Sista svaret ut.

Hur ska Ni fira midsommar?
Eftersom jag är så extremt seg med mina svar är det här lite överspelat. Men jag firade med att sitta i ett airkonditionerat rum i festivalpalatset i Cannes hela dagen och bedömde reklam. Min fru firade midsommar genom att gå upp fyra på morgonen för att flyga hem, bli försenad från Nice pga åska i München, missa anslutningen hem och komma hem vid sextiden istället för på förmiddagen. Och däremellan känna sig oerhört stressad över barnvakterna väntade hemma för att åka iväg på midsommarkalas.

Jag undrar på vilket sätt man märkte att Abbe ej kunde forma ljuden som han skulle, i vilken ålder ifrågasatte man det och varför?
Vi har egentligen vetat ända sedan han fick sin diagnos, bara några veckor gammal, att han sannolikt skulle ha problem med talet. Och det kom liksom aldrig några "ga-ga-ga" eller "da-da-da", utan bara "ma-ma-ma" när han började jollra. Men det är väl först i tvåårsåldern som man fick det bekräftat, när han skulle börja säga saker.

Hur kommer det sig att du valt att ha så mycket bilder, videoklipp etc på Abbe när du själv och resten av familjen nästan aldrig "syns" och du skriver inte heller era riktigt namn osv. Okej, jag vet ju att bloggen "handlar" om Abbe, men ändå- hur går tankarna kring att du har han på bilder och inte brorsan exempelvis?
Kolla svaret på sista frågan i det här inlägget.

Vad har de små söta killarna för intressen?
Intressen? Vad är det för något? Nej, ibland känns det som att dataspel och TV är det enda som storebror är intresserad av. Eller förresten, storebror är ganska intresserad av siffror och bokstäver faktiskt. Och Abbe gillar tåg. Men jag tror de fortfarande mest är intresserade av att leka med kompisar. Inga idrotter än i alla fall.

Har du någonsin funderat på att ge ut någon bok? Du skriver ju väldigt bra här på bloggen! :)
Tack. Kolla svaret på andra frågan i det här inlägget.

Vart bor ni?
I Lerum, två mil utanför Göteborg.

Sitter du i jurys för typ slogantävlingar? Läser man alla motiveringar tror du? Ibland kommer det ju in tusentals svar. Om du vet nåt i denna fråga utveckla det gärna.
Näe, det är inte den typen av jurys jag sitter i. Men jag skulle tro att man läser igenom alla svar man får.l Det skulle i alla fall jag gjort, annars hade det känts konstigt.

Hur hanterar du (och din fru men alla är olika) den oro - för vad det än må vara, talet, hjärtat, inlärningsvårigheter, infektioner etc., catch22 bjuder ju på så mycket - som du garanterat bär på och som troligen bubblar upp flera gånger om dagen?
Pheuw, det var en knepig fråga. Jag tror jag och min fru hanterar det på många sätt väldigt lika, och på andra sätt väldigt olika.

Oron kommer och går, skulle jag säga. Hjärtat oroar inte så mycket i vardagen, men desto mer när det drar ihop sig till ingrepp. Jag skrev om just det i förrgår. Tal och inlärningsproblem är mer diffust, men på många sätt jobbigare. Vad ska hända? Kommer Abbe att bli mobbad, kommer han att hänga med? Som du säger så bubblar det upp dagligen under vissa perioder. Men jag försöker att låta bli att ta ut elände i förskott. Det är inte alltid lätt, men jag har gett mig fan på att göra det. Det är så mycket att tänka på i vardagen som det är, utan att grotta ner sig mer i massa skit som eventuellt kan uppstå i framtiden. Istället försöker jag uppskatta alla underbara upplevelser som Abbe och hans bror ger mig här och nu.

Lätt att säga. Svårare att leva efter.

Bajskorv.

Å nu så vill jag bajsa att sommaren är bajs, och bajskorvar är fina och bajset är så grönt. Och bajskorvar är vackra och höet luktar bajs. Och solen är så bajsig och bajset är så vått. Och lilla fåglen bajsar i bajset bajs och bajs och därför vill jag sjunga att bajskorven är bajs.

(Förlåt. Jag var bara tvungen att prova. Jag känner en liten kille som tycker att bajs är det roligaste ordet i hela världen just nu.)

Andra bloggar om bajs, bajskorv, kiss- och bajsåldern, barn

Nitton dagar!

Sådär, nu funkar min telefon igen. Och bredbandet. Kan ni tänka er, det tog faktiskt bara nitton dagar och ungefär lika många telefonsamtal att få det fixat. Inte illa.

Men jag ska ge Telia ett plus i kanten ändå, trots den extremt saktfärdiga hanteringen. De har förstått hur man ska hantera sådana som mig och tillsatt en person på pressavdelningen för att bevaka sociala media. På så vis kan man följa med på vad som sägs om företaget och snabbt gå in och räta ut frågetecken, och det var precis vad som hände då jag skrev mitt lite ilskna inlägg för några dagar sedan.

Precis så som man vill att moderna företag ska interagera med sina kunder. Synd bara att de andra avdelningarna Telia inte funkar bättre, så att det ska behöva ta nitton dagar att få tillbaka sin telefoni efter ett åskväder.

I alla fall. När det väl var ton i luren och ADSL-instrumentet visade fullt utslag var de färdiga med sin bit. Nu återstod min. Nämligen att konstatera att modemet och mina bärbara telefoner var döda. Nya grejer köptes in, bara för att upptäcka att även den trådlösa routern brunnit. Så det blir en ny shoppingtur i morgon.

Jaja. Så är det att bo i skogen.

Andra bloggar om telia, telefoni, bredband, åska, blixtnedslag, modem, router, sociala media, kundvård

Om det värsta som kan hända.

Malin "fotbollsfrun" Wollin skriver en fin krönika om rädslan för att förlora sitt barn. Och ärligt talat, jag kan inte förställa mig någonting jävligare i hela världen, än just det.

Men samtidigt, jag kan inte gå runt och oroar mig hela tiden, det skulle jag inte orka. Så länge jag hjälper till att undanröja de uppenbara farorna med hjälp av flytvästar, säkerhetsbälten, hjälmar, förmanande och förklarande så känner jag mig någorlunda lugn.

Jag måste det.

För med jämna mellanrum kommer det där hotet riktigt nära. Då blir det på riktigt.

Jag glömmer den mellan varven, men då och då gör den sig påmind. Skräcken. Den första gången var redan något dygn efter att Abbe föddes, när han försvann ifrån oss i en ambulans. Skräcken sladdade in och parkerade på en förhyrd plats i min själ. Och där står den. För evigt på plats i mitt medvetande.

Vid varje ny hjärtoperation är det dags igen, gasen i botten och motorn rusar. Skräcken för att förlora Abbe står kvar där, på sin eviga p-ruta i mitt hjärta. Den har bara stått tyst och stilla ett tag. Ingen har rört den. Men så fort jag tvingas lämna min älskling livlös vid dörrarna till operationssalen varvar den förbannade rädslan upp till paniknivåer. Det är med ett nödrop att jag pallar.

Kanske är det därför jag inte är så orolig i vanliga fall? Kanske måste jag hålla skiten på en vettig nivå i vardagen? För att orka när det verkligen bränner till. För det vet jag ju att det kommer att göra igen.

Och igen.

Andra bloggar om rädsla, förlora ett barn, malin wollin, fotbollsfrun

Lite lika är de allt.

Andra bloggar om sommar, bröder, syskon, lika, olika

Allt är inte hat, Marcus.

Asså, jag gillar Marcus Birro. Det är inte alla som gör det, det är jag väl medveten om, men jag tycker om honom. Jag gillar att han vågar vara poet 2009. Man ska vara Idolstjärna, fotbollsproffs, pop star eller haft sex i någon dokusåpa för att vara het idag. Inte poet. Det är såå 1900-tal. Men Markus skriver fantastiskt bra poesi när han sätter den sidan till, och kan dessutom en massa om italiensk fotboll, om man nu är intresserad av det. Han sticker ut hakan och debatterar. Och dessutom ömmar jag lite extra för honom eftersom han haft en riktigt kämpig historia på vägen fram till att han för några månader sedan äntligen blev far till sin lilla Milo. Hans sätt att sätta ord på saknaden efter sina änglabarn har fått mig att gråta många gånger.

Men folk har varit elaka mot Marcus, det blir väl så när man står på barrikader antar jag. De har skrivit elaka saker om honom på hans blogg, småbröderna Schulman har drivit med honom på sitt numera nedlagda, misslyckande projekt, 1000 apor och jag vet inte allt han menar att han fått utså. Inte kul såklart.

Marcus svarar med att lägga ner sin blogg, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det börjar kännas lite som Thåströms avskedsturnéer en gång om året. Så långt är det väl okej.

Men nu börjar Marcus faktiskt bli lite tröttsam.

När han på Twitter mal på, drar alla över en kam och kallar oss "den stinkande bloggvärlden" och jämför bloggar (hans flickväns också antar jag) med magsjuka, tycker jag att han är ganska patetisk. Lite ynklig. Han får ta sig i kragen, skaka av sig de som hatar och se de som tycker om honom istället. Att påstå att nätet bara är hat blir utomordentligt fånigt. Här upplever jag faktiskt den raka motsatsen.

Häromdagen kom ett paket till Abbe. Det innehöll ett rör med Skittles, eller S-S-S som Abbe kallar dem eftersom det är massor av färgglada godisar med ett S på varje. Det var Freja med familj som hade skickat dem.

Vi känner inte varken Freja eller hennes föräldrar, inte mer än att jag läser deras blogg och de läser min (Freja har också hjärtfel och samma syndrom som Abbe). Jag antar att de sett när Abbe visar teckenalfabetet, och när han ska göra bokstaven S börjar prata om sina älskade S-S-S. Det räckte för att de skulle tänka på Abbe då de fick syn på Skittles när de åkte färjan till Danmark, och köpa med ett paket till honom.

Är inte det helt underbart?

Det är verkligen inte vad jag kallar för näthat. Tvärtom, kärlek. Abbe blev överlycklig och pratar varje dag om att han fått S-S-S från "Eya". Tusen miljoner tack till Freja och hennes mamma och pappa. Jag hoppas att vi får chansen att ses och tacka någon gång.



Andra bloggar om marcus birro, näthat, stänga ner bloggen, kärlek, freja bloom, skittles

Så här första vardagen på semestern.

Förkylningen var intensiv men kort. Okej, jag hostar och snorar fortfarande men mår riktigt bra ändå. Jag måste ha badat bort den i det västkustska saltvattnet, eller om det kan ha varit nubbarna jag drack till den den smörstekta makrillen i dill- och gräddsås. Vad vet jag?

Jag tror jag firar semestern med att bjuda på en favorit i repris, några sommarvisor från Abbe. Varsågoda:



Andra bloggar om idas sommarvisa, pippis sommarvisa, barn, sång, semester, sommar

Fågel på fyra ben.

Det är något visst med hus där det finns en förbindelse mellan rummen som gör att man kan gå in i ena änden av rummet, ut genom andra, runda några hörn och komma tillbaka in genom samma dörr där man först klev in. Barn älskar det där. Man kan springa runt, runt, runt.

Mormor har ett sådant hus och killarna sprang och sprang i morse, åt var sitt håll, precis som Emil och Ida gjorde när de petade varandra i magen och sa "sicken blåst". Men istället sa storebror något annat. Något jag inte riktigt kunde höra eller förstod först. Men efter sjuttiofjärde gången hörde jag att han sa "Fååågel på fyra ben".

Jag frågade honom när de lekt färdigt vad det var för ett knasigt uttryck.

– Äh. Det var en kille på "Halv åtta hos mig" som gjorde en maträtt som hette så. Jag tyckte det lät festligt, så jag ville säga det till Abbe.

Aah. Men då så.

Hur träffade du din fru?

Jag fortsätter med frågorna. Idag blir det bara svar på en av dem, nämligen den som står i rubriken till detta inlägget.

Hur träffade jag min fru?

Det var kristi himmelsfärdshelgen år 2000 och jag hade seglat till Skagen med ett gäng killkompisar. Skagen är sedan många år en by helt belägrad av partysugna svenskar och norrmän, just den helgen. Det är tradition bland mina vänner, och det var det också i min frus tjejkompisgäng.

Jag stod på ett bord inne i baren på Skagen Fiskerestaurant med en tamburin i handen och sjöng. Min polare stod på bordet bredvid och spelade gitarr, alla på hela stället skrålade med och stämningen var riktigt mäktig. Personalen hade inget emot att vi höll igång utan bjöd på öl och applåderade. I folkvimlet var ett gäng tjejer som jag kände igen lite eftersom jag träffat vissa av dem tidigare, hemma i Göteborg.

Det blev dags för ställets inhyrda trubadur att spela så vi fick ta paus och stämningen på stället dog ironiskt nog helt när den stackarn satte sig på sin pall vid mikrofonstativet. Vi la ifrån oss instrumenten och satte oss och tog en öl. Jag klämde mig ner bredvid tjejen som så småningom skulle bli mamma till Abbe och storebror och sa, "hej, är det okej om jag flirtar med dig lite?"

Och på den vägen är det.

I december -02 var Abbes mamma gravid med storebror. Han skulle komma i slutet av januari och det hade varit en lång och jobbig tid med illamående i princip varje dag sedan dag ett. För att tiden skulle gå lite fortare mot slutet (sa jag) så gjorde jag en sådan där adventskalender med små paket till henne. En sådan som folk gör till sina barn.

Varje dag fick hon öppna ett litet paket som innehöll någon liten fånig sak. En hårsnodd, några badoljekulor, några bitar mörk choklad och så vidare. Små saker som inte var så märkvärdiga. Men ändå.

På julafton var det dags att öppna sista paketet. Jag var ganska nervös och jag minns att jag hängde kvar lite extra länge i badrummet för att hon skulle hinna öppna det i lugn och ro. Så hörde jag henne ropa högt från sovrummet "NÄMEN! Vad tror du att du håller på med egentligen?!!" Mitt hjärta stannade nästan, Vad menade hon? Var det inte bra kanske? Jag stammade fram "Vadå ... eh ... jag bara ... vad säger du då? ... är det ett ja eller?" "Jamen herregud, det är väl klart jag säger ja! Jag var inte beredd bara. JA! Jag säger ja!"

I paket nummer tjugofyra låg två ringar i titan med våra namn och datum graverade. Ibland får man helt enkelt chansa lite.

Andra bloggar om kärlek, förlovning, frieri, skagen, julkalender

Traditioner.

Av någon anledning så blir jag alltid sjuk när jag ska vara ledig. Jag vet inte hur många resor jag åkt på med väskan full av hostmedicin och Alvedon, eller hur många gånger jag har legat nerbäddad i feber de första dagarna på ledigheten.

När jag igår lämnade kontoret för sista gången på fem veckor och åkte ut till familjen som bott hos svärföräldrarna på skärgårdsön, längtade jag efter att sätt mig på balkongen med ett kallt glas rosé. För att liksom fira att jag har fem härliga veckor framför mig tillsammans med killarna och min fru. Men mycket mer firande än så blev det inte. Jag somnade småfebrig i en soffa med hosta, ont i halsen, huvudvärk och varenda hålrum i skallen igenmurat av snor.

En fin tradition. Nu är det äntligen semester.

Andra bloggar om semester, förkyld, snuva, feber, typiskt, traditioner

Pappa Abbe.

Det är mycket mamma, pappa, barn-lekar nu. Abbe är pappa och har två barn, två bebisar, som heter Tåget Thomas och Tåget Thomas.

Andra bloggar om mamma pappa barn, lekar, tåget thomas

When the living is easy.

Det är en liten bit att gå ner till stranden från mormors hus. Badgrejer, krabbfiskeprylar, hink, matsäck och massor av annat ska med, så "morfar" brukar ta skottkärran. Abbe får åka med och han älskar det.

Men sjön suger. På vägen hem igår, på den skumpigaste av stigar, mitt ibland handukar, plastpåsar och bråte, somnade en liten slagen hjälte.

Jag blir lite avundsjuk faktiskt.

Andra bloggar om barn, sommar, skottkärra, krabbfiske, bad

Jag svarar vidare.

Lite lustigt. Jag tänkte att när jag åker till Cannes kanske det blir svårt att skriva om det som händer hemma, så varför inte köra en frågestund. Men så hade jag bannemig nästan ingen tid till att blogga, så nu sitter jag här hemma och svarar i stället. :-)

Vad är Abbe respektive storebrors favoriträtt?
Abbe är väldigt nyfiken på det mesta i matväg, men tappar intresset fort. Han gillar tomatsoppa med pasta i, men fick han välja skulle han nog äta oliver och doppa vitt bröd i balsamvinäger och olivolja jämt. Jag tror han är en reinkarnerad italienare.

Storebror däremot är kräsen som få. Antagligen ganska typisk sexåring. Överst på hans topplista står nog tacos, tätt följt av pizza. Listan rymmer kanske ett tiotal rätter till, men sedan är det tomt. Och grönsaker är livsfarliga (med undantag för gurka).

Jag undrar varför inte du skriver en bok? Kan man skriva på ett sådant intressant och målande sätt som du kan borde man utnyttja det. :)
Först och främst, tack! Det var en fin komplimang. Att skriva en bok låter så väldigt stort på något vis. Det har aldrig slagit mig att jag skulle kunna göra det innan jag startade bloggen. Men sedan dess har några sagt att jag borde (Mymlan var den första och jag blev otroligt stolt), så kanske det. Eller. Nej, förresten. Hjälp.

Om du fick beskriva Abbe, storebror, dig själv och din fru med tre ord vardera. vilka ord skulle du välja då?
Hmm, svårt. Men okej.
Abbe – charmig, tapper, viljestark.
Storebror – smart, envis, rolig.
Mamman – omtänksam, intelligent, gourmetkock.
Jag – tålmodig, positiv, tidsoptimist.

Vad har du pluggat eller gjort för att få jobba med det du jobbar med idag? Vad gick du på gymnasiet?
Jag gick tekniskt gymnasium, fyraårig linje var det på den tiden. Men jag hoppade av i trean. Sedan har jag pluggat på Berghs School of Communication i två år och på Kent Institute of Art and Design i England i två år. Och så har jag jobbat i många år, ända nerifrån botten.

Vad heter storebror egentligen? det kanske du inte vill svara på, men fråga kan man ju alltid göra! :)
Ja, fråga kan man ju göra. ;-)

Detta är absolut ingen kritik, är nyfiken kring hur du resonerar: Varför är du själv "anonym" (inte med på bild) i bloggen medan du lägger ut (fina) bilder och filmer på dina barn?
Det är en bra fråga. Nu är jag ju inte riktigt lika anonym längre som jag var från början. Men ursprungligen var det faktiskt av hänsyn till familjen. Det kanske låter konstigt eftersom jag lägger ut bilder av barnen, men jag tänkte att de inte är så lätta att spåra om bara de är på bild. Jag syns ju i fler sammanhang och då blir pusslet lättare att lägga. Men som sagt, jag är ju mindre anonym nu än tidigare, men det har liksom blivit en vana så jag fortsätter som tidigare.

Svalka.

Men för helvete, Telia!

Nu är det tio dagar sedan blixten slog ner uppe i våra trakter, och vi har fortfarande inte fått varken telefon eller bredband tillbaka. Nu får de bannemig agera snart. Okej jag fattar att det inte är Telias ledningar utan något jäkla dotterbolag som heter Skanova som sköter det. Men det är till Telia jag betalar mina räkningar och det är hos Telia jag felanmäler. De får helt enkelt se till att skiten funkar nu.

Andra bloggar om telefoni, bredband, åsknedslag, telia, skanova

Svar på tal.

Abbe leker med sin jämnåriga tjejkompis som bor några hus bort från oss. Hon har varit på kalas och min fru försöker småprata lite med henne.

– Vems kalas var du på idag, tjejen?
– Va?
– Vem var det som fyllde år?
– Pizza.
– Oj då. Hör du så dåligt, vännen? Gör du alltid det?
– Ja. Det är för att min mamma och pappa tjatar hål i huvudet på mig.

Andra bloggar om barn, humor, hål i huvudet, tjata

Intresseklubben liksom.

Det här med bajseriet funkar ju inget vidare för Abbe. Han måste äta medicin varje dag för att det överhuvudtaget ska hända något, annars blir han hård i magen och förstoppad. Så har det egentligen varit ända sedan han föddes och så är det fortfarande. I och med detta är bajsning något som är väldigt jobbigt för Abbe och han därför inte fått någon koll på när det är dags, alltså är det blöja som gäller. Trots att han "är torr" sedan ett bra tag.

Men nu. Två dagar i rad har han bajsat på pottan istället för i blöjan. Jag ropar då rakt inte hej, för vi är långt ifrån över bäcken. Men det är ett fint personbästa för Abbemannen.

Ni har väl antecknat?

Andra bloggar om bajs, movicol, förstoppning, intresseklubben antecknar

Dagens tecken – Varm.

Ojoj. Nu var det länge sedan jag la upp något tecken. Kanske för att jag lärt mig Abbes språk, kanske för att det vankas operation i höst. Men det är ju jättedumt. Tänk om inte operationen blir bra? Och förresten så är det ju kul att kunna ett språk till. Nä. Skärpning Abbepappan.

Det första ord jag kom att tänka på var: varm. Märkligt.

Andra bloggar om TAKK, teckenspråk, varm

Ska vi bygga en röv?

Vi var vid en sjö och badade igår. Abbe och jag grävde i sanden, byggde slott och små sjöar. Men framförallt kanaler i sanden där vattnet skulle rinna. Abbe älskar det och hojtade konstant, så att det ekade över hela stranden.

– Aahp-a, vi myngey en ANAAAAAL!!!!

Andra bloggar om talfel, kanal, anal, bada, sandslott

Vid läggdags.

– Ahp-a, e ne lööna imoyon?
– Ja det lördag imorgon (jag var säker på att det skulle bli det vanliga snacket om lördagsgodis).
– Åå a nu aaya emma. [Då ska du vara hemma]
– Ja, det ska jag.
– Å ya mee.
– Mm.
– Å oyemohhsan me (ja han kallade faktiskt sin bror för storebrorsan).
– Ja, han med.
– Å mamma.
– Precis.
– Ya yilla lööna!
– Gillar du lördag?
– Ya. I eela väänen! [Ja. I hela världen]

King of pop.

Ingen har missat nyheten om Michael Jacksons död. Allt är redan sagt. Alla hyllningar, alla dissningar. Någonstans känns det väl som att Michaels storhetstid som artist var slut, trots femtio inbokade Londonkonserter i sommar. Men de musikaliska höjdpunkterna i hans karriär är många och eviga.

Dagen till ära bjuder jag här en repris på ett inlägg jag skrev på hans femtioårsdag för ett knappt år sedan. Håll till godo.

Michael Jackson var stjärna redan som femåring då han började sjunga i Jackson 5, med hits som "I want you back", "ABC" och så vidare. Men allt det där vet du säkert redan.

1976 lämnade bandet Motown och blev "The Jacksons" på skivbolaget Epic. När Motown fyllde 25 år 1983, skulle man ha en stor TV-sänd jubileumsgala. Michael Jackson ville först inte vara med, men efter mycket tjat övertalade Motowns skivbolagsdirektör Barry Gordy honom att återförenas med sina bröder och spela på galan. Michael sa ja på ett villkor: att han fick köra en av sina nya sololåtar.

Alla var där, Temptations, Supremes, Stevie Wonder, Marvin Gaye, ja hela Motown-stallet. Jackson 5 kör sin show, ett medley med deras hits, och sedan blir Michael Jackson ensam kvar på scenen för att köra en av sina egna, nya låtar.

The rest is history, om man säger så. Det numera klassiska beatet till Billie Jean rullar igång, hatten och den vita handsken är på, och Michael knäcker. Det här är första gången han visar upp sin moonwalk; ett move han visserligen lånat från hip hop-kidsen i ghettot, men som blivit så synonymt med honom och hans underbara dansstil.

Ca 40 miljoner amerikaner sitter bänkade framför TV:n, och en av vår tids största megastjärnor är ett faktum. Dagen efter ringer Fred Astaire upp och frågar "Hur sjutton gjorde du det där?"

Fett.

Och trots att det på senare år mest varit bisarra saker som plastikkirurgi, pedofilanklagelser, syrgastält, apor och skenäktenskap, så kan jag inte låta bli att få rejält med gåshud när jag ser det här klippet från hans legendariska framträdande.





Andra bloggar om michael jackson, motown, moonwalk, wacko jacko, the king of pop

Tvåhundratjugosju.

Jag sitter på flygplatsen i Bryssel och väntar på min flight hem. Nu är det lite över en vecka sedan jag såg Abbe och storebror. Det är nio och en halv dagar sedan jag gav dem några extra långa hejdåkramar när jag lämnade dem på dagis på morgonen. Tvåhundratjugosju timmar sedan för att vara exakt.

Om allt går som det ska kan jag om tre timmar smyga in i deras rum där de ligger och sover. Jag kan snusa på dem och pussa deras små pannor och kinder. Det finns ingenting i hela världen jag hellre vill just nu.

Mitt juryäventyr i Cannes har inte varit någonting annat än en fantastisk upplevelse som jag har med mig hela livet. Men.

Tvåhundratjugosju timmar är alldeles för länge.

Fler svar.

Ligger på mitt hotellrum och längtar efter killarna så jag dör. Det är sista kvällen här i Cannes och jag ska snart gå ner i baren och skåla med alla glada svenskar som vunnit priser i Cyberkategorin ikväll. Medan jag väntar på att de dyker upp ska jag försöka svara på några fler frågor.

Hur mår Abbe idag? Fysiskt, alltså. Det var ju väldigt dramatiskt när han föddes men nu verkar han ju må prima?
Han är mycket piggare nu än han var innan den senaste operationen för ett och ett halvt år sedan. Som de flesta barn. Men jag tycker att han har börjat bli lite tröttare igen nu den senaste tiden. Det är väl därför de kanske vill göra en hjärtkateterisering på honom till hösten.

Jag undrar om du har några bra karriärstips? Jag är i början av min karriär och har svårt att hitta balansen mellan privatliv och jobb. Jag blir väldigt stressad och får mycket prestationsångest. Har du tacklat dessa känslor och hur kom du förbi dem?
Å herregud vilken svår fråga. Prestationsångest är lätt att få, men tricket är väl att vända det till något positivt. Den kommer ju av att man vill lyckas och är rädd att misslyckas. Det är egentligen en bra drivkraft om man inte låter den ta över helt. Om man hatar att misslyckas lika mycket som man gillar att lyckas kan man komma långt. Stress å andra sidan är ju väldigt individuellt. Jag blir inte stressad av att ha mycket att göra, men däremot av att inte ha kontroll. Så klassiska knep som att göra listor att bocka av när det blir för mycket är alltid bra. Då tar man tillbaks kontrollen.

Vad har du för tankar om Abbes skolgång? Jag hoppas såklart att hans tal blir tydligare, om inte, kan han fortfarande gå i vanlig skola?
Jag hoppas mycket på gomoperationen han ska göra i höst, för talets skull. Abbes går ju i en Montessori-förskola med skola upp till sjätte klass. Tanken är att han ska fortsätta där.

Har du blivit igenkänd på stan sedan du medverkade i tv?
Nej. Inte någon som kommit fram och sagt något i alla fall.

Vad jobbar din fru med?
Hon jobbar på affärsresebyrå.

Hur har du byggt upp din blogg som den ser ut nu, med alla spalter osv?
Det började med ett vanligt Blogger-template som heter Minima, sedan har jag byggt om den bit för bit genom att ändra i koden. Men jag kan ingenting om kodning så jag har Googlat och provat mig fram.

Är Abbe såpass frisk kille att ni klarar er själva eller kommer ni i framtiden behöva assistenter för att han ska få den hjälp och det stöd han behöver? Har han någon slags "anpassning" kring sig om dagarna?
Jag önskar att jag kunde svara på din första fråga. Men som det känns nu tror jag han kommer klara sig utan. Den enda anpassning han har kring sig nu är att några på förskolan lär sig tecken och att de är väldigt flexibla när det gäller hans övergång från lilla till stora avdelningen t ex.

Jag undrar om det går att se kattis c/o-programmet där ni medverkar på nätet någonstans, för jag missade det på tv och har inte tv4:s betaltjänst anytime.
Javisst, inslaget finns här.

Undrar varför du inte svarar på frågor som dyker upp bland kommentarerna i bloggen. Kul med en sån fråga på en frågestund. ;) Är du på andra bloggar/hemsidor? Brukar du kommentera hos andra? Sen vill vi se bild av dig och din fru med ju!
På den första frågan svarar jag läs det här så får du kanske ett någorlunda svar. Andra frågan: Visst läser jag en massa andra bloggar och visst kommenterar jag där. Och på den tredje frågan säger jag, du får titta på inslaget från Kattis & Co. :-)

Längtar.

Det är så typiskt. Jag har aldrig varit borta från killarna så här länge någon gång tidigare, så jag hade verkligen förberett mig för att kunna få se dem och prata med dem varje dag. På Mac finns en liten programvara som heter iChat som fungerar precis som Skype så att man kan ha videochat över nätet. Jag registrerade en användare åt killarna och en åt mig och lärde storebror hur man gör. Vi testade hemma och allt funkade utmärkt.

I helgen slog blixten ner nära oss (i Sverige alltså) och slog ut telefonledningarna och bredbandet. Ajöss till den fina idén. Ingen videochatt med Abbe och hans bror.

Istället har vi fått prata via mobilen som fortfarande funkar där hemma. Förut när jag ringde var de nere vid sjön och badade, Det lät så mysigt. Jag pratade lite med storebror först och blev aldeles varm i hela magen av att höra honom berätta om hur kul det var att bada och hur det gått hos tandläkaren idag.

Sedan var det Abbes tur.
– Ya ähssga ney åå y-ee.
– Ååh vad du är go Abbe. Jag älskar dig så mycket också.
– Näy aa uu omma em?

Det blev för mycket. Jag började nästan gråta där på Croisetten.
Inte så tufft.

Andra bloggar om längtan, barn, åska, blixten, bredband, telefoni

Stolt, trött, lycklig och dålig på att uppdatera.

Jag är kvar i Cannes. Och jag var igår med om någonting alldeles fantastiskt som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva. Min reklambyrå placerade sig i sammanräkningen på tredje plats tolalt i världen i Lions Direct. I världen!! Jag fattar det knappt själv men kolla in det här så får du uppleva det jag gjorde i går.

Jag är stolt som en tupp när jag läser artiklar som den här, den här eller den här. Och Ulrika har också skrivit om det.

Och vet ni. Jag har inte glömt era frågor, det kommer fler svar snart. Jag håller bara på att försöka smällta allt jag är med om här nere.

Andra bloggar om cannes lions, direct agency of the year, goss, bronslejon

Svar på era frågor – del ett.

Först och främst. Jag är inget vidare på att uppdatera just nu. Juryarbetet här i Cannes håller på hela dagarna och jag är helt slut när jag kommer till hotellet på kvällen. Men här kommer i alla fall några svar på era frågor. Fler kommer i morgon.

Du behöver inte svara, jag undrar bara om du och din fru tänkt skaffa fler barn? Jag tror Abbe skulle vara världens bästa storebror, ja, förutom storebror då ;)
Näe, det har vi inte. Ibland längtar man såklart efter en liten bebis, speciellt när man får snusa på vännernas småttingar. Jag är säker på att du har rätt i att Abbe skulle trivas som storebror. Men efter som Abbe kräver mer av mig och hans mamma än andra barn gör normalt så vore det inte rättvist mot honom. Och i synnerhet inte mot hans storebror som skulle få slåss om uppmärksamheten med en brorsa med "special needs" och en nyfödd bebis.

Kan inte du lägga in lite fler videoklipp med Abbe och Storebror? Och kanske dagens outfit ibland?
Fler videoklipp blir det helt säkert. Det vågar jag lova. Men dagens outfit? Glöm det.

Jag undrar om du kan lägga in någon bild på hela familjen?:) Man är så nyfiken vem det är som bloggar!
Njae, jag tror inte det. Men kolla på det här klippet från Kattis & Co så ser du oss. :-)

Du och din fru verkar väldigt lyckliga. Hur månar nu om er själva och ert äktenskap i stormiga tider?
Oj, det var en svår fråga. Vi är nog som de allra flesta par. Ibland är det jobbigt, ibland leker livet. Jag tror kanske att vi blivit starkare tilsammans utav allt vi gått igenom med Abbe och är ganska rädd aom det vi har. Det handlar nog mest om att hitta en balans mellan att göra saker tillsammans, men ändå få plats med egentid. Men det är en bra sak du tar upp. Något för alla familjer att tänka på. Hur gör man för att fortsätta vara man och hustru, och inte uppslukas av att vara mamma och pappa?

Glad midsommar.

Jag ska se om jag kan få tyskar, engelsmän, amerikaner, japaner, indier, portugiser och brazilianare att dansa små grodorna med mig. Vad tror ni?

Svar på era frågor kommer.

Fråga på bara.

Äh vad säger ni? Ska vi ta och köra en sådan där frågestund som är så populärt hos de stora bloggarna? Ni frågar saker ni undrar. Jag svarar.

Men jag tar mig friheten att säga pass om det är frågor jag inte vill svara på. Okej?

Något ovanligt hände idag.

Min fru är med mig här i Cannes. Åtminstone de tre första dagarna, sedan åker hon hem och jag stannar en vecka till och jobbar. Längre än så ville vi inte lämna bort killarna och dessutom är midsommar inte den dag då barnvakterna står i kö precis.

Idag var vi med om något extraordinärt. Vi fick uppleva något väldigt spännande som vi inte gjort på flera år.Vi satt tillsammans och pratade med varandra i över två timmar bara min fru och jag, utan att bli avbrutna en enda gång. Märklig känsla.

Rivieran nästa.

Kommer ni ihåg det här inlägget? Knappast. Men nu ska jag berätta vad det var jag firade med det där glaset vin, Manchegon och Crema di Balsamico.

I min bransch tävlas det i vem som gör den bästa och mest kreativa reklamen. Det vet ni vid det här laget. I Sverige är det finaste man kan vinna ett Guldägg, det är så att säga SM i reklam. Som Grammis eller Guldbagge, fast det handlar om annonser, reklamfilmer, webbkampanjer eller direktreklam.

Och så finns det såklart VM. Det finaste av fina man kan kamma hem om man jobbar med reklam. Ett lejon i Cannes. Under en vecka i juni samlas reklammänniskor från hela världen för att titta på bra reklam, prata reklam och gå på föreläsningar och workshops. Och då delas också Cannes Lions ut. De åtråvärda statyetterna i brons, silver eller guld. För att inte tala om Grand Prix. Men det är så mäktigt för en sådan som mig, så det kan jag inte ens beskriva.

Så vad kan väl vara en större ära än att bli utvald bland världens alla kreatörer att sitta i juryn till det här spektaklet? Inte mycket, som jag ser det. Därför drack jag vin och doppade ost i balsamico för fyra månader sedan. Det var den dagen de mejlade mig ifrån Sveriges Reklamförbund och berättade att jag skall åka ner och representera Sverige i juryn till världens största reklamtävling. Jag nästan skäms lite för att jag fått äran.

Tio dagar vid Côte d'Azur väntar. Tio spännande, nyttiga och roliga dagar. Imorgon bitti lämnar jag killarna på dagis och sedan åker jag direkt till Landvetter. Det ska bli så kul, men hjälp vad jag kommer att sakna dem.

Vi gör lite sommar.

Medan Abbe och mamman är hos hästen, passar storebror och jag på att göra sommarens bästa saft, fläderblom. Blandar man den färdiga saften med kolsyrat vatten och häller i en tillbringare med is finns det nästan inget som är mer läskande.

Och så en skvätt gin på det.

Andra bloggar om sommar, fläder, fläderblonssaft, sylta och safta, läskande, gin

Skoja vs ljuga.

– Du pappa, sa storebror.
– Mmm.
– Skoja, det är när man säger något som inte är sant och sen berättar hur det är ganska fort. Och ljuga, det är när man håller på det länge.

Andra bloggar om skoja, ljuga, barn, tänkvärt

Det ser lovande ut.

Först skolavslutningen. Sedan vara hemma hos en kompis och leka hela dagen. Och till sist kalas för farmor hemma hos kusinerna, med Wii och bad i badtunnan. På lördag ska vi hem till bästa dagiskompisens familj på middag. Storebror sammanfattade gårdagen såhär:

– Idag har varit den bästa dagen någonsin. Och blir det lyckat på lördag kan det bli den bästa veckan.

Skolavslutningen.

Dagen började med spöregn. Tanken på att först stå och lyssna på dyblöta barn som sjunger sommarsånger och sedan sitta på en picnickfilt och slabba med tårta som flyter bort i regnet lockade inte alls. Men tjugo minuter innan alla barnen skulle komma ut ur sina klassrum hände något. Någon måste ha vädjat till väderguden. Och han måste ha lyssnat, för plötsligt blev himlen blå och allt torkade upp i solens strålar.

Allt utom mina ögon som var fyllda av tårar. Som vanligt.

Jag lipade till de minstas sång om den vilda ballongen och fylldes av värme, stolthet och klump i halsen när Abbes storebror tackades av från förskolan. Ögonen vattnades när han fick den traditionsenliga jordgubbsplantan och tavlan med de fina orden. Tårarna rullade ner för mina kinder när ettorna spelade Pippis sommarvisa på blockflöjt så det skar sig i öronen. Det låter för jävligt. Men det är just det som är så fint. Skratt blandades med gråt när tre fjärdeklassare på tvärflöjt, klarinett och blockflöjt spelade upp sitt fullständigt osannolika låtval "Jag vill vara din Margareta". Och imponerad lyssnade jag med blöta ögon på ett par sjätteklassare som sjöng "I'm yours" och en flicka som solosplelade nationalsången på trumpet.

Okej, jag direktkvalar väl in till VM i lipsill. Men det må vara hänt.



Disclaimer: Förlåt mig alla ni som är med i den här filmen som jag inte har frågat om lov. Om någon misstycker – mejla mig, så tar jag klippet med en gång.

Andra bloggar om skolavslutning, vackert, falskt, blockflöjt, rörande, tårar, den vilda ballongen, pippis sommarvisa

Trippelfirande idag.

För det första: Abbes och storebrors farmor fyller 75 år idag. Grattis mamma!

För det andra: Killarna hade skolavslutning idag. Det blir alltid lite lustigt med dagisbarnen eftersom de ska tillbaka till dagis i morgon. Men skolbarnen har sommarlov nu. Och eftersom storebror lämnar förskolan och flyttar in hos förskoleklassen i en annan byggnad på skolområdet avtackades han med pompa och ståt.

För det tredje: Min kollega och copykompis E fick sitt andra barn, en dotter. Jag ska låta det vara lite osagt om den lilla flickan verkligen kom idag, eller kanske igår. Men sms:et kom idag i alla fall.

Så stort grattis till er alla tre!

Lieutenant?

– Pappa kan man äta utlandshjärtan?
– Utlandshjärtan?
– Ja. De som växer precis när man kommer in på dagis. En tjej gav några till Abbe och sa att han skulle äta dem.

Andra bloggar om barn, språk, blommor, löjtnantshjärtan

Stureby.

Anjo skriver så fint om livet, döden och såpbubblor. Läs det.

Rollspel.

Har ni tänkt på hur många olika roller man har i livet? Jag är pappa, make, son, bror, kompis, Art Director, delägare, föreläsare, jurymedlem, bloggare, cyklist, skidåkare, granne och så vidare. Ni fattar.

Det slog mig häromdagen. När jag kommer hem från jobbet vill jag ju vara så mycket jag kan med killarna innan de somnar. Jag har med andra ord fullt upp med att vara Abbes pappa. Och när de väl har somnat sätter jag mig och skriver här. Det vill säga, har fullt upp med att vara Abbes pappa.

När ska jag hinna vara mig?

UPDATE: Det var inte menat som gnäll. Jag trivs bra med alltihopa och kan bara lägga av med att blogga när jag vill, om det skulle vara så. :-)

Andra bloggar om roller, tid, vara sig själv

Två söner, två språk.

Den ena briljerar med orden, överraskar, förbluffar och får mig varje dag att skratta åt fantastiska formuleringar och funderingar. Han kan prata hål i mitt huvud om en detalj i ett dataspel eller vad någon karaktär gör i ett barnprogram. Men lika ofta säger han något som jag inte förväntat mig. Något smart, roligt eller tänkvärt. Och då finns det inget som är bättre.

Den andra kämpar. Sliter med att forma sina ord utan alla konsonanter som vi andra är bortskämda med. Han upprepar, försöker med andra vägar, pekar och tecknar för att göra sig förstådd. Han kan tjata och tjata tills jag blir galen. Mala på om samma sak om och om igen. Men lika ofta skojar han, berättar något knasigt eller säger att "han älskar mig så mycket, att han älskar mig i hela världen". Och då finns det inget som är bättre.

Andra bloggar om språk, talfel, barn

Ren bil impar inte på storebror.

Vi tvättade bilen i en sådan där automatisk tvätt på macken hemma. När vi körde ut sa jag till storebror:

– Sådär. Nu är bilen ren och fin.
– Mm, glitter och glamour.

Min Nike+ försöker säga något till mig.

Jag var så duktig innan jul. Den där utmaningen fick mig att springa över tjugoen mil mellan september och årsskiftet. Men lika duktig som jag var då, lika värdelös har jag varit efter att utmaningen tog slut.

Därför kände jag mig lite extra nöjd efter att ha varit ute och sprungit knappt åtta kilometer i dag, på självaste nationaldagen. Stolt för att jag tagit mig i kragen skulle jag logga in och föra över resultatet på vår nya utmaning som jag försakat totalt.

Träningspasset registrerades. Jo då. Första Augusti 2000. Typ åtta år innan jag skaffat prylarna och sex år innan de ens existerade. Och en herrans massa år före utmaningen jag hade hoppats mina 7.8 km skulle tillgodoräknas. Tji fick jag.

Som att den lilla prylen spottar mig i ansiktet och säger: "Gubbe lille, du skulle varit ute och sprungit för länge länge sedan"

Andra bloggar om Nike +, iPod, träning, löpning, teknik, tid

Jag är ett vimmel av dig.

Älskade, var börjar du
var upphör du i mig,
du som ständigt rör
dig genom min livsnejd.
Herregud som jag frågar!
Som om du hade en enda utgångspunkt,
ett enda uppbrottsställe
för din rörelse genom mig,
en enda ände för dina steg,
en enda slutpunkt för din vandring
genom den kroppsjäl som är min
genom den åldrade värld som är jag!

Jag är ett vimmel av dig,
ett trängsel av mötesplatser,
ett myller av avskeden,
någonstans en ständig närhet
någonstans en oavbruten borthet.
Bakom ryggen på ett möte
väntar alltid ett avsked,
bakom ryggen på ett avsked
väntar alltid ett möte
varje uppbrott från dig
är ett löfte om en ny sammankomst!

(Sandro Key Åberg, 1994)

Idag för fem år sedan.

Idag för fem år sedan var jag nervös. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Idag för fem år sedan gick vi så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Idag för fem år sedan sa prästen fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Idag för fem år sedan stod vi i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den Svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire Cabriolet.

Idag för fem år sedan.

Andra bloggar om 5- årig bröllopsdag, bröllop, kärlek, träbröllop

Abbes teckenskola, del fyra – handalfabetet.

Om du vill kolla så att Abbe verkligen gör rätt eller kanske ta reda på hur man tecknar Z så finns hela alfabetet här.

Andra bloggar om alfabetet, teckenspråk, handalfabetet, TAKK, teckenskola

Kisseriet – check!

Bästa målsman!

Jag har tittat på undersökningen som gjordes på Abbe den 23/4 2009 då han gjorde en så kallad urinflödes- och residuralmätning. Denna visar att han har normalstor urinblåsa och att han kissar med normal stråle samt närmast tömmer sin blåsa helt, alltså normal undersökning. Man tog i samband md undersökningen ett njurprov ett så kallat S-kreatinin som också var normalt 34 µmol/L. Nästa besök hit kommer att bli hösten 2010.

Med vänlig hälsning
Xxxx Xxxxxxx
Barnläkare

Omvänd vaggvisa.

Vid nattningen ikväll ville Abbe att jag skulle sjunga Pippis sommarvisa. Kruxet är att jag kan inte hela texten. Abbe har mycket bättre koll på den än jag faktiskt. Och hans brorsa ska vi inte prata om, han är helt otrolig på att lära sig sångtexter.

Skit samma, jag sjunger det jag kan och så hittar jag på lite under tiden, tänkte jag. Dumt. Det var inte någon bra strategi. I alla fall inte om det är vaggviseeffekten man är ute efter.

Killarna skrattade så de vred sig i sängarna. "MER MER" skrek de så fort jag slutade, och för varje vers jag hittade på blev det bara värre. Efter ett tag hade båda hicka och grava svårigheter att ta sig ur sina fnitteranfall. Försök att somna då, den som kan. Det tog dubbelt så lång tid att få ner dem i varv som att skruva upp dem.

Men va fan. Vi hade kul.

Andra bloggar om vaggvisa, pippis sommarvisa, fnitter, hicka, skratt

Vad fan ska boken heta?

Jag har skrivit en bok. Eller rättare sagt jag har skrivit en sextondels bok. De andra femton delarna är skrivna av femton andra bloggare, och det jag har gemensamt med dem är att vi alla var finalister i Blogg-SM i höstas.

Boken innehåller texter från MikeBike på Bloggfrossa, H C Barregren på Bums.nu, Lindas gamla blogg – Detvaintejagdetvasossarna, Dum, Egonia, Emelia, Philip på Ett liv i rörelse, Finnjonna, KusCar runt 40, Mamma Becka, Miss Maddis, Monas Universum, Mumari, SpiderChick och Klaus gamla blogg – Tyskungen. Och mig.

Boken finns att köpa på Vulkan.se och pengarna som blir över när Vulkan har tagit sitt går till Hjärtebarnsfonden.

Andra bloggar om vad fan ska boken heta?, vulkan, blogg-sm, bloggar, antologi, böcker

Nyord – eftermiddag.

Vid middagsbordet:

– Aa mli ne öy e-e-minna? [vad blir det för eftermiddag?]
– Va?
– Aa åy ii öy e-e-minna? [vad för vi för eftermiddag?]
– Menar du efterrätt?
– Ya.
– Jordgubbar. Med mjölk.
– Nääe. Man an i-e aa yomummay ill e-e-minna.
– Det kan man väl.
– Näe. Man an aa ahss! sa Abbe och gjorde tecknet för glass.

Andra bloggar om efterrätt, eftermiddag, jordgubbar, mjölk, glass

Och så en hälsning från Abbe.

Psst. Det blåa är Tåget Thomas. Eller i alla fall spåret han åker på, antar jag.

Andra bloggar om mors dag

Gästbloggare: Abbes storebror.

mamma duer bra på at laga mat
mamma du är vedns goaste

Andra bloggar om mors dag

Att ta sin giftampull.

Han hade suttit och stirrat på den en halv evighet. Fokuserat. Samlat kraft. Gör han det inte nu, med en gång, kanske det aldrig kommer att ske. Med vilka konsekvenser? Han slog bort tanken och stålsatte sig. Det fanns ingen återvändo.

Han lyfte upp den och förde den mot munnen. Under bråkdelen av en sekund tvekade han och flackade lite med blicken. Men så ett djupt andetag. Han lät luften sakta sippra ut mellan läpparna, blundade och öppnade munnen.

Tänk om man kunde få i sig den utan att den överhuvudtaget nuddade munnen? Inte gommen eller kinderna och absolut inte tungan. Han försökte. Lönlöst såklart. Den gick inte att svälja hel så att tugga den var ett ofrånkomligt måste.

Kräkreflexen var momentan. Han knep ihop ögonen hårt och höll båda händerna framför munnen. Måste klara det. Måste hålla ut bara några tuggor till. Sedan går det nog att svälja ner skiten. Den beska smaken var nära att döda honom och han hulkade ett par gånger men lyckades hålla kvar allt i munnen.

Varför stirrade de andra så? Förstod de inte vad han gick igenom?

Lättnaden när han äntligen kunde föra glaset till munnen och skölja ner det sista gick inte att beskriva med ord. Nu hade han gjort det. Nu var det bara att vänta och se.

En skiva rädisa avklarad. Storebror undrade, vad blir dagens grönsak i morgon?

Andra bloggar om giftampull, barn, kräsen, grönsaker, smaka, mat

Det ska böjas i tid.

Läser en artikel i dagens DN om att bebisar är smartare än man tror. Det står så här:

"En undersökning med drygt hundra nyfödda visade att flickor tittade mer på ansikten, pojkar mer på en mobil."

Där ser man. Inte undra på att jag är mer impad av min iPhone än vad min fru är.

Andra bloggar om barn, ansikten, mobil, missförstånd, dubbelmening, mobiltelefon, iphone

Sökordspoesi.

hej jag ringer från tele2
hur skulle du beskriva dig själv
beskriv dig själv
du är bra som du är

och det känns i hjärtat

hur säger man mitt hjärta på persiska
mitt hjärta på finska
hjärtat på serbiska
vackra ord

världens bästa kärlekssång

ilar i livmodertappen
jag producerar jättemycket mjölk
jag vill gifta mig
leka doktor

göra barn

wild kids
handikappat barn
nytt barn
förskolebarn med blöja

snälla snälla

förlåt
bärga dig
vad kan en fyraåring
vad är normalt

normalt

barn som inte kan säger skinka
barn med kromosomfel
barn med dåligt immunförsvar
dom andra

en av dom andra

nej det är ingen vanlig dag för det är
vackra ord
förutsägbart
vackert skrivet

dagens tecken

transkonferens i båstad
hans bula var enorm
homograft
bomber och granater, knivar och gafflar

hand framför mun


Via Mymlan hittar jag sidan sökordspoesi. Idén är enkel och lite rolig. Varje rad består av en enda sökfras som någon person använt för att hitta till min blogg, utan att den blivit rättad eller modifierad på något sätt.

Så på sätt och vis är det ni som skrivit den här lilla dikten. Jag har bara lagt fraserna i ordning. Varför inte göra ett försök, ni också?

Andra bloggar om sökordspoesi, dikter, poesi, bloggar, sökord, mymlan

Säg hej till Syster Lo.

Ni vet den där tävlingen, där de skickade ut garn och en stickbeskrivning för att man skulle knåpa ihop självaste fotomodellen till Polarbröds senaste produkt? Nu är hon färdig, Syster Lo. En riktig snygging om jag får säga det själv.

Okej hon är lite pimpad i förhållande till lodjuret i stickbeskrivningen. Faktum är att hon inte ens är stickad, utan virkad. Min kompis Louise har blivit lite lätt besatt av amigurumi – virkningens manga, kan man kanske kalla det. Och hon tog sig an Syster Lo-projektet med hull och hår. Ni måste kolla in alla Louises andra amigurumi-figurer, de är helt underbara.

I alla fall. Jag släppte ut Syster Lo en stund i skogen här hemma så hon fick bekanta sig med omgivningarna. Och så smög jag efter med kameran.

Jag tror hon trivs.

Andra bloggar om polarbröd, tävling, syster lo, amigurumi, virkning, polliver

Svalglambå, då eller?

Abbe har ingen gomspalt. Nix! Inte en en submukös rackare. Hans muskulatur i gommen fungerar precis som den ska, det är inte där problemet sitter. Alltså faller en del av metoderna jag har grubblat över bort.

Men det som gör att Abbe är så svår att förstå är fortfarande att han inte kan sluta tätt mellan munhålan och näsan, och när luften läcker upp den vägen blir det inga explosiva konsonanter. Abbe blir stående där med sina m-, n- och ng-ljud. Och ett och annat litet mjukt j som låter mer som y och några s som han liksom fnyser fram genom näsan.

Men varför blir det inte tätt då? Jo, för att Abbes gom är för kort och hans svalg är för djupt och brett. Det gör att gommen aldrig når ända bak till svalgväggen, hur mycket han än tränar och försöker. Det är fysiskt omöjligt.

Alltså operation.

Abbe är nu uppsatt i kö för att med kirurgins hjälp försöka möjliggöra för de där åtråvärda konsonanterna i pappa, coca-cola, godis och Tåget Thomas. Någon gång i höst blir det operation, lite beroende på om kardiologerna vill göra sitt ingrepp först eller inte.

Det man föreslår är en svalglambå. Och trots att jag blivit varnad för att det är just det de kommer att föreslå känner jag mig hyfsat trygg. Dels för att vi snackar inte gomspalt, så den där Amerikanska metoden är inte aktuell. Dels för att med Abbes fel verkar det inte finnas så många olika metoder. Och dels för att på min fråga om prognosen svarade kirurgen:

– Eftersom Abbes muskulatur i gommen fungerar så fint bedömer jag att du inte kommer att kunna höra något fel alls på Abbe om han får träna lite efter operationen.

Andra bloggar om gomspalt, svalglambå, operation, talfel

Att oroa sig för i natt.

Det är dags att träffa en plastikkirurg och snacka om vad man såg vid den där undersökningen då Abbe filmades och röntgades medan han pratade. Det är dags att få höra vad de såg, men framförallt vad de kan göra för att hjälpa Abbe att få en fungerande gom så att det går att förstå hans ord.

Jag har längtat efter den här dagen länge, men jag har också fasat för den. Nu är den här. I morgon förmiddag stegar vi nervösa in på plastikkirurgiska kliniken på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Förhoppningsvis lämnar vi stället stärkta och fulla av tillförsikt.

Egentligen är alltihop så dumt. Jag litar på specialisterna, jag tycker hela 22q11-teamet fungerar väldigt bra, jag vet att man flyger folk från hela världen till Sahlgrenska för att plastikkirurgerna där är så duktiga. Ändå är jag nervös. Ändå känner jag mig osäker. Varför?

Jo. I Norge finns det de som menar att man använder fel metoder här i Skandinavien när man opererar gomen på 22q11-barn. (Eller barn med DiGeorge syndrom, som det kallas hos våra Eurovisionsyra naboer.) Åtminstone i vissa fall. Det fanns ett fall som snurrade en del i media och sedemera på olika forum där jag har läst om det, som gick så lång att det slutade i en rättssak.

I väldigt korta drag. Ett barn opererades i Norge, men blev inte bra. Familjen åkte till USA, barnet undersöktes, opererades med annan metod, och fick ett fint fungerande tal. Familjen menade att Norska helsevesendet (sjukvården/landstinget) borde betala för operationen i USA. De sa nej, familjen stämde helsevesendet men förlorade i domstolen.

Inte nog med att jag redan hade läst om detta tidigare, för ett tag sedan fick jag mejl från både den aktuella familjen och andra norrmän. De ville i all välmening uppmana mig att vara observant på vilken metod som man vill använda vid operationen. De ville få mig att ifrågasätta. De ville att jag inte skall godta vad som helst. De ville vara snälla så klart.

Ändå är det detta som känns så jobbigt. Jag vill naturligtvis att man ska göra det absolut bästa som finns att ta till för att hjälpa Abbe. Men jag önskar att de som är specialister ska veta det mycket bättre än jag. Jag vill inte behöva tvivla på vad de föreslår. Jag vill inte känna mig som att jag sitter i en taxi i en främmande stad och undra om chauffören verkligen kör den bästa vägen. Jag orkar inte det. Jag vill vila i logopedernas och plastikkirurgernas trygga famn och veta att det finns ingenting annat, någon annan stans i världen, som bättre hade hjälpt Abbe till ett fint tal än det som de föreslår.

Kan jag inte få det?

Andra bloggar om plastikkirurgi, operation, språket, talet, oro

Förlåt.

Jag har visst lurat några av er, det var inte alls meningen. Eh... Eller jo förresten, det var det kanske. Bara lite. Jag kunde liksom inte låta bli när jag fick den fina ultraljudsbilden för ett par veckor sedan då vi var på hjärtmottagningen. Jag tyckte nästan att det såg ut som en liten bebis själv.

Men den lilla bönformade krumeluren längst upp som ser ut som ett foster är höger och vänster förmak. Och de två mörka fälten nedanför är kammare. Och tittar man noga i området mellan kamrarna ser man ett lite större ljust fält. Det är en patch. Alltså en lapp av Gore-Tex man sytt dit för att täppa till hålet som Abbe föddes med mellan kamrarna.

Jag blev nästan lite sugen på ett barn till när ni började skriva om att Abbe skulle bli storebror. Det kändes så mysigt på något vis. Men nix. Ingen bebis på gång här alltså.

Förlåt. Hoppas inte ni blev arga.

Men så här ser det alltså ut. Det finaste lilla ihoplappade hjärtat i världen.

Andra bloggar om ultraljud, bebis, foster, hjärta, hjärtfel, luras

Ordvrängaren storebror.

– Nä ii ommey em an vi åå å en ommenaa, sa Abbe i bilen. [när vi kommer hem kan vi gå på en promenad]
– Näe!! Det vill inte jag, protesterade storebror.
– Men du behöver väl inte bara säga nej sådär? Vi kan väl hålla det lite öppet? tyckte mamman.
– Hålla det öppet? Det kan vi inte göra, om det regnar så blir den ju blöt.
– Vilken då?
– Idén!

Liv!

Brothers in arms.

Abbes brorsa gjorde tokigt något häromdagen.

– Du är allt en knasboll du, sa jag.
– Nä, an e ingen aahsmoll. An e min ooye-ohhss-a!

Rätt ska vara rätt.

Vad drömmer min fru om egentligen?

Jag ligger inne i killarnas rum och ska sjunga en godnattsång när storebror säger:

– Pappa?
– Ja vad är det vännen?
– Mamma undrar om du kan göra som greken.
– Va?
– Han i melodifestivalen. Om du kan dansa som honom.
– ??!

Andra bloggar om Sakis Rouvas, eurovision song contest, grekland

And the winner is ...

Andra bloggar om sociala media, bloggar, polarbröd, syster lo, tävling

Någon som vill ha Polarbröd för femhundra spänn?

Det här med sociala media. Twitter hit och Facebook dit och bloggar högt och lågt. I mitt jobb på reklambyrån är det mycket snack om det här nu. Det nya internet. Företagen och varumärkena ska interagera mer med sina kunder, ha en dialog, utnyttja sociala media. Men hur gör man?

Samtidigt som jag brottas med frågan på jobbet och klurar ut nya sätt att nå konsumeter på, möts jag av en del som försöker nå ut via min blogg. Och det är både högt och lågt.

Det finns de som skickar pressreleaser rakt upp och ner. Anonyma neutrala pressreleaser om både det ena och det andra. Lycka till säger jag. Det ska mycket till för att någon bloggare ska nappa på det.

Sedan finns det de som frågar om de kan få skicka saker som man ska testa och hoppas på en recension. Det funkar säkert mycket bättre skulle jag säga. Om det är en produkt man gillar är ju sannolikheten hyfsad att man skriver ett inlägg om den. Men även här beror det på hur det är gjort. Jag känner mig till exempel smickrad om den som vill nå ut genom min blogg gör det för att de har läst den och gillar den. Alltså är ett personligt mejl självklart bättre än ett massproducerat.

Som för ett tag sedan då jag fick ett mejl från en av grundarna till Me&I där hon skrev att hon gillar min blogg och gärna ville ge killarna några presenter. Det är klart att hon hoppades på att jag skulle skriva något om det, men inte med ett enda ord nämndes det i vår mejlväxling. Snyggt tycker jag.

Eller om man är smart och utnyttjar de drivkrafter bloggare har. Som att få många länkar till exempel. Och det är här Polarbröd kommer in i bilden. De kör just nu en kampanj för en ny produkt som jag tycker har många av de delar jag snackar om.

För det första. Jag fick garn och en stickbeskrivning för att själv knåpa ihop ett litet lodjur som är en bärande del av produktnamnet. Om jag sedan lägger upp en bild av mitt lodjur på bloggen kan jag vinna ett fint pris. Kul idé som engagerar, med en bra vinst som morot.
För det andra en värdekupong för att kunna smaka på det nya brödet (har jag inte gjort än).
Och för det tredje en möjlighet att lotta ut bröd för femhundra spänn. Som gjort för en tävling i stil med "länka hit så kan du vinna". Alltså: utnyttja drivkraften i bloggarens jakt på länkar.
Bra jobbat, Polarbröd.

Så nu lottar jag ut en värdecheck på valfritt bröd i Polarbröds sortiment värd 500:-. Men vi skiter i länkar och grejer. (Om du inte gärna vill länka hit ändå förstås, för att du gillar bloggen.) Det enda du behöver göra är att innan kl 18.00 i morgon (19/5) skriva en liten hälsning i kommentarsfältet till det här inlägget, med en mejladress så att jag kan nå dig. Så skriver jag ut allihop, lägger dem i en burk och låter Abbe dra en av dem.

Okej? Lycka till.

Andra bloggar om sociala media, bloggar, facebook, twitter, me & i, polarbröd, syster lo, tävling

Kattis & Co I morgon kl 20.00 i TV4+.

"Kattis och hennes gäster talar om att göra skillnad. Vi träffar en familj som förlorat sitt barn och donerade barnets hjärtklaffar och en familj vars barn överlevde på grund av att det fick hjärtklaffar donerade."

Så står det på Kattis & Co's hemsida om säsongens sista program som sänds i morgon kväll. Den andra familjen är vi och barnet som överlevde förstås Abbe. När jag läser det ryser jag lite.

Överlevde.

Jag glömmer liksom det. Att Abbe var ganska illa ute. Livet rullar på och man vänjer sig vid alla läkarbesök. Oron blir en del av vardagen och operationsminnena bleknar. Resan till Holland känns allt mer självklar och man kommer knappt ens ihåg att det var Italien man tänkt åka till från början.

Men så ibland. Med jämna mellanrum inser jag att Abbe inte alls är självklar. Jag påminns om att jag har många olika omständigheter att tacka för att jag fått den stora äran att bekanta mig med honom och bländas av hans otroliga charm.

Jag inser till exempel att om Abbe hade fötts då jag föddes så hade man inte kunnat rädda honom. På den tiden visste man inte hur. Och jag är glad att man upptäckte hans hjärtfel tidigt och att vi inte skickats hem från BB i ren besparningsiver. Och. Jag är så oerhört tacksam att någon fattat det svåra beslutet att donera sitt barns organ, då det ofattbara drabbat dem.

Update:
Programmet sänds i repris på söndag 24/5 kl 16.30, och finns också att se på tv4.se.
Och själva inslaget som vi var med i hittar du här.

Andra bloggar om kattis ahlström, kattis & co, tv4+, organdonation, göra skillnad

Dom andra.

Mymlan uppmanar oss både på sin egen blogg och på bloggvärdsbloggen att skriva om när vi tillhört "Dom andra". I den mån man gjort det. Det är radioprogrammet Brunchrapporten som ska göra ett specialprogram i morgon om dom andra – "sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00."

Jag vet inte. Märkligt nog pratade jag med ett par kollegor i veckan om just det här. Ifall man känt sig utanför, eller rent av mobbad i barndomen. Men jag kan inte säga att jag gjort det. Jag var kanske så mån om att passa in, så rädd för att vara utanför så att jag gjorde allt för att vara som alla andra. Istället blev jag klassens clown som alltid höll låda för att få vara i centrum. Och kanske drabbade det någon gång "dom andra", de som var utanför. Det skäms jag lite för idag.

Nu är jag orolig. Rädd för att Abbe ska bli en av dom andra. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Han är liksom född in i dom andras värld, han är och kommer alltid att vara annorlunda. Han kommer inte orka lika mycket som vi gör, han kommer alltid att ha ett stort ärr över bröstkorgen och även om man kan få ordning på hans tal med hjälp av kirurgi kommer han sannorlikt alltid att låta annorlunda varje gång han öppnar munnen.

Abbe har inte så mycket val, han måste bara lära sig att leva med det. Han måste vara stark nog att stå över allt vad utanförskap heter. Han måste tro på sig själv och veta att han duger precis lika bra som alla andra även om han inte är precis som dem. Han behöver ett självförtroende och en självkänsla så att han förstår, och kan få sin omgivning att förstå, att alla behöver inte vara lika. Men alla behövs.

Och vem ska lära honom det?

Hjälp.

Andra bloggar om dom andra

Färdigsnackat.

Sitter vid gate 39 på Arlanda och pustar ut. Det är ett par timmar kvar till avgång och jag kan inget annat göra än att vänta. Söndag mitt på dagen är ingen högprioriterad tid för inrikesflygbolagen.

Men det gör inte så mycket, för jag känner mig nöjd och glad. Jag hinner i alla fall hem så jag kan leka en stund med killarna innan läggdags, solen skiner utanför fönstren, och mitt snack på Hjärtebarnsföreningens riksårsmöte gick bra. Åtminstone som jag uppfattade det.

Och vet ni vad? Det var inga som helst problem att hålla på i 45 minuter.

Andra bloggar om hjärtebarn, föreläsning, bloggar, heja abbe

Gratulerer med dagen!

Det var skikkelig moro å se på Eurovision Song Contest i går kveld. Ja ja, Malena og Sveriges bidrag var kanskje ikke så mye å smile av, men våre kjære naboer. Jøss for en overlegen seier. Når Norge gjør noe, gjør de det med beskjed, enten de vinner eller taper. De var de første i verden å få null poeng med Jan Teigen, og nå de får Alexander Rybak mest mulig poeng som noe vinnende land fått i noensinne. For en gave natten før Nasjonaldagen. Kan forestille seg at det var helt sprø i Oslo i natt.

Hurra for syttene mai, sier jeg! Hurra for Norge!

Andra bloggar om Eurovision Song contest, norge, yttene mai, alexander rybakk, malena ernman

En positiv krigare.

Storebror spelar Lego Star Wars på sitt Nintendo DS.

– Asså, Yoda är jättebra på att slåss. Men han har nästan inga sorgsenheter.
– Sorgsenheter?
– Ja, det är när man är ledsen och så.

Jag visste inte att de hade några känslor i de där spelen. Undrar om det är något storebror lagt till själv?

Gulp!

På söndag ska jag prata inför massa folk jag inte känner. Kanske inte är så konstigt i sig, för jag har gjort lite sådant förr, i mitt jobb. Men då har jag pratat om reklam. Saker jag jobbat med och hur vi tänkt när vi gjort den ena eller den andra kampanjen.

Så jag funderade ändå både en och två gånger då jag fick frågan om att göra det jag ska göra på söndag. Hur ska jag vinkla det? Vad ska jag prata om? Kan man verkligen göra det i 45 minuter? Okej, jag brinner för ämnet, men alla som är där vet ju redan en massa om det här. Hur gör man något intressant av det? Som folk vill lyssna på.

Nåväl. Jag tackade ja, och nu har jag ägnat ett antal ångestfyllda kvällar och nätter åt att snickra ihop en presentation som jag tror ska funka. Så nu hoppas jag att alla deltagarna på Hjärtebarnsföreningens riksårsmöte i Stockholm tycker det också.

Snälla, håll tummarna för mig på söndag förmiddag.

Andra bloggar om hjärtebarnsföreningen, årsmöte, föredrag, bloggar

Men hur gick undersökningen då?

Sådär väldigt upplyftande var inte morgonens besök på barnhjärtmottagningen. Kanske inte precis katastrof heller, men känslor som sakta men säkert svalnat och blivit till aska sprejades med ny tändvätska idag.

Abbe var jätteduktig, så långt var allt frid och fröjd. Han ville visserligen inte ha några EKG-elektroder på sig först, men efter att storebror – som hängt med till sjukhuset idag – fick några elektroder på handlederna gick Abbe också med på det. Och när det var dags för ultraljudet låg han alldeles stilla i de tjugo minuterna undersökningen tog. Jag var imponerad och otroligt stolt.

– Här ser du homograften (det nya donerade kärlet med klaffar) vi satte in. Den läcker ganska mycket som du ser här.

Hon pekade på skärmen och i den där svartvita, korniga, pulserande gröten man ser på en ultraljudsbild av ett hjärta, kunde jag skönja något som liknade klaffar. Blodflödet markeras med samma korniga gröt fast i färg och hon förklarade vilken färg som var inflöde och vilken som representerade blod som strömmade ut. Fan också! Det ska ju inte flöda åt det hållet. Ska han vara tvungen att byta redan? tänkte jag. Det skulle ju hålla många år. Inte en stor hjärtoperation redan, snälla. Jag kände hur min puls ökade.

– Men det gör de nästan alltid, sa hon, läcker alltså.

Som om hon läst mina tankar.

– Däremot börjar det bli lite trångt här uppe vid de båda lungartärerna. Den ena ser jag bra och där börjar det bli tight, den andra är lite svår att se men jag misstänker att det är samma där. Det märks på trycket här i höger kammare.

Hon pekade på skärmen, visade och förklarade. Det lutar åt en hjärtkateterisering senare i höst om jag förstod allt rätt. Man går in i ljumsken och för upp en kateter genom ett kärl hela vägen till hjärtat och kan på så vis mäta och kolla olika saker. Genom att gå samma väg kan man också försöka vidga kärlen med så kallad ballongsprängning.

Betydligt lindrigare än öppen hjärtkirurgi med andra ord. Men oron. Den förbannade oron, finns ju där ändå.

Det ser ut att bli en händelserik höst. Nästa vecka vet vi vad plastikkirurgerna säger om Abbes gom och svalg. Nu gäller det att börja samla kraft.

Andra bloggar om hjärtebarn, ekg, ultraljud, operation, hjärtkateterisering, ballongsprängning

På hjärtmottagningen.

Ett läsarmejl.

Man måste ju ändå beundra dem som snickrar ihop spam. Det här damp ner i min mejlbox. Visst är det fint?

Hej min kära vän, Mitt namn är Miss Jenny jag såg din profil i dag på denna hemsida och blev intresserad i dig, kommer jag också vilja veta dig mer kan du jag vill att du ska skicka en mail till min privata e-postadress så att jag kan ge er min bild för att du ska veta vem l am.Here är min privata e-postadress (xxxxx_xxxxxxxxx@yahoo.com). Jag tror att vi kan gå från here.I am väntar på ditt mail till min e-postadress above.miss Jenny. (Kom ihåg avståndet eller färg spelar ingen roll men älskar frågor mycket i livet) Tack.

Andra bloggar om spam, läsarmejl, kärlek

Hej framförhållning.

Igår kom det ett sånt där kuvert i brevlådan igen. Ett med Västra Götalandsregionens blågröna logotyp i övre vänstra hörnet. Vad är det nu för kallelse, tänkte jag och sprättade upp det. Barnhjärtmottagningen. Det var rätt längesedan nu.

Bla bla bla ... kallad till ... bla bla ... onsdag den trettonde maj ... bla bla... Va?! Men det är ju i morgon.

De måste ha skrivit fel datum tänkte jag och ringde för att kolla upp vad det skulle stå egentligen. Men nej, det var inte fel. Vi ska dit imorgon bitti.

Här snackar vi snabba puckar.

Till alla er.

Till alla som skriver kommentarer till inläggen, utan att alltid få tillbakaspel.
Till er som mejlat mig men ibland inte fått svar.
Till er som länkat hit och skrivit underbara saker om min blogg utan att jag kommenterat det.
Till er som gett mig bloggutmärkelser som jag inte skickat vidare.

Ni är så fantastiskt värdefulla för mig så det anar ni inte. Det är ni som är soppan i HejaAbbe-tanken. Ni är det friska batteriet och era mejl, länkar och kommentarer är startkablar de dagar då jag har laddat ur. Utan er stannar bloggen.

Men ni är också mitt dåliga samvete ibland. Jag vet att jag försakat somliga. Att jag inte alltid hinner med att svara, att kommentera och att skicka vidare alla utmaningar. Det skäms jag lite för, och jag önskar att jag hade mer tid.

Så, tack! Och förlåt.

Och snälla, sluta inte. Jag läser varenda kommentar och varje mejl. Har ni mejlat men inte fått svar, gör ett nytt försök. Jag lovar att fortsätta försöka återspela så gott jag kan.

Det är ni så innerligt värda.

Andra bloggar om bloggar, länka, kommentera, mejla, svara, tid, tidsbrist

Trädkramare.

Jag satt och pratade med storebror i bilen på väg hem från simskolan. Plötsligt slog det mig hur vacker våren är och hur fort allt slagit ut. Jag vet inte om storebror var spydig eller om han har ovanligt stor trädempati?

– Har du sett vad fina alla träden har blivit, vännen. För ett par veckor sedan var de helt kala och nu är de alldeles gröna allihopa. Jag tycker det är så himla fint.

– Mm, säg det till det där trädet, som inte har ett endaste blad.

Andra bloggar om träd, våren, barn, spydig, humor, empati