klicka på "dela" så det hamnar i ditt flöde. Kanske får vi igång en ny snöboll, men fler människor som tar ställning. Kanske kan vi ge den här texten ett andra liv. Om man nu kan säga så i detta sammanhanget.
Ni är fantastiska. Tack!
UPPDATERING 27/10:
Texten har nu delats 1099 gånger på Facebook och lästs av över 87 800 personer.
Halloween-kalas hos en klasskompis idag. Abbe ville klä ut sig till sin nya idol från Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Kalaset var fullt av monster, vampyrer och häxor, men han-som-inte-får-nämnas-vid-namn verkar inte ha varit där, för Abbe kom hemflygande på sin Åskvigg efter ett par timmar.
Vid läggdags:
Abbe: Mmm, pappa. Du är min!
Jag: Åh. Och du är min. Min allra bästa.
Abbe: Ja, och brorsan är tvåa.
Jag: Näe, du och storebror ligger på delad första plats.
Abbe: Då är mamma tvåa va?
Jag: Ja, absolut!
Abbe: Och du är trea.
Jag: Men jag kan väl inte ligga trea på min egen lista.
Abbe: Jo. Du tycker väl om dig själv, pappa? Det måste man göra.
Abbe: Mmm, pappa. Du är min!
Jag: Åh. Och du är min. Min allra bästa.
Abbe: Ja, och brorsan är tvåa.
Jag: Näe, du och storebror ligger på delad första plats.
Abbe: Då är mamma tvåa va?
Jag: Ja, absolut!
Abbe: Och du är trea.
Jag: Men jag kan väl inte ligga trea på min egen lista.
Abbe: Jo. Du tycker väl om dig själv, pappa? Det måste man göra.
Häromdagen satt storebror med sax, papper, lim och några tidningar och grejade. Efteråt hittade jag det här alstret.
Jag vet inte om jag är sjuk på något vis, men jag kunde inte sluta skratta.
PS. Som vanligt går det att klicka för större bild.
Jag vet inte om jag är sjuk på något vis, men jag kunde inte sluta skratta.
PS. Som vanligt går det att klicka för större bild.
Det finns inget som skänker mig trygghet som att känna hans andedräkt nära. Luften ur hans mun som virvlar mot min kind, varm och syrefattig efter att den lämnat sin värdefulla last i de små lungorna. Inget ger mig mer ro än ljudet av hans hjärta som med sitt försiktiga dunkande bär fram blodet ömsom till lungor och ömsom ut i resten av kroppen. Som en jazztrummis enkla slinga, hjärtat är baskaggen och andetagen är visparna på en virveltrumma.
Ovanpå det, alla kramarna och hans mjuka hand i min, som en brummande basgång. Varm, stabil och trygg. Och så skratten på det. Brottningsmatcherna som egentligen bara går ut på att jag ska kittla honom tills han kiknar så vi får ligga i en hög och kramas för att hämta andan. Skratten får bli soloinstrumentet. Sedan sången, den som bubblar upp i honom av ren glädje varje gång han åker skidor eller cyklar en liten sväng. Den smittsamma sången som ilar mer i min mage än den brantaste berg- och dalbanan.
Jag är så tacksam för musiken. Så glad att jag fått plats på första bänkraden i just det här ovanligt vackra hjärtat. Jag är så tacksam för att det kan spela sina melodier. Att det kan pumpa blodet till Abbes lungor, så att andetagen kan få vispa ut syre i systemet.
Jag står i skuld här. Skuld till den människa som någon gång innan musiken tystnade bestämde sig för att skänka en lungartär till någon som behövde den för att kunna spela vidare. Som bestämde sig för att ge liv, när ett annat var över. En livsnödvändig brygga mellan Abbes hjärta och lungor. Utan den hade jag inte haft Abbe. Det är en tanke jag knappt orkar tänka.
Det kommer att behöva lagas igen. Hjärtat som redan rymmer hela världen kommer att växa och behöva nya reservdelar. Jag vet inte när, jag vet bara att det kommer att ske. Jag hoppas det dröjer länge. Precis som att jag hoppas att Abbes njure ska hålla i hundra år, eftersom han inte har någon extra i reserv som vi andra. Han får en av mina om den duger, om det blir aktuellt och om jag lever då. Men tänk ifall inte.
I Sverige väntar just nu över 800 personer på organ. Det råder stor brist och många får vänta allt för länge. Ändå visar attitydundersökningar att åtta av tio personer är positiva till att donera sina organ efter sin död. Det går inte ihop.
Visste ni att en enda donator kan rädda livet på åtta personer?
Man måste inte vara för organdonation. Det vill jag poängtera. Jag personligen vill donera och det har jag goda skäl till som ni förstår. Men alla har en fri vilja och det kan finnas orsaker till varför man väljer annorlunda. Religiösa, vidskepliga eller helt privata. Det måste vi respektera. Däremot borde alla fundera över det och ta ställning.
Därför ber jag er nu om tre saker:
Ett, titta på filmen nedan.
Två, klicka in på donationsregistret och ta ställning.
Tre, hjälp mig att sprida detta inlägget.
Tack!
PS. På söndag 13/10 är det Europeiska donationsdagen.
Ovanpå det, alla kramarna och hans mjuka hand i min, som en brummande basgång. Varm, stabil och trygg. Och så skratten på det. Brottningsmatcherna som egentligen bara går ut på att jag ska kittla honom tills han kiknar så vi får ligga i en hög och kramas för att hämta andan. Skratten får bli soloinstrumentet. Sedan sången, den som bubblar upp i honom av ren glädje varje gång han åker skidor eller cyklar en liten sväng. Den smittsamma sången som ilar mer i min mage än den brantaste berg- och dalbanan.
Jag är så tacksam för musiken. Så glad att jag fått plats på första bänkraden i just det här ovanligt vackra hjärtat. Jag är så tacksam för att det kan spela sina melodier. Att det kan pumpa blodet till Abbes lungor, så att andetagen kan få vispa ut syre i systemet.
Jag står i skuld här. Skuld till den människa som någon gång innan musiken tystnade bestämde sig för att skänka en lungartär till någon som behövde den för att kunna spela vidare. Som bestämde sig för att ge liv, när ett annat var över. En livsnödvändig brygga mellan Abbes hjärta och lungor. Utan den hade jag inte haft Abbe. Det är en tanke jag knappt orkar tänka.
Det kommer att behöva lagas igen. Hjärtat som redan rymmer hela världen kommer att växa och behöva nya reservdelar. Jag vet inte när, jag vet bara att det kommer att ske. Jag hoppas det dröjer länge. Precis som att jag hoppas att Abbes njure ska hålla i hundra år, eftersom han inte har någon extra i reserv som vi andra. Han får en av mina om den duger, om det blir aktuellt och om jag lever då. Men tänk ifall inte.
I Sverige väntar just nu över 800 personer på organ. Det råder stor brist och många får vänta allt för länge. Ändå visar attitydundersökningar att åtta av tio personer är positiva till att donera sina organ efter sin död. Det går inte ihop.
Visste ni att en enda donator kan rädda livet på åtta personer?
Man måste inte vara för organdonation. Det vill jag poängtera. Jag personligen vill donera och det har jag goda skäl till som ni förstår. Men alla har en fri vilja och det kan finnas orsaker till varför man väljer annorlunda. Religiösa, vidskepliga eller helt privata. Det måste vi respektera. Däremot borde alla fundera över det och ta ställning.
Därför ber jag er nu om tre saker:
Ett, titta på filmen nedan.
Två, klicka in på donationsregistret och ta ställning.
Tre, hjälp mig att sprida detta inlägget.
Tack!
PS. På söndag 13/10 är det Europeiska donationsdagen.
Dagen efter att jag skrev inlägget om åldersgränser var jag och lyssnade på Elza Dunkels, forskare och författare från Umeå universitet, som höll ett föredrag med titeln "Vad gör unga på nätet?". Det var intressant och bra och även om det var ganska många föräldrar från kommunen som kom dit så önskar jag att det varit fler i vår omgivning som dykt upp. Jag tror det hade varit bra för alla föräldrar att lyssna på detta.
Elza gick inte alls in i detaljfrågor av den typen som jag skrev om häromkvällen. Det var liksom inte på den nivån. Nej, det var mer övergripande om vuxnas inställning till barnens nätnärvaro. Och kanske kändes det lite som att de barnen/ungdomarna hon refererade till är några år äldre än våra barn. Men ändå. Det var mycket som var tänkvärt och nyttigt.
Om jag ska försöka mig på att summera det hon pratade om under kvällen blir huvudbudskapet att vi föräldrar ska chilla lite. Det är inte så farligt som mediepaniken ibland gör gällande, de allra flesta unga har en mycket positiv upplevelse av mötet med internet.
Hon berättade att forskning visar att det inte finns någon koppling mellan att råka illa ut på nätet och att dela med sig av personlig information som t ex namn och bild. Det finns alltså inget som pekar på att de unga som varit mer öppna med sin identitet är de som har hamnat i knipa. Däremot kan man såklart ha åsikter om vad för slags bilder de lägger ut, vem som kan se dem och lämpligheten i det av olika skäl. Men det är liksom en annan fråga.
Många gånger är råden som unga får angående hur de ska bete sig på internet extremt motsägelsefulla. Som till exempel, råd 1: "Dela inte med dig av fakta om dig själv." Och så råd 2: "Tänk på att det är inte alla på nätet som är ärliga med sin identitet. Det kan utge sig för att vara en annan." Eh … ok?! För att de har läst råd nummer ett då eller?
Det har däremot visat sig i forskningen att gemensamt för de flesta som råkar illa ut på nätet är att de har en svår situation även utanför internet. Det kan handla om olika saker som mobbing eller övergrepp. Saker som sedan följt med dem ut på nätet. Sorgligt, men sant.
Mobbing har alltså inte ökat med hjälp av nätet, men den har hittat nya rum. Fått nya verktyg. Man kan t ex göra saker på Instagram idag som man inte kunde innan appen fanns. Elakheterna har bara hittat nya vägar.
Men även kärleken har fått nya arenor. Vi gillar, hyllar och berömmer varandra som aldrig förr. Ibland får man höra att det är dumt att ge varandra kärlek för ofta. Att det är dumt att gilla hit och dit. Att kärleken på något vis skulle devalveras. Det är ett konstigt resonemang. Man säger aldrig så om ondskan. "Nu får ni sluta att hata och skriva elaka saker, de är ju snart inte värda något". Nä, mer kärlek säger jag!
Någon förälder uttryckte en oro över att inte hänga med, att inte veta hur alla de nya mötesplatserna, apparna och sociala medierna fungerar. Grejen är att vi måste inte kunna allt. Barnen kommer alltid att ligga steget före och snappa upp det nya innan vi ens hört talas om det. Det vi vuxna kan tillföra är perspektiv och livserfarenhet. Vi lär oss av barnen och de lär sig av oss. Då blir det bra.
Det handlar, föga överraskande, om att ha en dialog med våra unga. Att snacka om vad de gör på nätet, och framför allt att ge dem en trygghet i att de alltid kan berätta om saker som händer. Bra och dåliga. Det gäller försöka undvika att bli arg, förskräckt eller uppskärrad över saker de berättar. Många barn vågar inte dela med sig till föräldrar av vad som hänt av rädsla gör att aldrig få vara på nätet igen. Det är inget bra scenario.
Å andra sidan, detta gäller ju inte bara internet. Eller hur?
Elza gick inte alls in i detaljfrågor av den typen som jag skrev om häromkvällen. Det var liksom inte på den nivån. Nej, det var mer övergripande om vuxnas inställning till barnens nätnärvaro. Och kanske kändes det lite som att de barnen/ungdomarna hon refererade till är några år äldre än våra barn. Men ändå. Det var mycket som var tänkvärt och nyttigt.
Om jag ska försöka mig på att summera det hon pratade om under kvällen blir huvudbudskapet att vi föräldrar ska chilla lite. Det är inte så farligt som mediepaniken ibland gör gällande, de allra flesta unga har en mycket positiv upplevelse av mötet med internet.
Hon berättade att forskning visar att det inte finns någon koppling mellan att råka illa ut på nätet och att dela med sig av personlig information som t ex namn och bild. Det finns alltså inget som pekar på att de unga som varit mer öppna med sin identitet är de som har hamnat i knipa. Däremot kan man såklart ha åsikter om vad för slags bilder de lägger ut, vem som kan se dem och lämpligheten i det av olika skäl. Men det är liksom en annan fråga.
Många gånger är råden som unga får angående hur de ska bete sig på internet extremt motsägelsefulla. Som till exempel, råd 1: "Dela inte med dig av fakta om dig själv." Och så råd 2: "Tänk på att det är inte alla på nätet som är ärliga med sin identitet. Det kan utge sig för att vara en annan." Eh … ok?! För att de har läst råd nummer ett då eller?
Det har däremot visat sig i forskningen att gemensamt för de flesta som råkar illa ut på nätet är att de har en svår situation även utanför internet. Det kan handla om olika saker som mobbing eller övergrepp. Saker som sedan följt med dem ut på nätet. Sorgligt, men sant.
Mobbing har alltså inte ökat med hjälp av nätet, men den har hittat nya rum. Fått nya verktyg. Man kan t ex göra saker på Instagram idag som man inte kunde innan appen fanns. Elakheterna har bara hittat nya vägar.
Men även kärleken har fått nya arenor. Vi gillar, hyllar och berömmer varandra som aldrig förr. Ibland får man höra att det är dumt att ge varandra kärlek för ofta. Att det är dumt att gilla hit och dit. Att kärleken på något vis skulle devalveras. Det är ett konstigt resonemang. Man säger aldrig så om ondskan. "Nu får ni sluta att hata och skriva elaka saker, de är ju snart inte värda något". Nä, mer kärlek säger jag!
Någon förälder uttryckte en oro över att inte hänga med, att inte veta hur alla de nya mötesplatserna, apparna och sociala medierna fungerar. Grejen är att vi måste inte kunna allt. Barnen kommer alltid att ligga steget före och snappa upp det nya innan vi ens hört talas om det. Det vi vuxna kan tillföra är perspektiv och livserfarenhet. Vi lär oss av barnen och de lär sig av oss. Då blir det bra.
Det handlar, föga överraskande, om att ha en dialog med våra unga. Att snacka om vad de gör på nätet, och framför allt att ge dem en trygghet i att de alltid kan berätta om saker som händer. Bra och dåliga. Det gäller försöka undvika att bli arg, förskräckt eller uppskärrad över saker de berättar. Många barn vågar inte dela med sig till föräldrar av vad som hänt av rädsla gör att aldrig få vara på nätet igen. Det är inget bra scenario.
Å andra sidan, detta gäller ju inte bara internet. Eller hur?
Abbe: Pappa, jag har fått två flickvänner idag.
Jag: TVÅ??! Men, hur många flickvänner kan man ha?
Abbe: Eh, jag tror att max är tre.
Jag: Jaha?
Jag: TVÅ??! Men, hur många flickvänner kan man ha?
Abbe: Eh, jag tror att max är tre.
Jag: Jaha?
Att vara förälder är ingen enkel uppgift. Det är underbart och roligt på många sätt, men inte alltid enkelt. Och det blir svårare för varje år känns det som. Nu är storebror tio år och pratet om Instagram, Facebook och Kik har börjat. "Alla andra har det". Ni vet hur snacket går. Antagligen har inte alls alla andra det, men tillräckligt många vad jag kan förstå.
Jag tycker det är svårt. Jag ska snart berätta varför, men jag vill börja med att vara tydlig med att det här är hur jag (vi) har resonerat hittills. Det är inte facit, det är inte rätt och inte fel. Det är bara hur vi tänkt än så länge. Men vi känner oss såpass osäkra att vi mycket väl kan ändra oss snart.
Jag har försökt diskutera de här frågorna lite då och då, både direkt med folk och i sociala medier, men jag märker att det fort blir en polarisering. Man hamnar lätt i en ringhörna och tvingas försvara en tanke som man inte ens tänkt färdigt själv.
Jag är själv ganska aktiv inom sociala medier. Var tidigt ute med Facebook och Twitter och fotograferar ofta på Instagram. Så jag vet vad det handlar om, så att säga. Jag tänker, Facebook är väl kul? Så han kan kommunicera med kompisarna och ha kontakt med kusinerna. Och jag kan dessutom ha koll på honom. Och Instagram. Jag vet ju att han gillar att ta bilder, appen kanske kunde odla det intresset hos honom.
Både Facebook och Instagram har en åldersgräns på 13 år, så egentligen borde det inte vara en fråga än, eftersom storebror och hans klasskompisar bara är tio år. Och ja, jag är medveten om att det är åldersgränser baserade på Amerikanska lagar om bland annat personuppgifter, men jag tänker ändå att det hade varit enklare för alla föräldrar att förhålla sig till frågan, om alla följde de här reglerna. Då skulle diskussionerna åtminstone kunna vänta tills barnen är 13 år. Men så enkelt är det inte. Eftersom många av kompisarna finns på båda nätverken måste det betyda att deras föräldrar antingen, gör en annan bedömning än de som satt åldersgränserna, eller också har de inte koll, eller så bryr de sig helt enkelt inte. Jag hoppas på någon av de två förstnämnda.
Många tycker att det viktigaste är att man pratar med barnen om hur det fungerar. Vilka risker som finns, hur man beter sig och vad man bör, samt inte bör göra. Naturligtvis, säger jag! Ärligt talat så ter det sig så självklart för mig så det blir nästan lite komiskt. Att ge barnen en bra värdegrund att stå på är alla föräldrars förbannade plikt. Och att prata om hur man tar med sig värderingar och ett sjyst beteende ut på nätet och vilka specifika risker som man kan tänkas mötas av där, blir en självklar följd av det.
Det händer att storebror kommer hem från skolan och är lite ledsen för att han upplevt att han inte har samma värde som några av sina vänner. Vi snackar inte om mobbing, nej nej, det är inte alls på den nivån. Inte ens nära. Det handlar mer om att några kompisar är populärare, deras ord väger tyngre och sådär. Hela livet är en tävling och alla vill vara omtyckta.
Då tänker jag lite såhär. Jag tycker det räcker med att de mäter sig med varandra hela dagarna. Kan han slippa jakten efter flest likes, flest followers på Instagram eller vänner på Fejan i några år till så tycker jag det vore strålande. De behöver inte den hetsen också.
Ibland känner jag mig ensam om att tycka det.
Kik då? En slags chat-/meddelande-app till smartphones. Man skickar meddelanden och bilder till varandra och slipper betala SMS-avgift så länge man har tillgång till internet. Det låter väl inte så dumt? Bortsett från att man kan vara anonym vilket har gjort Kik till en plats där pedofiler trålar friskt efter kontakter med barn. När man ska ladda ner appen från iTunes visare det sig att man ska vara minst 17 år för att hämta den.
Då var vi där igen.
Någon gång har jag försökt spetsa till diskussionen och frågat hur andra föräldrar resonerat kring åldersgränser för att t ex dricka alkohol (den frågan lär vi få komma tillbaka till om några år) eller köra moped och bil. Det är naturligtvis en dum jämförelse eftersom det ena handlar om ett socialt nätverks friskrivningar och det andra om svensk lag. Men det blir också en fråga om moral tycker jag. Ska vi lära barnen att det inte är så noga med regler? Vissa regler. Att det är okej att ljuga om sin ålder? Ibland. Kanske det? Då är vi tillbaka på frågan om att ge dem en bra värdegrund.
Som sagt. Det är inte lätt det här. Jag vill ju bara göra det bästa jag kan för barnen.
Jag tycker det är svårt. Jag ska snart berätta varför, men jag vill börja med att vara tydlig med att det här är hur jag (vi) har resonerat hittills. Det är inte facit, det är inte rätt och inte fel. Det är bara hur vi tänkt än så länge. Men vi känner oss såpass osäkra att vi mycket väl kan ändra oss snart.
Jag har försökt diskutera de här frågorna lite då och då, både direkt med folk och i sociala medier, men jag märker att det fort blir en polarisering. Man hamnar lätt i en ringhörna och tvingas försvara en tanke som man inte ens tänkt färdigt själv.
Jag är själv ganska aktiv inom sociala medier. Var tidigt ute med Facebook och Twitter och fotograferar ofta på Instagram. Så jag vet vad det handlar om, så att säga. Jag tänker, Facebook är väl kul? Så han kan kommunicera med kompisarna och ha kontakt med kusinerna. Och jag kan dessutom ha koll på honom. Och Instagram. Jag vet ju att han gillar att ta bilder, appen kanske kunde odla det intresset hos honom.
Både Facebook och Instagram har en åldersgräns på 13 år, så egentligen borde det inte vara en fråga än, eftersom storebror och hans klasskompisar bara är tio år. Och ja, jag är medveten om att det är åldersgränser baserade på Amerikanska lagar om bland annat personuppgifter, men jag tänker ändå att det hade varit enklare för alla föräldrar att förhålla sig till frågan, om alla följde de här reglerna. Då skulle diskussionerna åtminstone kunna vänta tills barnen är 13 år. Men så enkelt är det inte. Eftersom många av kompisarna finns på båda nätverken måste det betyda att deras föräldrar antingen, gör en annan bedömning än de som satt åldersgränserna, eller också har de inte koll, eller så bryr de sig helt enkelt inte. Jag hoppas på någon av de två förstnämnda.
Många tycker att det viktigaste är att man pratar med barnen om hur det fungerar. Vilka risker som finns, hur man beter sig och vad man bör, samt inte bör göra. Naturligtvis, säger jag! Ärligt talat så ter det sig så självklart för mig så det blir nästan lite komiskt. Att ge barnen en bra värdegrund att stå på är alla föräldrars förbannade plikt. Och att prata om hur man tar med sig värderingar och ett sjyst beteende ut på nätet och vilka specifika risker som man kan tänkas mötas av där, blir en självklar följd av det.
Det händer att storebror kommer hem från skolan och är lite ledsen för att han upplevt att han inte har samma värde som några av sina vänner. Vi snackar inte om mobbing, nej nej, det är inte alls på den nivån. Inte ens nära. Det handlar mer om att några kompisar är populärare, deras ord väger tyngre och sådär. Hela livet är en tävling och alla vill vara omtyckta.
Då tänker jag lite såhär. Jag tycker det räcker med att de mäter sig med varandra hela dagarna. Kan han slippa jakten efter flest likes, flest followers på Instagram eller vänner på Fejan i några år till så tycker jag det vore strålande. De behöver inte den hetsen också.
Ibland känner jag mig ensam om att tycka det.
Kik då? En slags chat-/meddelande-app till smartphones. Man skickar meddelanden och bilder till varandra och slipper betala SMS-avgift så länge man har tillgång till internet. Det låter väl inte så dumt? Bortsett från att man kan vara anonym vilket har gjort Kik till en plats där pedofiler trålar friskt efter kontakter med barn. När man ska ladda ner appen från iTunes visare det sig att man ska vara minst 17 år för att hämta den.
Då var vi där igen.
Någon gång har jag försökt spetsa till diskussionen och frågat hur andra föräldrar resonerat kring åldersgränser för att t ex dricka alkohol (den frågan lär vi få komma tillbaka till om några år) eller köra moped och bil. Det är naturligtvis en dum jämförelse eftersom det ena handlar om ett socialt nätverks friskrivningar och det andra om svensk lag. Men det blir också en fråga om moral tycker jag. Ska vi lära barnen att det inte är så noga med regler? Vissa regler. Att det är okej att ljuga om sin ålder? Ibland. Kanske det? Då är vi tillbaka på frågan om att ge dem en bra värdegrund.
Som sagt. Det är inte lätt det här. Jag vill ju bara göra det bästa jag kan för barnen.
Ni vet ju hur mycket jag gillar att cykla. Och allra helst i skogen. Men trots ett strålande höstväder blev det blev ingen lång härlig MTB-tur med fartvinden susande genom hjälmens lufthål och höstlöven virvlande runt däcken, den här helgen. Det blev mycket kortare, mycket långsammare och mycket bättre.
Jag fick med mig grabbarna ut i skogen. Först storebror igår och sedan både honom och Abbe idag. Jag är väldigt imponerad av dem, båda två. Vi cyklade ungefär en mil varje dag, både på grusvägar och små stigar. När jag tänker på att en av oss har opererat hjärtat tre gånger och har dokumenterat sämre balans och grovmotorik, får jag nästan nypa mig i armen. Nä. Jag drömmer visst inte.
Vi hade så himla kul alla tre. Och jag, jag ser det som en investering för framtiden.
Jag fick med mig grabbarna ut i skogen. Först storebror igår och sedan både honom och Abbe idag. Jag är väldigt imponerad av dem, båda två. Vi cyklade ungefär en mil varje dag, både på grusvägar och små stigar. När jag tänker på att en av oss har opererat hjärtat tre gånger och har dokumenterat sämre balans och grovmotorik, får jag nästan nypa mig i armen. Nä. Jag drömmer visst inte.
Vi hade så himla kul alla tre. Och jag, jag ser det som en investering för framtiden.
Förra söndagen var polketten på Liseberg fylld med kändisar och sjuka barn. Det kan låta lite vrickat, men det finns en enklare förklaring än man tror. Insamlingsstiftelsen för Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus arrangerar sen några år tillbaka barnsjukhusets dag tillsammans med Liseberg.
Stiftelsen bjuder in familjer som vistas mycket på sjukhuset och en hög med artister, idrottsmän och andra kända personer som barnen får träffa. I år kom bland annat Alhaji Jeng, Amy Diamond, Carin Da Silva, Eddy Bengtsson, Joel Lundqvist, Oscar Zia och några till. Familjerna får fri entré till parken och barnen gratis åkpass. Så sedan är det åka bergbana och spela på lyckohjul som gäller för hela slanten.
Det är en fin dag, även om regnet vräker ner i år, och jag blir varm i själen av att se alla de här barnen som sliter med sin vardag med diagnoser, mediciner och rullstolar få träffa sina idoler. Jag ryser när jag ser syskonen. När de sjuka barnen får sina syskon en heldag i parken tillbaka, som tack för allt tålamod de visat.
Stolt storebror fick autograf, kram och en bild av en gammal idol – Amy Diamond. (bild från Instagram)
Den här bilden är sjukt smittsam. Inte alls glad den här killen. Inte ett dugg. (också från Instagram)
Stiftelsen bjuder in familjer som vistas mycket på sjukhuset och en hög med artister, idrottsmän och andra kända personer som barnen får träffa. I år kom bland annat Alhaji Jeng, Amy Diamond, Carin Da Silva, Eddy Bengtsson, Joel Lundqvist, Oscar Zia och några till. Familjerna får fri entré till parken och barnen gratis åkpass. Så sedan är det åka bergbana och spela på lyckohjul som gäller för hela slanten.
Det är en fin dag, även om regnet vräker ner i år, och jag blir varm i själen av att se alla de här barnen som sliter med sin vardag med diagnoser, mediciner och rullstolar få träffa sina idoler. Jag ryser när jag ser syskonen. När de sjuka barnen får sina syskon en heldag i parken tillbaka, som tack för allt tålamod de visat.
Stolt storebror fick autograf, kram och en bild av en gammal idol – Amy Diamond. (bild från Instagram)
Den här bilden är sjukt smittsam. Inte alls glad den här killen. Inte ett dugg. (också från Instagram)
Möten, möten, möten. Jag börjar bli värsta mötesproffset. Förra veckan var det styrelsemöte en kväll, föräldramöte i storebrors klass en annan, och detsamma i Abbes klass kvällen efter det. Och den här veckan har börjat likadant. Årsstämma i skolans föräldraförening i går och föräldramöte i storebrors handbollslag ikväll. Nu hoppas jag på lite mötespaus på kvällarna ett tag framåt.
På väggen i storebrors klassrum hängde självporträtt som varje elev målat. I Abbes klassrum likaså. Från avstånd gissade jag vilka målningar som föreställde mina killar och när de båda mötena var slut gick jag närmare och såg att jag gissat rätt. Ganska bra porträtt med andra ord.
Vad säger ni, syns det att de är bröder?
På väggen i storebrors klassrum hängde självporträtt som varje elev målat. I Abbes klassrum likaså. Från avstånd gissade jag vilka målningar som föreställde mina killar och när de båda mötena var slut gick jag närmare och såg att jag gissat rätt. Ganska bra porträtt med andra ord.
Vad säger ni, syns det att de är bröder?
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här. Om jag ens ska. Det har varit en tuff dag.
En av storebrors bästa kompisar i klassen och hans lillasyster, förlorade sin pappa i en trafikolycka under helgen. Det är så ledsamt, så obegripligt, så omskakande. Systern går i Abbes klass.
Mitt i sorgen och chocken har pedagogerna på skolan varit fantastiska. De har samlats i klasserna, pratat och stöttat. Barnen har skrivit brev och ritat teckningar till sina vänner.
Det här är svårt för barnen att förstå. Det är svårt för mig. Vi har pratat och försökt så gott vi kan tillsammans. Barn blir rationella på något underligt vis när saker blir för obegripliga. Men så plötsligt en dag kan det svåra gå upp för dem. Då vill jag finnas där.
Ikväll ville jag krama Abbe och storebror hårt och säga att jag alltid kommer att finnas hos dem, så länge de lever. Men det kan jag ju aldrig lova. Om det är någon gång man blir påmind om det, så är det en dag som idag. Jag tröstar mig med att i min famn bor tryggheten och i mina kramar finns löften.
En av storebrors bästa kompisar i klassen och hans lillasyster, förlorade sin pappa i en trafikolycka under helgen. Det är så ledsamt, så obegripligt, så omskakande. Systern går i Abbes klass.
Mitt i sorgen och chocken har pedagogerna på skolan varit fantastiska. De har samlats i klasserna, pratat och stöttat. Barnen har skrivit brev och ritat teckningar till sina vänner.
Det här är svårt för barnen att förstå. Det är svårt för mig. Vi har pratat och försökt så gott vi kan tillsammans. Barn blir rationella på något underligt vis när saker blir för obegripliga. Men så plötsligt en dag kan det svåra gå upp för dem. Då vill jag finnas där.
Ikväll ville jag krama Abbe och storebror hårt och säga att jag alltid kommer att finnas hos dem, så länge de lever. Men det kan jag ju aldrig lova. Om det är någon gång man blir påmind om det, så är det en dag som idag. Jag tröstar mig med att i min famn bor tryggheten och i mina kramar finns löften.
Klockan ringde 8.30 i morse ringde ett larm på telefonen som jag knappade in redan för en dryg månad sedan.
Någon kanske minns att jag förra året fick ställa in Cykelvasan på grund av begynnande diskbrock på två diskar i nacken. I år däremot kände jag mig fit for fight och körde loppet. Det var riktigt roligt och den bräckliga förhoppningen om att klara de 95 kilometrarna genom skogen på under fyra timmar blev till verklighet. Jag rullade in under portalen med orden "I fäders spår för framtids segrar" i Mora efter 3 timmar och 56 minuter, trött men glad.
Nåväl, mobilens alarm ringde i morse eftersom det idag var dags för anmälan till nästa års Cykelvasa. Anmälan skulle öppna klockan nio och eftersom loppet förra året blev fulltecknat på 26 minuter tänkte jag att det var bäst att vara på hugget. Några minuter före nio satte jag mig vid datorn. Jag skrev mitt personnummer i ett tomt mejl och klippte ut det för att snabbt kunna klistra in det på rätt ställe på anmälningssajten. Jag klickade på knappen för att uppdatera min webbläsare några gånger, men samma text laddas upp varje gång, "Anmälan öppnar kl 09.00". När jag klickat för femtielfte gången dyker plötsligt ett formulär upp. Så snabbt jag kunde fyllde jag i mitt namn och min e-mejladress och klistrade in mitt personnummer i respektive formulärfält – och bang – där klappade jag till knappen "Anmäl".
Ett mejl från Cykelvasan landade i min mejlbox markerat med tiden 09.00. Jag hade alltså anmält mig och fått bekräftelse innan det hade gått en minut. Skönt. Nu har jag en plats till nästa år. Klockan 09.03 var loppet fullt och anmälan stängd.
Känns ju helt galet att den största utmaningen i Cykelvasan numera är inte att cykla 95 km mellan Sälen och Mora, utan att hinna anmäla sig innan det blir fulltecknat.
Någon kanske minns att jag förra året fick ställa in Cykelvasan på grund av begynnande diskbrock på två diskar i nacken. I år däremot kände jag mig fit for fight och körde loppet. Det var riktigt roligt och den bräckliga förhoppningen om att klara de 95 kilometrarna genom skogen på under fyra timmar blev till verklighet. Jag rullade in under portalen med orden "I fäders spår för framtids segrar" i Mora efter 3 timmar och 56 minuter, trött men glad.
Nåväl, mobilens alarm ringde i morse eftersom det idag var dags för anmälan till nästa års Cykelvasa. Anmälan skulle öppna klockan nio och eftersom loppet förra året blev fulltecknat på 26 minuter tänkte jag att det var bäst att vara på hugget. Några minuter före nio satte jag mig vid datorn. Jag skrev mitt personnummer i ett tomt mejl och klippte ut det för att snabbt kunna klistra in det på rätt ställe på anmälningssajten. Jag klickade på knappen för att uppdatera min webbläsare några gånger, men samma text laddas upp varje gång, "Anmälan öppnar kl 09.00". När jag klickat för femtielfte gången dyker plötsligt ett formulär upp. Så snabbt jag kunde fyllde jag i mitt namn och min e-mejladress och klistrade in mitt personnummer i respektive formulärfält – och bang – där klappade jag till knappen "Anmäl".
Ett mejl från Cykelvasan landade i min mejlbox markerat med tiden 09.00. Jag hade alltså anmält mig och fått bekräftelse innan det hade gått en minut. Skönt. Nu har jag en plats till nästa år. Klockan 09.03 var loppet fullt och anmälan stängd.
Känns ju helt galet att den största utmaningen i Cykelvasan numera är inte att cykla 95 km mellan Sälen och Mora, utan att hinna anmäla sig innan det blir fulltecknat.
– Gick det bra i den nya gruppen på simskolan idag, Abbe?
– Ja.
– Gick du bara in och berättade vem du var?
– Ja, men hon förstod inte först. Du vet, jag pratar ju lite konstigt.
– Förstod hon inte?
– Nä, så jag sa bara sådär A – B – B – E du vet med en bokstav i taget, och då förstod hon.
– Vad bra.
– Ja.
– Gick du bara in och berättade vem du var?
– Ja, men hon förstod inte först. Du vet, jag pratar ju lite konstigt.
– Förstod hon inte?
– Nä, så jag sa bara sådär A – B – B – E du vet med en bokstav i taget, och då förstod hon.
– Vad bra.
Satt och läste lite gamla inlägg och hittade ett från när jag lyssnade på killarna som lekte i storebrors rum. Det är fyra år sedan nu. Idag låter det så här:
– Ska vi köra creative?
– JAA, det gör vi. FTB tycker jag.
– Jag älskar feed the beast.
– Mega-like.
– Abbe, kom ner i min mine och kolla.
– Wöö, hjälp vad många creepers det var här.
– Jag ska bygga ett hotell. Ska bara hitta lite diamonds först.
– Å jag behöver redstone. Och Iron.
– Meh! Kolla värsta epic fail, nu dog jag.
– Ska bara tömma min inventory lite, måste bygga ett kistrum till.
– Kolla min armor! Win! Och en diamond axe.
… osv …
Hänger ni med?
– Ska vi köra creative?
– JAA, det gör vi. FTB tycker jag.
– Jag älskar feed the beast.
– Mega-like.
– Abbe, kom ner i min mine och kolla.
– Wöö, hjälp vad många creepers det var här.
– Jag ska bygga ett hotell. Ska bara hitta lite diamonds först.
– Å jag behöver redstone. Och Iron.
– Meh! Kolla värsta epic fail, nu dog jag.
– Ska bara tömma min inventory lite, måste bygga ett kistrum till.
– Kolla min armor! Win! Och en diamond axe.
… osv …
Hänger ni med?
Vi var ensamma den här helgen, killarna och jag. Mamman var på en studieresa med jobbet, så medan hon åkte till London passade vi andra tre på att pressa ur det sista ur denna sommaren, här hemma. Egentligen är det väl höst förstås, men än så länge har september månad varit exemplarisk om du frågar mig.
Efter skolan i fredags packade vi kanoten med liggunderlag, sovsäckar, grillkorv, dricka och godis och rullade ner den till sjön. En kort paddeltur senare gick vi i land på en liten ö och bar upp vår packning till vindskyddet mitt på ön, byggt av privatpersoner med spillvirke från någon husrenovering. På vindskyddet sitter en skylt med en berättelse om hur pappan och ett av barnen i familjen släpat virke över isen då det blev till. De skriver att det är kul om vindskyddet används av många och ber folk att vara försiktiga med det. Fint tycker jag. (För något år sedan fick jag också reda på att familjen som byggt det är en av fröknarnas från killarnas skola, lustigt nog)
Storebror fiskade och visade Abbe hur man gör när man kastar med haspelspö så att också han fick prova några gånger. Killarna klättrade i träd och jagade varandra runt ön, vi grillade korv och låg i sovsäckarna i skenet från lägerelden och mumsade på chips och dricka medan jag högläste Harry Potter. Mysigt är förnamnet.
Någon timme efter att vi somnat vaknade jag med ett ryck. En storlom slagit sig ned precis utanför vindskyddet och bestämt sig för att tjoa lite på sina andra lomkompisar som antagligen var på andra sidan sjön någonstans. Jag lovar att det inte var några problem för dem att höra den. Alla som någonsin har hört storlommens läte vet att de tutar i rätt bra. Det är för mig helt obegripligt att inte Abbe och storebror vaknade, men det gjorde de inte. Och ska man vara ärlig var ju det här en rätt exotisk upplevelse.
Själv gick jag upp innan solen för att testa en grej jag har funderat på ett tag. Jag riggade mig GoPro-kamera som har en timelapse-funktion, dvs den kan ta bilder med ett visst tidsintervall som jag sedan sätter ihop till en film. Jag ställde in den på en bild per minut och monterade den på en pinne riktad åt det håll solen skulle gå upp.
Det var en magisk morgon. Knäpptyst. Det enda som hördes var en och annan storlom vars sång ekade över sjön. Den här gången från långt avstånd. Det bildades sjörök på vattenytan och i öst färgades himlen rosa och orange när solen sakta letade sig över horisontens kant. Man borde titta på soluppgångar oftare. Varför gör man inte det? Kanske för att det är så skönt att sova på morgonen.
Efter skolan i fredags packade vi kanoten med liggunderlag, sovsäckar, grillkorv, dricka och godis och rullade ner den till sjön. En kort paddeltur senare gick vi i land på en liten ö och bar upp vår packning till vindskyddet mitt på ön, byggt av privatpersoner med spillvirke från någon husrenovering. På vindskyddet sitter en skylt med en berättelse om hur pappan och ett av barnen i familjen släpat virke över isen då det blev till. De skriver att det är kul om vindskyddet används av många och ber folk att vara försiktiga med det. Fint tycker jag. (För något år sedan fick jag också reda på att familjen som byggt det är en av fröknarnas från killarnas skola, lustigt nog)
Storebror fiskade och visade Abbe hur man gör när man kastar med haspelspö så att också han fick prova några gånger. Killarna klättrade i träd och jagade varandra runt ön, vi grillade korv och låg i sovsäckarna i skenet från lägerelden och mumsade på chips och dricka medan jag högläste Harry Potter. Mysigt är förnamnet.
Någon timme efter att vi somnat vaknade jag med ett ryck. En storlom slagit sig ned precis utanför vindskyddet och bestämt sig för att tjoa lite på sina andra lomkompisar som antagligen var på andra sidan sjön någonstans. Jag lovar att det inte var några problem för dem att höra den. Alla som någonsin har hört storlommens läte vet att de tutar i rätt bra. Det är för mig helt obegripligt att inte Abbe och storebror vaknade, men det gjorde de inte. Och ska man vara ärlig var ju det här en rätt exotisk upplevelse.
Själv gick jag upp innan solen för att testa en grej jag har funderat på ett tag. Jag riggade mig GoPro-kamera som har en timelapse-funktion, dvs den kan ta bilder med ett visst tidsintervall som jag sedan sätter ihop till en film. Jag ställde in den på en bild per minut och monterade den på en pinne riktad åt det håll solen skulle gå upp.
Det var en magisk morgon. Knäpptyst. Det enda som hördes var en och annan storlom vars sång ekade över sjön. Den här gången från långt avstånd. Det bildades sjörök på vattenytan och i öst färgades himlen rosa och orange när solen sakta letade sig över horisontens kant. Man borde titta på soluppgångar oftare. Varför gör man inte det? Kanske för att det är så skönt att sova på morgonen.
