22 september 2011

Svärföräldrar.

Killarnas mormor och "morfar", alltså. Jag vet inte hur vi skulle klara oss utan dem. På riktigt. Det förstår jag bannemig inte.

Ville bara säga det.

6 kommentarer:

  1. Så underbart välsignat att få ha en sån god relation till mor och farföräldrar. För sin egen och för barnens skull, och för deras egen om dom gillar att ställa upp. Har förstått att det inte är en självklarhet idag, med mormor/farmor som är yngre och jobbar och har "sitt eget liv". Det är guld värt och man får gratulera till att det funkar så bra! :)

    SvaraRadera
  2. Vad härligt!! Kul att du verkligen uppskattar det.. Min sambos föräldrar är båda avlidna så vår blivande barn kommer få växa upp utan både farmor och farfar..

    SvaraRadera
  3. Jag förlorade min föräldrar förra året, inom 10 månader.
    Det är jobbigt, men vi har en farmor som ställer uppi vått och torrt, det är underbart.
    men mina killar saknar mormor & morfar förstås.
    De är värda sin vikt i guld, dessa underbara mor & far föräldrar.

    Appropå ingenting, har du anmält dig till cykelvasan, det är bara 400 platser kvar, så det är hög tid annars.

    tack för en underbar blogg.
    kram
    Sissi

    SvaraRadera
  4. Härligt, nyttigt, väldigt praktiskt och heeelt ovärdeligt med den möjligheten.
    Min barn har växt upp med både far- och morföräldrar på nära håll och den hjälp vi fick (och fortfarande får) genom åren kommer jag aldrig någonsin kunna varken återgälda eller med ord förklara tacksamheten av.

    Jobbar på en ort vars flesta invånare är inflyttade fd säsongsjobbare som sen stannat kvar vilket innebär att deras närmaste familjer ofta finns många och långa mil härifrån. Det blir svårt med blixutrycknings-hjälpen av momma-moffa famma/faffa då

    Trevlig Helg!

    SvaraRadera
  5. Bra sagt.
    Vi har ett bra förhållande till mina föräldrar mwn hade ett fantastiskt dito till min svärmor. Hon dog en månad efter att hennes "ALLT" Hanna insjuknade. Hon fick inte ens veta vad HANNA led av....Diagnosen var "hjärtesorg" - hon anade nog...Svärmor blev 67 år och Hannas reaktion när hon gick ner en trappa på sjukhuset från sin egen avdelning till sin älskade "Mommos" var...FÖRTVIVLAN. Genomgripande.
    Uppskatta dem ni har omkring er!
    Niklas

    SvaraRadera
  6. Håller helt med. Mamma, svärmor och svärfar bor på gång respektive cykelavstånd och utan dem skulle inget fungera i vardagen. Pappa bor längre bort, men hälsar på ibland och snickrar hyllor, slänger skräp och roar barnen. Tur att de är pensionärer, vad skulle vi göra utan dem!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.