10 oktober 2013

Får jag be er ta ställning?

Det finns inget som skänker mig trygghet som att känna hans andedräkt nära. Luften ur hans mun som virvlar mot min kind, varm och syrefattig efter att den lämnat sin värdefulla last i de små lungorna. Inget ger mig mer ro än ljudet av hans hjärta som med sitt försiktiga dunkande bär fram blodet ömsom till lungor och ömsom ut i resten av kroppen. Som en jazztrummis enkla slinga, hjärtat är baskaggen och andetagen är visparna på en virveltrumma.

Ovanpå det, alla kramarna och hans mjuka hand i min, som en brummande basgång. Varm, stabil och trygg. Och så skratten på det. Brottningsmatcherna som egentligen bara går ut på att jag ska kittla honom tills han kiknar så vi får ligga i en hög och kramas för att hämta andan. Skratten får bli soloinstrumentet. Sedan sången, den som bubblar upp i honom av ren glädje varje gång han åker skidor eller cyklar en liten sväng. Den smittsamma sången som ilar mer i min mage än den brantaste berg- och dalbanan.

Jag är så tacksam för musiken. Så glad att jag fått plats på första bänkraden i just det här ovanligt vackra hjärtat. Jag är så tacksam för att det kan spela sina melodier. Att det kan pumpa blodet till Abbes lungor, så att andetagen kan få vispa ut syre i systemet.

Jag står i skuld här. Skuld till den människa som någon gång innan musiken tystnade bestämde sig för att skänka en lungartär till någon som behövde den för att kunna spela vidare. Som bestämde sig för att ge liv, när ett annat var över. En livsnödvändig brygga mellan Abbes hjärta och lungor. Utan den hade jag inte haft Abbe. Det är en tanke jag knappt orkar tänka.

Det kommer att behöva lagas igen. Hjärtat som redan rymmer hela världen kommer att växa och behöva nya reservdelar. Jag vet inte när, jag vet bara att det kommer att ske. Jag hoppas det dröjer länge. Precis som att jag hoppas att Abbes njure ska hålla i hundra år, eftersom han inte har någon extra i reserv som vi andra. Han får en av mina om den duger, om det blir aktuellt och om jag lever då. Men tänk ifall inte.

I Sverige väntar just nu över 800 personer på organ. Det råder stor brist och många får vänta allt för länge. Ändå visar attitydundersökningar att åtta av tio personer är positiva till att donera sina organ efter sin död. Det går inte ihop.

Visste ni att en enda donator kan rädda livet på åtta personer?

Man måste inte vara för organdonation. Det vill jag poängtera. Jag personligen vill donera och det har jag goda skäl till som ni förstår. Men alla har en fri vilja och det kan finnas orsaker till varför man väljer annorlunda. Religiösa, vidskepliga eller helt privata. Det måste vi respektera. Däremot borde alla fundera över det och ta ställning.

Därför ber jag er nu om tre saker:
Ett, titta på filmen nedan.
Två, klicka in på donationsregistret och ta ställning.
Tre, hjälp mig att sprida detta inlägget.

Tack!




PS. På söndag 13/10 är det Europeiska donationsdagen.

40 kommentarer:

  1. Förra året följde jag din guide för hur man gjorde "anmälde mig som organdonator" till viktig livshändelse på facebook. Det fick minst två av mina vänner att ta ställning de med. Så det är ett bra tips, också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fint att höra! Och ja, det är också ett väldigt bra sätt.

      Radera
  2. Har stått med i donationsregistret sedan år 2000. Delar definitivt detta!!

    SvaraRadera
  3. Jag och min man och våra båda barn står med i donationsregistret om vi ngn ggn skulle hamna i det läget att våra organ kan användas. Det känns självklart och viktigt. När man läser om er och Abbe känns det ännu mer självklart.
    Tack för en blogg som får mig att värdera min familj och min vardag på ett ännu högre sätt varje dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv! För att du tagit ställning och för de fina orden om bloggen.

      Radera
  4. Grymt bra intiativ! Ingen kan göra allt men alla kan göra något! =)

    SvaraRadera
  5. Jag har anmält mig till donationsregistret idag innan jag läste ditt inlägg, som för övrigt är mycket bra skrivet. Har delat det i min blogg, Facebook och Twitter.

    SvaraRadera
  6. Har själv tagit ställning sedan länge, och självklart sprider jag detta vidare både i blogg och på FB!

    SvaraRadera
  7. Jag anmälde mig strax efter att Stella föddes men hade inte hjärta att anmäla henne också. Just den biten får jag ta ställning till då känner jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm, det är den svåra biten. Inte för mig kanske, men för många föräldrar.

      Radera
  8. Tyvärr så får jag inte bli donator pga av allergier av olika sorter... Men beundrar er alla som kan att ni gör detta för era medmänniskor!! <3 till er alla!! Och jag hoppas "Abbes pappa" att ni får ett långt o lyckligt liv tillsammans o att musiken får spela för er länge...... <3

    SvaraRadera
  9. Jag är anmäld sedan många år. Har fortfarande ett donationskort i gulnat papper i plånboken. En självklarhet.

    SvaraRadera
  10. Gick in för att anmäla mig, men såg att jag visst redan hade gjort det :) En självklarhet att donera, tycker jag!

    SvaraRadera
  11. Jag är anmäld donator sedan 15 år eller så. Nu ska jag kolla upp om jag även kan anmäla sonen. Han må vara bara åtta veckor gammal men skulle det, Gud förbjude, hända honom något är det självklart att han då ska hjälpa andra föräldrar att få behålla sina barn.

    Fru Direktör

    SvaraRadera
  12. Pernilla Lundgren11 oktober 2013 14:35

    Vid jul 2003 dog min dotter Molly i ett hjärtfel, HLHS! Hon hade dock en helt frisk hjärtklaff som vi donerade. Just då kändes det fruktansvärt och vidrigt vid tanken att de skulle skära i min älskade unge.... idag är jag däremot väldigt glad att vi gjorde det. Det lever ett barn tack vare Molly!
    Abbe är en fantastsik kille och kämpe! Jag tänker ofta på er!
    Kram Pernilla Lundren

    SvaraRadera
  13. Självklart och jag delar det vidare på FB <3

    SvaraRadera
  14. Tack för ditt fina inlägg, nu fick jag äntligen tummen ur.

    SvaraRadera
  15. Jag finns redan med i registret, men ska uppmana andra att göra samma sak!
    Min systerson föddes med hjärtfel och genomgick sin första operation 4 dygn gammal, i morgon blir han 6 månader. Jag har en insamling i hans namn. Vore guld om du ville hjälpa mig på något sätt att sprida den :)
    http://gava.hjartebarnsfonden.org/campaign/6762114

    / Lina

    SvaraRadera
  16. en annan mamma12 oktober 2013 00:05

    Jag har sett filmen flera gånger redan, men den är fortfarande så gripande. Rensade plånboken från allt onödigt innan semestern i somras för att inte förlora lånekort och sådant om jag skulle tappa den utomlands. Kvar fanns i stort sett bara körkortet, kreditkortet och donationskortet. Man måste ju ha med det viktigaste!

    SvaraRadera
  17. Vi pratade tidigt med våra barn, om det otänkbara skulle ske. Eftersom både jag å maken donerar vad vi kan som levande (blod, trombosyter och benmärg) känns det bra att ha förklarat och resonerat även med barnen :)

    SvaraRadera
  18. Kan donera, och har meddelat att jag gör det också. Dock kan de enbart användas till forskning då ingen annan människa kan använda organ från mig pga blodförtunnande mediciner, det är ändå ett ställningstagande! Kämpa på!

    SvaraRadera
  19. Sarah Appelqvist13 oktober 2013 23:18

    Va fint :) fick själv en ny lever för 25 år sedan (mats -88). Är idag 26 år lever ett helt normalt liv :)! Heja abbe och lycka till med livet som precis har börjat för dig och din familj!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sarah Appelqvist13 oktober 2013 23:20

      Mars -88 ska det stå :)

      Radera
  20. Christina Renlund14 oktober 2013 17:36

    Kära hela familjen. Jag anmälde mig till donationsregistret förra året efter att ha sett filmen med samtalet mellan storebror Hugo och pappa. Visade också filmen Pratmandlar och syskonkärlek på seminarium med Hjärtebarnsföreningen i Stockholm 2 oktober

    SvaraRadera
  21. Starkt och viktigt, jag sprider det via Facebook!

    SvaraRadera
  22. Tack för du hjälpte mitt hjärta och huvud att komma fram till ett samrådigt beslut. Läs mer på min blogg! Ett stort TACK igen!!!

    SvaraRadera
  23. Hej! Jag lämnar en kommentar hos dig för att fråga om du skulle vilja göra mig en liten tjänst som skulle betyda såå mycket för mig!! Jag heter Sanna och är 20 år och bor i en liten stad utanför Stockholm, jag brinner för mode och skönhet (vilket du kan se i min blogg haha) jag deltar nu i Schwarzkopf tävling på facebook där man kan vinna en tävling om Sveriges snyggaste hår! Jag skulle vara evigt tacksam om du ville rösta på mig! Kram!
    https://hairicons2013.com/sv/entry/87/


    / WWW.FASHIONJOINT.SE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anna Vestin, Boden14 april 2014 02:15

      Jag är inte Abbes pappa, men jag måste få fråga om du är riktigt hundra i huvudet?!? Hur kan man dra in en fjantig fråga när det handlar om att rädda liv.
      Jag förstår inte hur du bara kan....

      Radera
  24. Först: Du anonym som har kommenterat ovan mig, skäms du inte? Inlägget du har kommenterat tar upp en väldigt angelägen fråga, som uppenbarligen räddar liv men du är bara ute efter att fiska röster till en abnormt fånig tävling?! Vad är det för fel på dig människa?
    Och: Jag är redan med i donationsregistret men självklart sprider jag dett så gott jag kan!

    SvaraRadera
  25. Självklart! Delar och är med i donationsregistret sen en tid tillbaka!

    SvaraRadera
  26. Anna Vestin, Boden14 april 2014 02:07

    Fyfan för dig Sanna att ens ha mage att ta upp en hårtävling och be om en röst på dig. Du säger att du är 20år, då beter man sig inte som du gjort i en så viktig fråga som tas upp här. Det handlar om att rädda liv. Förstår du inte det ?!? Jag är en av alla som väntar på ett organ och vill att så många som möjligt tar ställning.
    Du borde skämmas över ditt beteende, men det har du väl inte ens förstånd att förstå!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.