Jag är trött idag. Det har varit några hektiska dagar där jag försökt att, alltså. Där jag. Äh. Det har varit mycket, helt enkelt.
Och så ikväll var det skolavslutning. Ja ni vet. Ni har läst det förut på den här bloggen. Jag blir rörd av hela situationen och sitter med tårar rullande ner från kinderna. Varje gång.
Men jag kan berätta att inte blir det bättre av att man är skittrött. Inte går det enklare för att storebror äntligen är frisk nog att gå till skolan efter veckor av intensivt hostande och nu står där och sjunger med sina klasskamrater.
Och blockflöjtsbarnen, som egentligen inte är någon musikalisk höjdpunkt, men som river upp andra känslor med sitt flit och med stoltheten som lyser i deras ögon. Inte blir det enklare för en lipsill som mig att hålla tårarna tillbaka för att Abbe är ett av barnen som står där med en blockflöjt i år. Helt partiskt tycker jag att i år är det första gången som inte flöjtandet låter hemskt.
Från min plats uppe på balkongen i den lilla kyrkan ser jag honom stå där i tomteluva med sin flöjt och spela. Jag hör honom sjunga mellan de små trudelutterna på flöjten, och de senaste nio åren av mitt liv bubblar upp i mina ögonvrår. Jag lutar mig långt fram mot balkongens räcke för att de andra föräldrarna runt om kring inte ska se mina ögon. Abbe spelar, och jag förstår – brutalt tydligt än en gång – att detta inte alls var självklart för snart nio år sedan.
Som sagt, jag är trött.
Och så ikväll var det skolavslutning. Ja ni vet. Ni har läst det förut på den här bloggen. Jag blir rörd av hela situationen och sitter med tårar rullande ner från kinderna. Varje gång.
Men jag kan berätta att inte blir det bättre av att man är skittrött. Inte går det enklare för att storebror äntligen är frisk nog att gå till skolan efter veckor av intensivt hostande och nu står där och sjunger med sina klasskamrater.
Och blockflöjtsbarnen, som egentligen inte är någon musikalisk höjdpunkt, men som river upp andra känslor med sitt flit och med stoltheten som lyser i deras ögon. Inte blir det enklare för en lipsill som mig att hålla tårarna tillbaka för att Abbe är ett av barnen som står där med en blockflöjt i år. Helt partiskt tycker jag att i år är det första gången som inte flöjtandet låter hemskt.
Från min plats uppe på balkongen i den lilla kyrkan ser jag honom stå där i tomteluva med sin flöjt och spela. Jag hör honom sjunga mellan de små trudelutterna på flöjten, och de senaste nio åren av mitt liv bubblar upp i mina ögonvrår. Jag lutar mig långt fram mot balkongens räcke för att de andra föräldrarna runt om kring inte ska se mina ögon. Abbe spelar, och jag förstår – brutalt tydligt än en gång – att detta inte alls var självklart för snart nio år sedan.
Som sagt, jag är trött.
Idag var det röda mattan som gällde. Vi var på galapremiären av "Sune på bilsemester" på Draken här i Göteborg. Draken är en pampig gammal biograf med dryga 700 platser och killarna som är vana vid mindre salonger – som man bygger nu för tiden – var impade bara av att komma in i lokalerna. Att det dessutom bjöds på gratis plockgodis gjorde inte saken sämre. Det fanns gratis äpplen också för resten. Gissa var det var mest kö?
Filmen presenterades av producenter och regissören, Hannes Holm. Skådespelarna fick visa upp sig på scenen tillsammans med manusförfattarna Sören Olsson och Anders Jacobsson. Det kändes lite extra pampigt på något vis. Som det ska när det är galapremiär.
Efter filmen bjöds på mingel och buffé på Rica Hotell. Väldigt barnanpassat och bra – pannkakor, korv med bröd, glass, lussekatter, glögg, pepparkakor och godis. Bland annat. Killarna passade på att få autografer av barnskådespelarna och Abbe var väldigt noga med att få en av Kajsa Halldén som spelade Sunes tjej Sofie i filmen.
Och filmen då? Klassisk familjeunderhållning, med allt knasigt Sunes pappa hittar på. Inte bara han förretsen, de är väl lite halvtokiga hela familjen. Gillade ni "Sune i Grekland", så gillar ni säkert den här. Abbe och storebror ger alla sina tummar upp.
Abbe hittar äntligen "Sofie".
Killarna snackar lite med "Sune" – William Ringström, och får var sin autograf.
Sören har jag lärt känna lite genom bloggen. Vi har träffats några gånger. Jag läser om hans familj och han läser om min. Kul jag fick chansen att träffa dem och han fick träffa mina killar och min fru. Storebror som skrattar sig igenom kvällsläsningen med alla Bert-böcker tyckte nog också det var kul att få säga hej.
Filmen presenterades av producenter och regissören, Hannes Holm. Skådespelarna fick visa upp sig på scenen tillsammans med manusförfattarna Sören Olsson och Anders Jacobsson. Det kändes lite extra pampigt på något vis. Som det ska när det är galapremiär.
Efter filmen bjöds på mingel och buffé på Rica Hotell. Väldigt barnanpassat och bra – pannkakor, korv med bröd, glass, lussekatter, glögg, pepparkakor och godis. Bland annat. Killarna passade på att få autografer av barnskådespelarna och Abbe var väldigt noga med att få en av Kajsa Halldén som spelade Sunes tjej Sofie i filmen.
Och filmen då? Klassisk familjeunderhållning, med allt knasigt Sunes pappa hittar på. Inte bara han förretsen, de är väl lite halvtokiga hela familjen. Gillade ni "Sune i Grekland", så gillar ni säkert den här. Abbe och storebror ger alla sina tummar upp.
Abbe hittar äntligen "Sofie".
Killarna snackar lite med "Sune" – William Ringström, och får var sin autograf.
Sören har jag lärt känna lite genom bloggen. Vi har träffats några gånger. Jag läser om hans familj och han läser om min. Kul jag fick chansen att träffa dem och han fick träffa mina killar och min fru. Storebror som skrattar sig igenom kvällsläsningen med alla Bert-böcker tyckte nog också det var kul att få säga hej.
Abbe klockan sju i morse:
– Nä, nu orkar jag inte sova längre.
– Nä, nu orkar jag inte sova längre.
Det är andra advent och den här helgen kom vintern på besök i våra trakter. Först hälsade Sven på. Ja den hette visst så, stormen som härjade i torsdags och fredags. En riktig rackare till snöstorm var det faktiskt. Och idag kom en släkting till Sven tror jag bestämt. Lite mindre vind, men mycket mera snö, till barnens stora glädje.
Tänk. Den första snön konkurrerar till och med ut Minecraft. Åtminstone tillräckligt många timmar för att kinderna ska bli rosiga och fina. Och så pepparkaksbak på det. Börjar ju likna advent det här.
Tänk. Den första snön konkurrerar till och med ut Minecraft. Åtminstone tillräckligt många timmar för att kinderna ska bli rosiga och fina. Och så pepparkaksbak på det. Börjar ju likna advent det här.
Då kör vi igång julmånaden med dunder och brak. Nåja, det var kanske att ta i, men lite julstämning ska vi nog försöka att få till i alla fall.
Först och främst gäller det att dra på sig några riktiga praktförkylningar. Storebror var först ut med att vara hemma ett par dagar från skolan i slutet av veckan och Abbe var inte sen att hänga på med dundersnuva och hosta. Gott. Då är vi igång. Nu ska vi bara cirkulera de bacillerna enligt ett rullande schema i hela familjen fram till någon gång runt påsk. Men däremellan kommer fasta.
Killarna önskade sig en paketkalender under advent (en sån som jag gjorde till deras mamma för elva år sedan). Det fick de också, men för att göra livet bara lite enklare rationaliserade vi ner antalet paket till ett till dem var per adventssöndag, istället för ett per dag. Åtta små paket kändes enklare än fyrtioåtta, om man säger så. Som ni ser på bilden är ettan redan plundrad. Den innehöll varsin chokladkalender, så de får öppna varje dag ändå. :)
Det har bakats lussekatter och korintkakor, plockats renlav till adventsljusstaken (kallas ofta felaktigt för vitmossa, men det är något helt annat) och satts upp ljusslingor i trädgården. Och så har det smakats på glögg.
Och ikväll gjorde vi det på the old fashioned way hemma hos våra grannar och goda vänner. Otroligt hög Ernst-faktor. Vi smaksatte och glödgade vin som man gjorde förr. Väldigt spännande och mycket gott. Grannen hade letat febrilt efter en hederlig gammal sockertopp, men inte lyckats få tag på någon så vi körde med vanliga sockerbitar, men annars gjordes allt enligt skolboken. Och vet ni vad? Jag bjussar på receptet här:
1 flaska rödvin
1 halvflaska portvin
1 tsk kardemummakärnor
3 hela kryddnejlikor
1 kanelstång
1 pomeransskal
2 bitar hel torkad ingefära
1 halvflaska brännvin special
25-30 sockerbitar till själva glödgningen (obs inte snabbitsocker, det går för fort)
Blanda alla ingredienser (utom brännvinet) i en stor kastrull och värm försiktigt. Inte koka. Lägg ett galler med sockerbitarna på över ena halvan av kastrullen. Eller använd en sil som vi gjorde. Häll försiktigt i brännvinet i kastrullen och när det blivit varmt – tänd på. Var försiktig här. Det kan bli höga lågor. Sleva den brinnande glöggen över sockerbitarna som då smälter. Släck (med locket till kastrullen) efter en stund och smaka. Ska glöggen vara sötare, tänder man på igen och låter mer socker smälta. Fortsätt till den blir lagom söt.
Vi satt i grannarnas glashus, med braskaminen tänd och drack vår nyglödgade dryck. Till detta serverades nybakade lussekatter, lika nybakade skurna mandelpepparkakor och marsipancigarr. Det fattades bara att vi suttit och gjort en ljuslykta av rundstav och ståltråd så hade vi nått Kirchsteiger-klimax.
Nu jäklar julen. Nu kör vi!
Dessvärre hade jag inte kameran med mig så ni får hålla tillgodo med en halvtaskig mobilbild. iPhonekameran och taskiga ljusförhållanden är ju ingen perfect match direkt.
Först och främst gäller det att dra på sig några riktiga praktförkylningar. Storebror var först ut med att vara hemma ett par dagar från skolan i slutet av veckan och Abbe var inte sen att hänga på med dundersnuva och hosta. Gott. Då är vi igång. Nu ska vi bara cirkulera de bacillerna enligt ett rullande schema i hela familjen fram till någon gång runt påsk. Men däremellan kommer fasta.
Killarna önskade sig en paketkalender under advent (en sån som jag gjorde till deras mamma för elva år sedan). Det fick de också, men för att göra livet bara lite enklare rationaliserade vi ner antalet paket till ett till dem var per adventssöndag, istället för ett per dag. Åtta små paket kändes enklare än fyrtioåtta, om man säger så. Som ni ser på bilden är ettan redan plundrad. Den innehöll varsin chokladkalender, så de får öppna varje dag ändå. :)
Det har bakats lussekatter och korintkakor, plockats renlav till adventsljusstaken (kallas ofta felaktigt för vitmossa, men det är något helt annat) och satts upp ljusslingor i trädgården. Och så har det smakats på glögg.
Och ikväll gjorde vi det på the old fashioned way hemma hos våra grannar och goda vänner. Otroligt hög Ernst-faktor. Vi smaksatte och glödgade vin som man gjorde förr. Väldigt spännande och mycket gott. Grannen hade letat febrilt efter en hederlig gammal sockertopp, men inte lyckats få tag på någon så vi körde med vanliga sockerbitar, men annars gjordes allt enligt skolboken. Och vet ni vad? Jag bjussar på receptet här:
1 flaska rödvin
1 halvflaska portvin
1 tsk kardemummakärnor
3 hela kryddnejlikor
1 kanelstång
1 pomeransskal
2 bitar hel torkad ingefära
1 halvflaska brännvin special
25-30 sockerbitar till själva glödgningen (obs inte snabbitsocker, det går för fort)
Blanda alla ingredienser (utom brännvinet) i en stor kastrull och värm försiktigt. Inte koka. Lägg ett galler med sockerbitarna på över ena halvan av kastrullen. Eller använd en sil som vi gjorde. Häll försiktigt i brännvinet i kastrullen och när det blivit varmt – tänd på. Var försiktig här. Det kan bli höga lågor. Sleva den brinnande glöggen över sockerbitarna som då smälter. Släck (med locket till kastrullen) efter en stund och smaka. Ska glöggen vara sötare, tänder man på igen och låter mer socker smälta. Fortsätt till den blir lagom söt.
Vi satt i grannarnas glashus, med braskaminen tänd och drack vår nyglödgade dryck. Till detta serverades nybakade lussekatter, lika nybakade skurna mandelpepparkakor och marsipancigarr. Det fattades bara att vi suttit och gjort en ljuslykta av rundstav och ståltråd så hade vi nått Kirchsteiger-klimax.
Nu jäklar julen. Nu kör vi!
Dessvärre hade jag inte kameran med mig så ni får hålla tillgodo med en halvtaskig mobilbild. iPhonekameran och taskiga ljusförhållanden är ju ingen perfect match direkt.
