27 januari 2015

Inte vilken dussinkille som helst!


Foto: Anna Hedström

Men hjälp! Vad hände? Det var ju inte alls länge sedan, kanske typ ett par år sedan eller så, som mitt liv fick en helt ny mening. Jag hade hört andra säga det, men aldrig riktigt förstått vidden. Det går inte att sätta sig in i förrän du själv upplevt det, sa man. De hade rätt Hugo; allt jag varit med om innan du föddes bleknade i jämförelse.

Ingen spänning jag någonsin upplevt tidigare hade varit större än den jag kände då vi fick reda på att du växte i din mammas mage. Ingen förväntan kan slå den som bubblade i min kropp dagarna innan du föddes.

Inget ansvar jag känt innan du kom till oss har varit större, inget hade någonsin varit viktigare. Det ansvaret bär jag med mig i många år till, men en vacker dag är det dags att släppa dig fri. Då vet jag att du kommer att flyga på starka vingar, men fram tills dess är du och din bror det viktigaste som någonsin har lagts i mina händer.

Aldrig tidigare hade jag upplevt kärlek på samma sätt. Förälskelsen hade jag mött förut, men aldrig någonsin hade någon tagit mitt hjärta i ett så stadigt grepp som du gjorde då du blev min. Och aldrig har jag känt en värme som kan mäta sig med den som sprider sig i min kropp när jag ser dig ta hand om din lillebror.

Stoltheten. Den är ett kapitel för sig. När jag sitter på läktaren och ser dig spela handboll. När jag hör om hur du rakryggat säger nej till att titta på filmer från illegala streamingsajter, trots att du står ensam och försöker försvara filmarbetarnas inkomster inför människor som borde veta bättre. När du pratar om dina favoritförfattare och förklarar varför du gillar deras sätt att skriva. Tänk vilken gåva att du upptäckt böckernas förtrollade värld. Du har en enorm skatt att utforska. Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och berätta om hur du gör mig stolt, men då skulle både du och alla andra tröttna på att läsa det. En sak är i alla fall säker; jag har aldrig tidigare känt samma stolthet.

Så visst hade de rätt, alla som sa att det går inte att förstå förrän man är där själv. Du förändrade mitt liv totalt, Hugo. Det känns som ett par år sedan. Men det är visst ett helt dussin, när jag tänker efter.

Grattis på tolvårsdagen! Älskar dig.

26 januari 2015

Handbollspappa

Jag var aldrig särkilt intresserad av bollsport när jag var liten. Visst, jag sprang också runt på en asfaltsplätt i området med en hockeyklubba och jagade en tennisboll som alla andra barn i min ålder. Men att börja spela till exempel fotboll i något pojklag, som många kompisar gjorde, intresserade mig inte alls. Istället höll jag på med orientering. Eller teater. Så småningom blev teatern till dans och orienteringen ersattes av andra outdoorsporter som klättring, skidåkning, mountainbike och så vidare. Men bollsport har liksom aldrig riktigt fastnat på mig.

Så när Abbes storebror började spela fotboll var det en helt ny värld för mig. Träningar, matcher och cuper, och med det följde tjänstgöring i olika kaféer. Laganda, nya kompisar och konkurrens om vem som är bäst. Kanske mest en outtalad kraftmätning barnen emellan, men det fanns tillfällen då jag chockades över vad föräldrar kunde stå vid sidan av planen och vråla om de små spelarna. 

Efter ett par år tröttnade storebror på fotbollen. Åtminstone i organiserad form. Det finns visserligen fortfarande inte en rast på skolan då han och kompisarna inte är ute på fotbollsplanen och lirar, men att spela i en klubb var inte kul längre. Lite senare, efter en turnering mellan tredjeklassare i kommunen upptäckte han en ny sport som han gillade. Han började med handboll.

Regniga fotbollsplaner byttes mot varma idrottshallar och matcher där man de första åren inte räknade poäng. Det var viktigare att ha roligt och lära sig hur spelet fungerar än att vinna matcherna. Barnen hade nog sina idéer om vilket lag som gjorde flest mål, men eftersom hela organisationen runt omkring var uppbygg på att inte räkna poäng sände det ändå en signal om vad som var viktigast. Jag tycker det är en väldigt fin idé.

Nu har det gått några år, killarna börjar spela ganska bra handboll och nu räknar man poäng. Det är riktigt kul att åka Västsverige runt och dricka kaffe på läktaren i allsköns handbollshallar. Matcherna blir bara roligare och roligare att titta på och jag är stolt som en tupp varje gång storebror gör mål, blockerar ett farligt anfall eller får fram en viktig pass till en av sina medspelare. Dessutom har jag börjat lära känna de andra killarnas föräldrar så vi har riktigt kul när vi sitter där och hejar på vårt lag.

Nu är det VM i handboll i Qatar och plötsligt förstår jag reglerna mycket bättre än någonsin förr. Varför blev det gult kort där eller straff där, men inte för den där ändra grejen? Mycket enklare nu. Och roligare. Så här sitter vi hemma i soffan tillsammans under alla matcher vi kan och kollar när svenska landslaget försöker ta sig till VM-final. Min elvaåring och jag. Supermysigt.

Det tog alltså ett halvt liv för mig att upptäcka tjusningen med lagsport i allmänhet och handboll i synnerhet. Jag var bara tvungen att bli pappa först. Handbollspappa.

19 januari 2015

Oftare?

Jag tänker att egentligen borde jag skriva oftare. Varje dag kanske? Skriva lite mer om allt möjligt. Vardagliga, triviala saker som händer runt omkring mig. Vädret kanske? Hur dagen varit? Om saker jag sett på TV eller hört på bussen. Då skulle det nog inte verka så svårt.

Förr flöt det på mer. Jag hade något nytt att säga hela tiden. På sätt och vis får jag kanske vara glad att det finns mindre att skriva om nu eftersom det betyder att Abbe inte ligger på sjukhus lika ofta, givet hur den här bloggen startade. Men ändå.

För varje gång som tiden går lite längre mellan inläggen blir tröskeln högre. Det känns som att jag måste ha något riktigt bra att komma med. Något viktigt. Starkt. Roligt. Det blir som att göra comeback varje gång.

Nä. Imorgon blir det ett inlägg om vad jag åt till lunch. Eller nåt.

07 januari 2015

Rakt in i hjärtat.

I morgon klockan 21.00 är det jag som sitter bänkad framför SVT1. Med ett paket pappersnäsdukar, för säkerhets skull. Klockan nio i morgon kväll börjar nämligen "Rakt in i hjärtat" och jag är rädd att det är precis där den här nya dokumentärserien kommer att träffa mig.

Under sex torsdagar framöver kommer vi att få följa föräldrar, barn och sjukvårdspersonal på Barnhjärtcentrum i Lund. Barn – som precis som Abbe inte hade överlevt om de inte fått genomgå livsnödvändiga operationer. Föräldrar – som precis som vi pendlat mellan hopp och förtvivlan på ett gungfly av oro. Och sjukvårdspersonal – som är lika ovärdeliga, lika fantastiska som dem som vi mött på Barnhjärtcentrum på Drottning Silvias Barnsjukhus, här i Göteborg.

Jag räknar med att det kommer att kännas. Det kommer att väcka minnen till liv. Leta sig in i skrymslen i min själ som självbevarelsedriften gjort sitt bästa för att bädda om och puffa till så att allt blir mjuk och mysigt. In där och rufsa. Stöka till. Det räknar jag med.

Men jag ser ändå fram emot programmet imorgon och kommande torsdagar. Det är fint att känna en samhörighet med andra familjer i samma situation, något jag inte trodde att jag skulle känna om du frågat mig under något av de första åren. Då ville man mest leva ett normalt liv, som vilken vanlig familj som helst, om det nu finns några sådana. Då ville jag inte att Abbes hjärta, eller hans syndrom för den delen, skulle vara lika med hela hans identitet. Då ville vi så desperat vara som alla andra. Men med åren har vi nog förlikat oss lite med att det ju faktiskt är just därför han är den han är. Till och med Abbe själv verkar ha gjort det, åtminstone än så länge. Vad tonåren har att komma med får vi väl bara vänta och se.

Dessutom tycker jag att det är fint att SVT gjort den här dokumentärserien, för att fler människor ska få en liten blick in i hjärtebarnens och hjärtebarnfamiljernas liv. Det tror jag både vi, Abbe och alla andra barn med hjärtfel bara har glädje av.

Så gör som jag vettja. Kolla på SVT 1 klockan nio i morgon kväll.

31 december 2014

Gott Nytt År!

Det är inte många timmar kvar på 2014. Fyra och en halv för att vara exakt. Jag funderade på om jag skulle summera året på något vis, men vet inte riktigt hur.

Livet rullar på som det brukar med många besök hos olika specialister på sjukhuset med Abbe även om det mesta ser bra ut nuförtiden, gudskelov. Det känns fint att kunna säga att jag alltid lämnar skolans utvecklingssamtal med en känsla av stolthet. Stolt för att Abbe presterar bättre än jag vågat hoppas på i mina oroligaste stunder och när vi kommer till hans storebror så överträffar han både mina och skolans förväntningar hela tiden. Det är ingen överdrift att säga att det mycket väl kunde ha sett helt annorlunda ut med tanke på hur jobbigt det kändes vissa år när de två var små.

Men för att inte det här ska bli för sockersliskigt kan jag meddela att de kan vara två tröttsamma jävla skitungar också emellanåt. De är bröder. Bröder bråkar och skiter högaktningsfullt i vad mammor och pappor säger ibland. Så är det bara. Och så är det även om man är född med ett allvarligt hjärtfel och en kromosomavvikelse och så är det även om man är storebror till en som är född med ett allvarligt hjärtfel och en kromosomavvikelse. Bra så.

Jag avslutar det här året med att bjuda på några bilder jag tog på juldagens kväll på Bohus-Björkö. Därmed önskar jag er alla ett gott nytt år och hoppas att 2015 blir året då vi äntligen för börja bygga vårt lilla fritidshus på just den här ön.

Gott Nytt År!!


Psst. Klicka gärna för större bilder.

22 december 2014

Instagran och väntan.

Snart. Bara lite mer väntan. Dan före dan före dopparedan. Jag minns själv hur det pirrade i hela kroppen. Jag minns hur förväntningarna ökade för varje lucka man öppnade i tv-kalendern, för varje ljus man tände i ljusstaken av stansad kopparplåt fylld med renlav och små flugsvampar gjorda av något som påminner om klarlackade flörtkulor.

Jag ser det i killarnas ögon, det där glittrande förväntansfulla pliret. Speciellt på Abbe. Han berättar flera gånger om dagen, från att han går upp tills det är läggdags, hur många dagar det är kvar. Det har han gjort sedan i slutet av November. Jag myser och minns.

Snart så.








07 december 2014

Sagan om gubben och gubbarna.

Ja just ja. Apropå den lilla fonetikkursen i förra inlägget. Jag skulle ju egentligen berätta en annan sak.

Efter gomoperationen för nästan exakt fem år sedan fick Abbe ett tydligare tal. Innan gick det knappt att förstå alls vad han sa och vi arbetade med tecken som stöd för att han skulle kunna kommunicera hjälpligt. Efter operationen har vi ägnat åtskilliga timmar till träning, både hemma och i skolan och inte minst på ett otal olika besök hos logopeder. Abbe kämpar och tränar och det blir sakta bättre.

Det handlar om luftpuffar för Abbes del. För att få till de där explosiva luftströmmarna som behövs för vissa konsonanter måste man kunna stänga till mellan munhålan och näsan. Där har vi Abbes problem. Det kommer aldrig att bli helt tätt och därför kommer det alltid att läcka lite luft upp i näsan när han ska försöka klämma iväg en konsonant som kräver kraft.

Dessutom handlar det om att programmera om Abbe. Under alla år då det var fysiskt helt omöjligt för honom att göra vissa ljud försökte han naturligtvis få till något som liknade ljuden på sitt eget vis. När han nu kan göra ljuden måste han göra sig av med det gamla, felaktiga sättet. Nu har han kallat storebror för Huno ända sedan han lärde sig prata för sju år sedan. Det sitter i muskelminnet i munnen på honom. Så nu gäller det att hitta ljudet G så att brorsan får heta Hugo istället. (Och du som nu testar dina kunskaper från förra inlägget inser att N inte ens sitter på samma ställe i munnen som G. Det har alltså att göra med att han ersatte med ett ljud han behärskade och som lät hyfsat likt i hans små öron.)

Nu funkar faktiskt de flesta konsonanter ganska bra, trots allt. De två ljud som spökar fortfarande är G och K. De där rackarna där bak alltså. De svåra.

I december har Abbes klass en slags julkalender som fungerar så att alla barnen har fått skriva var sin berättelse och sedan öppnar de en "lucka" varje dag. Det barnet vars berättelse fanns i luckan får läsa sin saga för alla andra i klassen. Ganska mysig idé tycker jag. Det enda krav som fanns på sagan var att den skulle handla om något som hade med julen att göra.

Abbe hittade på en jättefin historia om en gubbe som skulle ha en snögubbe, en pepparkaksgubbe och en tomtegubbe hemma. Men det ville sig inte bättre än att gubben rörde till det lite och satte moroten på pepparkakan, skägget på snögubben och spritsade kristyr på tomten. Snurrigt värre. En finurlig, söt och rolig saga måste jag säga.

Och fullproppad med G och K.

Jag tror ärligt talat att det är i stort sett omöjligt att hitta en saga som innehåller fler svåra konsonanter för Abbe, att läsa upp för sina klasskompisar, än "Sagan om gubben och gubbarna".

Säga vad man vill om den pojken, men feg är han inte.

24 november 2014

Hur gör vi när vi låter, egentligen?

Jag börjar det här inlägget med en minikurs i fonetik. Ni vet, läran om språkljuden i det talade språket. Själv har jag lärt mig massor om det sedan vi fick Abbe och blev tvungna att börja fundera över vilka ljud som var svåra och inte för honom att säga. I början var det i stort sett inga konsonanter som funkade (utom möjligen M, N och NG-ljud), men efter operation av gommen och träning hos logoped har det blivit allt bättre. Abbe talar fortfarande inte helt bra och folk som inte känner honom kan ha problem att förstå ibland, men det går mycket bättre nu än förr i alla fall.

I alla fall det är rätt kul och intressant när man väl inser hur det hänger ihop. Det mesta är helt självklart och jag har i alla fall aldrig funderat över hur det går till att säga olika konsonanter. Men det finns liksom ett mönster. Vi ska se om jag kan förklara.

Ta ljudet P till exempel. För att göra det pressar man ju ihop läpparna mot varandra, och sedan puffar man liksom ut luft mellan dem. Som en liten miniexplosion. Prova får du se. Säg inte Pe utan bara P. Om man lägger till en ton från stämbanden – alltså inte bara luftpuff utan en ljudande ton också – men gör samma sak med läpparna får man ljudet B. Alltså läpparna ihop och en luftpuff = P, medan läpparna ihop och en tonpuff = B. P och B sitter på samma ställe i munnen.

Det roliga börjar när man inser att det finns ett system.

För att säga ljudet T lägger man tungspetsen mot gommen/framtänderna och puffar luft. Och vad händer med tungan på samma plats fast med en ton från stämbanden? Just det. Man får ljudet D. Hajar du? Samma plats, men två olika bokstavsljud beroende på om man bara puffar luft eller använder rösten. T och D.

Gör samma jämförelse med F och V. Underläppen mot framtänderna, med luft eller med ljud. Här behövs inte riktigt lika explosiv luftström som för P, B, T och D, men annars är principen densamma.

Slutligen så har vi två ljud som ligger långt bak i munnen. När man trycker upp bakre delen av tungan mot gommen och puffar luft får man ett K. Samma sak med röstens hjälp bildar ett G. Det här är en av de svårare platserna i munnen att göra konsonanter på om jag förstått saken rätt. Och det är säkert därför som just K och G är de två ljud Abbe fortfarande har jobbigt med att få till varje gång.

Och ungefär här inser jag att klockan blivit mycket och att inlägget blir lite långt om jag fortsätter. "Jag börjar det här inlägget med en minikurs i fonetik". Nåja, nu blev hela inlägget den där minikursen istället. Hoppas du tyckte det var intressant och lärde dig något nytt. Och jag hoppas också att det är okej att jag fortsätter en annan dag, med det jag egentligen tänkt berätta.

16 november 2014

Sjöstjärnan.

Vi läste det vi kunde hitta om Abbes syndrom när han var nyfödd. På gott och ont. Det fanns inte så mycket information att få då, men bland det vi fann var en del chockerande och väldigt oroande. Å andra sidan fanns det sådant att läsa också som inte var så illa. Det blev nästan som ett test av vilket synsätt man har, pessimistisk eller optimistisk. Snackar vi halvfulla eller halvtomma glas? Vi läste till exempel att ungefär hälften av alla barn med 22q11 har en lindrig utvecklingsstörning. Det kändes svårt att ta in när man satt med vår lilla bebis i famnen. Men å andra sidan så betyder ju det att hälften av barnen inte har det. Det är bara att välja. 50% risk. Eller 50% chans.

Jag minns så väl att vi läste att i stort sett alla lär sig cykla och simma. Det kändes fint. Normalt. Det stod att det ofta var var jobbigt och att det tog längre tid än för andra barn, men att de lärde sig. Idag kan jag skriva under på detta. Abbe har det svårare med grovmotoriken än andra. Han är svagare och lite vingligare och han orkar inte riktigt lika länge som andra barn. Jag tror det är därför han väljer bort vissa saker självmant. Som fotboll till exempel. Han tycker inte det är kul helt enkelt. Det är inte roligt att inte riktigt hinna med i tempot eller att alltid förlora närkamperna. På en fotbollsplan blir skillnaderna så tydliga, man blir jämförd med andra. Lagsport är nog inget för Abbe helt enkelt, och det känns lite som att han dragit den slutsatsen själv.

Vi vill att Abbe ska kunna simma. Inte minst eftersom vi bor nära sjöar och har en tomt vid havet där det ska bli ett fritidshus så småningom (jag får återkomma till det i ett annat blogginlägg, det är en lång historia). Då vill man gärna veta att han klarar sig om han skulle ramla i vattnet till exempel. Så Abbe har gått i simskola. I många år nu.

Han är inte rädd för vatten. Ånej, tvärtom. Han älskar att bada och hoppa i vattnet från alla möjliga klippor, bryggor och bassängkanter. Om och om igen. Men själva simningen har tagit tid och han har inte fått någon ordning på det. Han har liksom varit på gång länge, men puffarna på hans smala små armar har suttit kvar. Han har inte velat ta av dem.

En dag i somras var vi i en liten vik utanför Öckerö tillsammans med killarnas kusiner och deras familj. Vi hade åkt ut med deras båt och det var en av de där fina dagarna som sommaren 2014 skämde bort oss med. Solen sken och havet låg spegelblankt. Platsen var idyllisk och det var som en liten lagun med ljus sandbotten som gjorde att man såg klart flera meter ner genom cyklopet. Killarna kastade sig i från den sammetslena bohusgraniten, om och om igen. Men puffarna satt där de satt på Abbes armar.

– Idag kan du väl testa utan puffar Abbe, sa jag. Du kan ju simma, det ser jag. Om jag är i vattnet en bit ut så hoppar du i och simmar till mig.
– Nääääeej pappa, sa Abbe. Kanske sen.
Okej. Kanske sen.

Efter korvgrillning och fika några timmar senare sa Abbe plötsligt "Okej pappa, nu provar vi utan puffar". Förvånad hoppade jag i och simmade ut en bit. Det var djupt och jag hittade en sten att stå på, fem – sex meter ut i vattnet så att jag bottnade. På något sätt hade tanken mognat i Abbes huvud och han bestämde sig för att nu var det dags. Han hoppade i och jag väntade spänt. Och så simmade han till mig. Utan några som helst problem. Jag tog emot honom i min famn och kramade stolt den lilla blöta kroppen, vände honom om och gav honom en skjuts tillbaka mot land. Sådär simmade han fram och tillbaks hur många gånger som helst den eftermiddagen och jag flyttade mig längre och längre bakåt för varje vända. Efter det har han inte tagit på sig puffarna.

Förra veckan kom Abbe hem från simskolan stolt som en tupp och berättade att han tagit ett märke.
– Vad kul! Vilket märke då? undrade jag.
– Simborgarmärket heter det, sa Abbe.

Simborgarmärket?! 200 meter! Jag satte mig på huk och gav Abbe en kram. En väldigt lång kram. En kram för att han kämpat så länge, för att han inte gett upp, trots att det varit svårt för honom. En kram för att jag är stoltaste människan i världen. En extra lång kram för att Abbe inte skulle se mina ögon och undra varför pappa gråter.

05 november 2014

Mellan stolar.

De första åren i Abbes liv var vi otroligt mycket på sjukhus och hos olika specialister, det vet ni redan. Och jämfört med den tiden så är det inte mycket sjukhusspringande att tala om egentligen numera. Det är skönt. Men ändå. I förhållande till en normal familj (vad nu det är?) så är det sjukt många kallelser som dimper ner i vår brevlåda. Så många att jag har börjat röra till det lite och faktiskt missat ett par besök på sista tiden.

Och att vissa besök krockar så att man måste boka om, eller att någon på sjukhuset får förhinder, gör inte saken lättare. Det är kallelser hit, avbokningar dit, en remiss här, en uppföljning där så att det bara snurrar i huvudet till slut. Hela köksbänken är full av vita kuvert med Västra Götalandsregionens logo. Gaah!

Det skulle behövas 20 poäng logistik på universitetet för att palla att vara förälder till ett barn med en diagnos. Minst.

02 november 2014

Lights In Alingsås.

I sisådär tio år sa vi samma sak varje höst. Egentligen skulle man åka och kolla på det där "Lights in Alingsås", det verkar ju vara riktigt coolt. Ja det borde vi verkligen, vi skulle nog gilla det, sa vi. I ungefär tio års tid kom vi aldrig iväg, glömde bort det, fick aldrig tummen ur och tog inte tag i det förrän det redan var slut för det året. Tills i fjol, då vi äntligen kom iväg för första gången.

Löjligt. Vi borde såklart åkt för länge sedan.

För om du inte varit där tidigare och bor hyfsat nära Alingsås så kan jag kommendera ett besök. Och precis som förra året kommer tipset för sent, eftersom det var sista dagen idag. Förlåt. Värdelöst tips såklart, men kom ihåg det till nästa år. Och påminn gärna mig då, så vi inte alltid måste gå sista dagen.

Det är i alla fall ett fint projekt där man bjuder in några internationellt verksamma ljusdesigners från olika delar av världen för att tillsammans med ett femtiotal internationella design- och arkitektstudenter ljussätta varsitt objekt i det offentliga rummet. Resultatet blir en promenadslinga genom staden med fantastiska ljuskreationer. I år var temat Edward Grieg och många av installationerna innehöll inte bara ljus utan musik från t ex Peer Gynt. Fint.

Klicka på bilderna om du vill se dem större.




31 oktober 2014

Happy Halloween!

Är allt bra?

Det rullar på liksom. Det gör det. Livet rusar fram ömsom i en rasande fart, ömsom i snigeltakt. Man möter gamla vänner, eller nya för den delen. Uppdaterar sig om vad som hänt sen sist, fyller i mellanrummen.

"Hur är det med Abbe nu?" Frågan brukar komma förr eller senare. Inget konstigt med det, det gör mig glad att folk undrar. Att de bryr sig. Känns skönt att de förstått att det var några väldigt tuffa år efter att Abbe föddes och att de undrar om saker och ting blivit lugnare. Bättre.

Jag svarar. Säger att det är bra nu. Att hjärtat fungerar som det ska. Det är ju ett tag sedan han gjorde ett ingrepp nu, fyra år sedan ballongvidgningen, och sju år sedan den senaste stora öppna hjärtoperationen. Jag berättar att vi går på kontroller och förklarar vilka saker de håller ett öga på, men att än så länge ser allt fint ut.

Det är sant. Abbe funkar som han ska hjärtmässigt. Det är ganska lugnt på den fronten. Men jag vet att dagen då hans hjärtläkare säger att det är dags att göra en ny operation kommer allt närmare. Och jag vet att när han väl säger det så kommer marken att börja gunga. Åtminstone där jag går. Det skrämmer mig. Och även om vi kommer att klara av det, precis på samma sätt som vi fixat det många gånger tidigare, så bävar jag för den dagen. Den svävar framför mig som ett svart moln. Bredvid andra mörka moln av oro som allt som oftast skymmer Abbes ständigt skinande, vackra sol.

Jag svarar ändå, att allt är bra.

15 augusti 2014

Sommarlovsmatematik.

På måndag börjar skolan igen efter ett sommarlov som hette duga. Det är bannemig inte lätt att komma ihåg en hel sommar som varit som den här. Jag menar någon eller några veckor med fint väder brukar det alltid vara mellan maj och augusti, men så här länge? Nä. Jag minns inte förra gången det inträffade.

Så visst är det trist att lovet är slut, grabbarna börjar skolan och mamman och jag är tillbaka på våra jobb. Men alla depåer är i alla fall påfyllda inför hösten. Solkontot står på plus och de flesta andra bränsletankar är fulltankade.

Under den här sommaren kan vi räkna till åttahundrasjuttiofjorton fiskade krabbor, tvåhundranågonting ätna glassar, jag vet inte hur många badtimmar, cirka en miljard hopp från olika klippor både i havet och i sjön, typ sjutton skrubbsår, sju sandslott, femtioelva glas saft och minst lika många kanelbullar, en handfull båtturer och en inlämnad bygglovsansökan för vårt fritidshus.

Summa summarum, en fin sommar.

25 juli 2014

Simmar lugnt.

Förlåt. Till er som troget följt den här bloggen under några år är jag nog skyldig att be om ursäkt ändå. Alltså tempot på inläggen här, den senaste tiden, vad ska vi säga om det?

Det är ju inte det att inget hänt i vårt liv. Under en period månaderna innan semestern duggade kallelserna till sjukvården så tätt att vi knappt hade tid att göra något annat än att turnera med Abbe på Västra Götalands alla specialistenheter. Det kändes bara som att jag skrivit om de där besöken tusen gånger redan.

Och rest lite har vi gjort. Varit i London och så till exempel. Det vet ni som följer mig på Instagram. Det ville jag gärna berätta om. Inte minst visa bilder från. Men det blev ändå inte av. Fråga mig inte varför.

Jag har nog inte haft lust helt enkelt. Ibland har jag varit sugen, men uppenbarligen inte tillräckligt för att prioritera bloggandet. Well well. Det fanns en tid då jag skrev minst ett inlägg om dagen, den tiden är uppenbarligen inte nu.

Men det finns mycket fint att berätta om. Som att Harry Potter-utstälnningen på Warner Studios i London var fantastiskt. Eller att Abbes hjärta jobbade på som det skulle vid 24-timmars-EKG:et strax före semestern. Att Öland var vackert och stränderna fina, men att det första salta doppet i havet när vi var tillbaka här på västkusten var det skönaste någonsin. Jag väljer bohusgranit, tång, maneter och havstulpaner alla dagar i veckan, framför sandstränder med bräckt vatten och döda småfiskar som flyter iland.

Och idag simmade Abbe. Hej då armpuffar. Han bestämde sig plötsligt för att prova utan, hoppade i havet där han inte bottnade och simmade sex meter till mig. Han insåg att det funkade och sedan var saken biff. Det gick inte att få honom att sluta simma. Det var väl värt ett blogginlägg ändå, säg?

05 juni 2014

Tenn.

Jag har hissat flaggan. Inte för Sverige, det gör jag imorgon, utan för kärleken. För att hon valde mig. Och för att jag valde henne. Det var, om vi får säga det själva, det klokaste vi gjort. Idag om fyrtio år är det guldbröllop och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi, livets alla prövningar till trots, får chansen att fira den dagen tillsammans med pompa och ståt. Men nu tar vi en sak i taget. De ädla metallerna kommer senare, nu är det tenn som gäller. Eller ten som i tio, om man säger så.

Tänker på allt fint vi gjort de här första tio åren. Det finaste av allt, helt utan konkurrens, är två barn. De blev väldig bra, de där barnen. Okej, den ena blev det några fel på, så att säga. Jämfört med genomsnittet. Men å andra sidan blev det så otroligt många fler rätt på honom, om man jämfört med genomsnittet. Paradoxalt nog är Abbes trasiga hjärta det helaste av alla hjärtan jag stött på i livet. Värmen, kärleken och omtanken som ryms i det är av sällan skådat slag. Och det tycks smitta över på hans bror. Eller om det är tvärtom, när jag tänker efter. Storebror kom ju trots allt först.

Tack för de första tio, min kära. Och tack för världens bästa barn. Jag älskar dig!

17 maj 2014

Eftervärme.

Man lever sitt liv. Vaknar nollsju nånting, väcker barnen, duschar och äter några frukostflingor som man antingen gjort själv i ugnen eller köpt på ICA. Man stressar och packar barnens skolryggsäckar. Ibland glömmer man packa något viktigt. Ibland glömmer man hela ryggsäcken hemma. Då får man åka tillbaka och hämta den. Man blir ännu mer stressad. Och arg. Mest blir man arg på sig själv för att man inte har någon hjärna. Åtminstone inte en som fungerar som den ska.

Man hämtar det man glömt hemma. Missar tåget. Kommer att bli sen till jobbet men mejlar en ursäkt medan man väntar på nästa tåg. Ursäkten studsar tillbaks i inkorgen i form av kollegornas hån och skämt om att ursäkten var dålig. Man ler åt jargongen men skäms lite ändå. Man jobbar. Äter lunch. Försöker komma på nya ställen att äta lunch på. Man jobbar ju ändå mitt i stan. Har ju så mycket att välja på. Den lyxen. Det blir ändå samma ställe som igår. Eller i förrgår. Det flyter liksom ihop.

Man sätter sig vid datorn och jobbar igen. Eller i ett mötesrum. Ibland gör man något bra, något man är stolt över. Och ibland önskar man att man gjorde det. Men det är ju så det är. Man lever sitt liv. Det rullar på. Man tycker att det rullar för fort. Om det bara rullade lite långsammare skulle man göra fler saker man var stolt över. Man skulle inte glömma saker hemma. Slippa åka tillbaks, missa tåget och komma försent. Då skulle man ha mer tid på jobbet att göra saker man är stolt över.

Arton och tio åker man pendletåget hem. Om det går arton och tio. Det är inte alltid det gör det även om det står i tidtabellen. Man registrerar sitt kort. Hittar en ledig plats och ber någon resa sig så att man kan komma in eftersom de satt sig längst ut och lagt sin väska på sätet innanför. Man stör. Är innanför deras komfortzon. Tränger sig på. Man skiter i det. Vill ju sitta efter en stressig dag. Man lever ju bara sitt liv.

Man kör barn till handboll. Till simskola. Kulturskola. Till ridning. Man hämtar och man lämnar. Och man gör det gärna för man älskar de här barnen. Älskar dem så att det gör ont. Trots att man tycker att de borde kunna packa sina väskor själva så man slapp glömma saker som ska med. Man älskar dem till månen och tillbaka. Då är inte resan till simskolan och tillbaka så lång.

Man tjatar om läxorna. Man tjatar om hur många timmar Minecraft det blir. Man tjatar om att de måste tvätta händerna innan maten. Att de måste äta. Sitta ordentligt. Gå och lägga sig. Man högläser Harry Potter och älskar de stunderna. Man släcker för att de ska somna. Somnar själv. Man vaknar efter en stund och har sabbat sin dygnsrytm. Sitter uppe för länge. Går till slut och lägger sig, vaknar nollsju nånting, väcker barnen, duschar och äter några frukostflingor som man antingen gjort själv i ugnen eller köpt på ICA. Man lever sitt liv.

Man stressar och packar barnens skolryggsäckar och kör barnen till skolan. Men man åker inte till jobbet. Istället åker man till en kyrka. En vacker kyrka. En vacker dag. Man lyssnar till musik som som gör ont. Så som musik gör ibland. För att de som sjunger den gör det bra och för att den betyder saker. Man torkar tårar med en pappersnäsduk. Lyssnar till fina ord om en människa som stått oss nära. Som nu ligger i en vit trälåda överöst med röda rosor längst fram i lokalen. Som fick för lite tid. Man skiter i att torka tårarna. Låter dem rinna. Det kommer ju ändå nya. Istället blundar man lite, hör den ensamma stråken och tänker att den försöker säga något. Man tror inte man ska klara av att höra den sista sången eftersom den har en speciell betydelse för en. Men man klarar det ändå. Man lämnar kyrkan med "dansa på min grav" i magen och tårar på kinderna. Man tänker att en dag så ses vi kanske igen.

Tills dess, lever man sitt liv.

12 maj 2014

Testing testing.

Det är vår. Ute blommar äppelträden och liljekonvaljerna börja kika fram under övervintrade höstlöv. I vår brevlåda frodas kallelserna till sjukvården som aldrig förr. Det är hjärtmottagning, 22q11-specialisten, tandläkaren på Mun-H-center, sjukgymnasten och logopeden i en strid ström. Dessutom fick vi i dagarna ett brev från öron-, näsa-, halsavdelningen på Sahlgrenska om att vi kommer att bli kallade dit för fortsatt utredning om hörseln. Någon gång inom nittio dagar. Jaha.

I fredags var i alla fall en rolig dag på sjukhuset enligt Abbe. Faktum är att jag håller med honom. Vi var hos sjukgymnasten och gjorde en massa tester. Det var allt från pillig finmotorik till grovmotoriska koordinationsövningar. Det var balanstester och bollkänsla. Det var styrka, snabbhet och uthållighet. Och de flesta grejerna gjordes på tid, som en liten tävling för Abbe, men med vetenskapliga syften. Det är alltid kul att försöka slå sina rekord i ett andra eller tredje försök. Mellan varje övning ville Abbe ha en puss och några klunkar vatten. Vi höll på i nästan två timmar. Det blev många pussar. Och en kissepaus.
 
Hade inte kameran med mig men jag bjussar på några mobilbilder från Instagram.

 

29 april 2014

Vi lär oss av varandra.

Idag har jag gjort något jag aldrig hade trott att jag skulle göra, om du frågat mig för några år sedan. Jag har talat inför personalen på barnavdelningen på ett sjukhus. Det var ett trettiotal sjuksköterskor, barnsköterskor och läkare som lyssnade och om ett par veckor ska jag tillbaks och hålla samma dragning för den andra halvan av personalstyrkan. Den halvan som var på sjukhuset idag och tog hand om de sjuka barnen, medan deras kollegor var på utbildning.

Vad hade jag att säga dem, kan man fråga sig? Det undrade jag också när jag fick ett mejl med förfrågan, men när jag tänkte efter lite insåg jag att jag faktiskt har väldigt mycket erfarenhet av sjukhus. Inte lika mycket som de har. Naturligtvis. Inte på långa vägar. Men jag har en erfarenhet som de flesta av dem sannolikt inte har, jag har ett annat perspektiv. Att vara förälder till ett sjukt barn.

När jag satte mig och funderade över innehållet i min föreläsning gick det upp för mig hur otroligt många vårdsituationer jag och Abbemamman varit om med Abbe. Hur många läkare, sköterskor och annan sjukvårdspersonal vi träffat genom åren. Väldigt många helt fantastiska möten, men också några mindre lyckade. Lägger man kontakter med försäkringskassan, skolan, habilitering, försäkringsbolag etc till detta inser man att ett barn med diagnos är projekt som kräver sin projektledare.

Så idag, under några timmar berättade om jag vår resa med Abbe från dagen han kom till värden och fram till nu. Jag pratade om hur det kom sig att jag började blogga och vilken resa bloggen tagit mig på. Och jag berättade vilka saker jag tycker är viktiga för personalen att tänka på i mötet med föräldrarna, delade med mig av många bra erfarenheter och några magplask.

Det blev en fin dag med en del frågor och reflektioner. Ett bra samtal tycker jag. Hoppas att de också tyckte det. Om två veckor är det deras kollegors tur.

18 april 2014

Påskmat.

Det är påsk och jag kör ett gammalt inlägg i repris än en gång. Nämligen ett recept på smarrigt påskkäk.

Om ni aldrig har smakat på Bohuslänsk äggost så tycker jag att ni borde göra det. Det är mycket gott. Folk äter den på lite olika sätt. Antingen som en del av smörgåsbordet vid jul eller påsk, tillsammans med sillen och det andra. Eller också som efterrätt serverat med sylt, gärna björnbärssylt. Det beror på vilken falang man tillhör. Själv är jag uppvuxen i den ena falangen och ingift i den andra, så jag är liksom van vid både och.

Och här kommer en liten beskrivning av hur man gör äggost:



Man behöver
3 liter standardmjölk
3 deciliter vispgrädde
10 stycken ägg
6 deciliter gräddfil och
4 matskedar strösocker.


Värm mjölk och vispgrädde. Det ska bara sjuda, inte koka.


Vispa ihop ägg och gräddfil till en fin massa.


När mjölken och grädden sjuder häller man i äggsmeten. Rör om då och då tills det börjar skära sig. När massan börjar klumpa ihop sig tar man bort kastrullen från spisen och låt det stå i 5-10 minuter.


Använd sedan en hålslev och ös upp massan med i en äggostform. Har du ingen äggostform kan du borra hål i en vanlig sockerkaksform. Hålen är till för att vasslen ska rinna ut.


När du lagt upp hälften av massan strör du ut 2 matskedar av sockret. Lägg i resten av massan och avsluta med 2 matskedar socker igen.



Äggosten ska stå svalt och rinna av i sin form över natten. Gärna i kylskåpet. När man stjälpt upp den ur sin form kan man eventuellt dekorera med t ex kanel om man vill. Jag återkommer med bild på den färdiga äggosten.

Sedan kan det vara fint att dekorera den. Här gjorde jag det med hjälp av en utskrift från datorn, en skalpell och lite kanel.





Lycka till. Och glad påsk!

03 april 2014

Inget är hemligt.

Jag sitter på tåget till Stockholm för att åka upp och jobba över dagen. I ett säte tvärs över gången sitter en kvinna och talar i mobiltelefon. Och då snackar vi inte om att hon viskar generat i luren för att ingen ska höra hennes samtal. Tvärtom. Den här damen babblar högt och tydligt som om hon satt ensam i ett ljudisolerat rum. Jag är mycket tveksam till att det finns någon i hela den här tågvagnen som inte hört varenda ord av hennes konversation.

Hon avverkar samtal efter samtal, ringer upp folk och telefonen ringer kontinuerligt. Ringsignalen är för övrigt inställd på maxvolym. Kanske en bit över maxvolym när jag tänker efter. Kvinnan, vi kan kalla henne "Maud" pratar ogenerat om konflikter på jobbet mellan "Linda" och "Lasse" och hur "Thomas" hanterar detta. Det är visst ett bråk på nivå tre och det ska göras en anmälan till både SAS och MAS. Och eftersom hon presenterar sig med namn när hon ringer upp och när hon svarar i telefonen tar det mig bara några sekunders googlande att få reda på allt om henne och hennes arbetsgivare. Hon har ett högt uppsatt jobb inom den privata äldrevårdssektorn. Vi stannar där. Ni förstår vidden av detta ändå.

Efter ett tag reser sig kvinnan i sätet bredvid för att hitta en annan plats. Hon säger: "så att jag kan sköta mitt jobb, så kan du fortsätta sköta ditt". Jag förstår henne. Själv har jag svårt att koncentrera mig tillräckligt för att kunna skriva den här texten.

Är det fascinerande att man har så lite känsla för skillnaden mellan det privata och det offentliga rummet?

24 mars 2014

Ett år till.

Jag firar lite. Har tänt en brasa i kaminen och hällt upp ett glas vin, trots att det är en vanlig måndag.

Allt såg bra ut. Efter mätning, vägning, EKG, blodtryck, pox, ultraljud och lite lyssna med stetoskopet fick vi höra meningen vi hoppats på. "Då kallar vi Abbe om ett år igen, eller ett och ett halvt beroende på hur det ser ut med tidsbokningen".

Det var dags för det årliga besöket på hjärtmottagningen idag. Det är någonting som är märkligt med det där, man känner sig både lugn och lätt panikslagen på samma gång. Det fina i att vi känner personalen väl vid det här laget, att vi vet att de är fantastiska. Man är hemtam och trygg. Men så finns oron över beskedet som vi vet ska komma en vacker dag. Något år, vid en av de här årskontrollerna kommer Abbes hjärtaläkare att säga att nu är det dags, nu behöver vi göra ett nytt ingrepp. En ny operation. Så mycket är säkert, att den dagen kommer. Frågan är bara när.

Inte idag i alla fall. Skönt.

Abbe var väldigt duktig. Han kan det här nu, det märks. Han lät sköterskor och läkare göra det de skulle utan någon protest. Så modig, så stark.

Så. Sammanfattningsvis. Blodtrycket i högra kammaren såg fint ut. Det är alltså inte det tryck man mäter med en manschett på armen, utan det tryck som hjärtat pumpar blodet ut i lungorna med. Det inre kretsloppet. Det trycket mäter man med hjälp av ultraljudsundersökningen och det är extra intressant på Abbe eftersom han har en sk conduit, dvs ett donerat kärl och klaffar stället för hans lungartär som var igenvuxen vid födseln.

Klaffarna läcker, cirka två på en fyragradig skala. Dvs funktionen som backventil är inte hundra utan ganska mycket blod som hjärtat pumpar mot lungorna rinner tillbaka in i hjärtat igen. Det låter inget vidare i mina öron, men är helt okej enligt vår kardiolog. Här håller man ett öga på höger hjärthalva så att den inte blir förstorad. Ni vet vad som händer med en muskel som får jobba lite extra på gymmet. Den blir större.

Slutligen håller man ett öga på flödet från hjärtat och ut i de båda lungorna. Eftersom det är lite reservdelar där och dessutom lappat och lagat på den ena förgreningen så finns risk att det kalkar igen och blir trångt åt ena hållet. Det kan gå att lösa med en hjärtkatetrisering, som den Abbe gjorde för fyra år sedan, men även det är ju skönt att slippa. Detta kollar man med hjälp av en undersökning som kallas lungscintigrafi, då man sprutar in en radioaktiv isotop i blodet och tittar på hur den fördelar sig ut i lungorna i en gammakamera. Detta gjordes i höstas och resultaten ser fina ut.

Alltså pustar vi ut idag. Ett år till i alla fall!


Suck.

Habiliteringen. "Ger stöd och insatser till barn- ungdomar och vuxna med varaktiga funktionshinder. Stöd ges även till anhöriga och berörda personer i närmiljön". Hela idén går liksom ut på åtgärder för att möjliggöra och underlätta ett dagligt liv för barn och ungdomar med funktionsnedsättning. Eller för deras omgivning.

Fint. Bra. Tillåt mig tvivla.

För ganska länge sedan kom vi överens med habiliteringen att de skulle kalla Abbe till en arbetsterapeut. Vi skulle tillsammans titta på om det fanns något bra material för att hjälpa honom förstå klockan och lära sig den på ett bra sätt. Bland annat.

Så en dag kom en kallelse. Olyckligt nog blev han kallad på samma dag och samma tid som ett annat läkarbesök. Vi ringde omedelbart och meddelade att Abbe blivit dubbelbokad och inte kunde ta den aktuella tiden. De kunde då inte boka någon ny tid över telefon utan sa att de skulle skicka en ny kallelse.

Det kom ingen kallelse. Däremot kom en räkning för uteblivet besök.

Jag blir trött, ringer upp habiliteringen och undrar vad som pågår. De säger att det måste blivit något misstag (no shit Sherlock, tänker jag) och lovar att rätta till detta. De säger att jag bara kan riva räkningen och låta bli att betala den. Jag frågar "är det säkert?". Javisst, säger de. Så långt allt bra. Jag påpekar också att vi aldrig fick kallelse till någon ny tid istället för den vi bokade av.

Efter ytterligare någon månad kom så en kallelse. Till samma dag och tid som vi ska med Abbe till hjärtmottagningen. Höjden av otur alltså. Here we go again. Denna gång är vi ännu mer noga med att påpeka att vi fick en räkning förra gången trots att vi bokade av och att vi inte ville ha det igen.

Några dagar efter detta kommer en räkning för uteblivet besök. Jag blir ännu tröttare. När pulsen gått ner lite inser jag att det är en påminnelse från den där första räkningen. Alltså den de bad mig riva och inte betala. Den de lovade mig var krediterad, fixad, borta.

Denna gång kommer räkningen från ett inkassobolag. Habiliteringen säljer alltså sina fakturor vidare till ett företag som sysslar med "Professionell och effektiv kravhantering". Jag ringer upp dem. De kan inte bara stryka fakturan sådär hur som helst, nej det måste kunden göra, dvs habiliteringen. De kan sträcka sig till att kontakta habiliteringen och fråga dem. Om några dagar. Jag ombeds återkomma då. Jag frågar om inte de kan höra av sig till mig när de rättat till detta. Varför ska jag hålla på och jaga dem, jag har ju inte gjort något fel. Det har inte vi heller, svarar inkassoföretaget.

För säkerhets skull ringer jag även habiliteringen. De förstår inte alls vad som hänt. Problemet är att nu är inte fakturan deras längre så de kan inte bara stryka den hur som helst från sitt system. Nu måste de lösa frågan ihop med inkassoföretaget. De lovar att återkomma. Alltid något.

Nu väntar jag bara på en faktura för uteblivet besök från nästa avbokade möte. Och en ny kallelse, som sannolikt kommer att infalla samma tid som något annat läkarbesök. Så håller vi på så. "Underlätta ett dagligt liv för barn och ungdomar med funktionsnedsättning". Jo, jag tackar.

16 mars 2014

Nio.

Jag ville skriva några rader till dig idag, Abbe. Det är inte många människor i hela världen som betyder så mycket för mig som du gör, så jag ville skriva något fint. Något du kan ta med dig in i det här nionde året av ditt liv.

Så funderade jag på om jag hade skrivit något i fjol, när du fyllde åtta. Det hade jag. När jag backade tillbaks i bloggen insåg jag att jag redan skrivit precis det jag ville säga dig, så här kommer det igen:
Du fyller år. Vad ger man i present till någon som dig? Hur ska jag någonsin kunna göra dig rättvisa? Hur ska jag kunna ge dig något som kan mäta sig med det du gett mig? 
Jag vill ge dig självkänsla. Jag vill att du ska växa och utvecklas som människa och förstå att både medgång och motgång är en del av detta. Jag vill att du ska lita på att du kan. Du kommer att möta människor som säger det motsatta, att du inte duger. Folk som får dig att tvivla. Alla möter dem, det har också jag också gjort, Abbe. Men lova mig, lyssna aldrig på dem!

Jag vill ge dig styrka att stå emot, mod att vara dig själv. Det är så lätt att dras med, falla för grupptrycket. Att så förtvivlat gärna vilja passa in. Alla passar in, Abbe. Alla. Ett pussel där samtliga bitar är identiska blir förfärligt tråkigt, och dessutom nästan omöjligt att lägga. Det är svårt att vara som alla andra, omöjligt faktiskt. Men att vara Abbe – du är bäst i hela världen på det.

Jag vill ge dig kärlek. Och det fina med det är att ju mer jag ger dig, desto mer får jag tillbaks. Du har en obegränsad, aldrig sinande källa verkar det som. Alltid en kram över. De bästa, mjukaste och finaste kramarna. Inte bara till mig, utan till alla som behöver och alla som förtjänar. I alla lägen. Du säger "Jag älskar dig". Varje dag. Du har sagt det till mig fler gånger på de här nio åren än jag sammanlagt fått höra orden under alla år före du blev min. "Jag älskar dig i hela universum", säger du. Ingen annan har sagt så. Detsamma, säger jag.

Jag vill ge dig allt det här och mycket mer därtill. Alla dagar på året.
Idag, på din nioårsdag, sken solen lite extra för dig. Grattis på födelsedagen, Abbe!

25 februari 2014

Glädjande.

Hörde på radion idag att det skett ett trendbrott inom organdonation. Det råder visserligen fortfarande brist på organ – så om du inte tagit ställning än tycker jag du ska göra det (klicka här t ex) – men under 2013 har i alla fall något hänt. Man identifierar allt fler donatorer idag.

Det är fina nyheter tycker jag.

23 februari 2014

Rapport från Stöten.

Jag lovade ju fler ord och fler bilder från Stöten. Men det var våldsamt vad denna veckan gått fort, jobb och annat har gjort att jag inte hunnit. Men den som väntar på något gott osv, här kommer en liten uppdatering.

Jag gillar Stöten. Det är lagom stort för att bjuda på en varierad och rolig åkning, men lagom litet för att kännas familjärt och personligt. Man slipper den där skidindustriella känslan som finns på en del ställen. Man slipper MacDonalds i backen och långa liftköer. Nu har vi varit där så många gånger att det känns helt okej att släppa iväg storebror och Abbe på egen hand tillsammans med deras 14-åriga kusin.

Jag har testat alla anläggningar i Sälen utom Kläppen men återkommer alltid till Stöten. För småskaligheten (eller rättare sagt lagomskaligheten), för närheten till naturen, men framförallt för skidåkningen. Det finns massor av fin åkning för barnen (men hey – vi snackar Sälen – barnens skidmecka på alla anläggningar), men framför allt där finns jäkligt bra backar även för mig som har åkt en del och söker utmaningar som varar längre än 18 sekunder innan jag måste ställa mig i tjugo minuter kö igen.

Nåväl, vi hade en toppenhelg, trots gråväder, ett ymningt snöande (gillas iofs av mig) och diverse små missöden. Jag började med att inte lyckas ta mig upp för en brant backe med bilen utan bogserhjälp av en stor hjullastare. Storebror fipplade med skyddsbyggeln när han och kusinen skulle av en sittlift och lyckades slå av en rejäl bit av framtanden. Den är lagad nu. Och Abbe fick sig en ordentlig lårkaka när han skulle köra på en box i en funpark och fick felskär. Men det är sånt som händer.

Eller som Abbe tjoade i backen hela tiden: YOLO!

PS. Påminner lite om att ni gärna får rösta varje dag.

18 februari 2014

Engagemang.

Vet ni vad? Heja Abbe har blivit nominerad i Finest Awards igen! Det är jätteroligt. Och lite extra kul är att det är en kategori som jag med stolthet finns med i, nämligen "Årets blogg: Engagemang".

Jag blir såklart väldigt glad om ni röstar på bloggen och mig, för jag måste ju vara ärlig och säga att det vore sjukt kul att vinna min kategori.

Om du gillar mitt engagemang för att sprida kunskap om hjärtsjuka barn och om papparollen med en diagnos i familjen, organdonationer, insamlingar till barnhjärtforskning och alla andra frågor som ryms i Heja Abbe och vill rösta på bloggen klickar du på den här länken. Glöm inte att efter du klickat på de bloggar du vill rösta på måste du scrolla ner till botten av sidan och klicka på "skicka mina röster". Men jag har väldigt hård konkurrens i min kategori.

Man får lov att rösta varje dag om man vill (fram till 9 mars). Och från flera mejladresser. Så om du röstar varje dag både från jobbet och hemma lovar jag en bamsekram när vi ses. Om du vill ha en.

Tusen tack på förhand.

15 februari 2014

Vi drog till fjällen.

Längtan efter lite mer riktig vinter blev för stor. Det blev liksom bara några dagar med isar och någon vecka med snö i våra trakter i år, verkar det som. Vi packade bilen och drog till fjällen en långhelg. Till favoriten Stöten i Sälen närmare bestämt. Och här har det bannemig blivit vinter med besked. Efter en extremt knackig start på säsongen för i stort sett hela den svenska fjällnäringen, med regn och plusgrader runt jul och nyår, så har Stöten nu rekorddjup snö i terrängen. Och den här helgen har det vräkt ner så det har inte direkt blivit sämre.

Jag har som vanligt tagit cirka en miljon bilder, men eftersom jag bara har iPaden med mig får i hålla till godo med ett par instagram-snaps. Det kommer mer ord och bilder när vi kommit hem igen.