Ikväll blir det inget senbloggande. Det blir det alltid annars, kan jag säga. Men ikväll måste jag gå och lägga mig tidigt för imorgon bitti ska jag prata inför fyra-femhundra marknadsmänniskor i Göteborg. Klockan sex ska jag vara där(!!) Då sover jag vanligtvis. Inte snackar reklam inför en massa marknadschefer och annat folk.

Kom nyss hem från ett årsmöte i vår Montessoriförening. Efter det vanliga kan-styrelsen-beviljas-ansvarsfrihet-snacket med tillhörande fikapaus fick vi lyssna på en kvinna som heter Anna Boije. Hon snackade om vårt förhållningssätt till varandra inom olika grupper. Att tala med varandra, istället för om varandra. Otroligt inspirerande måste jag säga. Kanske en smula utopisk tanke, men tänk om alla skolor, förskolor, föräldrar och barn lyssnade på vad hon har att säga och levde efter det. Eller ännu bättre, om alla jordens människor gjorde det. Då skulle världen vara en mycket trevligare plats.

Slutligen. När jag kom hem från mötet var Idol 2008 i full gång. Jag gillar Idol, det ska jag erkänna. Eller vadå erkänna förresten? Som om det skulle vara fult. Jag gillar idol helt enkelt. Men jag får hålla med Ulrika om att varken igår eller idag var sådär värst upphetsande. Och jag tänkte på en annan sak också. Har de inte mixat ljudet väldigt märkligt? Man hör ju bara pianot och trummorna. Förutom idolerna så klart. Men vart tog basen vägen? Igår var jag säker på att det bara var flygel och batterist, men idag såg jag faktiskt basen. Trummor och bas är ju hela ryggraden i ett band, det är ju där groovet sitter, det som för låten frammåt. Nu låter det mest som en vanlig auditionpianist. Och någon jävla trummis som bankar och stör i bakgrunden. Nä, micka upp basisten för tusan!

– Pappa?
– Mmm.
– Finns det mer än fyrahundra människor på jorden?
– Ja, oj! Det bor ju nästan fyrahundra bara här omkring.
– Mer än en miljon då?
– Ja visst. I Sverige bor ungefär nio miljoner människor. Och Sverige är ett ganska litet land. Sen har du Kina, Indien och en massa länder i Sydamerika där det bor mängder av folk. Jag vet faktiskt inte hur många människor det finns i hela världen. Sex och en halv miljard nånting tror jag. Det är sextusen femhundra miljoner det.
– Oj. Jag har räknat alla jag har träffat och det blir bara hundranio. Hundranio stycken, och då är Filip, Hugo, Victor och allihopa med.

Andra bloggar om barn, frågor, befolkning, folkmängd

Vi skulle ha en bild till ett reportage i en tidning och Abbes mamma är fotografen. Det var inte helt lätt.

Andra bloggar om tisdagstema, foto, vild

Abbe pratar konstant. Han är supersöt och mamman, storebror och jag förstår ganska bra vad han säger nu för tiden. I synnerhet när han tecknar lite också. Mormor & Co hänger också med rätt hyfsat, liksom gänget på förskolan.

Han vill som de flesta treåringar gärna prata i telefonen när man ringer hem, och det är då man inser hur svårt det egentligen är att begripa vad han försöker få fram. Utan sammanhanget, stödtecknen och saker att peka på bygger hela kommunikationen på orden. Och då brister det tyvärr.

Vissa ord har vi lärt oss vad de betyder, så här kommer en liten ordlista om du skulle springa på Abbe någonstans.

Ummeni – Tuggummi.
O-e-on-ummeni – Pokemon-tuggummi (som storebror fick på ett kalas)
Arni, ärni, å – Klara, färdiga, gå.
Aahht – Snart.
Ammi-ild, Ammi-em och Ammi-ååno – Abbefilt, Abbenapp och Abbeyoghurt.
Unnis-örna – Lördagsgodis.
Ya ähhsngar ney – Jag älskar dig.
Inna innon – Bygga kulbana.

Listan kan göras hur lång som helst, men du får hålla till godo med det här. Har länge tänkt lägga in ett videoinlägg till med lite mer utav Abbes teckenskola. Men det är lite si och så med samarbetet från själva skådespelaren. Får jag till något lovar jag att lägga ut det. Okej?

Andra bloggar om talfel, språket, barn, gomspalt

För snart ett år sedan gjordes gjordes den senaste stora operationen på Abbes lilla hjärta. Jag sitter och tänker på hur allt var innan, och hur mycket bättre det ändå är nu.

För ett år sedan, innan operationen kom hostan redan efter lekens första varv runt vardagsrummet. Som ett brev på posten, när det var som roligast. Han fick lägga sig ner och flåsa, medan de andra stojade vidare. Abbe ville så gärna, men orkade inte.
Nu hoppas det i sängen, springs ikapp runt huset, jagas, och leks tafatt. Nu skriker han "Ya ninne" [jag vinner] för full hals, trots att han har kortast ben och ligger långt efter brorsan.

Då var man en dålig förälder i simhallen. "Det är nog dags att gå upp nu, din son fryser. Han är helt blå om läpparna". Trots att vi precis hade kommit dit. Vi orkade inte alltid förklara.
Idag är han en fisk i vattnet. En sprattlande, sprittande fisk. I vattenrutchkanan, champagnepoolen och simskolan. Och när läpparna blir blå, då har han varit i länge.

För ett år sedan var en promenad på trettio meter ett oöverstigligt äventyr. Ett Mount Everest att besegra. Ett slag att utkämpa som alltid slutade med att han bars i någons famn eller sattes i vagnen.
Idag går han långt; säkert någon kilometer utan problem. Utflykter på dagis och promenader i skogen på jakt efter svamp. Så länge motivationen finns knallar han på.

För ett år sedan var en dag på förskolan på gränsen till för mycket. Ofta hämtade jag en utmattad liten hjälte som satt insvept i en filt i dagisfrökens famn.
Nu för tiden kommer han springande mot mig med krav om att få visa alla rutschkanor, alla hinderbanor och allt annat spännande som finns att se, innan vi åker hem.

Då var han grå och matt. Med blå detaljer. Utan hans glittrande ögon – likt små lampor på en grådaskig fasad – hade glåmigheten kunnat lura oss att tro att det var en trist liten figur på insidan.
Nu skiner han alltid som en sol (nåja nästan alltid), hans hud är pigg och frisk och munnen smultronröd.

Abbe är så kolossalt värd det här nya livet. Och mycket mer därtill.


Andra bloggar om barn, hjärtoperation, pulmolalis artesi, VSD, ork, kraft

Storebror idag vid lördagsgodiset:

– Abbe du äter så mycket godis så man snart kan använda dina kalsonger som fallskärm.

Andra bloggar om barn, språk, humor, kalsonger, lördagsgodis

Det kom en kommentar på ett av mina inlägg som löd så här:

"Det heter inte dagis!! Det har hetat förskola i 10 år nu och jag fattar inte varför de flesta fortfarande säger dagis."

Och jag måste säga att, det fattar jag. Jag förstår varför folk fortfarande säger dagis fast det inte egentligen heter så längre. För att det är enklare så klart.

Alltså jag är helt med på varför man bytte namn 1998 då läroplanen för förskolan kom. Man ville väl peka på att det rör sig om pedagogisk verksamhet med riktlinjer och mål och inte någon förvaring av barnen, som kanske ordet daghem signalerar. Så långt är det helt fint tycker jag. Men varför i hela friden väljer man ett namn som redan är inarbetat? Fast känt för något annat.

Förskola fanns ju redan. Det var där sexåringarna gick sista året innan skolan började. Hur gjorde man då? Jo, när dagis skulle heta förskola fick den gamla förskolan för enkelhetens skull byta namn till förskoleklass. Även känt som sexårsverksamheten på vissa ställen, nollan på andra. Begreppsförvirringen är total.

Det du tidigare kallat pizza skall numera heta hamburgare, och hamburgarna får helt enkelt byta namn till langos. Pizza får man inte säga mer. Okej, inga konstigheter?

Så visst. Jag vet att det heter förskola och förskoleklass. Inte dagis och förskola. Men eftersom Abbe till exempel säger "aanihs" mycket lättare är "öö-oolan" så skiter jag i vad de bestämde 1998. Folk får säga vad de vill, bara man förstår vad de menar.

UPDATE:
Tecknet för förskola har jag publicerat tidigare, det hittar du här. Det är för övrigt samma som tecknet för dagis. Något tecken för förskoleklass hittar jag inte.

Andra bloggar om dagis, förskola, läroplan, förskoleklass, sexårsverksamhet, barn

Killarna och jag är ensamma hemma i helgen. Så nu blir det riktigt grabbigt med tipslördag, pizza, bärs, och p-rulle för hela slanten.

Jaså? Du gick inte på den? Näe, jag tänkte väl det. Men det där med att vi är ensamma stämmer i alla fall; mamman är i Bologna över helgen. Och lite fredagsmys har vi allt haft, killarna och jag. Vi kollade på Bee movie och käkade chips och salta pinnar. Alla tre var rätt möra eftersom storebrors simskola numera är på fredagar efter att jag hämtat killarna på förskolan. Ett par timmar på Vattenpalatset med två små vildar tar rätt hårt på krafterna. Så när filmen och snacksen var slut var också vi det, och nattningen gick rekordenkelt som omväxling.

Mitt sällskap just nu – min MacBook och ett efterlängtat glas vin.

Andra bloggar om fredagsmys, grabbhelg, simskola

Det är roligt med läkekonsten, den utvecklas så rasande fort.

Satt och pratade lite om det med min syrra (hon som är barnläkare) på min andra systers (som inte är barnläkare, utan har ett helt annat yrke, dock inom läkemedelsindustrin lustigt nog) femtioårskalas i kväll. Hon (läkarsyrran) sa till exempel att läroböcker inom hennes mans yrke (matematiker) kan vara skrivna nästan i början av nittonhundratalet och fortfarande vara aktuella och revolutionerande. Medan litteratur inom medicin från början av 2000-talet redan börjar bli gammal.

Varför pladdrar jag om detta nu då? Jo. När man upptäckte att Abbe saknade höger njure för lite drygt tre år sedan pratade man om att det fanns massa risker med att ha kvar den lilla rest av en högernjuren som aldrig utvecklades. Det kan ge högt blodtryck och inte minst utvecklas malignt, dvs elakartade cystbildningar. Den ska bort. Så sent som för ett år sedan talade de fortfarande om detta.

Läkaren vi träffade med i dag sa att "förr i tiden" resonerade man så, idag jobbar man mer efter principen "så länge den inte ställer till problem, låt den vara kvar". Risken att den ska utvecklas elakartat är mindre än riskerna vid en operation. Låter sunt tycker jag. Alltså slipper Abbe i alla fall just den operationen, så länge den lilla njurkrummeluren inte bråkar med honom. Skönt.

Tänk att det resonerade så annorlunda förr? Men det var då det. För ett år sedan.

Andra bloggar om njure, blodtryck, medicinsk utveckling, malign

Nu är jag trött. Var ska jag börja?

Jo så här, jag är så stolt över Abbe. Han har varit världens duktigaste idag. Precis som på hjärtmottagningen i fredags så har han varit en liten samarbetsvillig figur nästan hela dagen. Kanske helt enkelt för att han är lite äldre nu och mer förståndig. Eller så har allt jobbigt han varit med om fått sjunka ner och förvandlats till erfarenheter som han faktiskt har nytta av nu. Jag vet inte?

Okej han kissade inte i den lilla burken hemma imorse. Det fick bli i pottan istället, och allt hamnade tyvärr utanför skålen jag ställt i pottan. Så det fick bli pottkiss trots att det stod på lappen från urinvägsmottagninen att det inte var bra. Ett mittstråleprov skulle det vara. Tough luck. Det fick de dessvärre inte, men han kissade i alla fall.

Sammanfattning från dagens första besök. Hos logopeden. Abbe har en bra språkutveckling. Han pratar ofta och gärna, och meningarna blir längre och mer komplexa. Men det är jättesvårt att höra vad han säger. Han har inte fysiken för det. Som jag uppfattar det är en operation enda lösningen. Men innan man vet vad man ska göra måste man kunna undersöka hur gommen fungerar på honom och den undersökningen är han för liten för. Han måste kunna sitta helt stilla med huvudet och samtidigt säga rätt saker på kommando. Under tiden röntgenfilmas hals, svalg och gom på honom. Inte helt lätt att genomföra med en treåring. Så det blir att vänta.

Men i alla fall. Hos Abbe svarade fint på alla frågor och berättade vad allt hette som låg i lådan med små saker. När logopeden slagit på mikrofonen till bandspelaren började hon med att fråga efter hans namn, "for the record" liksom.
– Ya e-ey Ammi A[osv], sa han fint och hon log och berömde.
Han gick igenom sida för sida i pekboken speciellt framtagen för att täcka in alla tänkbara ljud och kombinationer. Och hon antecknade med sina fonetiska krumelurer. När alla små saker i lådan var slut, boken var färdigbläddrad och Abbe härmat meningar efter logopeden, ville han sjunga. Abbe böjde sig fram över bordet, greppade mikrofonen med båda händerna likt Elvis Presley och brände av "Ja må han leva" för full hals med micken tryckt tätt mot munnen. Skulle nästan ge vad som helst för att höra inspelningen.

Andra bloggar om logoped, språk, talet, talfel, gomspalt

Jag känner mig smått orolig för morgondagen. Logopeden på morgonen: okej. 22q11-specialisten barnreumatologen vid tre: också okej. Urinvägmottagningen klockan två: orolig.

Vill de operera nu? Det måste kanske göras i och för sig, men ändå. Det är fan så obehagligt varje gång. Jag kan inte skoja bort det. Oavsett om det handlar om en stor hjärtoperation eller ett mindre ingrepp på en outvecklad njure. Det är plågsamt.

Jag behöver lite extra styrka. Eller snarare, Abbe behöver det.

Andra bloggar om oro, operation, njure, barn

Ett av Abbes läkarbesök i morgon är till urologen. De vill ha ett morgonurinprov och för att ha någon som helst chans att få till ett sådant började jag förbereda Abbe lite på det ikväll. Vi skojade lite om att han måste kissa i en burk som vi ska ta med oss. Det verkar helknasigt enligt honom och bara tanken genererade ett rått men hjärtligt Abbe-skratt.

Storebror blev också intresserad såklart. Kiss och bajs står rätt högt upp även på en femårings humorlista, och bära med sig kiss i en burk verkar förstås spännande. Det sista han sa innan han somnade var:

– Jag vill också följa med Abbe på sjukhuset i morgon.
– Nej, det är bättre att du är på dagis älskling, det blir många timmar.
– Men jag vill åtminstone hänga med till kiss-veterinären.

Ska höra med doktorn i morgon vad han gillar sin nya titel.

Andra bloggar om urinprov, kiss, bajs, barn, urologen

Är inte livet rätt märkligt ändå? Det kan gå långa perioder då det känns som att ingenting händer. Inget kul, inget tråkigt, inte något speciellt alls. Allt flyter liksom bara på.

Men när det väl börjar röra på sig så händer allt på samma gång. Vissa månader hopar sig allt, vissa veckor räcker knappt till och en del dagar är helt galna. Som ketchup i en flaska, du vet.

I helgen var jag ute och paddlade, det var underbart på alla sätt som du sett på bilderna. Men det betydde också att man inte såg killarna på några dagar. Och igår kväll sov jag borta igen eftersom vi har ledningsgruppsmöte på annan ort idag. I morgon har Abbe tre läkarbesök. Tre stycken på en dag! Och syrran fyller femtio. Dessutom vill Resumé att vi ska ta emot ett pris på en branchbar på kvällen. På fredag är det en bloggträff på Bok & Bibliotek jag gärna gått på, och dagishämtning, och simskola. Och killarnas mamma åker till Frankrike förlåt, Italien ska det vara (hjärnsläpp), med jobbet över helgen.

Dessutom så...eh, ja du fattar?

Kom och tänka på rätt skön grej Abbes storebror sa för ganska länge sedan. Han började prata väldigt tidigt och kan inte ha varit mer än knappt två år när han kläckte detta.

På hans gamla dagis jobbade man en del med barnens motorik och det fanns ett rum i källaren som var iordningställt just för detta. Lite ribbstolar, madrasser och en stereo bland annat, om jag inte minns fel.

Jag frågade storebror vilka fröknar som var på dagis den här dagen, och han rabblade upp några stycken.

– Men var inte M där idag? undrade jag.
– Nä, hon var nere i källaren och grejade med motorn.

Andra bloggar om barn, språk, motorik, humor

Fram tills för någon vecka sedan så var melamin lika med beläggningen på halvtaskiga köksluckor eller bordsskivor. Åtminstone i mitt huvud. En spånskiva med plastlaminatyta och stryklister sådan där som alltid har avslagna hörn och sjaskigt utseende.

Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreatälla mig att någon skulle blanda skiten i mjölkpulver. Nog för att jag vet att pengar kan driva folk till allt möjligt märkligt, men är det inte höjden av cynism ändå att blanda giftiga plastämnen i utspädd mjölk för att få upp proteinhalten? Mjölk som blir pulver, som i sin tur blir mat till spädbarn.

Hur lågt kan man sjunka?

Andra bloggar om melamin, mjölpbulver, bröstmjölksersättning, kina

Psst. Bilderna är som vanligt klickbara om man vill se dem större.

Andra bloggar om havskajak, kajak, käringön, måseskär, härmanö, bohuslän, egentid

Kort rapport från min iPhone: Sol, vind och vatten.

Återkommer med bilder och detaljer när jag kommit hem.

De hittade något nytt på ultraljudet. Mitt hjärta slog dubbla slag när kardiologen tog fram ett papper med en schematisk skiss av hjärtat och skulle förklara.

Abbe har börjat få blåsljud igen och det orsakas av en liten förträngning på den vänstra lungartären strax efter förgreningen där man sytt på det nya kärlet. Något gör att det börjar bildas en smalare passage, det gör i sin tur att det blir turbulens när blodet strömmar förbi och det ger blåsljudet.

Hjälp, tänkte jag. Vad händer nu?

Men det är nog egentligen inget att oroa sig för. Öppningen är fortfarande 6-7 millimeter stor och det påverkar inte Abbe någonting, det bara brusar lite extra i stetoskopet. "Vi kommer att följa det här, ni får komma tillbaka om ett halvår" sa hon. Och då insåg jag att det inte är någon ko på isen. Blir det värre kan man sannolikt lösa det med hjälp av hjärtkateterisering och ballongsprängning. Vi får helt enkelt vänta och se.

Andra bloggar om hjärtfel, blåsljud, ballongsprängning

Om du någon gång tittat på en ultraljudsskärm, hos barnmorskan, kardiologen eller någon annan läkarundersökning, så vet du att det mest ser ut som ett grått blurr som rör sig. Lite som de där satellitsekvenserna av ett lågtryck som drar in över Sverige som meteorologerna visar på TV ibland. Det är jäkligt svårt att se det som läkarna ser.

Men idag såg jag Abbes hjärta väldigt tydligt. Klaffar som öppnades och stängdes, blod som flödade genom kärl och hela muskeln som pumpade.

– Det märks att Abbes hjärta blivit större och mer definierat nu än när han var nyfödd, sa jag.
– Ne, svarade kardiologen kort på sin charmiga finlandssvenska.
– Men jag har aldrig kunnat se något förut och nu ser massor av detaljer.
– Jo. Du haar noog plivit vaan. Kanse kan pörrja joppa här?

Det skulle se ut det.

Idag var det återbesök hos hjärtmottagningen. Förutom lite mäta och väga så stod EKG och ultraljud på programmet.

Det började självklart med protester, Abbe är ju trots allt tre och ett halvt år med allt vad det innebär av egen vilja och självbestämmande. Försök klistra tio stycken EKG-elektroder över hela kroppen på en treåring som inte vill, så förstår du vad jag menar. Man så plötsligt var det som att han kom ihåg att just det här är inte så farligt, och jag måste ju göra det antingen jag vill eller inte. Kanske var det färgerna på kablarna som var spännande, jag vet inte. Det gick i alla fall hur bra som helst.

Och sådär fortsatte det. Abbe låg alldeles stilla i de tio-femton minuter som ultraljudsundersökningen tog. Doktorn halkade omkring med den där sonden eller vad den nu heter, medan Abbe i lugn och ro tittade på Teletubbies. (Konstigt att jag aldrig lärt mig namnet på den där mojängen efter alla dessa undersökningar med ultraljudsmaskinen som han gått igenom.) Jag satt på helspänn och väntade på att trotsandet skulle börja och vågade inte ens berömma honom. Jag var lite rädd att ett "vad duktig du är", skulle påminna Abbe om vad som pågick och starta en proteststorm.

Men icke. Han var världens duktigaste.

Andra bloggar om barn, kardiologi, hjärtat, ultraljud

Jag vet inte om man ska kalla det ödets ironi eller vad sjutton det är frågan om, men det här är på sätt och vis lite märkligt.

Jag har några få personer som jag har varit nära vän med väldigt länge. Jag menar man känner ju massor av folk, men några är liksom ändå bästisar, om du förstår hur jag menar.

Igår började vår teckenkurs igen. Eller rättare sagt det är en ny omgång som blir lite kombinerad nybörjar- och repetitionskurs. Och med på kursen är en av de här polarna, kanske den jag är allra närmast bland mina vänner. Han är där med sin dotter som dessutom är mitt gudbarn, så förstår du liksom vad jag menar med nära kompis. Vad fint tänker kanske du, ska de också lära sig tecken för Abbes skull? Men det är här det där med ödets ironi kommer in.

Den här polaren, som jag hängt med i vått och torrt sedan Jesus gick i shorts har nämligen också fått ett barn med diagnos. Med behov av TAKK (Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation). Så nu sitter vi där och tränar tecken. I samma båt.

Och här kommer en skön radio-hallåa-övergång:
Apropå samma båt så ska vi ut och paddla havskajak i helgen, den här kompisen och jag. Det ska bli otroligt skönt. Så nu hoppas jag på fint väder. Vi ska paddla på dagarna, äta gott på kvällen, dricka vin och snacka om livet.

Och öva teckenspråk såklart.

Andra bloggar om TAKK, teckenspråk, barn, diagnos, havskajak

Det är inte så ofta det står om den i tidningen, sällsynt som den är, diagnosen. Men här finns en artikel i Alingsås Tidning om en familj med samma sydrom som Abbe, om du vill läsa mer om den.

Andra bloggar om 22q11, 22q11-deletionssyndrom, catch22

Nu ligger min fru i sängen och läser i sina gamla Westernridnings-böcker.

Det är lite fint på något vis.

Var det någon som såg dokumentären om Karl Persson på SVT för någon dryg vecka sedan? Konstnären och musikälskaren Karl med en lång lista med komplicerade diagnoser: tremor, epilepsi, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom. Bland annat, som han själv säger.

En underbar feelgood-dokumentär om en kille som inte har det så lätt, men som klarar sig med en stark karisma och stor talang. På frågan om varför han tycker så mycket om Mozart svarar han: "Det finns ingen annan utväg än att tycka om allt med honom".

Filmen finns just nu att se på SVT Play, men den ligger bara kvar några veckor till.

Se den!

Andra bloggar om bomber granater knivar och gafflar, tremor, epilepsi, aspergers, tourettes, dokumentär

Vi har fått tillökning. Sheza Smart Daisy, är namnet på den här lilla damen. Daisy är en quarterhäst och är precis som Abbe tre och ett halvt år gammal. Visst är hon fin?

Men jag måste ju vara ärlig och berätta att hela Daisy är inte vår. Bara halva. Den andra halvan tillhör killen som sitter på hennes rygg i bildserien ovan. Han är western-coach för både hästar och människor. Och där kommer vi in på anledningen till att Daisy blivit halvsyster till Abbe.

Abbes mamma höll nämligen på ganska mycket med westernridning innan jag och killarna kom in och tog över hennes liv fullständigt. Det är inte mer än rätt att hon tar tillbaka en bit av det. Det kanske låter väldigt märkligt att jag säger så här, men förhoppnings kommer hon att spendera lite lite midre tid med mig och killarna och lite lite mer med Daisy, från och med nu.

Daisy är ett litet projekt. Tanken är att hon ska tränas och trimmas till att bli en av en av Europas bästa quarterhästar i tävlingsgrenen reining, westernridningens motsvarighetet till den engelska ridsportens dressyr fast mer action och mindre fjolligt. Daisy är bara tre år och visar redan stor talang. Tanken är också att min fru ska tränas och trimmas, så hon kan sitta på när Daisy gör stordåd. Vi får se. Men framför allt ska de ha kul, min fru och Daisy.

Killarna och jag får väl köpa cowboyhattar och boots och vänja oss vid att lyssna på countrymusik, om vi ska nu hänga på westerntävlingar i framtiden. Vad gör man inte för den man älskar?

Andra bloggar om hästar, quarterhäst, westernridning, reining, country & western

– Jag tycker lite synd om XX, sa mamman.
– Vadå? undrar storebror.
– Du vet, hon kan ju inte se och inte stå så bra. Det kan hända att hon aldrig lär sig det. Hon kommer nog alltid att vara lite handikappad.
– Handikappad? I Star Wars säger de kidnappad.

Andra bloggar om handikappad, kidnappad, cp-skada, star wars, barn, språk

Andra bloggar om tisdagstema, foto, höst, barn, lönn

När jag var liten älskade jag att göra dem, gärna ganska små så att man kunde ta en hel i en munsbit, och gärna förvarade i frysen så att de var så där kalla och lite hårda när de skulle ätas. Jag gillade bäst att ha kokos på dem och inte pärlsocker som Abbe och hans storebror föredrar, men annars är det samma klet gjord på havregryn, smör, socker, kakao och någon skvätt kaffe som när jag gjorde dem. Det var i princip ingen skillnad, så när som på en sak. Namnet.

Då jag rullade mina små bollar i kokos hette de negerbollar. Till och med de man köpte på kaféer och konditorier hette negerbollar. Och så jäkla gammal är jag inte. Vi snackar inte på Åsa-Nisses tid. Men ändå, det har hänt en del.

Det är klart att man inte ska gå omkring och kalla kaffebröd och godis –eller något annat heller för den delen – för namn som kan vara kränkande för någon annan. Eller som lägger någon form av värdering på folks ras, etnicitet och läggning hit eller dit. Men om jag ska vara ärlig reflekterade jag aldrig när jag var liten, över att de där smaskiga bollarna jag rullade och la i frysen eller kylen skulle vara nedvärderande mot svarta på något sätt. Tror aldrig att jag överhuvudtaget kopplade ihop dem med hudfärg eller folkslag. De bara hette så. Negerbollar. Det hade väl inget med negrer att göra.

Jag kan fortfarande känna mig lite fånig när man tar en fika med killarna någonstans och de vill ha en negerboll, och jag tvingas säga: "Å så tar jag två chokladbollar tack."

I helgen när Abbe och storebror gjorde bollar (neger- eller chokladdito? välj själv) envisades Abbe med att rulla små bruna korvar som skulle doppas i pärlsocker. Han skrattade rått och sa:

– Oya! En aissh-oyv.

Är inte det mer stötande, så säg?

Andra bloggar om chokladboll, negerboll, bajskorv, barn

Sa farbror doktorn, och skrev ut penicillin till mig.

Adjö sommaren, välkommen höst. Men när den är som den var igår – åtminstone här i Göteborgstrakten – är den hjärtligt välkommen. Kall, frisk luft och riktigt varmt i solen om man hittar en vägg i lä. Kanske var det en av de sista chanserna att skatta den sista honungen ur kupurna innan dagarna blir för kalla.

Storebror fick rycka in och debutera som biodlare. Min feber och vansinnigt onda i hals höll mig på mattan, och mamman behövde lite hjälp vid kuporna. Efter lite trevande start blev han till slut varm i kläderna och alltihop var väldigt spännande. Ett litet bistick fick han med sig på sin premiär, men inget värre än att Xylokcain-salvan dövade smärtan efter några minuter.

Håll med om att han ser rätt cool ut i sin slöja.

Andra bloggar om sommar, höst, biodling, bin, barn

Jag skrev igår: "I morgon känns det bättre." Det visade sig vara ren lögn. Mer feber och rejält jävla ont i halsen är sanningen.

Jag ber om ursäkt för den felaktiga informationen.

Andra bloggar om dementi, lögner, feber, halsont

Feber just nu 38°C, vilket ju inte är så farligt. Inte om man jämför med de ca 40° som Abbe häckat kring i nästan två veckor. Men nu är han äntligen feberfri och var på dagis idag. Om än rätt snorig.

De där futtiga trettioåtta graderna uppmättes helt nyss på min kropp. Märkligt ändå vilken skillnad det är på allmäntillståndet hos ett litet barn med hög feber och en vuxen. Fyrtio grader på mig och jag börjar förbereda mig mentalt för bårhuset medan Abbe efter en Alvedonsupp är ganska nöjd med livet. Trettioåtta grader på en treåring räknas inte ens som feber enligt min barnläkare till storasyster.

Men jag mår sådär om jag ska vara ärlig. Huttrig och öm i kroppen och en hals som känns pelikanlik. Endast en titt i spegeln övertygar mig om motsatsen. Och kom inte dragande med den där gamla myten om att "män som är förkylda...osv". Det är bara skitsnack. Min fru är minst lika ynklig när hon är förkyld.

I alla fall. I morgon känns det bättre. Jag har inte tid med förkylningar.

Andra bloggar om förkylning, halsont, feber, barn, vuxna

Det har varit mycket snack på storebror om en tjej i hans förskolegrupp, vi kan kalla henne A. Hon är ny och började efter sommaren. Jag frågar hur de nya kompisarna är, och A kommer alltid upp först. "Hon gjorde ditt och hon sa datt. Och det var han, och hon, och A såklart"

Jag börjar ana en liten dagisförälskelse.

– Idag spelade jag fotboll på stora gården med den och den killen, sa storebror.
– Vad kul.
– Ja. Och vet du vem han är? Han är A:s storebror.
– Jaså? Du pratar ganska mycket om A, gillar du henne?
– Eeeh, hon lägger aldrig märke till mig. Ändå sitter hon bredvid mig vid maten. OCH vid samligen.

Lille vän, tänker jag. Så där ser det ut. Livet.

Andra bloggar om kärlek, barn, dagis

I kväll är det premiär på en föreställning på Lorensbergsteatern här i Göteborg som jag väldigt gärna skulle vilja ha gått på. Men jag var inte riktigt med i matchen, och har varken biljetter eller barnvakt. Masarinmamman ska gå, och jag är lite avundsjuk på henne.

Det är Glada Hudikteatern som kommer på besök några dagar med sin föreställning "Elvis". Ett mäktigt projekt. Inte på det där vanliga sättet med t ex ett ljud utöver det vanliga, en enorm ensemble, den stora fixstjärnan eller något annat som brukar betecknas som mäktigt. De har visserligen dragit ner stora ovationer där de spelat tidigare och setts av 75 000 människor. Men nej, det är inte så jag menar. Det här är på ett annat plan. På ett hoppfullt, och synnerligen mänskligt plan.

Uppsättningen spelas av en teatergrupp där utvecklingsstörda och normalstörda jobbar tillsammans. Flera av skådisarna kan inte läsa, andra inte tala och vissa har svårt att röra sig. Men det är inget som hindrar det här gänget. Rollerna anpassas efter skådisarna förmåga och önskemål. Och så kör man, och det blir braksuccé. Du hajar? Mäktigt.

I dagens GP var en intervju med Per Johansson som är initiativtagare till hela projektet. Han berättar en underbar episod ifrån då han kom i kontakt med Toralf Nilsson som spelar huvudrollen och några andra ur ensemblen för första gången. Per jobbade som habiliteringspersonal på Hudiksvalls dagcenter. Och här citerar jag ur GP-artikeln:

"...jag slogs också av hur ofta man försökte träna de här människorna i saker som de inte kunde, med motiveringen att de skulle bli så "normala" som möjligt. Det tyckte jag var galet. Det är bättre att vara riktigt duktig på en sak och halvdålig på andra, säger Per Johansson och berättar hur personalen en gång i veckan packade in hela gänget i en buss för att åka på "knyta skor-kurs".
– Efter ett par veckor frågade jag hur många som kunde knyta sina skor. Ingen räckte upp handen. Det visade sig att de hållit på med den där kursen i åtta år. Då åkte vi till en skoaffär och köpte skor med kardborreband."

Thinking outside the box, i praktiken.

Andra bloggar om Elvis, glada hudiksteatern, lorensbergsteatern, utvecklingsstörd, teater

Larmrapporter hit och konsumentpanik dit. På nyheterna i min bilradio på vägen hem från jobbet hörde jag att svenska myndigheter ska undersöka riskerna med plasten i nappflaskor. Tydligen innehåller de en kemikalie som heter bisfenol a, som kan leda till inlärningssvårigheter, hurmörsvängningar och psykisk sjukdom. Shit, tänkte jag. Det räcker väl med att Abbe finns i den riskzonen ändå med sitt syndrom, utan att vi ska öka på riskerna genom att ge honom förgiftad välling.

Jag drog upp volymen för att inte missa något av inslaget. Det visar sig att det är först när ett spädbarn får i sig hundra gånger mer än vad som är möjligt (ja du läste rätt) som det kan vara farligt. Den – i praktiken omöjliga – mängden kan nämligen ge hormonstörningar hos råttor och få hjärnan att funka sämre på apor.

Nej, tacka vet jag Fun Light. Där snackar vi verkningsgrad. Att det inte går att dricka har jag vetat länge, men att det nu tar upp konkurrensen med gamla klassikern Myrr om att ta kål på myror var nytt för mig.

Andra bloggar om nappflaskor, bisfenol a, miljögift, fun light, aspartam

Varje år dyker det upp i almanackan. Det där datumet. Trots att det år efter år kommer tillbaka så har det liksom stannat i tiden. Som om det inte fanns några andra varianter av det här datumet än just det som var 2001.

Elfte september. Aldrig sagt utan en känsla av obehag i följe. Närhelst man hör datumet uttalas, så är det just DET elfte september man tänker på. Det fasansfulla och ogreppbara.

Jag vågar påstå att alla, åtminstone alla som var vuxna 2001, kan berätta precis vad de gjorde och var de var då nyheterna spred sig över världen.

Eller hur?

Apropå nappar. Abbe älskar sina nappar och vill helst av allt ha tre, fyra stycken omkring sig i sängen när han sover. Gärna en i munnen, en i höger och en i vänster hand. Han älskar dem allihopa.

Alla, utom en.

– Nu ska vi sova, vännen. Här får du fyra nappar.
– Neeeey! I-e mem.
– Vadå inte den?
– I-e uuul ämm. (ämm=napp när Abbe snackar)
– Varför inte gul napp, Abbemannen?
– Ya yilla i-e uuul ämm.

Okej. Fair enough.

Andra bloggar om napp, färger, gul, barn

Näsan är bomtät och Abbe är lite ledsen i natten. Utan att öppna ögonen famlar han runt omkring sig i sängen tills han får tag i en av dem. Han stoppar in nappen i munnen, och den där omedelbara trygghetskänslan infinner sig. Skönt.

Men redan efter några få sekunder blir det jobbigt. Det går ju inte att andas och Abbe måste spotta ut nappen för att få luft. Han blir ledsen och söker tröst. Utan att öppna ögonen famlar han runt omkring sig i sängen tills han får tag i en av dem. Han stoppar in nappen i munnen, och den där omedelbara trygghetskänslan infinner sig. Skönt.

Men redan efter några få sekunder blir det jobbigt. Det går ju inte att andas och Abbe måste spotta ut nappen för att få luft. Han blir ledsen och söker tröst. Utan att öppna ögonen famlar han runt omkring sig i sängen tills han får tag i en av dem. Han stoppar in nappen i munnen, och den där omedelbara trygghetskänslan infinner sig. Skönt.

Men redan efter några få sekunder blir det jobbigt.

Andra bloggar om förkylning, barn, napp, sömn

Scen 1: Pappan är trött efter en rad febriga nätter med den minsta sonen och ber storebror i familjen klä av sig och göra sig klar för natten. Samtidigt tar pappan fram en vällingflaska, fyller på vattnet och pulvret och skakar flaskan hårt. Sonen vill fortfarande ha kvällsvälling trots att han är fem och ett halvt år, och pappan har inga invändningar. Han skruvar nappen av flaskan, efter att pulvret blandat sig ordentligt med vattnet, och ställer in flaskan i micron. Den är för hög för att gå in med nappen på, så det här hör till de dagliga rutinerna. [klipp till scen2]

Scen 2: Storebror har fått av sig brallorna och börjar med rumpan bar kränga av sig t-shirt och collegetröja. Bägge två på samma gång som en oskiljaktlig enhet. Samtidigt tar pappan ut vällingflaskan ur microvågsugnen. [klipp från micron till scen3]

Scen 3: Tröjpaketet fastnar över öronen på sonen som lätt panikartat skriker "Aj aaajjjj aaaaaajjjj!!". [klipp]

Scen 4: Pappan, som står med vällingflaskan i vänster hand och korken med dinappen i höger, ställer snabbt i från sig grejerna på bänken. Han lägger korken på flaskan utan att skruva dit den och skyndar till undsättning för att hjälpa sin son ur klädfällan. [klipp]

Scen 5: Sonen är nu befriad från tröjinfernot, står naken och lättad och säger "Den tröjan tänker jag aldrig använda igen". Pappan sträcker över vällingflaskan och säger "Här får du gubben, jag ska hämta din pyjamas" I samma sekund känner han att något inte stämmer och hinner precis säga "vänta lite..." [klipp till närbild av storebror]

Scen 6: [slow motion] Storebror lyfter vällingflaskan till munnen och ska precis börja dricka. Locket, som ju inte var åtskruvat, ramlar av och storebror tömmer 230 milliliter mild fullkornsvälling över sin nakna kropp. Hela hans femåriga bröstkorg täcks av den gryniga drycken som rinner vidare ner för benen. Till och med snoppen är lackerad med välling. Storebror tittar förvånat på den tomma flaskan och säger "Du får nog göra en ny, pappa"

Andra bloggar om barn, välling, olycka, föräldraskap

Jag har kanske inte riktigt samma humor som Abbe, men jag tycker den här bilden är väldigt rolig.

Andra bloggar om tisdagstema, foto, humor, barn, get

På något vis borde man kanske vara härdad. Eller hur? Jag menar när man har en kille som Abbe, som redan efter sina tre och ett halvt första levnadsår gjort hat trick i hjärtoperationer, haft RS och lunginflammation som spädbarn och dessutom genomgått ett otal undersökningar både med och utan narkos. Förutom alla de vanliga förkylningarna, virusen och maginfluenserna som alla dagisbarn betar av.

Borde man inte då med en axelryckning konstatera att han har en massa feber och lungt och sansat invänta tillfrisknandet? Inte bry sig något nämnvärt om att han nu går in på sitt sjunde dygn med kroppstempratur som ett mindre bastuaggregat. Jodå, jag vet att det förmodligen är ett virus. Ett nytt virus, eftersom det gamla antagligen ebbade ut under de timmar han var feberfri i lördags för att igår ge plats för ett nytt. Så säger doktorn Abbe träffade idag i alla fall.

Men när min annars så spralliga lilla krull, full av liv och galenskaper, ligger där aldeles rödmosig och utmattad och stånkar fram ett "uh uh uhu, ne e i-ee aaa" [de e inte bra] på frågan hur han mår – då kan jag inte annat än känna en stor klump i magen.

Kanske för att det påminner om hur liten och svag han brukar vara på uppvaket efter en undersökning som krävt narkos, eller de första egna andetagen på IVA efter en operation. Eller kanske för att jag är lite extra orolig för Abbes hälsa då han är sjuk, med bara en njure och ett opererat hjärta. Trots att jag förstår att det sannolikt bara är ett vanligt virus.

Eller är det bara så här det är att vara pappa, helt enkelt?

Andra bloggar om barn, feber, virus, hjärtebarn

Storebror har hållit på med en lek på sistone där han vill att vi ska styra honom med ord. "Rakt fram, stopp, vänster, stopp, backa, stopp och så vidare" Som att han var en blind robot som behövde ledsagas. Jättekul tycker han, i synnerhet om man lotsar honom lite fel – rakt in i en stolpe eller något.

Ikväll när mamman tröttnat på leken, vilket ju vi vuxna gör ungefär en timme före en femåring gör det, slutade hon med kommandona och sa till honom att gå in på toaletten och borsta tänderna. På vanligt sätt alltså. "Gå in på toa och borsta tänderna", till skillnad från "rakt fram, höger, stopp, vänster, stopp, tag tandbortsen" och så vidare. Gärna med lite entonig metallisk röst.

I alla fall, mamman gav upp. Storebror blev irriterad.

– Men mamma! Du styr ju mig inte.
– Joho då, sa hon, jag styr dig allt. Ända tills du blir arton. Då får du styra själv.
– !!

Det är inte ofta man får sista ordet med Abbes storebror. Men det händer.

Andra bloggar om barn, lekar, föräldraskap, myndig

Jag vet. Jag skällde på tele2 i förrgår. Och apropå att Abbe är sjuk kommer här ett gnälligt inlägg om Försäkringskassan. Igen. Hoppas att du inte tycker att det här håller på att bli en surblogg.

Men allvarligt talat, tar inte FK hem priset i klassen krångligaste, mest sönderbyråkratiserade, och tungrodda betonghäcksinstans i Sverige? Nu har de kommit på ett strålande sätt att få stopp på fusket. Ett fusk som jag personligen inte tror existerar i den omfattning FK påstår, utan enligt min mening sannolikt beror på att folk helt enkelt gör fel. Det är för jävla krångligt.

I alla fall, för att få bukt med detta har de hittat på en ny, underbar blankett. Eureka! Lite extra tragikomiskt blir det när de så sent som i maj sa att de skulle förenkla de befintliga blanketterna eftersom folk inte klarade av att fylla i dem.

Från och med första juli i år måste alla barns frånvaro från förskolan bekräftas med en underskrift från dagispersonalen, på den här nya blanketten som ska lösa alla FK:s problem. Men stopp ett tag. Ungefär hur många minuter tror du att de funderade över konsekvenserna?

Okej, låt vara att det blir ännu krångligare för föräldrarna att göra rätt, för alla som redan idag gör fel, och i bästa fall får blanketten i retur (per post!). I värsta fall blir de anklagade för fusk. Men om vi struntar i just dem för ett ögonblick. Tror du att utredaren på FK ägnade en sekund åt att fundera över om detta funkar hos förskolorna eller inte? Tror du vederbörande överhuvudtaget har barn? Knappast.

Vi går på ett rätt litet dagis. Hur många barn kan det vara? 30-35 kanske. Men där är ju alltid minst ett barn som är hemma sjukt per dag. Under höst och vinter kan det stundtals vara halva förskolegrupperna. Olle på måndag och tisdag, Nellie på fredag, Leah mellan tisdag och torsdag och, ja du fattar grejen. Och som sagt, det här är ändå ett litet dagis. Tänk de som har många avdelningar och hundratals barn. De kommer inte att göra annat än att föra bok på vilka barn som är hemma vilka dagar, eller rättare sagt vilka timmar, eftersom det kan röra sig om halvdagar också. Det är ju för sjutton på gränsen till att det behövs en extra person bara för att logga barn och fylla i FK fåniga blankett.

Vad tror de att man ska göra? Åka och lämna barnen på dagis och sedan skippa jobbet för en liten shoppingtur? VAB:a med barnen inlämnade på förskolan för att kunna renovera i hallen hemma? Visst, även jag inser att det finns människor som utnyttjar systemet på olika sätt, men just det här kan väl knappast höra till de mest utbredda fuskmetoderna?

Bara en sista klagosång angående de här blanketterna, sen lovar jag att bli snäll och trevlig igen.

Min fru anmälde sin VAB via FK:s hemsida (som bara den är värt ett minst lika irriterat inlägg). Blanketten kom hem i brevlådan och vi tog med den och fick den ifylld på dagis. Samma dag som hon postade blanketten gick hon åter in på fk.se och begärde tillfällig föräldrapenning, eftersom man först måste "anmäla" och sedan "begära" på FK:s hjärndöda web 0.5 sajt.

Vad händer? Jo, eftersom nätet är snabbare än posten (ja, det är faktiskt sant FK) så hade FK följaktligen ingen magic blankett när de fick min frus "begäääran", och skickar ut en påminnelse med en ny blankett. Per post. Med porto.

Tänk om de kunde göra skiten lite smartare, lite smidigare, lite mer 2008. Tänk på allt porto, alla papper och all administration de skulle spara. Då kunde kanske pengarna räcka till alla som behöver istället.

Sådär ja. Färdiggnällt.

Andra bloggar om försäkringskassan, blanketter, bidragsfusk, tillfällig föräldrapeng, VAB, förskola

Storebror var på ett barnkalas hos en av sina bästa kompisar idag. En av dem på andra sidan staketet du vet. Kompisen fick kalsingar och linne med spidermantryck, och min fru frågade om inte storebror också ville ha sådana när de köpte dem.

– Näe, jag är ingen sån kille vet du.
– Hur då "sån kille" menar du?
– Asså, jag gillar spiderman och sånt på mina leksaker. Men jag vill inte gå omkring med det på kläderna.

Andra bloggar om barn, kläder, mode, spiderman, barnkalas, present

Nu börjar jag tröttna lite på Tele2. Först körde de samma fuling två gånger på en dag. Man började se ett system. Och så samma sak dagen efter.

Jag blev irriterad, skrev om det på bloggen och fick mail från Tele2 där de bad mig ringa upp. Sagt och gjort, vi hade ett bra snack. Kvinnan från Tele2 ursäktade sig och förklarade att de anlitar flera olika telemarketingbolag som sköter försäljningen i den kanalen, och att de försöker rensa bort de som är mindre bra. Hon försäkrade att de nu skulle ta bort vårt telefonnummer ur listorna för alltid och att det aldrig skulle hända igen. Bra.

Gissa vilka som ringde igår?

Andra bloggar om tele2, telemarketing, nix, brutna löften

Föreställ dig att du kommer hem vid midnatt efter att ni haft en trevlig kväll med jobbet. Snack om framtiden, öl och macka, femkamp på Liseberg och avslutningsvis en drink på Hotell Gothia. Du är trött efter en natt med helikopter-son i barnsäng, VABande med minstingen och till slut vaktavlösning med frun och firmagig.

Du kommer hem nöjd och glad, och hittar din fru i er säng, med TVÅ killar!



Jag fick fan gå in och lägga mig i barnens rum.

Om du någon gång försökt sova en hel natt i en alldeles för kort barnsäng tillsammans med en femåring med helikopterambitioner. Då förstår du.

Andra bloggar om sömn, föräldraskap, barn

Hyfsat pigg på dagarna. Men 40° feber på kvällarna och nätterna. Märkligt.

Kan inte låta bli att oroa mig lite för kallelsen till urinvägsmottagningen den 25:e. Egentligen brukar jag inte gå runt och bekymra mig om saker innan de har skett, det är liksom lite meningslöst. Har aldrig varit den typen och än mindre sedan jag fick Abbe. Men det här gnager lite i mitt bröst trots allt.

Jag misstänker att det kanske börjar osa operation igen. Inte hjärtat den här gången. Nej, det ska nog hålla ett antal år framåt hoppas vi. Men i magen.

Abbe fick bara med sig en njure i leveransen; den andra utvecklades aldrig och nu finns det en liten rest kvar. Ett icke fungerande njuranlag, en liten outvecklad njurskrott eller vad man nu ska kalla det. Vi vet att det finns risk att den lilla njur-resten kan ställa till problem, utveckla cystor eller krångla på annat sätt. Vi vet att de vill ta bort den. Men vi vet inte när. Och inte hur. Nu har vi fått en kallelse till urinvägsmottagningen. Undrar varför?

Blir det operation för Abbemannen den här hösten också tro?

Andra bloggar om njure, operation, barn, oro

Sedär. Tänk att man inspirerat någon till att göra världen in smula vackrare.
Och gladare.

Andra bloggar om böcker, färg, sortering, ordning, bokhylla, shulman, 1000apor, dagarna

I natt kokade Abbe. Vid fyratiden ungefär brände jag mig nästan på honom när han låg tätt intill mig. Han var ledsen och gnydde om "on i naanen" tills den nya dosen Alvedon kickade in, och Abbe somnade om. Men så i morse var han svalare, sjöng och svarade "Ya e aaa" på frågan om hur han mår.

Abbe vet numera att feber betyder Alvedon-supp i rumpan. Alltså: spela med så kanske man slipper. Men framåt kvällen ökade tempen. Jag kände på honom och sa:

– Du känns varm igen nu vännen.
– Nä. Ya e naamom niu, svarar han med en tår i ögat.
– Är du lagom nu?
– Ya. I-e eemem.

Det var ett hyfsat försök, men tyvärr har han fel den lille palten.
39,8° C tycker nog jag är feber i alla fall.

Andra bloggar om abbe, feber, barn, alvedon-supp

"Vi lekte med småbilar på dagis idag. Jag hade en med smojler. Det finns bara en med smojler, och den hade jag. Fast jag gillar den gröna Volvon med. Förut var cääb en succé. Vi hade flera cääb, men först försvann den blåa cääben och sedan den röda. Nu vill alla ha den med smojler."

Andra bloggar om barn, språk, förskola, bilar, spoiler, cab

Fan vad gôtt det är med onyttiga saker ändå!

Andra bloggar om tisdagstema, foto, onyttigt, tårta, vin, lådvin

Två veckor. Det är inte illa ändå. Om man bortser från den där trista dagen då storebror fick ont i magen, så har killarna klarat sig hela två veckor in på nya terminen innan någon blev sjuk. Undrar om det är någon slags rekord i förskolesammanhang?

Men nu ligger en väldigt liten kille i min stora säng och sover, med 39,5° i feber.
– Hur är det Abbe? frågade jag för ett par timmar sedan.
– I-e aaa, snörvlade han fram med tårar på kinderna.
– Är det inte bra?
– Nä.
– Vad är det som inte är bra då, gubben?
– On i naaanen.

Och så undrar man. Har han verkligen ont i magen? Eller är det bara den där allmänna känslan av obehag man får när man har feber? Kanske bara början på en förkylning? Eller urinvägsinfektion? Och så säger han ont i magen för att liksom säga något. Hur ska man veta?

Andra bloggar om: feber, barn, ont i magen, förskolan, sjuk