Abbe är tidigt ute i år. Han började skriva en önskelista till tomten i morse. Och han har dessutom tagit det här med önskelista till en helt ny nivå.

Nåja, han fick lite hjälp genom att han sa vad han ville skriva, jag stavade orden bokstav för bokstav och han skrev. Fina små ordentliga bosktäver. Jag är faktiskt lite imponerad över att han vet hur alla ser ut och kan plita ner dem så bra. Ett och annat s blir kanske bakvänt men ändå.

Listan fylldes med diverse saker som tennisrack, Blixten McQueen-garage, Bilar2-dvd och lite annat. Och så står där Super Mario Galaxy 3.

– Super Mario Galaxy 3, finns det? sa jag.
– Näe, svarade storebror.
– Vi har ettan och tvåan, sa Abbe. Jag önskar mig Super Mario Galaxy 3.
– Ja men det finns inte Abbe. Det finns bara 1 och 2, försökte jag.
– Meh! Man kan väl ÖNSKA sig?!

– Hur ser mitt hår ut? sa Abbe.
– Det är jättefint och vågigt, sa grannen.
– Åh vågigt, sa Abbe. Som havet.

Älskade storebror. Jag vill bara berätta en sak för dig. Den har gnagt i mitt samvete hela dagen. Jag känner mig väldigt dum för att jag blev sådär arg och skrek på dig. Jag ångrar så att jag ryckte i duschdraperiet så hela stången ramlade ner i badkaret, nästan på dig, när du skulle bada igår. Jag såg i dina ögon hur rädd du blev och det gjorde ont i mig. Om det är någon människa i hela världen som jag inte vill att du ska vara rädd för, så är det mig. Förlåt. Det var dumt gjort av mig och jag skäms.

Och du. Jag vet hur jobbig Abbe kan vara ibland. Jag vet att han kan vara en typisk lillebror och hur han pushar gränserna. Och även om både du och jag älskar honom, så kan han driva oss till vansinne när han är sådär tjatig.

Och vet du, jag pratade med Abbe innan han frågade om han fick bada med dig. Jag sa att om du inte ville så fick han inte lov att skrika och bråka sådär. Så som han gör när han inte får som han vill. Jag sa att om du skulle säga nej, så skulle han få han acceptera det. Han lovade mig, men höll inte löftet som du märkte.

Men ändå, min älskade vän. Även om lillebrorsan är jobbigast i hela världen, så får du inte göra som du gjorde igår. Istället får du ropa på mig eller mamma och be oss ta hand om din bror. Du får prata med honom och förklara varför du inte vill. Du kan till och med få lov muta honom med hans favoritlek, ett fotbollskort, eller en extra bit lördagsgodis om det krävs för att han ska ge sig.

Men du får aldrig, ALDRIG lov att slå honom. Okej?
Och jag ska vara en bättre pappa och inte rycka i duschdraperiet sådär.

En vän till oss är golf pro och klubbchef på en golfbana nära oss. Ingen i vår familj spelar men jag brukar tänka att jag ska börja med golf sedan, när jag blir gammal och har mer tid över. Det är ju ganska roligt trots allt – jag har provat några gånger – men väldigt tidskrävande. En vacker dag, när jag inte vågar flänga runt i skogen på en MTB längre, när jag inte jobbar jämt och när inte barnen kräver all min uppmärksamhet, då ska jag ta grönt kort och njuta hela dagarna i naturen medan jag försöker få den där lilla jäkla bollen att träffa det där lilla jäkla hålet på den stora, stora banan.

Vi får väl se. Jag har många kompisar som spelar så det kanske blir golfpremiär tidigare än jag tänkt mig. I alla fall. Klubben där vår polare är chef har någon typ av samarbete med ett varumärke som gör golfkläder bland annat och de skulle göra en fotografering för nya katalogen (tror jag). De behövde en kille i åtta-nioårsåldern som modell, storebror fick frågan och tackade ja.

Igår gick fotograferingen av stapeln och jag hängde med och tjuvkikade en liten stund. Lustigt nog kände jag fotografen. Vi har jobbat ihop med en gemensam kund i flera år, han plåtar och vi gör reklamen. Världen är inte så jättestor trots allt. Jag lämnade storebror i deras händer och smög runt och tog lite behind the scenes-bilder innan Abbe och jag åkte hem igen.

Abbe förresten. Hans stora behållning av storebrors fotojobb – han fick åka golfbil.

I natt kommer Abbe att bli tio kronor rikare. Lönen kommer att utbetalas av en fe och hon kommer att leverera den i ett glas vatten, märkligt nog. Hur hon tar sig in i vårt hus låter jag vara en olöst gåta. Hon kommer att se till att det ligger en guldpeng i det där vattenglaset hur som helst.

I utbyte har Abbes alltid så smittande leende fått ny layout. Ögonen glittrar som vanligt men det är något med munnen som är annorlunda.

Killarnas mormor och "morfar", alltså. Jag vet inte hur vi skulle klara oss utan dem. På riktigt. Det förstår jag bannemig inte.

Ville bara säga det.

– Asså det är en sak jag inte fattar, sa storebror.
– Vadå för något? sa jag.
– Jag fattar inte hur man ska kunna lära sig en grej.
– Hur man ska kunna lära sig en grej?!
– Ja. Alltså jag fattar hur man lär sig matte och svenska och sånt, det gör man ju i skolan. Det är bara att lära sig liksom.
– Men vad menar du då?
– Hur ska man kunna lära sig att vässa en penna? Frökens blir så vassa så man sticker sig på dom. Fattar inte.
– ?!

Vi läser bok för varandra på kvällen, storebror och jag. Efter kissning och borstning hoppar han i sin pyjamas och kryper ner i sängen. Jag bullar upp med kuddar, hämtar mina läsglasögon och klättrar upp bredvid honom. Storebror får börja.

Han slår upp sidan i "Fasornas port" där vi la bokmärket igår kväll och börjar läsa. Jag kikar över hans huvud och följer med i texten, någon gång emellanåt får jag be honom stanna upp och läsa igen om han läst fel, men det händer allt mer sällan. Hans ord – vissa långsamt bokstaverade, andra ledigt flytande – kittlar längs min ryggrad. Det är något som gör de här stunderna oslagbara, något som ger mig behagliga rysningar. Jag vet bara inte vad.


Och oss emellan, jag längtar redan till läggdags i morgon.

Om ni visste vad jag har saknat det. Jag har längtat så mycket att jag till och med gått omkring och småmuttrat som en sur gubbe för att det inte funkat eller blivit av. Tiden har inte räckt till, det har varit fotbollsturneringar hit, diverse byggprojekt dit och dessutom mycket att göra på jobbet. Men mest av allt är det en segdragen förkylning som stått i vägen.

Jag var anmäld till Bockstensturen den tredje september men började känna mig hängig med hosta och ont i halsen veckan innan. Jag hoppades in i det sista att det skulle gå över så att jag kunde vara med, men vågade inte chansa till slut. Det får räcka med en hjärtpatient i den här familjen. Men ni må tro att jag var tjurig den dagen. Sedan har den där förkylningen hängt i ett tag och inte förrän idag kände jag att jag vågade utmana den lite.

Äntligen fick jag komma ut i skogen på min mountainbike och bränna bort stresshormoner. Hej höstluft, du kalla och klara, du lätta och friska. Hej höstlöv, ni gula, orangea och röda, virvlande runt mina pedaler. Hej lera, i pölar djupa som oceaner som dragerar min cykel i brunt och som sprättande från hjulen ger mig svarta fräknar. Hej på er. Jag. Älskar. Er.

Det blir Helen som får gå på Photoshop Day och lyssna på de senaste nyheterna, tips och trix, inspiration om Photoshop, Lightroom och annat smått och gott. Med hela 67% av rösterna rutschade hennes setter hem segern.

Glidaren – 67 %
Djur i glasbur – 14 %
Off pissed – 14 %
Dogbreath – 5 %

Stort grattis, Helen!

Imorgon tänkte jag berätta vilken bild som fått flest röster i Terje-tävlingen. Så passa på att rösta nu.

Annars är det bra. Som det brukar en vanlig fredagskväll i en barnfamilj. Trött efter veckans jobb och mätt av tacos.

Bra, svarar Abbe med en liten och ljus röst på nästan allt fröken frågar. Hur det känns att komma till skolan, hur det går med kompisar, vad han tycker om att arbeta med skolans material, hur lunchen smakar och så vidare. Allt verkar vara bra. Eller "mra" som Abbe säger. Många av konsonanterna är ännu inte riktigt på plats, men vad gör det? Det är bättre att det går mra i skolan, konsonanter eller ej, än att det går dåligt med perfekt uttal.

Inskolningssamtalet idag kändes mra. Abbe verkar trivas och fröknarna tycker att det funkar som det ska, så vitt vi kan förstå. Då och då svävar Abbe iväg med sina svar och berättar i detalj om något som hänt på skolgården eller hur det funkar med toabesöken beroende på om han är lös eller hård i magen, till exempel. Fröken försöker hänga med i svängarna och fortsätter sedan ställa frågor.

Abbe svarar. Mra.

Ponera att du har suttit i typ tre veckor med dina kollegor och läst in dig på en ny kund. Och att du jobbade till sent igår kväll med att gestalta ett förslag på hur deras framtida reklammaterial ska se ut och fungera. Ponera sedan att du sitter hela dagen i ett möte och förklarar dina idéer. På engelska. Efter det åker du direkt därifrån till barnens skola för ett föräldramöte i några timmar. Ponera sedan att du kommer hem och hela området är kolsvart eftersom stormen slagit ut elen.

Ponera. Tröttheten.

Sådär. Efter noggrant övervägande och överläggande med Abbemamman har jag nu valt ut fyra finalister i Terje-tävlingen. Nu är det bara att rösta på er favorit. Och värva gärna röster från vänner och bekanta om ni har någon favorit. Det har jag inga som helst problem med. Det är ju ändå ett fint pris som står på spel – en biljett till Photoshop day.

PS. Jag hittade på namn till bilderna lite snabbt, tänkte det kanske var lättare att veta vilken som var vilken då. Hoppas det inte gjorde något. Nu kör vi.


Bild 1 – Glidaren. (Helen Hedin)

Bild 2 – Djur i glasbur. (Jonas Schrewelius)

Bild 3 – Off pissed. (Johanna Lagerfors)

Bild 4 – Dogbreath



Röstningen stänger fredag kväll 16/9.

Abbe har fått sin första lilla läxa i förskoleklassen. Han ska berätta varför han fick sitt namn och vad det betyder.

Första frågan är lite tricky. Varför fick Abbe sitt namn egentligen? Det blev liksom bara så, när vi panikslagna var på väg mot Drottning Silvias barnsjukhus dit de kört honom i ambulans ett drygt dygn efter att han kommit till världen via ett akut kejsarsnitt. Vi kom efter i vår bil och insåg att han behövde ett namn. Läs mer om det i bloggens allra första inlägg.

Andra frågan var ju bara att googla. Eftersom Abbe ursprungligen är ett smeknamn (dock ej för vår Abbe) blir betydelsen av namnet densamma som något av originalnamnen. T ex Albert eller Albin. Med andra ord ljus, glänsande, vit, den ljuse eller något åt det hållet.

Men vi hittade något som fick oss att sätta eftermiddagskaffet i halsen. Det visar sig att när man tittar på namnhistoriken så fanns där en fransk helgonbiskop som levde på 500-talet och bar namnet Albin. Och han, mina vänner, han är de sjuka barnens skyddspatron.

Känn på den.

Storebror: Kolla vad jag har plockat pappa.
Jag: Vadå?
(Han tömde en påse kantareller på en tidning på köksbordet.)
Jag: Va?! Har du plockat?
Storebror: Ja.
Jag: Helt själv?
Storebror: Ja, ihop med (och här radades namnen på tre små vänner från gatan upp).
Jag: Hur kom ni på det?
Storebror: Vi bara kände för det.
Jag: Wow.

Jag gillar att fotografera, det vet ni redan vid det här laget. Faktum är att jag gärna skulle ägna mycket mer tid åt det, kanske starta en fotoblogg till exempel. Om jag nu hade haft lite mer tid att ägna.

Ibland efterbearbetar jag bilderna lite. Ställer ljus, kontraster, färger eller gör bilden svartvit. Med Photoshop går det göra nästan vad som helst om man vet hur man ska hantera programmet. Otaliga är till exempel de himlar jag har förlängt i mitt jobb som art director, för att få plats med en rubrik eller en brödtext. Eller också ser man till att bli årets naturfotograf genom att retuschera in lodjur och mårdhundar i sina bilder lite där man tycker det passar.

Jag älskar Photoshop. Tycker det är ett underbart verktyg. Och snart ska jag gå på något som heter Photoshop Day, "En dag för dig som arbetar med foto och digital bild i studio, inhouse, byrå, frilans eller bara älskar bilder och Photoshop" som de säger själva. "En laddad dag full av kunskap och inspiration."

Och vet du vad det bästa är? Du kan vinna en biljett till Photoshop Day här på bloggen.

Biljetten är värd 2995:- (exkl moms) och du kan välja mellan att gå på seminariet i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Mer information hittar du på deras hemsida. Själv går jag på Göteborgsseminariet, kanske ses vi där?

Så här gör vi. Eftersom Terje Hellesø visat vägen för hur man kan använda retusch för att få djuren att dyka upp där man vill, blir det temat på tävlingen. Retuschera in (eller klipp in) valfritt djur i en bild och mejla den till mig innan måndag 12/9. Mejladressen finns uppe till höger, bredvid Abbe. (Gör bilden max 800 pixlar på den längsta sidan) Jag väljer ut några favoriter och lägger upp dem på bloggen så får alla rösta. Den som får flest röster vinner biljetten. Okej?

PS. Jag tycker inte att man behöver vara duktig på retusch i den här tävlingen. :)

Lycka till.

Jag fick ett samtal från skolan i fredags. Abbe hade spelat innebandy med några andra barn och råkat få en klubba i ansiktet. Han blödde en hel del i munnen och var ledsen såklart. Egentligen inte någon större dramatik, det är sånt där som händer små sexåringar.

Om det inte var för Alfahemolytiska streptokocker – ganska vanliga bakterier som finns i munnen och på huden och inte orsakar så mycket skada i allmänhet. Men om man får ut dem i blodomloppet kan de orsaka endokardit – inflammation i hjärtats klaffar. Det vore inte bra för Abbe eftersom han har reservdelar i sitt hjärta.

Det var alltså bara att åka hem och blanda antibiotika. Inom fyra timmar efter blödning i munnen ska han ha en dos. Vi har alltid medicin hemma i pulverform. Nåja, det gick ju bra på alla sätt och vis. Abbe fick en fin fläskläpp, men piggnade snart till igen.

I bilen lite senare:
Abbe: Pappa, måste brorsan också äta medicin om han blöder i munnen?
Jag: Näe det behöver han inte gubben.
Abbe: Varför inte då?
Jag: Du behöver det för att du har lagat ditt hjärta, du vet. Det har ju inte han.
Abbe: Har doktorerna hjärtan?
Jag: Hur menar du?
Abbe: Har dom hjärtan när nån behöver laga sitt?
Jag: Du menar om de har hjärtan liggande som de kan sätta in? Näe. Men på dig har de bara bytt vissa bitar.
Abbe: Hade doktorn de bitarna?
Jag: Eh … nä, asså, doktorn fick de bitarna från någon.
Abbe: Va!? Från vem då?
Jag: Det vet jag inte. Det är hemligt.
Abbe: Var de från en kille eller en tjej?
Jag: Vet inte vännen. Det får man inte veta.

Abbe tystnade och verkade fundera på vad jag sagt. Jag drog en lättnadens suck. Jag såg liksom vart det var på väg. Så småningom skulle han frågat något så att jag varit tvungen att berätta att reservdelarna kommer från människor som dött. Jag vet inte hur han hade tagit det. Jag vill gärna förklara och berätta allt för honom. Vill att han ska veta och förstå. Men vissa saker kan få vänta

Det är ganska många år sedan nu. Tiden läker faktiskt sår, hur jävla stora och hemska de än är och hur omöjligt det än låter just där och då. Men den gör det. Jag sörjer inte Sigrid längre, men hon finns för alltid kvar i mina tankar.

Vi gick på samma designskola, hon och jag, hon var tillsammans med min bästa vän och han pluggade osteopati i samma engelska stad. Det var faktiskt så jag hamnade på den där utbildningen. Under ett besök hos min osteopatkompis passade Sigrid på att visa mig sin skola. Jag jobbade redan med formgivning hemma i Sverige och blev sugen, så jag åkte hem och jobbade ihop en portfolio och sökte till skolan. Året därpå började jag.

Sigrid var en fantastiskt konstnär och illustratör. Och hon var den finaste av vänner. Inte långt efter att vi alla flyttat hem till Sverige fick jag den glada nyheten att de väntade ett litet barn. Det var så spännande och vi gladde oss mycket tillsammans. Jag var praktiskt taget med på förlossningen. Vi hade ätit middag tillsammans hemma i deras lägenhet och Sigrid började få ganska ont, men sa att det säkert bara var lite förvärkar som snart skulle gå över. Det gjorde de inte så de ringde en taxi och jag gick hem tillsammans med min flickvän. Vi hade en promenad hem till vår lägenhet på tjugo, kanske tjugofem minuter, men innan vi kommit hem var bebisen född. De hann knappt ur taxin. Förvärkarna var tydligen krystvärkar.

Det blev en liten pojke och lyckan var enorm. Men inte så länge. Sigrid började bli dålig. Hade ont och svettades floder om nätterna. De sökte hjälp, men fick först inga svar. När de vid ett besök hemma hos hennes föräldrar över jul gick till en läkare där, upptäcktes det. Hon hade cancer.

Det var en ovanlig form av lymfatisk leukemi, hon avbröt amningen och de satte in behandlingar omedelbart. Allt var kaos. Strålningar och cellgifter avlöste varandra och mitt i alltihop, en liten bebis. De kämpade så hårt tillsammans för att besegra monstret och ett tag såg det ut att ha lyckats. Sigrid var fri från cancerceller och vi firade tillsammans. Äntligen kunde de se framåt igen.

Cancern kom tillbaks och då gick det snabbt. En dag slutade Sigrid att andas. Hon var då tjugofem år och deras son var knappt fyllda ett. Eller om han kanske var ett. Jag minns faktiskt inte, allt var ett töcken.

Jag skulle ha varit deras bestman, istället bar jag ut kistan ur kyrkan. Jag minns så väl hur jag frös när vi sänkte ner den i marken och stod runt den då prästen strödde jord. Jag minns hur alla slängde ner var sin blomma på kistan och att jag hade gjort en liten bukett av en ros och två penslar. Det var de finaste penslarna konstnärsbutiken hade att sälja, det hade jag försäkrat mig om. Jag tänkte att hon kanske skulle komma att behöva dem.

När vi gick därifrån med armarna om varandra, min bästa vän och jag, sa han "Det var ju inte så här det skulle bli. Vi skulle ju planera bröllop tillsammans, inte begravning". De där orden glömmer jag aldrig. Aldrig någonsin. På väg hem från mottagningen gick jag ensam genom Slottskogen och skrek högt rakt ut. Jag grät så jag skakade.

Varför berättar jag det här just idag? Jo, för att jag fick se en film. "Det är okej att känna" heter den och det var precis vad jag gjorde när jag såg filmen. Det är en ideell organisation som heter Ung Cancer som gjort den, som vänder sig till unga vuxna cancerdrabbade, 16-30 år.
 Titta på filmen, sprid den gärna och berätta för de du känner som kanske kan ha glädje av den här organisationen.

Som sagt. Jag sörjer inte Sigrid längre, men det är okej att känna och det gjorde jag idag.