Hej. Det är jag igen. Ett inlägg om året är väl också ett slags tempo på en blogg? Herregud, jag har nästan glömt hur man gör.

Men! Jag ville bara berätta om en sak. En viktig sak. Jag har lite svårt att greppa detta. Inte för att det är osannolikt eller orimligt över huvud taget. Nej då, tvärtom. Abbe har gång på gång visat oss att vi egentligen inte behöver oroa oss så mycket. Men ändå. Det har funnits så mycket på vägen som gjort resan tuffare än den är för de flesta.

I onsdags tog Abbe studenten! Känn på den. Tre års studier på estetiska programmet – inriktning media, avslutades med en godkänd gymnasieexamen. Jag behöver inte ens skriva att jag är så stolt över honom att jag är nära att spricka. Det vet ni redan. För han har kämpat, det ska gudarna veta. Inte bara de här tre åren, utan alla nio före dem också. Och de första åren i hans liv var ju ingen dans på rosor de heller, som ni vet. Men på ett annat sätt. 

Att Abbe valde rätt program för honom är så skönt att se. Alla medieämnen har rullat på hur fint som helst. Han har tyckt att de har varit roliga och det har också märkts när terminsbetygen droppat in. Men så är det ju de där teoretiska ämnena, som t ex matte och svenska. De kan vara jobbiga för vem som helst, och för någon med Abbes diagnos – nästan oöverstigliga. Så han har fått slita. Men han gav sig fan på att det skulle gå, kämpade och gav inte upp. Och här får jag en liten tår i ögonvrån när jag skriver. Han klarade det!

Det blev en känslosam dag på alla sätt och vis. Det var som att alla de där åren sköljde över oss som en tsunami. Den tuffa starten i hans liv, en hel skolgång kantad av kamp och hårt slit, en oro vi känt kring tillhörighet och sammanhang och en osäkerhet in i det sista om det hårda arbetet skulle räcka hela vägen in i mål. Allt det där skulle samsas i ett kaos av känslor.

Så när min fru släppt av honom tidigt på morgonen hos en klasskompis för "champagnefrukost", brast det för henne. Hon blev tvungen att stanna bilen för att fulgråta en stund. Och när jag såg Abbe hoppa i takt med musiken i konfettiregnet på urspringet, omfamna kompisar, skratta och fira på studentflaket – då blev det nästan för mycket. Allt blev så tydligt. Du kan släppa oron nu, Abbepappan. Han fixade det. Nu har han sin gymnasieexamen. Och sin plats bland vänner. 

Heja Abbe!

(Och om någon undrar vad som händer nu så börjar Abbe på folkhögskola till hösten för att plugga animation. Det kommer att bli kanon.)

Man blir pappa. Får sitt andra barn. Man älskar den där lilla klimpen lika villkorslöst som den första lilla klimpen man fick. Ett dygn går, man är tvåbarnsfar, till bristningsgränsen stolt, men man börjar undra varför bebisen är så trött. Alltså inte normalt bebistrött utan en annan slags trött. Orkar-inte-amma-trött. Man försöker lugna sin fru, säger att han är nog bara sliten efter förlossningen, men hon säger att det är inte som förra gången.

Det är inte som förra gången. Den här bebisen har bara 48% syre i sitt blod. Det borde varit 100. Plötsligt springer man genom korridorer med klimpen i famnen, medan sjukhuspersonal springer bredvid och rullar den nyligen kejsarsnittade mamman man älskar, i en rullstol. Man springer mot neonatal och när de som kan saker på den avdelningen har gjort det de kan, får man reda på att bebisen är på väg i en ambulans till barnsjukhuset i Göteborg.

Chockad packar man ihop sina saker på BB i Borås, kör utan att veta hur det gick till, mot Göteborg. Man hittar på ett namn till barnet på vägen dit, för säkerhets skull. Det blir Abbe. Abbe blir bra. Man kommer till barnsjukhuset och en läkare berättar att han har ett allvarligt hjärtfel. Han måste opereras så fort som möjligt. Man faller. Den man älskar faller. Vi turas om att hålla modet uppe. När en faller, håller den andra upp. Och tvärtom.

Man är rädd att bebisen ska dö. Fem dagar efter att han kom, opereras Abbe första gången. Man är skräckslagen, och försöker härda ut. Operationen går bra, men syret i blodet når ändå inte högre än 80%. Det kanske stabiliseras något, säger de. Värdena kan förbättras senare, säger de. Det gör de inte. Efter tre månader opereras han igen. Man är rädd igen. Det går bra igen.

Man får veta att hjärtfelet beror på en kromosomavvikelse med ett krångligt namn. Man får tipset av sin storasyster som är läkare att inte läsa för mycket om diagnosen, för alla symptom drabbar inte alla barn. Det är för sent. Man har redan googlat och läst. Och fallit, igen. Det är så mycket med den här diagnosen. Så många saker som kan bli fel.

Man är på sjukhus mest hela tiden. Där får man veta att Abbe bara har en njure. Man får veta att han har ett fel i gommen som gör att han kommer att ha svårt att prata. Att alla barn med diagnosen får det jobbigt i skolan. Man oroar sig för hur det ska gå?

Efter ett par år opereras hjärtat igen. Man börjar nästan bli van. Men är rädd ändå. Den här gången får han reservdelar från en annan människa. En hjälte som valt att donera sina organ och skänka liv åt andra, när det egna tagit slut. Med hjälp av reservdelarna, Gore-Tex och en gudabenådad läkarkonst, lappas Abbes hjärta ihop till något som fungerar nästan lika bra som ett helt vanligt hjärta. Man andas ut. Abbe andas in, och fyller blodet med syre. Nästan 100%.

Rädslan över att förlora sitt andra barn försvinner och annan oro tar vid. Man kämpar på. Abbe börjar prata, men helt utan konsonanter. Det är bara vi som förstår vad han försöker säga. Och knappt det. Man försöker lära sig tecken för att i sin tur ge honom ett språk. Några dagar innan jul, något år, opereras han igen. Den här gången i gommen med hopp om att han ska få konsonanter i julklapp.

Åren går. Efter hundratals timmar övning pratar Abbe och alla förstår. Man är lycklig. Och man tänker att han är en hjälte. Att han klarar nästan vad som helst. Men man oroar sig för nya saker. När blir nästa hjärtoperation? Kommer han kunna gå i vanlig skola? Eller är särskola bättre för honom? Man grubblar.

Kommer han kunna cykla? Simma? Åka skidor? Det kommer han, visar det sig. Det kan låta självklart, men man har inte varit säker. Nu vet man. Han börjar i vanlig skola. Man oroar sig. Men han kämpar hårt och går genom hela grundskolan med godkända betyg. Man är otroligt stolt över honom.

Men sen då? Efter grundskolan? Kommer det bli svårt i gymnasiet? Välj något du tycker låter roligt, försöker man. Om du har kul blir det enklare att orka, säger man. Han väljer något som låter roligt, det går bra för honom och han trivs. Man är väldigt stolt igen.

Idag fyller han arton år. Han blir myndig och det går knappt att fatta att det är sant. Nu är den här människan är färdig i produktionen. Man har gjort en vuxen. Och man älskar honom fortfarande lika villkorslöst som när han var en liten klimp. Och man kommer säkert att fortsätta att oroa sig för olika saker. Men nu vet man – efter arton år – att man egentligen inte behöver göra det. Allt kommer att ordna sig.

Eftersom han klarar nästan vad som helst.

– Jag är så glad att den här boken finns så att de här berättelserna blir berättade. Christina har gjort ett kanonjobb och satt samman en underbar bok, och när den nu belönas med Selmapriset är det så otroligt roligt! Ett erkännande och ett fint bevis på att boken behövs. För mig personligen blir det också ett kvitto på att jag och alla andra som skrivit i boken har något intressant att berätta, och att vi tydligen lyckades ganska bra med att göra det dessutom. Det känns fint.

Såhär lyder juryns motivering: 
”Sällan möter man en författargärning med en sådan betydelse för den lilla människan, men också samhället i stort, som i Du får väl säga som det är. I 24 återgivna berättelser från anhöriga till någon med sällsynt diagnos eller funktionsnedsättning har Christina Renlund på ett till synes enkelt sätt fångat livssituationer som både skiljer sig från ‒ och i det mest avgörande liknar ‒ allas våra familjer. Där känslor av sorg, maktlöshet men också ödmjukhet och kärlek ryms. I den bästa av världar skulle denna bok inte behövas. I den näst bästa delger Christina oss läsare insikter som leder till högre tolerans inför det som vid första anblicken är annorlunda”

Jag är så glad att jag fått vara med och skriva en av de tjugofyra berättelserna i den här fina boken. Behöver jag säga att jag är stolt?

Du kan köpa boken på t ex Adlibris eller Bokus

Det är så mycket man tar för givet. Saker och ting rullar på, ditt och datt blir till självklarheter och man reflekterar liksom inte så mycket över det. Tick tack, glad påsk, god jul och så har ett år till gått.

Nu har det gått tretton år. Tretton år sedan du kom till oss med kejsarsnitt och jag fick förmånen att hålla dig i min famn dina första timmar. Tretton år på en resa som började så vingligt att jag får svindel av att tänka tillbaka på den. Att du finns hos mig är verkligen ingen självklarhet. På olika sätt tänker jag på det nästan varje dag. Men den sextonde mars varje år känns det ännu mer fantastiskt.

Jag är så otroligt imponerad av dig, Abbe. Du är trygg i vem du är. Även om du kanske inte har lärt dig i detalj vad som var fel på ditt hjärta när du föddes, eller hur den där 22:a kromosomen påverkar dig och din vardag, så vet du att det är en del av dig. Och för dig räcker det. Just nu i alla fall. Du behöver inte förstå hur, det räcker att veta att – så du kan berätta det, om någon ny kompis undrar.

Jag tror du har en fin självkänsla. Det känns så, och det gör mig glad. Jag vill att du ska växa och utvecklas som människa och förstå att både medgång och motgång är en del av detta. Att du ska lita på att du kan. Att du duger. Jag vill att du ska veta att så länge du gör ditt bästa så räcker det hur långt som helst. Och jag kommer alltid att vara stolt över dig, Abbe. Alltid. Du kommer att möta människor som säger det motsatta, att du inte duger. Folk som får dig att tvivla. De finns lite överallt, men lyssna inte på dem. Hör på de andra. De som vill dig väl.

Jag ska göra det jag kan för ge dig styrka att stå emot, och mod att vara dig själv. Det är så lätt att dras med, att falla för grupptrycket, att vilja passa in. Du passar in, Abbe. Alla passar in. Du är den tuffaste person jag har träffat. Det du behövt stå ut med redan, under dina första tretton år, är mer än de flesta behöver brottas med under en hel livstid. Men det har gjort dig stark Abbe, inte tvärtom. Mig också. Vi har vuxit med uppgiften tillsammans.

Jag är imponerad hur cool du är vid alla läkarbesök. Hur du såklart inte tycker om när de sticker dig, men ändå låter dem göra det. Gång på gång. Jag minns när du var liten, efter år av undersökningar och operationer, då ropade du "GÅ! GÅ!" till sjukhuspersonalen bara de kom in i rummet med ett stasband. Nu är du den modigaste trettonåring som finns.

Och att se dig med hästarna är så fint. Stora, mäktiga djur som gör som du vill att de ska göra. Jag blir så otroligt imponerad när jag ser dig sätta av i galopp. Det syns i dina ögon hur härligt du tycker att det är. Och då, när jag ser det och tänker tillbaka tolv-tretton år när du var nyfödd och allt var kaos. Då inser jag hur viktigt det är att inte ta saker och ting för givet.

Grattis på trettonårsdagen min ryttare, mitt hjärtebarn, min krigare!

Jag älskar dig Abbe.

Vet ni vad? Jag har ju helt glömt att skriva en rad om att jag, som vanligt under februari, samlar in pengar till förmån för barn som är födda med trasiga hjärtan. Jag har fokuserat så mycket på att försöka sprida min insamling i sociala medier så jag glömde bort att prata om det här, där allt började.

Jag har nog undermedvetet tänkt att ni säkert följer mig på andra ställen, som till exempel Twitter eller Instagram. Men det är ju jättedumt att tänka så, då kanske jag missar några av mina allra trognaste läsare som varit med sedan Abbe föddes och gärna vill bidra med en liten gåva.

Här är länken till min insamling >>

Stort och hjärtligt tack på förhand.




PS. Den här fina filmen tog vi fram under hösten och den visas nu under februari månad på TV3, TV4  och kanal5. Om du vill Swisha istället för att skänka i insamlingsverktyget, märk gärna gåvan Heja Abbe, så kan vi spåra den sedan.

Vad hände egentligen? Alldeles nyss kunde jag ta ett tag runt midjan på dig och kasta dig i en båge upp i luften så du landade med ett plask och ett gapskratt i vattnet. Nu är du lika lång som jag (sånär som på ett par centimeter) och för stor för att jag ska kunna slänga omkring dig i en pool.

För inte länge sedan var det jag som var facit. Det var till mig du kom när du undrade något. Nu är det du som berättar för mig om det senaste alla pratar om på internet, det är du som läser åttans, nians och gymnasiets matte samtidigt, fast du bara går i åttonde klass.

Det var typ igår som jag kunde kittla omkull dig när du försökte skojbrottas med mig. Nu sitter jag på läktare runt om i landet och ser hur du inte backar ett steg på sexmeterslinjen när stora killar – på gränsen till vuxna män – sliter och drar i dig.

Alldeles nyss var du bara en parvel när du fick en lillebror och allt blev upp och ner. Vad som for runt i ditt huvud då, har jag ofta undrat. Nu är du den finaste förebild och bästa vän han någonsin kunnat önska sig.

Idag fyller du moppe. Men du säger att du inte vill ha ha någon moped, för det verkar så farligt. Jag älskar det med dig, Hugo. Inte att du säger nej till moped; hade du velat köra moppe så hade du såklart fixat det och vi hade fått prata om hur man gör det på ett säkert sätt. Men jag älskar att du alltid funderar på saker och ting. Att du gör medvetna val. Du är en klok kille. Och du gör mig stolt.

En sak ska du veta. Även om du är så mycket tonåring att du knappt svarar på tilltal vissa dagar, även om vi skriker åt varandra och jag "inte fattar någonting", och även om du snor mina kläder, så älskar jag dig gränslöst. Varje dag. Resten av mitt liv.

Grattis på 15-årsdagen! (Om ett år får vi börja övningsköra. (!!))

Det har blåst rätt bra här på Björkö i helgen. Jag tog kameran med mig till en vik på utsidan av Öckerö igår kväll. Det är ganska maffiga krafter som är i rörelse. Vackert och mäktigt.

När vi ändå var igång med betongarbetet på ön så kom Abbe och jag på att vi kunde gjuta några spel som vi kan ha stående utomhus. Abbes favoritspel Kalaha kändes direkt som en given kandidat.

Och eftersom det var väldigt länge sedan jag gjorde någon sån där liten film med Abbe så passade jag på att dokumentera hela rasket. Så håll till godo. Här får du lite tips till nästa säsong, Ernst.

Hej på er. Nu har dagarna, veckorna och månaderna sprungit iväg sådär igen, men skit i det, här kommer en liten uppdatering. Och nu är jag tillbaka med ett inlägg om fritidshuset. Det blir ett litet hopp till nutiden eftersom vi varit här och njutit av den bohuslänska sommaren hela semestern, och så får jag hoppa tillbaka till där jag var i byggberättelsen i nästa inlägg. Ok?

Vi behövde en "entrétrappa" istället för de två lastpallarna som legat framför dörren i över ett år. Den tänkte vi gjuta. Men så funderade vi på hur vi skulle göra med ytan framför entrén, dvs de exakt 4,5 meter som finns mellan huset och tomtgränsen. Grus, plattor, gatsten, gräs, träddäck eller vad skulle vi hitta på? Nåja, riktigt 4,5 meter är det inte längre eftersom vi planterat en bokhäck en liten bit in från tomtgränsen för att få lite avskildhet både för vår egen och för grannarnas skull.

Det är ju lite utav en gammal tradition i Bohuslän med betong även i trädgårdarna. Det är mycket granitklippor att förhålla sig till och ofta gjöt man både gångar och trappor i de smala prången mellan husen. Det är kanske det vi ska göra? Gjuta en uteplats.

Sagt och gjort. Vi beställde cement, grus, sand och hyrde lite maskiner som vi behövde för att sätta igång. Och oss emellan, cross fit i all ära – gjut en uteplats istället gott folk, det gör lika ont i kroppen efteråt.

Jag har lyft 37 st 25-kilossäckar med cement 74 gånger, skyfflat 444 skyfflar med sand, 148 skyfflar med grus och kört en drös med skottkärrelass med den färdigblandade betongen. Nåväl, skottkärrekörningen skötte min svärfar för det mesta, som tur var. Det är enklare att hantera allt när man är två.

Jag hade ärligt talat inte så jättemycket koll på hur man skulle göra sånt här, men efter lite googlande så kändes det som att jag fattade själva grundprincipen. En dryg semestervecka tog arbetet. Och vet ni vad? Jag tycker det blev riktigt bra. Vad tycker ni?


Först la vi ut ett lager med en grusblandning som kallas 0-32 (för att storleken på gruset är mellan 0 och 32 mm stora), jämnade av det så att vi fick en slät yta med en lagom lutning bort från huset. Och så "paddade" vi alltihop med en marvibrator för att få ett stabilt och bra underlag. Ovanpå den hårda ytan la vi ett lager grus som bärlager för betongen.


Så var det dags att bygga en form för själva trappavsatsen, med armering och hela faderullan. För att inte trappen skulle väga för mycket och för att det inte skulle gå åt hur mycket betong som helst så är kärnan fylld med några frigolitblock. Sedan var det bara att sätta igång och blanda cementen med grus, sand och vatten.



Någon dag efter att trappen var färdiggjuten och hade börjat bränna satte jag igång och byggde formar till resten av ytan. Det blev en och en halv meter stora kvadrater, som väldigt oversized betongplattor. Själva trappavsatsen har samma mått, så tanken är att den ska se ut som att den liksom bara rest sig upp högre än de andra kvadraterna.


När betongen bränt ett antal timmar är det dags att riva den. Den ska inte vara lös som chokladpudding, men heller inte ha bränt färdigt så att den blivit stenhård. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med, som ett suddgummi kanske? Då arbetar men över ytan med en så kallad rivbräda, en "bräda" med grov yta som river upp det översta lagret betong.


När man rivit betongen får man en smet på ytan som är ungefär som spackel och då är det dags att arbeta den slät med hjälp av ett stålsvärd. Det är som någon slags mellanting mellan en bredspackel och ett strykjärn, om man säger så.


När betongen bränt tillräckligt för att inte vara kletig längre täckte jag den med plast för att behålla fukten. Där fick den ligga och bränna i några dagar medan jag vattnade under plasten med jämna mellanrum. Ju långsammare det bränner desto starkare blir det. När de sista rutorna hade bränt i en dryg vecka var det dags att ta bort formen. Som ni kanske kan se på bilden ovan så använde jag dubbla brädor med en liten distans (kilar, masonit eller liknande mellan som man pillar bort när det är dags att ta bort formen). På så vis är det lättare att få allt att släppa.

Voilà, färdigt! Ganska okej faktiskt. Just nu fyllde vi skarvarna med grus. Eventuellt hittar vi något som växer i skarvarna istället för att mjuka upp intrycket, kanske kryptimjan till exempel. Jag passade förresten på att göra en liten ljugarbänk att ställa utanför entrén också. Den är gjort av gamla plank från huset som stod på tomten innan vi byggde och ska passa ihop med bordet jag byggt av samma virke. Kanske kommer det ett inlägg med bilder av dem ihop så småningom, men nu får bänken stå utanför dörren så länge.


Jag köpte en diamantskiva till min vinkelslip och fasade av alla kanter i 45 grader. Dels för att de inte ska vara så känsliga för att slå av en bit, dels för att de ska bli mindre vassa för barfotafötter, men också för att det ger ett ganska fint, arbetat intryck.

Det är den tiden på året. Småttingar i fina kläder står pirriga framför ett hav av föräldrar med kameror, telefoner och iPads i högsta hugg. På en given signal från en hukande pedagog klämmer de i med Idas sommarvisa, men när de kommit till "bena blir fulla med spring" är några redan färdiga, minst en textrad före de andra i gruppen. Det gör inget. Det är nervositeten, viljan och glädjen i deras små röster som gör det hela så fint ändå. Det är deras ambition och förväntningar som får mina ögon att tåras. Varenda sommaravslutning. Varje år.

Idag var det storebrors skola som hade avslutning. Imorgon är det Abbes. Och inför morgondagen känns det lite extra vemodigt. Efter elva år på skolan blir detta nämligen den sista.

Storebror började i förskolan på det lilla föräldrakooperativet när han var tre år och något år efter det fick Abbe en plats. Sedan dess har vi varit på åtskilliga arbetsdagar och städdagar, vi har snickrat och målat och jag har suttit i styrelsen och arbetat fram skolans intranet. Vi har varit på barnens konstutställningar, bokreleaser och dans och teaterföreställningar. Vi har varit på utvecklingssamtal och med stolthet hört killarnas pedagoger berätta om deras framsteg. Och vi har haft möten med specialpedagoger om vilket stöd Abbe kan tänkas behöva.

Och skolavslutningar. I tio år har jag stått med tårar i ögonen utanför den Bullerbyidylliska lilla skolan och njutit av sjungande barnröster och hemsnickrad koreografi. I tio år har vi suttit på en picknickfilt på skolans gräsmatta och ätit tårta från den dignande tårtbuffén. Och i morgon är det sista gången för vår del. Men för första gången ska både tårta, uppträdanden och avtackningar avnjutas inomhus, i lånade lokaler, eftersom vädergudarna lovat ett riktigt skitväder.

Men kommer det påverka mina tårkanaler? Knappast.

Vi tillbringade hela påskhelgen på ön. En helg med alla väder. Sol, regn, snö, vind och stiltje. Och trots att det egentligen var ganska kallt för att vara påsk så blev det rätt många soltimmar i kustbandet.

Så det har byggts stenmur och snickrats ett bord av gamla, rejält grova, plankor från det gamla huset som låg på tomten innan vi byggde nytt. Det har gåtts promenader, ätits påskägg och tittats på påskbrasa, eller påskefyr som man säger på öarna. En riktigt skön helg helt enkelt. Det enda tråkiga är att man inte vill åka därifrån när ledigheten är slut.


Det finns en del blåsippor på ön, på vissa ställen riktigt mycket faktiskt. En fin första liten signal att nu är det ändå vår på gång. De är lika fascinerande att se varje år. Varför är det så?



På berget vid ena kanten av vår tomt, precis utanför de stora panoramafönstren, står två små björkar. De har fått jobbet att bära upp lite traditioner. I vintras hade de belysning och såg ut som en liten utegran och nu fick de klä på sig påskfjädrar. Midsommarstång nästa kanske?

Killarna vill fortfarande leta efter påskägg ute, trots att de börjar bli hyfsat stora nu. Men nytt för i år: Nytt hus och ny tomt att leta på.



Vi tog en tur upp till toppen av berget där öns barn och ungdomar slet och drog upp alla granar de samlat och gömt sedan jul för att bygga en ståtlig påskefyr. Självklart drog vi med oss lite ris och grenar själva på vägen upp. Abbe konstaterade att nästa år så ska han vara med och jobba med fyren. Tycker jag låter som en bra idé, det är nog ett bra sätt att lära känna lite andra killa och tjejer i hans ålder på ön.



Brandkåren var uppe och riggade iordning en brandpost och la några rullar slang på plats, ifall något skulle gå snett av någon anledning. Men det är nästan bara granit och kanske lite ljung runt platsen där elden är så det ska nog mycket till för att det ska bli problem.



Eftersom en del av tävlingen öarna emellan går ut på att tända sist så brukar man tända en "narrefyr" först för att lura de andra öarna att man tänt och på så vis få dem att tända sin före oss. Kruxet är bara att alla öar gör samma sak och dessutom flera gånger så jag vetitsjutton hur de reder ut vem som egentligen tände sist. Kanske spelar det inte så stor roll, så länge alla öar tror att just de vann


När väl den stora fyren tänds, den som de sparat granar till i flera månader, och sedan slitit och släpat hela dagen för att bygga, så går det fort. På bara några minuter är den nerbrunnen. Det är otroligt effektfullt och maffigt.