31 augusti 2015

Drömmen om ett fritidshus – del 12. Massivt.

När vi nu äntligen fick bygglov gällde det också att hitta någon som kan bygga huset åt oss. Vi hade tittat på några olika och kontaktat en handfull. Märkligt nog svarar vissa inte ens på mejl. Det måste var ett tecken på att det går bra i den branschen. Men vi fick ändå tillräckligt med svar från några av de som verkade intressanta, så vi nöjde oss med det.

Det allra första huset vi sökte bygglov från för fem år sedan var ett slags stockvirkeshus men i modern tappning; istället för traditionella runda stockar bygger man med limträbalkar, men annars med samma knuttimmerteknik. Resultatet blir raka, släta väggar, men av massivt trä. Nu blev det ju inte det huset som ni vet, men intresset för att bygga med massiva träväggar var väckt hos oss.

Men eftersom den trekantiga byggnad som vi till slut jobbat fram tillsammans med vår arkitekt, efter våra grannars begränsningar inte passar så bra för tekniken med knuttimrat, så vi hade egentligen släppt massivträtanken. Det får bli på det vanliga sättet istället, med reglar, gips och tätskikt i plast som i de flesta hus. Ända tills arkitekten nämnde ett annat sätt att bygga i massivträ, så kallat CLT eller Cross Laminated Timber.

Enkelt förklarat kan man säga att man använder jättestora skivor av korslimmat trä, som att limma ihop tre stavlimmade bänkskivor på varandra – ett lager lodrätt, ett vågrätt och ett lodrätt igen – om ni förstår hur jag menar. De här skivorna går att få i olika tjocklekar från 6 till 25 cm beroende på vad man vill bygga och de är cirka 3 x 13 meter stora. Alltså kan man leverera hela väggar i massivt trä och så sågar man ut hål för dörrar och fönster med stora robotar redan i fabriken.

Vi blev intresserade och började leta runt efter företag som kunde göra detta. Och vet ni vad, det verkar överhuvudtaget inte finnas många byggare som har erfarenhet av att bygga med den här tekniken i Sverige, men en av dem fanns lustigt nog i kommunen! Efter några mejl, telefonsamtal, möten och offerter bestämde vi oss. Det känns helt rätt. Jag kan berätta mer om byggaren och varför vi är så lockade av att bygga i massivträ, men det får vi ta vid ett senare tillfälle.

En ungefärlig tidplan sattes upp och nu började äntligen hela den här drömmen kännas verklig. Åtminstone lite. Först skulle vi riva det gamla skruttiga huset på tomten, sedan spränga och schakta så att tomten blev plan och så gjuta plattan. Och eftersom väggarna och taket sågas ut i fabrik vilket gör att det är det ett antal veckors leveranstid på dem, så var planen att beställa dem så fort de där första tre veckorna gått. Ni vet de där tre veckorna som inte Inspektör Ingalunda kunde räkna till.

Om vi gjorde det skulle vi tajma leveranstiden på massivträet (CLT) med att plattan blev klar. Sedan bygger man själva stommen av huset med de stora CLT-blocken ungefär som när man bygger korthus. Fast stabilare får vi hoppas. Enligt den ursprungliga planen skulle det göras vecka 36 – det vill säga den här veckan. Men detta var innan vi fick reda på att Fru Framför hade överklagat vårt bygglov och länsstyrelsen fick bollen.

Apropå det. Hövdingen ringde. Han började samtalet med ett lite generat skratt och sa att vi har en del att jobba på när det gäller grannsämjan.
Han hade inte lyckats med det han hoppats på.


 PS. Om du vill läsa alla inlägg om "drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>.

25 augusti 2015

Jag – ett hjärtebarn.



"Ett sånt svart vill jag ha!" sa Abbe när han såg mitt hjärtebarnsarmband.

Nu är Abbe tio år. Han börjar bli mer medveten om det egna jaget. Kanske är det först nu han själv börjat fundera lite mer över sitt ärr på bröstet och vad det lagade hjärtat betyder för honom som person. Och frågar ni mig så tror jag att sommarens hjärtebarnsläger hjälpte honom in bit på traven i den frågan. Jag tror att han hittade några likar bland de andra hjärtebarnen och inte minst några hjältar bland de coola, bussiga, unga vuxna ledarna som också hade ärr på bröstet.

Nu vill han visa vem han är. Med stolthet bär han sitt nya fina armband.

........................................

Genom att köpa ett hjärtebarnsarmband stödjer du Hjärtebarnsfonden. Det kostar 100 kronor varav nittio går direkt till fonden. Genom att bära det på din arm hjälper du till att sprida kunskap om hjärtebarn och Hjärtebarnsfonden. Klicka in på armbandens Facebooksida om du vill beställa. Tack!


24 augusti 2015

Drömmen om ett fritidshus – del 11. Lagt kort ligger.

Jag väntar spänt på att hövdingen ska höra av sig. Men för att inte förlora för mycket tid drar jag samtidigt i lite andra trådar.

Det måste ju gå att ta reda på vem på Länsstyrelsen som har hand om vårt ärende, så jag ringer dem och frågar runt. Efter lite kopplande hit och dit mellan olika människor får jag så småningom reda på handläggarens namn och ärendets diarienummer. Men eftersom tiden nu gått och vi börjar närma oss juli så får jag också reda på att vår handläggare har semester. Jag knyter näven hårt i fickan och förbannar Inspektör Ingalundas segdragna hantering av vårt ärende. Nu hamnar vi mitt i igenbommade semester-Sverige lik förbannat. Trots att vi skickat vår ansökan före jul.

Andas in. Andas ut. Sådär ja. Jag ringer tillbaka en gång till och ber att få prata med någon kollega till vår handläggare. Det får jag och det är en trevlig människa som lyssnar när jag berättar om att vårt ärende kommit in försent och borde ha avvisats av Inspektör Ingalunda. Men så får jag lära mig något nytt. Det är väl i ärlighetens namn en av den här soppans positiva bieffekter, att man lär sig en herrans massa saker som man trodde att man aldrig behövde kunna. Nu kan jag dem.

Jag fick reda på att det spelar ingen roll om Inspektör Ingalunda räknat fel. Det skulle inte ens hjälpt om Ingalunda mot förmodan skulle hört av sig till Länsstyrelsen och sagt att det hade blivit fel och velat ta tillbaka överklagandet. När det inkommit till Länsstyrelsen så måste de handlägga ärendet, hur tokigt det än är. Så säger förvaltningslagen.

Suck. Då är vi där vi är. Ärendet ligger hos Länsstyrelsen och de har en handläggningstid på fyra till sex månader. Det enda som kan göra så att ärendet läggs ner är att Fru Framför själv drar tillbaka sin överklagan. Knappast troligt. Eller vågar man hoppas på att Hövdingen lyckas med det han tänkt sig?


23 augusti 2015

Drömmen om ett fritidshus – del 10. Ringde fel, ringde rätt.

Familjen Framförs överklagan var redan skickad vidare till Länsstyrelsen. Som jag ser det hade den kommit in för sent och skulle därmed avvisas, men så hade alltså inte skett. Dessutom innehöll överklagan bara saker som egentligen redan styrs genom detaljplanen och borde av den anledningen inte heller ha gått vidare utan avvisats, som jag förstått det från de lagtexter jag hittar på nätet. Dessvärre verkar inte Inspektör Ingalunda ha tagit någon notis om detta utan skickat ärendet till Länsstyrelsen ändå.

Under några dagar pratar jag med en mängd olika människor på kommunen. Jag söker såklart Ingalunda för att försöka reda ut detta, men som vanligt är det autoreply och no reply som gäller. Eftersom tiden går talar jag med en av Ingalundas kollegor som förstår min frustration och tycker att mina tankar kring tiden för överklagan verkar stämma. Jag slussas vidare och hamnar hos nämndesekreteraren som också tycker att det verkar ligga något i det jag säger och lovar att titta närmare på det.

Någon dag senare söker jag nämndesekreteraren men råkar ringa fel nummer. Jag hamnar hos en helt annan person i kommunen som jag inte vet vem det är. Han är ute på språng och kan inte koppla mig vidare, men lovar att lämna ett meddelande och be sekreteraren att ringa tillbaks till mig. Efteråt googlar jag personens namn för att se vem det var jag pratat med och inser att det var hövdingen själv – kommunens högsta chef. Där ser man.

Senare på kvällen ringer telefonen. Det är fredag och klockan närmar sig sju. Till min förvåning är det kommunchefen som ringer för att kolla om nämndesekreteraren hört av sig som han bett honom. Engagemanget överraskar mig men jag säger som det är, att det har han inte. Chefen säger att han gärna följer upp sånt här för han tycker att de måste bli bättre på att återkomma och svara på saker och ting i hans kommun. Jag tänker att han skulle bara veta.

Jag funderar ett par sekunder men bestämmer mig för att det är nu eller aldrig. Chefen verkar ju vara mån om att de gör sitt jobb på rätt sätt i hans kommun. Det är lika bra att passa på nu när jag ändå råkar ha honom på tråden. Jag chansar.

Kortfattat berättar jag att när vi ändå pratar skulle jag vilja ta upp ett ärende som jag tycker har missköts grovt. Han blir intresserad och ställer följdfrågor. Jag försöker dra en sammanfattning av allt det ni läst här på bloggen hittills. Hans engagemang och intresse ökar allt mer under samtalets gång och jag är så glad att jag tog mod till mig att ta upp frågan. Dessutom, eftersom chefen för byggenheten fått sparken så är det hövdingen själv som är tillförordnad chef även där just nu.

Efter en knapp halvtimme i telefon med kommunchefen har han fått en snabbversion av historien om Inspektör Ingalundas misshavanden. Han säger att han har en del att ta tag i men tycker att det viktigaste ändå är att vi får reda ut den här saken först och främst, så att vi får vårt bygglov. Och eftersom han tror mest på att man löser saker genom att tala med varandra ber han mig ge honom några dagar, så ska han försöka prata med Fru Framför och se vad han kan göra där. Det kanske kan låta märkligt att han vill kontakta den som överklagat vårt bygglov, men till saken hör att Fru Framför är politiker i kommunen och har själv suttit som förtroendevald i olika nämnder, så de känner varandra litegrann. Ja, ni hör ju.

Jag säger till kommunchefen att jag delar hans uppfattning om att det bästa är att ha en dialog med människor, men att jag prövat det under fem års tid med ett ganska dåligt resultat. Jag önskar honom lycka till och tackar så hemskt mycket för att han vill ge det en chans. Han verkar vara en hyvens prick.

06 augusti 2015

Drömmen om ett fritidshus – del 9. Överklagan.

Bröderna Bakom satt still i båten. De höll den äldre broderns löfte och överklagade inte. Om det var som han sa, att de aldrig tänkt göra det, eller om den äldre brorsan pratat med den yngre och fått honom på bättre tankar vet jag inte. Men någon klagan från deras håll blev det inte i alla fall.

Eftersom det verkade som – av den äldre broderns "förlåtmejl" att döma – att Bröderna Bakom fått brev om vårt bygglov samtidigt som vi själva fick det, så hade jag nu koll på ATT de blivit delgivna, och sannolikt NÄR de blivit delginvna och kunde börja räkna veckor. När tre veckor gått kontaktade jag Inspektör Ingalunda för att höra om det kommit in något eller om allt var klart. Det var en tisdag i juni. Ingalunda säger att tiden inte riktigt gått ut än. Jag undrar varför eftersom det gått tre veckor från delgivningen om jag räknat rätt. Ingalunda ber mig återkomma nästa vecka.

På måndagen veckan efter får jag ett mejl från Inspektör Ingalunda med besked om att Fru Framför har skickat in en överklagan. Luften går ur mig totalt. Nu var det ju så nära och ett tag trodde jag nästan vi klarat oss, eftersom tiden för överklagan borde ha gått ut. Jag suckar och känner all kraft rinna ur mig. Jag orkar inte mer snart. Efter några djupa andetag samlar jag mig och ringer och ber Inspektör Ingalunda skicka Fru Framförs överklagan så att jag kan läsa vad hon åberopar.

Det visar sig att Fru Framför skickat sin överklagan via mejl eftersom de numera bor i USA. Ja, du läste rätt! De bor inte ens i huset, utan på andra sidan Atlanten, men överklagar ändå. Man får väl anta att de inte har planer på att stanna over there för alltid, annars kan man ju börja undra.

Hur som helst, Ingalunda vidarebefordrar överklagan och mejlkorrespondensen med Fru Framför till mig, som jag bett om. Det är intressant och en aning chockerande läsning måste jag säga. Inte själva överklagan i sig. Den känns i ärlighetens namn mest förvirrad. De överklagar att huset är för högt, vilket det inte är. De överklagar att huset är två våningar, vilket det inte heller är. De har synpunkter på husets utformning, men eftersom det inte finns något i planen som styr utseendet så är även det en tom överklagan. Resten av mejlet innehåller mest snack om hur vi ska ta hand om vårt dagvatten samt att deras hus ligger så lågt och att de inte vill att vårt ska bli högre.

Men det är när jag tittar på korrespondensen mellan Inspektör Ingalunda och Fru Framför som jag blir riktigt trött. Det första jag upptäcker är att Fru Framför hade frågor till Inspektör Ingalunda flera veckor tidigare, redan då den yngre Brodern Bakom skrev sina frågor. Varför berättade inte Inspektör Ingalunda det när jag fick Brodern Bakoms frågor? Hade jag kunnat svara på något kanske? Har svårt att tro att Framförfamiljen skulle varit nöjda med mina svar, men ändå. Varför undanhöll Ingalunda Fru Framförs frågor?

För det andra så ser jag i mejlet att den yngre av Bröderna Bakom mejlat till Fru Framför och eldat på för att de bara hade tre (eller fyra) veckor på sig att överklaga. Så mycket för det brödraskapet.

För det tredje framgår det av mejlen att Inspektör Ingalunda mejlar Fru Framför dagen innan det gått fyra veckor och frågar om hon inte ska komma in med någon överklagan eftersom tiden går ut i morgon. Jag tappar hakan. Är det möjligt!? Sedan när blev det en kommuntjänstemans uppgift att påminna folk om att överklaga i tid? Dessutom ett ärende som inte har några avvikelser från detaljplanen och därför till och med hade kunnat beviljas direkt av nämnda tjänsteman utan att ens behöva gå upp i nämnden. Det stinker tjänstefel lång väg.

Sedan var det ju det här med tre eller fyra veckor. Inspektör Ingalunda utgår från fyra veckor efter Post och Inrikes tidningar då mejlet till Fru Framför går iväg med påminnelsen om att överklaga. I så fall kom överklagan in i tid. Kl 18.01 på sista dagen.

Men räknar man att grannarna blivit delgivna, vilket jag menar att de har, så är det tre veckor som gäller. I ett mejl till Inspektör Ingalunda skriver Fru Framför vilken dag hon fick besked om vårt bygglov. Utgår man från det så var Fru Framför tre dagar sen med sin överklagan. Jag får medhåll från både nämndesekreterare på kommunen och andra byglovsinspektörer. Då ska överklagan avvisas och inte skickas vidare till nästa instans. Vi tar tag i frågan för att reda ut den, men hinner inte.

För första gången sedan vi fick kontakt har Inspektör Ingalunda gjort någonting snabbt. Fru Framförs överklagan är redan skickad vidare till Länsstyrelsen.


 PS. Om du vill läsa alla inlägg om "drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>.

02 augusti 2015

Drömmen om ett fritidshus – del 8. Good cop – bad cop?

Nu hade vi vårt bygglov. Äntligen. Efter en fem år lång, ekonomiskt och inte minst psykiskt ansträngande process satt jag äntligen med ett brev i händerna där det stod att kommunen och nämnden godkänt våra ritningar och gett oss lov att bygga vårt hus. Efter alla turer. Efter fyra sökta lov och gud vet hur många ändrade ritningar däremellan, hade vi ett för första gången. Ett bygglov!

Men någon champagne vågade vi inte öppna än, vi skålade lite avvaktande i något enklare bubbel och tittade på varandra med osäker blick. Det kan väl inte vara över än? Vara klart? Kan det det? Grannarna kan ju faktiskt överklaga kommunens beslut till en högre instans – länsstyrelsen i det här fallet. Och med den erfarenhet vi fått under de här fem åren så vore det sannolikt bättre att satsa hela sitt sparkapital på en lottorad än att spela på att Familjen Framför eller Bröderna Bakom skulle missa chansen att sätta en käpp till i fritidshushjulet.

Så hur lång tid skulle vi behöva gå som på nålar den här gången? Det borde inte vara så svårt att ta reda på. Trodde jag. Det visar sig att man har tre veckor på sig att överklaga. Eller fyra. Det beror på.

Överklagandet ska ha kommit in till kommunen senast inom tre veckor från den dag man tagit del av beslutet. Alltså om man blivit delgiven, dvs fått ett brev om beslutet. Om man inte blivit delgiven kan man överklaga ändå, men då gäller fyra veckor från den dag då beslutet offentliggjorts i Post och Inrikes Tidningar (som numera är en sida på internet). Okej. Bara att vänta alltså. Frågan är om grannarna fått brev eller inte?

Men nu får ni hänga med i svängarna, för om ni tyckte denna soppan var kryddig innan så är det inget emot vad den ska bli.

Ett par dagar efter att vi fått vårt brev med besked om bygglov kom ett mejl från den äldre av Bröderna Bakom, alltså han jag hade kontakt med i början, innan hans yngre brorsa tog över. Han hade sett att vi fått vårt bygglov beviljat och ville "beklaga att det varit en krånglig procedur". Han undrade om han kunde ringa mig och prata lite om det. Jag svarade att det kunde han såklart göra.

Ytterligare ett par dagar senare ringde han och vi pratades vid en bra stund. Han lät ångerfull och berättade att han mått dåligt av hela den här processen. Jo tack, tänkte jag, då är vi två! Men hur som helst tyckte jag att det var ett bra samtal och jag sa till honom att det var stort att ringa och berätta hur han kände och att jag inte har något intresse av att gå omkring och vara långsint. Visst, han fiskade lite för att se om vi möjligen tyckte att det nya huset var en sämre lösning lösning än det förra (lägre) och undrade om vi kanske var intresserade av att gå tillbaka till den lösningen. Men jag valde ändå att se hans uppsåt med samtalet som ärligt. Jag förklarade att det inte var aktuellt för vi kände oss nöjda med det hus vi nu fått bygglov för och att det dessutom inte bara hängde på dem utan också att Fru Framför godkände. Han sa att vi inte skulle tvivla på att höra av oss om vi undrade över något. Bra så.

Jag kände mig lättad och tänkte att då kommer i alla fall inte Bröderna Bakom att överklaga. Bara att avvakta vad Familjen Framför hittar på.

Efter ett par veckor har jag ännu inte hört något från kommunen om några överklaganden. Jag mejlar Inspektör Ingalunda och frågar om något inkommit. Jag får reda på att det kommit in frågor från yngre Brodern Bakom. Det är det enda. Ingalunda nämner ingenting om någon korrespondens med Fru Framför. Jag ber Inspektör Ingalunda skicka den yngre Brodern Bakoms frågor så att jag kan läsa.

Det är fem ganska aggressiva frågor om hur kommunen resonerat när de beviljat vårt bygglov och för mig låter det solklart att de planerar att överklaga. Speciellt den femte frågan: "Hur gör man för att överklaga, till vem o hur formulerar man detta korrekt?" Jag vet inte hur ni känner, men jag tycker det lutar ganska mycket åt ett håll.

Jag blir sjukt besviken och ledsen. Jag tyckte att mitt samtal med den äldre Brodern Bakom hade känts genuint och bra, men det här pekar ju i en helt annan riktning. Jag hör av mig till honom och berättar vad jag känner. Han svarar att de inte har några planer på att överklaga. Då mejlar jag hans brors frågor för att visa vad som fått mig att tro att de planerar en överklagan. Han svarar att nu när han läst sin brors frågor förstår han min reaktion och mina farhågor, men vidhåller att han tror på sin bror när han säger att han inte planerar att överklaga. Han säger att den aggressiva tonen beror på att de försökt få information från Inspektör Ingalunda men inte fått någon respons. Man kan väl säga att allt annat hade överraskat mig. No reply och autoreply.

Jag vet inte vad jag ska tro. Antingen vet inte den äldre Brodern Bakom vad den yngre gör, eller så är det en raffinerad variant av good cop – bad cop de håller på med. Det återstår att se.


PS. Om du vill läsa alla inlägg om "drömmen om ett fritidshus" så kan du klicka här >>.

25 juli 2015

Dagstur med miljöfokus.

Det blev en liten utflykt igår. Det är ju ändå semester. Den gick, så att säga, i någon form av miljötema. Vi åkte till Nordens Ark och tittade på djur, många av dem mer eller mindre hotade. I bilen på väg upp passade vi på att lyssna på ett tidigare program av sommar i P1 som vi missat. Det var Johan Rockström – professor i miljövetenskap, och Sveriges miljömäktigaste person två år i rad – som pratade om hur vi håller på att förstöra jordklotet. Väldigt skrämmande, men intressant lyssning. Så efter en och en halv timmas föreläsning om hur illa det ligger till med vår värld (men också vad vi kan göra tillsammans för att förändra), gick vi alltså in i parken och tittade på hotade djurarter. Hepp.

Jag måste säga att parken var en positiv överraskning. Kanske var mina förväntningar lite lågt ställda, för jag hade hört från flera håll att djuren är så svåra att se. Om det beror på att de är skygga eller att de har rejält tilltagna hägn vet jag inte, men det senare är ju i så fall bara positivt. Hur som helst så håller jag inte alls med. Jag tycker att vi såg alla djur väldigt bra, kanske med undantag för lodjuren och någon vildkatt som låg och tryckte väl skyddade någonstans. Så jag är jättenöjd. Och framför allt, killarna var väldigt nöjda.

Några fastnade i min kamera. Och som vanligt blir bilderna finare om ni klickar på dem.

Mindre panda [Ailurus fulgens]. Supersöta små klättrare.

Varg [Canis Lupus]. Här hör vargen en fyrhjuling på avstånd. Kan det vara käk på gång?

Härfågel [Upupa epops]

Fjälluggla [Bubo scanidacus] Som Harry Potters Hedvig (som måste vara en hane btw).
Amurleopard [Panthera pardus orientalis] En pampig rackare. Vi fick ögonkontakt ett kort ögonblick.

Amurtiger [Panthera tigris altaica] Tigern fick ungar i slutet av april. De låg och sov hos sin mamma i en stenkoja, men plötsligt satte sig en upp och tittade rakt på mig i ett par sekunder innan den la sig gott till rätta igen.

Manvarg [Chrysocyon brachyurus] Ser mer ut som en långbent räv än en varg om du frågar mig.

Lappuggla [Strix nebulosa]. En pampig pjäs med coolt latinnamn.

Utter [Lutra lutra].

Abbefamiljen [Abbus mater, Abbus abbus och Abbus frater]
Sisel [Spermophilus citellus]. Roliga små gynnare att titta på. Påminner lite om Piff och Puff.

22 juli 2015

Liseberg igår.

När Abbe var hos sin hjärtdoktor senast hade han bara en enda fråga.

Abbe: Är det okej för mitt hjärta att jag åker Helix?
Doktorn: Ja det är okej. Med det hjärtfelet som du har.
Abbe: !!

Viktiga saker.


(mobilbilder, ursäkta kvalitén)

15 juli 2015

Drömmen om ett fritidshus – Del 7. Den långa processen.

Det kändes bra att vi fått in vår ansökan till samhällsbyggnadskontoret före jul. Nu visste vi att vi skulle ha vårt bygglov klart innan sommaren. Den här gången finns inga avvikelser från detaljplanen och grannarna behöver därför inte höras överhuvudtaget. Lika bra det eftersom det verkat svårt att hitta någon kompromiss som funkar för alla. Dessutom säger plan- och bygglagen som antogs 2010 att "bygglovsärenden ska handläggas skyndsamt och beslut ska meddelas inom tio veckor från det att den fullständiga ansökningen inkommit till byggnadsnämnden". Då borde vi få besked i början av mars. Bra.

Men nej, just det. Jag har ju glömt presentera vår handläggare slash byggnadsinspektör. Vad ska vi kalla vederbörande tro? Ska vi säga Inspektör Ingalunda? Det gör vi. Andra alliterationer som hade kunnat funka är Inspektör Indolent, Icke, Inte, Inaktiv, Inkompetent med flera, men man vill ju inte vara taskig. Inspektör Ingalunda blir bra.

Om jag skulle berätta alla detaljer om hur många gånger jag försökt ligga på genom åren för att förhöra mig om ifall vår ansökan är komplett, om det är något de undrar eller om något kanske saknas, så skulle det bli ett väldigt långtråkigt och tjatigt inlägg. Man kan sammanfatta det med att jag för det mesta antingen inte fått något svar alls på mina mejl eller också ett autoreply som berättar att Inspektör Ingalunda är ledig, sjuk eller vabbar.

Någon gång emellanåt svarar Inspektör Ingalunda antingen per mejl eller telefon, men allt som oftast får jag liksom ändå inte svar på mina frågor. Okej. Jag är hård nu, men det här är det bestående intrycket av vår – vid det här laget – mångåriga relation. Naturligtvis finns det undantag som bekräftar regeln, men regeln är ändå "autoreply or no reply".

Tiden går och plötsligt har mars redan passerat. Efter mycket trålande på kommunens hemsida dyker äntligen vårt ärende upp i en kallelse till byggnadsnämnden (jag har vid det här laget lärt mig att det är enklare att få reda på det den vägen än att försöka få tag på Inspektör Ingalunda). Veckorna efter mötet mejlar jag och försöker ta reda på hur det gått, men, ja ni vet. Inspektör Ingalunda var sjuk och var därför inte med i mötet och drog vårt ärende men nämner något om en återremiss. Vad då, undrar jag? Vet inget mer eftersom jag var sjuk, svarar Ingalunda.

Nu börjar jag ledsna på hela skiten och tar istället direkt kontakt med byggnadsnämndens ordförande. Jag får då reda på att nämnden skickat tillbaka ärendet till samhällsbyggnadsenheten för att begära in ett utlåtande från en extern konsult angående den arkitektoniska kvalitén på vårt hus. Man undrar ju? Har detta någonsin gjorts tidigare? Det finns ingenting i den aktuella detaljplanen som säger något om utseende på byggnaderna.

Jag försöker få fler svar. Får autosvar eller inget svar.

Så småningom dimper ett mejl ner från chefen (som sedermera får sparken btw) på samhällsbyggnadskontoret med ett utlåtande från en extern konsult. Utlåtandet är positivt. De skriver att projektet ”utnyttjar de förutsättningarna som finns för byggrätten på ett bra sätt”. ”Även materialval och den föreslagna utformningen av fasader och tak passar in i husets miljö och har en tidsenlig karaktär." Bra så.

Den 12 maj får vi brev från kommunen att vårt bygglov beviljats. 20 veckor efter att vi lämnat in vår ansökan. Alltså dubbelt så lång tid som kommunens tidsfrist enligt lagen. Det är inte vettigt.

Men hey. Bygglov!

11 juli 2015

Funderingar.

I bilen på väg hem från hjärtebarslägret:

Abbe: Pappa, när storebror föddes, hade han också massa slangar och sånt då?
Jag: Näe det hade han inte, älskling. Han behövde inte det för han mådde ju bra. Han föddes precis som …
Abbe: Som en vanlig människa?
Storebror: Men lilla Abbe. Du ÄR ju en vanlig människa. *klappar sin lillebror på kinden*
Abbe: Ja, men jag har ju ett hjärtfel.
Storebor: Ja, det så klart. Men det gör ju ingenting.

Kärlek.

10 juli 2015

Sista dagen.

Jag är trött nu. Det har varit en fantastisk vecka på alla sätt och vis. Rolig, lärorik och omtumlande. Vi avslutade veckan med att lyssna på Carmen Ryberg och Lotta Leffler prata på förmiddagen om sin forskning kring kognitiv utveckling, uppmärksamhet och minne hos barn med medfödda hjärtfel. De pratade också en stund om syskon och frågor kring det.

Eftermiddagen ägnades åt utvärdering och samtal om hur veckan varit. Och sedan blev vi inbjudna till klubben för att titta på bildspel och en jättefin film om hur barnens vecka varit. Självklart med popcorn och läsk. (filmen hamnar så småningom på Hjärtebarnsförbundets YouTube-kanal, så då dyker den upp här). Jag tycker det verkar som att barnen har haft en grym vecka.

Jag avslutar rapporteringen med att citera Abbemammans rader från Facebook:
"Ett hotell i skogen, en sjö, ett hopptorn, en pool, åtta hjärtebarn, åtta historier, ett gäng föräldrar och syskon. Lägg till detta en rad viktiga föreläsare och ett team med ungdomar och lägerledare med och utan egna hjärtfel. Imorgon åker vi hem. Mullsjö och alla som var där får en egen liten specialplats i mitt hjärta."
Poolen. Jag kan inte ens räkna hur många timmar som barnen tillbringat där.
Poolen. Jag kan inte ens räkna hur många timmar som barnen tillbringat där.

Tack till fantastiska värdparet Mats och Louise!

Och till grymmaste ledarna/GUCH-ungdomarna Jonathan, Emma, Axel …

…och Veronica! Ni är bäst.


Och till Marianne! Och tack till Sven, som av någon märklig anledning inte verkar ha hamnat framför min kamera på hela veckan.

09 juli 2015

Arbetsfabrik och godisterapeut. Eller om det var tvärtom?

Det låter kanske inte så spännande på papperet. Men att lyssna på arbetsterapeut Helene Svahn på förmiddagen idag var både omtumlande, frustrerande, förlösande och väldigt intressant.

Helene pratade om vanliga problem hjärtebarn kan ha och vilken hjälp som finns att få inom områden som sömn, mat, motorik, fritid, förskola och skola. Det blev en riktig ögonöppnare för de flesta av oss.

Plötsligt inser jag att alla gånger jag bett Abbe sitta ordentligt vid matbordet, när han antingen hängt på ena armbågen eller suttit på knä på stolen, så har det handlat om att han behöver spara på sin energi. Det krävs mycket ansträngning att bara sitta rakt upp och ner. Det dåliga samvetet ger mig en käftsmäll så det sjunger i öronen. Från och med nu ska han få sitta som han vill.

Helene är entusiastisk och kunnig. Tipsen på åtgärder och hjälp som finns att få haglar över oss. Appar, hjälpmedel, checklistor och allt mellan himmel och jord för att undanröja och underlätta exekutiva svårigheter och få balans i vardagen.

Och än en gång slås jag av hur otroligt olika det här fungerar beroende på var man bor i landet. Trots att det inte ska skilja sig något enligt lagen. Det gör mig ledsen och förbannad att det är så. Att all denna hjälp finns för de som bor i rätt landsända, medan andra aldrig ens får höra talas om det.

Jag lämnar förmiddagens föreläsning med en klump i magen av frustration över orättvisan och dåligt fungerande system, men laddad för framtiden med en lista av saker som vi ska ta tag i för att göra Abbes vardag bättre.

På eftermiddagen hade vi ingen föreläsning utan tog med oss barnen och åkte till godisfabriken Ryfors Konfektyr och köpte godis i mängder. Det var ett lyckligt gäng ungar som kom ut därifrån. De hade haft lite snack om hjärtfel på förmiddagen, barnen och ledarna i klubben. Det förstod jag av Abbes alla frågor resten av dagen. För honom är den här veckan guld värd, det är jag säker på. Han träffar andra barn med lagade hjärtan och ärr på bröstet och inte minst hans nya förebilder i ungdomarna. Kan de, så kan ju han!

Kvällen avslutas med att jag ligger i sängen med papper och penna och försöker rita och förklara Abbes hjärtfel för honom. Det är inte helt enkelt, men jag är så glad att få chansen.


08 juli 2015

Första hjälpen och grill.

Idag har vi fokuserat på första hjälpen. Vi hade två föreläsare från Röda Korset här som har berättat och kört workshops med oss föräldrar. Otroligt nyttigt på alla sätt och vis.

Förmiddagen handlade om psykologisk första hjälpen. Björn Strand – som bland annat var med i Thailand 2004 och gav psykologisk första hjälpen till dem som drabbades av Tsunamin – lärde oss att  känna igen och hantera de psykologiska reaktioner som man kan mötas av när någon råkar ut för en svår händelse. Det var väldigt intressant. Och det känns som att även om vi bara snuddade vid ämnet under några timmar tror jag att vi åtminstone är lite bättre rustade och har lite bättre beredskap och handlingskraft i mötet med människor i kris nu, än vi var innan.

Efter lunch var det Agneta Bodin Strands tur att ta tag i våra kunskaper i Första hjälpen/HLR och då i synnerhet med inriktning på barn. De flesta av oss hade kommit i kontakt med HLR någon gång tidigare, men som jag ser det kan man nog inte gå en sån kurs för många gånger. Ju mer man övar desto mer redo är man den dagen något händer. Om jag fick önska så skulle alla människor ha gått utbildning i hjärt- och lungräddning. Det vore skönt att veta att om jag själv ramlar ihop någonstans så finns det folk runt om kring som vet hur de ska syresätta blodet och pumpa runt det i min kropp tills räddningstjänsten kommer och kan ta över.

Det är ganska tunga ämnen för oss allihop som vi håller på med på dagarna. Den psykologiska biten på förmiddagen idag rev av en del gamla känsloplåster och åtminstone jag satt många stunder med både tårar i ögonen och klumpar i halsen. Men blandat med det så blir det väldigt många skratt. Jag ser det som ett tecken på att vi alla förstår varandra och hittar många beröringspunkter som gör att det känns lätt att umgås.

Det var planerat för grillmiddag idag, och det såg i ärlighetens namn ganska dystert ut ett tag när regnet vräkte ner. Men skam den som ger sig, vi lyckades klämma in det mellan två skurar.



Killarna spelar Minecraft med Abbes nya idol Veronica.


Alice och Emma.



Liten pianokonsert.

07 juli 2015

Andra dagen.

Vi började dag två på hjärtebarnslägret med en utflykt. En mil ifrån hotellet låg Kyrkekvarn där man kunde rida islandshästar eller paddla kanot. Eftersom vår lilla familj är så fint ordnad så att ett barn rider och ett är väldigt allergisk mot hästar blev uppdelningen enkel. Och eftersom mamman också rider kändes det mest naturligt att hon hängde med Abbe till hästarna och jag stack ut i en kanadensare med storebror. Vi paddlade någon dryg timme i ån Tidan tillsammans med de andra som valt det istället för ridningen. En riktigt fin tur som bjöd på både ankungar, näckrosor och en snok som simmade förbi oss.

Efter lunch lyssnade vi på Peter Nordqvist som är generalsekreterare i Hjärtebarnsföbundet. Han började med att presentera sig själv lite snabbt och sa nästan i en bisats – lite skämtsamt – att han blivit hedersdoktor vid Göteborgs Universitet men inte riktigt förstod varför. Jag har inga som helst problem att förstå varför. Det finns nog ingen annan i det här landet (eller så värst många andra länder heller för den delen) som spridit kunskap om medfödda hjärtfel på olika arenor och skapat nätverk för berörda professioner inom sjukvård och omsorg, som Peter. Och jag har precis nyligen fått möjligheten att lära känna honom lite närmare genom mitt arbete i förbundets styrelse. Jag ser fram emot att utveckla den vänskapen.

Peter pratade – förutom om lite historia kring förbundet – i första hand om kontakten med skolan. Vad kan man förvänta sig? Vad kan man kräva? Hur skapar man en bra dialog och en förståelse för vilka behov av stöd, vila och hjälp våra hjärtebarn har? När det blir fel, hur gör man då? Och så vidare. Det blev en intressant och nyttig eftermiddag som jag tror väckte en del tankar inför framtiden hos de flesta.

Medan vi föräldrar lyssnar på föreläsare eller har workshops är barnen på "klubben". Där finns ett team av pedagoger och ledare som tar hand om dem och det finaste i kråksången är att de flesta av dem själva är unga vuxna med medfödda hjärtfel. Tjejer och killar som barnen ser upp till. Coola ungdomar med intressen som inte ligger så jättelångt ifrån barnens egna. De snackar Minecraft, YouTube, Harry Potter och skidåkning tillsammans, bara för att ta några exempel.

Idag vid middagen överhörde jag Abbe när han satt bredvid tre av ungdomarna och pratade om senaste uppdateringen av Minecraft. Så småningom gled samtalet över på deras ärr på bröstet. Abbe visade sitt och de tre ledarna visade sina. Abbe frågade hur många operationer de gjort och han berättade om sina. Plötsligt fanns han i ett sammanhang, en gemenskap, som bara han och de här ungdomarna kan dela. Och då snackar vi en tioåring och tre polare mellan 16 och 22 år.

Jag blev varm inombords när jag hörde dem.

Efter middagen fick vi föräldrar lyssna på de unga GUCHarna (Grown-Up with Congenital Heart disease) när de berättade sina upplevelser av att växa upp med medfött hjärtfel. Vi fick chansen att ställa frågor och på så vis få en liten föraning om vad som kanske kan vänta våra små hjärtebarn när de växer upp. De var fantastiska! Nu är det många dagar kvar av den här veckan, men jag skulle inte bli förvånad om detta blir den mest värdefulla stunden under hela vistelsen.

Det här gänget är inte bara Abbes idoler nu. De är mitt hopp om en ljus framtid.


06 juli 2015

Omtumlande.

Idag har vi lyssnat. Och talat. Medan barnen varit med fritidsledarna på klubben och härjat har alla föräldrar fått berätta sin historia. Om hur man fick beskedet om att barnet har hjärtfel, om hur operationer, undersökningar och kontakten med sjukvården varit, om hur det fungerat i familjen, om oro, om framtid och om allt mellan himmel och jord som man ville dela med varandra.

Det var omtumlande. Som att återuppleva alltihop en gång till. Man blev påmind om saker man på något märkligt sätt lyckats förtränga och gräva ner. Minnen man stoppat undan längst in i den där stökigaste garderoben letade sig fram igen.

Men det var samtidigt en fin dag. Den gav tillhörighet och eftertanke. Man fick chansen att inse att man inte är ensam om detta, att de andra i rummet förstod. Det var fint att känna att de varit med om samma saker, eller åtminstone nästan samma saker. På samma gång gav samtalen perspektiv. Det finns så otroligt många berättelser. Så lika, men också så olika. 

Hur känns det att först få veta att allt är okej och senare få ett helt annat besked? Hur är det att inte veta att ditt barn har ett allvarligt hjärtfel och få beskedet när barnet är större? Eller som vi, att få veta det de första dygnen och tvingas till operation nästan det första som händer i barnets liv? Vad är skillnaden på att det första barnet är hjärtsjukt, jämfört med det andra? Eller det enda?

Jag fick höra många berättelser idag. Fina, osannolika, chockerande, roliga, ledsamma och bekanta. Men allihopa intressanta. Jag hade gärna delat dem med er, men jag behåller dem för mig själv, av respekt för mina nyfunna vänner. 

Det är nyttigt det här. Men jobbigt.

05 juli 2015

Hjärtebad.

Avslutar den här varma sommardagen med ett dopp i Mullsjön. Kvällssolen målar vattenblänket gyllengult och killarna kastar sig från femman på hopptornet. Abbe tjoar YOLO så det ekar över sjön.

Vi är på läger. Och inte vilket scoutcamp som helst utan ett läger tillsammans med andra hjärtebarnsfamiljer på Mullsjö hotell i Småland. Det är hjärtebarnsförbundet som arrangerar och vi har tänkt att vi skulle försöka komma med på det under några år, men liksom aldrig riktigt kommit till skott. Lustigt nog fick vi iväg en ansökan i år och inte långt därefter blev jag en del av förbundets styrelse. Ett sammanträffande som ser ut som ett samband.

På dagarna ska vi föräldrar få lyssna på föreläsare och barnen ska göra massa kul tillsammans. Som omväxling kommer Abbe inte att vara den enda med ett stort ärr på bröstet, utan tvärtom. Nu är det vi andra som är annorlunda.

Drömmen om ett fritidshus – del 6. Helt utan avvikelser.

Så satt vi där igen, arkitekten och jag. Vi hade nu insett att det inte var någon framkomlig väg att förlita oss på att våra grannar skulle säga ja till våra planer.

Jag har alltid varit noga med att försöka se saker ur andras perspektiv. Jag tänker att det är lättare att diskutera om man förstår hur den man samtalar med tänker. Och jag tror att genom att försöka förstå hur motparten tänker så kan man både göra vettiga kompromisser på sin egen ståndpunkt och samtidigt blir det enklare att bemöta de argument den man diskuterar med för fram. Men det bygger förstås på att den man samtalar med tänker på samma sätt. Om motparten inte har något som helst intresse av att förstå min situation så dör liksom diskussionen.

Som nu.

Så där satt vi igen, vår arkitekt och jag. Vi måste göra ett försök att få till ett hus som följer detaljplanen till punkt och pricka, sa jag. Även om vi hela tiden sagt att det är omöjligt. Vi måste göra något som vi får lov att bygga utan att vi behöver fråga grannarna. Vi insåg båda att det inte skulle bli enkelt. Om man tar bort 4,5 meter från alla tomtgränser så blir det en liten trekant kvar på den bredaste delen av tomten. 55 kavadratmeter för att vara exakt. Och är man en familj på fyra personer så blir det lite tight att få plats på den ytan, i synnerhet när den är trekantig. Lösningen blir alltså att bygga på höjden, precis som jag sa till den yngre av Bröderna Bakom.

Det fanns bara ett problem. Detaljplanen tillåter bara hus med en våning. Vi lusläste plan- och bygglagen, pluggade regler och lärde oss allt om hur man beräknar byggnadshöjd och vad som avgör om en inredd vind ska räknas som en våning eller inte. Med all fakta i bagaget satte sig vår arkitekt vid skissbordet. Här gällde det att tänka utanför boxen (eller tänka innanför trekanten kanske man skulle säga) och trolla med ytorna. Vi skulle på 55 trekantiga kvadratmeter få in tre sovrum, badrum, kök och ett rum med så stora sällskapsytor som möjligt. Och någonstans måste ju en trappa in också, så att man kan ta sig upp på vinden.

Resultatet blev överraskande bra. Eftersom ytan är trekantig, blev huset som en tårtbit. Och för att utnyttja ytan på mest effektiva sätt och få ut så mycket volym som möjligt – med utgångspunkt från reglerna – fick taket en vinkel på 45 grader. Kombinationen av det 45-gradiga taket och den trekantiga formen gör att huset blir högre på den breda sidan och mycket lägre på den smala. Jag förstår att det är svårt att se detta i huvudet, men jag återkommer med skisser så småningom så förstår ni. Takets och husets form för liksom tankarna lite åt en uppochnervänd båt. En tillfällighet som nästan ser ut som en tanke, för ett hus i Göteborgs skärgård.

Jag tycker att det blir ett skitfräckt hus. Udda form, men riktigt coolt. Och det lustiga i hela den här historien är att husets form faktiskt helt beror på att grannarna inte är intresserade av några kompromisser. De har helt enkelt tvingat oss att rita ett hus som inte avviker mot detaljplanen på någon punkt. Då blir det trekantigt. Och högt. Tack för det, kära grannar. Det blev bra. Och den här gången kommer ni inte ens få frågan från kommunen om vad ni tycker. Skönt.

Ett par dagar före julafton (2014) postade jag vår fjärde bygglovsansökan.

25 juni 2015

Drömmen om ett fritidshus – del 5, lögnen.

Det visade sig att den här gången var det inte bara Fru Framför och Bröderna Bakom lämnat in sakägaryttranden som säger nej till vårt hus. Nej, nu dök helt plötslig en äldre kvinna upp som äger berget vid sidan av vår tomt. Vi snackar alltså om ett stort stycke mark som inte ens har någon byggrätt, dvs det är ingen tomt som man får bo på, utan marken klassas som parkområde (naturområde) och består i stort sett bara av granit. Dessutom snackar vi om en äldre dam som inte ens bor på ön, utan i en lägenhet i Göteborg.  Men se hon tillåter inte under några omständigheter att vi bygger närmare tomtgränsen än 4,5 meter. Och då snackar vi inte ens om gränsen mot hennes berg. Nej nej, det Gumman Granit säger nej till är alltså att vi bygger nära Bröderna Bakom.

Det stinker konspiration lång väg. Någon har kontaktat Gumman Granit och bett henne säga nej, helt enkelt. Jag har inga belägg för det, men det känns rätt uppenbart på något vis. Och jag tycker inte det är så svårt att gissa vem som tagit täten i detta korståg, vem som gått "Framför", så att säga.

Men det sjukaste trots allt är att Fru Framför och Bröderna Bakom säger nej nu. Jag har ju mejlat ritningar och justerat saker och ting efter deras önskemål. Och i synnerhet Bröderna Bakom. Efter alla timmar och pengar vi lagt på att rita ett nytt hus, helt anpassat efter deras önskemål om max höjd. Efter allt arbete med att hitta en avloppslösning som fungerar, med extrakostnader för sprängning och pumpsystem. Bara för deras skull. Jag blev så sjukt besviken och arg så jag ville bara lägga mig ner och gråta.

Jag samlade kraft, stålsatte mig och ringde upp den yngre av Bröderna Bakom och frågade vad det är som händer egentligen. Det var ett av de bisarraste samtal jag haft. Han börjar med att säga att brevet med vår ansökan kom som ett slag i ansiktet. Som en blixt från klar himmel. Jag undrar vad han menar och han svarar att vi kunde ha haft lite dialog. Jag tappar hakan fullkomligt. Är det något jag verkligen försökt att ha med båda mina obstinata grannar så är det dialog.

Jag påpekar att både han och hans bror fått ett långt mejl med de senaste ritningarna någon månad innan jag skickade in ansökan, just för att de skulle vara med på vad vi hade tänk oss. Han säger att jag skulle ha ringt, för han läser inte mejl. Jag påminner honom om att vi lever i 2000-talet och att alla läser mejl. Till och med min pappa som är över 80 år, läser mejl. Då berättar han någon ovidkommande historia om att i förrgår var första gången han skickade ett sms, eller något liknande.

Samtalet fortsätter och jag förklarar hur besviken jag blev att de valde att inte svara på mitt mejl och istället väntade till ansökan dök upp för att då säga nej. Han fortsätter att hävda att han inte läser mejl. Att jag skulle ha ringt istället. Jag kan inte låta bli att undra om det hade påverkat saken. Jag blir mer och mer irriterad under samtalet och så småningom börjar han referera till saker jag skrivit i mejlet. "Men vänta nu, du hade ju inte läst mejlet, sa du. Du har ju visst läst det. Du står ju här och ljuger!!"

Han kom med någon tafflig förklaring som bara gjorde mig mer förbannad. Under ett allt mer spänt samtal, med en tilltagande skärpa i tonen kommer det så småningom fram att de har planer på att bygga ett Attefallshus på sin tomt. De tror att om vårt hus ligger så nära deras tomt så kommer de inte att kunna bygga där, så därför har de ändrat sig och vill inte längre godkänna vårt projekt. Jag försöker förklara att det är inte så det funkar, men det spelar ingen roll, de har ändrat sig sedan vi kom överens. De har ångrat sig sedan vi gav vår arkitekt i uppgift att rita ett hus helt efter vår överenskommelse. De har lite nya idéer som de kanske funderar på. Och eftersom de kan säga nej, så gör de det.

Jag förklarar för honom att om vi inte kan bygga närmare dem än 4,5 meter så blir det väldigt lite yta kvar att bygga på. Då finns bara ett håll vi kan bygga åt, och det är uppåt. Förstår du vad det innebär? frågar jag. Då försvinner ju er utsikt trot allt. Han sa att han förstod. Och därmed var samtalet avslutat.

22 juni 2015

Drömmen om ett fritidshus – del 4.

Ju mer jag skriver om vår fritidshusdröm desto längre inser jag att den här historien är. Kanske borde det bli en helt egen blogg? En som övergår till att berätta om hur projektet framskrider, när vi väl kommit igång. Om vi nu någonsin gör det.

Efter mötet hemma i Bröderna Bakoms hus var det bara att börja om från början. Om vi skulle få med oss dem så gällde det att inte bygga för högt. Och eftersom Fru Framför inte överhuvudtaget var förhandlingsvillig angående avståndet till deras tomtgräns fanns bara en sak att göra – lägg huset närmare Bröderna Bakoms tomt och få med dem på tåget.

Jag inser nu – såhär en bit in i historien – att jag kanske behöver förklara vissa grundläggande begrepp. Jag själv är så inne i allt det här att det är lätt att ta för givet att ni är med på vad jag snackar om, men om man aldrig själv varit i närheten av att bygga hus kanske hälften av det jag skriver är helt obegripligt. Så om ni är experter på Plan- och Bygglagen får ni stå ut med att det blir en liten grundkurs här nu.

Så här funkar det. Om man inte befinner sig långt ut på landsbygden så finns oftast något som kallas detaljplan för alla områden. Det är en uppsättning regler som styr hur man får bygga för att det inte ska bli totalt kaos med byggandet. Om folk fick göra precis som de ville finns risk att det blir väldigt rörigt och lite vilda västern, om ni förstår vad jag menar. En detaljplan reglerar t ex så att vägar och andra allmänna saker räcker till för bebyggelsen. Planen kan också styra hur små tomter får lov att vara för att på så vis ge ett område en viss stil. Låt säga att man vill behålla en lantlig karaktär på ett område så kanske man inte tillåter för små tomter för att undvika en alltför stor förtätning.

Planen styr också hur husen ska se ut. Detaljplanen som gäller för det området som vår tomt ligger i säger att huset får ha en byggnadshöjd på 4,5 meter (hur man mäter byggnadshöjd kräver ett helt eget inlägg, vi får återkomma till det), att byggnaderna ska vara enplanshus (där finns också en del regler som jag återkommer till) och att huset inte får vara större än 200 kvm. Dessutom styr planen i det här fallet att det måste vara 4,5 meter till tomtgränsen, vilket har med brandskydd att göra. Just den biten är ju nästan komisk om man någon gång varit i Bohuslän och sett hur nära alla hus ligger varandra, men ändå. Så säger lagen.

Om man följer detaljplanen ska det egentligen inte vara några konstigheter med en bygglovsansökan. Då kan till och med en handläggare på kommunen bevilja bygglovet utan att byggnadsnämnden behöver titta på ärendet. Men om man på något vis gör avvikelser från detaljplanen blir det lite annorlunda. Då får alla grannar runt omkring din fastighet frågan om de har några synpunkter på att ditt projekt avviker från planen. Om alla säger ja till din ansökan brukar det kunna gå bra (men inte alltid som vi vet). Det är också på det viset att nämnden kan göra en bedömning att avvikelserna från planen är såpass små att de godkänner bygglovet trots att någon granne sagt nej. Men då kan grannen överklaga till nästa instans – Länsstyrelsen (även det har vi ju erfarenhet från här hemma)

Okej, det var en lite snabbkurs om detaljplaner och annat smått och gott.

Alltså. Efter mötet i Bröderna Bakoms hus satte jag mig med bilderna jag tagit från deras fönster. Med hjälp av plankorna vi skruvat upp på vår gamla stuga och vad den yngre brodern sagt till mig, kunde jag räkna ut vilken höjd vårt hus max fick ha för att Bröderna Bakom skulle säga ja.

Arkitekten och jag satte oss igen och tog nya tag. Han fick en maxhöjd att utgå ifrån och ritade uppifrån och nedåt, så att säga. Resultatet blev ett trekantigt hus, några kvadratmeter mindre än det förra som vi dessutom måste spränga ner lite i berget för att klara höjden. Det resulterade i att vi inte kunde få det fall som kommunen kräver på vårt avlopp, utan måste skaffa en anläggning där vi pumpar avloppet uppåt i stället. Både all extra sprängning och specialavloppet innebar ganska rejäla merkostnader, men i detta läget ville vi bara få till något som grannarna kände sig bekväma med. Man kan säga att hela projektet nu var mer ett resultat av vad grannarna gick med på än vad vi själva önskade oss.

Jag mejlade ritningar, skisser och långa brev med hur vi tänkt till grannarna och bad om kommentarer. Bröderna Bakom tyckte att det såg lovande ut, de hade lite frågor om höjderna men när vi förklarat verkade de nöjda. Fru Framför tyckte att vår uteplats hamnade för nära deras trädgård och hon hade synpunkter på några fönster åt deras håll.

Suck.

Efter varje ny kraftansamling, varje ny ritning och varje synpunkt från grannarna går luften ur oss. Kraften räcker inte riktigt till och man behöver samla på sig ny energi en stund. Vi gjorde det och tog en titt till på ritningarna. Arkitekten stuvade om lite grann så att vi vände vår uteplats mer bort från Fru Framför och upp mot Bröderna Bakom. Nu kände vi oss trygga med att vi verkligen tagit hänsyn till alla kommentarer från våra grannar. Vi hade lyssnat och kompromissat på alla plan.

Jag skickade ett nytt mejl till grannarna med de nya ritningarna. Tiden gick och ingen svarade. Hur skulle vi tolka det? Vi gissade att eftersom ändringarna egentligen inte var så stora sedan förra mejlet så var antagligen Fru Framför och Bröderna Bakom nöjda, så vi skickade in vår ansökan till kommunen. Det här var förra sommaren, fyra år efter att vi köpt vår tomt.

Jag tror nästan ni kan gissa resten. Just det. Grannarna sa nej.


Läs även del 1, del 2 och del 3.


16 juni 2015

Storebrors sista.

Då och då påminns man om hur tiden bara flyger fram. Skolavslutningar är typiskt sådana dagar.

Storebror har gått på den här skolan sedan han var knappt tre år gammal. Först förskolan och sedan vidare till förskoleklass och låg- och mellanstadiet. En liten, familjär montessoriskola som ligger inbäddad i naturen, idylliskt som vore den ett kapitel i en bok av Astrid Lindgren. Det har varit helt fantastiska år, men nu är de slut för storebrors del. I onsdags hade han sin sista skolavslutning på den här skolan, när han gick ut femte klass.

Och det är liksom då man inser hur tiden går. Storebror var två år när Abbe föddes och handlingen i den här bloggen startar. Nu är han tolv och hade tillsammans med sina klasskompisar gjort koreografin till en skitbra dans till Pitbull och Ke$has låt Timber, som hela klassen visade upp på avslutningen. Vad hände där? Hur gick han från en tultande tvååring till värsta coola dansaren?



Abbe däremot har två år kvar på skolan. Men han slutade trean nu och det känns också helt märkligt när man tänker på det. Var det inte alldeles nyss som jag satte mig vid datorn och började skriva om hans vingliga start i livet? Hur kunde han bli så stor helt plötsligt?

Han och några kamrater bjöd på traditionsenlig blockflöjtsmusik och hela klassen sjöng Hasse Anderssons "Guld och gröna skogar". Jovisst ser ni, det händer saker med skolavslutningsrepertoaren. Men den den innehöll också både Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer, såklart.



Efter musik- och dansupplevelser, avtackning av de elever som lämnar skolan och rektorns sommartal var det dags för det traditionsenliga tårtkalaset. Alla familjer tar med en tårta var och sedan gäller: klara, färdiga, ät!

15 juni 2015

Drömmen om ett fritidshus – del 3.

Det här hade vi inte räknat med. Jag var ganska säker på att om bara alla våra grannar skrivit på sakägaryttranden så skulle bygglovet gå igenom. Alla berörda var ju liksom okej med vårt förslag. Åtminstone på ytan. Det skulle senare visa sig att Fru Framför, trots att hon skrivit på mina papper hemma i sitt eget kök medan jag var med, samtidigt skrivit brev till kommunen med synpunkter på vår ansökan. Jag vet inte om det påverkade nämnden i sitt beslut, men ändå.

Nedslagna började vi fundera på nästa steg. Jag frågade en arkitekt jag känner om råd, kanske han hade någon idé om hur sånt här fungerade. Vi satt ju i en rävsax där Fru Framför under inga omständigheter tänkte gå med på att vi flyttade huset en endaste centimeter åt deras håll vilket gjorde att vi måste hamna så nära Bröderna Bakoms tomt. Jag förstår att det kan låta lite besynnerligt, men vi snackar alltså om att försöka få in en fyrkantig kloss i ett trekantigt hål. Det går inte. Jag provade när jag var knappt ett år gammal.

Min vän arkitekten sa att han trodde att kommunen gjort fel och att man kanske skulle dra i några trådar för att anmäla dem, men jag vet inte jag. Vi orkade inte bråka, det fick vi nog av när vi skulle bygga ut vårt hus här hemma, som ni kanske minns. "Men kan inte jag få titta på det då? Jag kanske kan rita ett nytt hus, som passar in" sa han. Varför inte?

Efter några möten och lite diskussioner om vad vi ville ha och vad som blev fel förra gången fick vi förslag på ett hus. Det följde den trekantiga formen som blev över på tomten om man höll sig 4,5 meter från tomtgränsen mot Fru Framför och samtidigt inte kom riktigt lika nära Bröderna Bakom som första förslaget. Men för att få till en någorlunda storlek på huset kom vi ändå in lite närmare Bröderna Bakom än 4,5 meter, så vi behövde grannarnas medgivande. Och eftersom byggnadsarean blev mycket mindre med ett trekantigt hus än ett rektangulärt ritade vi in en vind med ett sovloft. Tanken var att takvinklarna föll sig så att vi inte skulle ta så mycket utsikt från Bröderna Bakom.

Vi lämnade in vår ansökan till kommunen. Vi snackar nu september 2012. Eftersom det var en väldigt jobbig process att gå runt och försöka få tag på alla grannarna för påskrift förra gången så överlät vi det arbetet åt kommunen istället. Det tog inte många dagar förrän telefonen ringde. Det var den yngre Brodern Bakom. Han ringde för att berätta att de inte kunde skriva på vårt bygglov. De tyckte att vi tog deras utsikt. Here we go again.

Vi bestämde att vi skulle träffas på tomten och prata igenom vad vi kunde hitta på. Jag tog med skruvdragare, måttband och kamera och vi började skruva upp plankor på den gamla stugan för att markera höjden på det nya, tänkta huset. Sedan gick vi gemensamt upp till Bröderna Bakoms hus och tittade på resultatet över en kopp kaffe. Och jo visst, jag kunde se med egna ögon att en bit av deras utsikt skulle försvinna om vi byggde det här huset. Visserligen pratar vi bara om en sektor på kanske tio grader utav de hundrafemtio graders havsutsikt de har idag, men ändå; jag kan förstå att de hellre vill ha den kvar.

Slutsatsen var i alla fall, Bröderna Bakom säger nej. Och Fru Framför säger också nej såklart. Vi är tillbaka där vi började.

Läs gärna del 1 och del 2 också.

10 juni 2015

Drömmen om ett fritidshus – del 2.

Tomten var vår och drömmen om ett fritidshus vid havet ett steg närmare. Fritidshus förresten, låter det inte lite präktigt? Sommarhus? Men näe, vi vill ju kunna åka dit när som helst på året. Hus? Ja jo, visst, men det låter lite stort. Nåja. Jag fortsätter kalla det fritidshus så länge.

Tomten var vår och vi började fundera på vad för slags hus vi ville bygga på den. Ett problem var att formen på tomten är lite långsmal, något bredare i ena ändan men sedan avsmalnande som en tratt. Så det finns egentligen bara ett ställe på tomten där man kan få plats med ett hus på ett bra sätt och det är i den bredare änden av "tratten".

Vi hade hittat en hustillverkare som hette X-house, som gör moderna stockvirkeshus kan man säga. Egentligen har de rent utseendemässigt väldigt lite med stockvirkeshus att göra, designen är modern men byggtekniken för tankarna till hur man knuttimrade hus förr. Men istället för traditionella stockar används liggande massiva limträblock som staplas på varandra och skruvas ihop i hörnen.

Redan innan vi köpte tomten började jag prata med grannarna om våra planer, det kändes viktigt att ha en dialog med dem för att kunna få en så bra relation som möjligt både under processen och för framtida grannsämjas skull. De två huvudsakliga grannarna det här kommer att handla om är de två som gränsar till vår tomt. En framför oss, dvs mellan oss och havet, vi kan kalla dem "Familjen Framför" och en bakom oss som ligger lite högre upp rent höjdmässigt, men alltså bakom vår tomt i förhållande till havet. Där bodde en äldre dam, men eftersom hon var gammal och sjuk så förde vi samtal med hennes söner, dem kallar vi följaktligen "Bröderna Bakom" för att göra saker och ting enkelt. Jag avstår från att hänga ut någon med namn även om gudarna ska veta att jag gärna hade gjort det.

Om vi fortsätter att tänka framför som riktningen mot havet  och utsikten och bakom som andra hållet så kan man säga att till vänster om tomten finns bara bohusgranit, som också leder till havet om man går åt det hållet och till höger om tomten ligger vägen. På andra sidan vägen ligger ännu ett hus, ganska högt upp på berget. Nåja, nu vet ni ungefär hur det ser ut i alla fall.

Det visade sig snart att Familjen Framför (och kanske i synnerhet Fru Framför) absolut inte kunde tänka sig att vårt hus skulle få ligga närmare tomtgränsen åt deras håll än de lagstadgade 4,5 metrarna. Inte under några omständigheter. Det var hon stenhård med. Det var dåliga nyheter eftersom ytan som blir över på tomten om man tar bort 4,5 meter från alla håll inte räcker för att bygga det hus från X-house som vi hade tittat på. Trots att huset bara var 60 kvadratmeter stort.

Jag pratade med en av Bröderna Bakom och föreslog att vi skulle få lägga vårt hus nära deras tomtgräns mot att vi i gengäld byggde ett lågt hus, så att vi inte tog deras utsikt. Jag visade skisser på hur högt huset skulle behöva bli med inredd vind om vi skulle hålla oss 4,5 meter från alla tomgränser och hur lågt huset från X-house var, men att vi då behövde komma nära deras tomtgräns. Vi hade en bra dialog, ett givande och tagande (till skillnad från Fru Framförs dogmatiska förhandlingsteknik) och de kom överens med oss att de inte hade något emot att vårt hus hamnar nära deras tomt, men att de gärna ville behålla utsikten. Ett åsikt jag har väldigt lätt att förstå.

Jag gick runt hos alla tänkbara grannar utöver Familjen Framför och Bröderna Bakom och fick sakägaryttranden påskrivna. Alltihop skickades in till kommunen ihop med bygglovsansökan och drömmen om ett fritidshus hade tagit ett kliv framåt.

Efter ett par månader damp beslutet från byggnadsnämnden äntligen ner i brevlådan. De tyckte huset låg för nära Bröderna Bakoms tomt. Trots att alla grannar skrivit under.

Det blev ett nej.

07 juni 2015

Drömmen om ett fritidshus.

Okej. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men det här kommer att bli ett långt inlägg, kanske får jag till och med dela upp det i flera. Jag tänkte nämligen berätta historien om byggloven och drömmen om fritidshuset. Den är lång. Och vinglig.

Min fru är uppvuxen på en ö i Göteborgs norra skärgård som heter Björkö. Om man ska vara korrekt så heter ön Bohus-Björkö för att inte förväxlas med andra Björköar i landet, men folk här omkring hoppar över Bohus-biten, man vet vad man snackar om ändå. Varje gång vi är hemma hos killarnas mormor och morfar (som bor kvar på Björkö) börjar Abbemamman längta till havet. Jag har ju lurat ut henne att bo med mig i skogen, så det är fullt förståeligt. Och ärligt talat känner jag precis likadant. Det är något visst med Bohuslän, så jag längtar också till havet. Så är det bara.

För ett antal år sedan började tanken gro om att hitta ett litet fritidshus vid havet, gärna på Björkö såklart. Vi började tråla på Hemnet var och varannan dag och så småningom dök ett hus upp som vi gillade. Vi var där och tittade, bestämde oss, gick in i budgivning och vann den. Hurra, vi hade köpt ett fritidshus. Trodde vi. Men icke. Det visade sig att det var två bröder som sålde ett ärvt ställe. Den ena brodern ville behålla huset och köpa ut den andra, men för att få reda på marknadspriset la de ut det till försäljning och lät oss och tre andra familjer börja drömma, göra kalkyler och så småningom buda mot varandra. När vi väl vunnit budgivningen och de visste hur mycket huset skulle sålts för, drog tillbaka det från försäljning och så köpte ena brorsan ut den andra för halva det beloppet. Snopet.

Det andra huset vi var med och budade på var väl egentligen mer en tomt med ett fint, avskilt läge. Byggnaden som stod där var mer att betrakta som ett skjul än ett hus, men vi började drömma om att "renovera" det till ett litet mysigt sommarkrypin (dvs bygga helt nytt, vägg för vägg). Problemet var att huset var väldigt litet och man fick inte lov att bygga ut det pga av att det låg inom strandskyddsområde. Det fanns ingen väg, ingen el, inget vatten och inget avlopp så det gällde att vara vaksam på att priset inte stack iväg för mycket eftersom det skulle bli en del kostnader kring detta. Det gjorde det. Priset alltså. Vi hoppade av budgivningen när vi tyckte det blev för dyrt.

Det tredje objektet var egentligen också en tomt. Där stod ett hus, men det var i uselt skick och för litet för oss. Men tomten låg fint. Inte så avskilt som det förra, det här låg alldeles i närheten av Björkö hamn, ungefär hundra meter från vattnet, bilväg ända fram och kommunalt vatten och avlopp i området. Vi föll för läget, havsutsikten och närheten till klipporna med salta bad och tång. Men tomten var långsmal och inte så stor, så vi insåg tidigt att det skulle bli svårt att bygga en stor villa på den ytan, så den typen av spekulanter föll liksom bort. Vi vann budgivningen och köpte tomten. Det här var våren 2010. Nu behövdes bara ett bygglov. Bara.

Och det får nog bli nästa inlägg, så det här inte blir för långt.

04 juni 2015

Ryttaren

Det är för det mesta Abbemamman som hänger med Abbe till stallet. Dels för att mina arbetstider inte passar med ridningen och dels för att om det är någon i vår familj som har koll på hästar och allt som har med ridning att göra så är det hon.

Därför är det extra roligt att följa med de gångerna min fru har förhinder eller om jag råkar ha en ledig stund som sammanfaller med ridningen. Eftersom jag själv inte är så väldigt erfaren inom hästsport blir jag alltid så sjukt imponerad när jag ser den lille parveln manövrera det stora djuret. Idag var en sådan dag. Och idag var också fint väder för första gången på länge. Så jag hade tur. Tog med kameran och tänkte att jag kunde stå vid ridbanan och ta några bilder. Då visade det sig att skulle de rida ut i skogen idag. Ännu mer tur. Och sedan fick Abbe reda på att han hade klarat provet och fick köpa sitt första ryttarmärke. Vilken dag! Och jag fick vara med på den.

10 maj 2015

Ett fint uppdrag.

Jag har mycket att tacka den här bloggen för. Den har tagit med mig på äventyr jag aldrig hade kunnat föreställa mig då jag satte mig ner för drygt åtta år sedan och försökte reda ut vad som egentligen hade hänt sedan Abbe föddes, ett och ett halvt år tidigare. Då var den tänkt som något bara jag skulle läsa. Ingen annan. Något jag behövde göra för att sortera bland alla tankar.

Men så blev det inte. Sedan dess har bloggen gett mig nya vänner, den har vunnit fina priser och öppnat dörrar till nya erfarenheter. Det har blivit ett helt gäng tidningsartiklar och jag har både fått spela in podradio och suttit i morgonsoffan på TV4. Jag har fått chansen samla in pengar till forskning, fått folk att anmäla sig till organdonation och jag har till och med fått föreläsa för sjukhuspersonal om föräldraperspektivet i barnsjukvården.

Massor av saker jag är stolt över. Saker jag brinner för. Faktiskt saker jag har fått chansen att brinna för tack vare att Abbe kom till världen och bloggen med honom. Så när jag fick samtalet från valberedningen någon gång i februari blev jag både rörd, nervös och otroligt stolt. Det här kan nog vara det mest prestigefulla uppdrag jag någonsin tackat ja till. Ett arbete jag ser fram emot med stor ödmjukhet.

Nu sitter jag på Bromma flygplats och väntar på mitt flyg hem efter att tillsammans med Abbemamman ha tillbringat helgen på Hjärtebarnsförbundets kongress, med fantastiska föreläsningar om barnkardiologins och barnhjärtkirurgins historia. Och inte minst om Hjärtebarnsförbundets blott fyrtioåriga historia. Kvällen avslutades med galamiddag och firande av den nyblivna fyrtioåringen, med fler hyllningstal och telegram än på ett pampigt bröllop.

Och idag, under kongressförhandlingarna, valdes jag in i Hjärtebarnens förbundsstyrelse.

09 maj 2015

Mallorca.

Jag gillar att cykla, det vet ni redan. Helst håller jag till i skogen och susar fram med MTBn på någon liten stig med blåbärsris runt hjulen och grandoft i näsan. Den paradoxala mixen av spänning och avkoppling i samma andetag är som balsam för min själ. Men fartvinden och den där känslan av att hjulen rullar sådär magiskt lätt som man kan få på racercykeln i en klunga på en landsväg, är inte heller att förakta. Så egentligen är jag nog bara cykeltokig i största allmänhet.

Vi har många gånger pratat om hur kul det vore att åka någonstans och bara cykla en vecka, min kompis och jag. Ungefär som när man åker på skidresa, ni vet. Men så blir det aldrig av. Det finns inte tid, man har inte pengar, det glöms bort och tusen orsaker till varför en sån där grej bara blir något man snackar om men aldrig gör.

Men så för några veckor sedan ringde han. "Du vet den där cykelresan vi har snackat om? Det finns billiga restresor till Mallorca nu. Ska vi inte slå till?" Jag surfade in på några resesajter och tänkte "varför inte?". Vi kollade lite i våra kalendrar och hittade en vecka som funkade hyfsat för båda. Att hitta en som var helt ren för både honom och mig på kort varsel är helt utopiskt i ärlighetens namn, men med några kompromisser så blev detta det bästa just nu.

Så tidigt i onsdags morse kom jag hem från en resa jag sent ska glömma. Att cykla på Mallorca överträffade mina högt ställda förväntningar med råge. Jag hade liksom koll på att det var många cyklister som åkte dit så här års, det har jag läst i cykeltidningar och hört från vänner, men inte att det var såna horder. Och inte visste jag att allt var så anpassat och välordnat för oss medelåders människor i lycrakläder. Det fanns cykeluthyrare och cykelbutiker överallt och i varenda liten pytteby på landsbygden hade caféer och restauranger stora ställningar runt uteserveringarna där man kunde hänga sina cyklar.

Mallorcanerna har helt enkelt insett att cyklisterna förlänger deras säsong med tre månader. Innan skrålande engelska möhippor dräller in på Magaluf, innan nordiska barnfamiljer invaderar Alcudia och Palma Nova och innan hela Mallorca svämmar över av soltörstande charterturister i juli och augusti kommer cyklisterna. Först kommer eliten från hela världen i mars, proffsen. Sedan kommer alla cykelklubbar och kör träningsläger. Svenskar, norrmän, danskar, tyskar, engelsmän och gud vet allt. Och så alla glada amatörer som jag och min kompis.

Och cyklister fikar. Ska man cykla långt måste man fylla på depåerna då och då, så varenda litet hak på ön verkar ha gäster i färgglada tighta kläder. En köpstark målgrupp som lägger stora pengar på dyra cyklar. Det har man fattat på Mallorca och därför välkomnar man cyklisterna. Längs alla vägar finns skyltar om att man ska hålla avstånd till cyklister när man kör om och vägarna är i väldigt fint skick.

Vi som gillar att cykla är ju lite knäppa så vi drar oss helst till bergen för där finns backarna. De ger svettig mjölksyraträning uppför och svindlande serpentinrally nerför. Grymt! Till favoriterna från den här veckan hör serpentinvägarna till och från Sa Calobra, Port de Sóller och fyren på öns Nordöstra spets – Formentor. Och alla olivlundar vi cyklat förbi, vingårdarna och apelsinodlingarna. Doften av mandelblom, apelsinträd och tallskog. Att vi råkade få runt 30°C i månadsskiftet april/maj var nog mest tur. Eller otur beroende på hur man ser det. Det gick åt en del vätska så att säga.

Eftersom det blir lite otympligt med en stor systemkamera på ryggen när man cyklar racer fick mobilen fungera som kamera den här gången. Men här kommer några smakprov från mobilen.