Hörde på radion idag att det skett ett trendbrott inom organdonation. Det råder visserligen fortfarande brist på organ – så om du inte tagit ställning än tycker jag du ska göra det (klicka här t ex) – men under 2013 har i alla fall något hänt. Man identifierar allt fler donatorer idag.

Det är fina nyheter tycker jag.

Jag lovade ju fler ord och fler bilder från Stöten. Men det var våldsamt vad denna veckan gått fort, jobb och annat har gjort att jag inte hunnit. Men den som väntar på något gott osv, här kommer en liten uppdatering.

Jag gillar Stöten. Det är lagom stort för att bjuda på en varierad och rolig åkning, men lagom litet för att kännas familjärt och personligt. Man slipper den där skidindustriella känslan som finns på en del ställen. Man slipper MacDonalds i backen och långa liftköer. Nu har vi varit där så många gånger att det känns helt okej att släppa iväg storebror och Abbe på egen hand tillsammans med deras 14-åriga kusin.

Jag har testat alla anläggningar i Sälen utom Kläppen men återkommer alltid till Stöten. För småskaligheten (eller rättare sagt lagomskaligheten), för närheten till naturen, men framförallt för skidåkningen. Det finns massor av fin åkning för barnen (men hey – vi snackar Sälen – barnens skidmecka på alla anläggningar), men framför allt där finns jäkligt bra backar även för mig som har åkt en del och söker utmaningar som varar längre än 18 sekunder innan jag måste ställa mig i tjugo minuter kö igen.

Nåväl, vi hade en toppenhelg, trots gråväder, ett ymningt snöande (gillas iofs av mig) och diverse små missöden. Jag började med att inte lyckas ta mig upp för en brant backe med bilen utan bogserhjälp av en stor hjullastare. Storebror fipplade med skyddsbyggeln när han och kusinen skulle av en sittlift och lyckades slå av en rejäl bit av framtanden. Den är lagad nu. Och Abbe fick sig en ordentlig lårkaka när han skulle köra på en box i en funpark och fick felskär. Men det är sånt som händer.

Eller som Abbe tjoade i backen hela tiden: YOLO!

PS. Påminner lite om att ni gärna får rösta varje dag.

Vet ni vad? Heja Abbe har blivit nominerad i Finest Awards igen! Det är jätteroligt. Och lite extra kul är att det är en kategori som jag med stolthet finns med i, nämligen "Årets blogg: Engagemang".

Jag blir såklart väldigt glad om ni röstar på bloggen och mig, för jag måste ju vara ärlig och säga att det vore sjukt kul att vinna min kategori.

Om du gillar mitt engagemang för att sprida kunskap om hjärtsjuka barn och om papparollen med en diagnos i familjen, organdonationer, insamlingar till barnhjärtforskning och alla andra frågor som ryms i Heja Abbe och vill rösta på bloggen klickar du på den här länken. Glöm inte att efter du klickat på de bloggar du vill rösta på måste du scrolla ner till botten av sidan och klicka på "skicka mina röster". Men jag har väldigt hård konkurrens i min kategori.

Man får lov att rösta varje dag om man vill (fram till 9 mars). Och från flera mejladresser. Så om du röstar varje dag både från jobbet och hemma lovar jag en bamsekram när vi ses. Om du vill ha en.

Tusen tack på förhand.

Längtan efter lite mer riktig vinter blev för stor. Det blev liksom bara några dagar med isar och någon vecka med snö i våra trakter i år, verkar det som. Vi packade bilen och drog till fjällen en långhelg. Till favoriten Stöten i Sälen närmare bestämt. Och här har det bannemig blivit vinter med besked. Efter en extremt knackig start på säsongen för i stort sett hela den svenska fjällnäringen, med regn och plusgrader runt jul och nyår, så har Stöten nu rekorddjup snö i terrängen. Och den här helgen har det vräkt ner så det har inte direkt blivit sämre.

Jag har som vanligt tagit cirka en miljon bilder, men eftersom jag bara har iPaden med mig får i hålla till godo med ett par instagram-snaps. Det kommer mer ord och bilder när vi kommit hem igen.

Alla hjärtan. Av alla hjärtan är det tre som är mig oumbärliga. Tre som glittrar starkast i livets grådask, tre som får mitt eget att slå dubbla slag.

Ett är vuxet och vackert, generöst och varmt, och sätter alltid mina andra två favorithjärtan i första rummet. Det värnar dem och hjälper dem att klara livets törnar på bästa sätt. Ett hjärta som vände upp och ner på min värld när 1999 nyss vissnat och det nya milleniet vaknat, och som lyckligtvis också klappar för mitt.

Det andra har klappat i elva år nu. Ännu ungt men ändå så moget, ett hjärta med vidöppen port till empatins kammare. Kärleksfullt och omhuldande, kamratligt och fint. Ett hjärta som gör mig både stolt och varm alla dagar i veckan.

Det nyaste av mitt hjärtas hjärtan hade en vinglig start. Trasigt när det kom till världen, men vackrare än alla när det lappats ihop av gudabenådade kirurger. Det är det finaste av hjärtan och det klappar och slår som det ska, tack vare en läkarkonst värd namnet. Ett hjärta som rymmer alla människor som någonsin korsat dess väg, som smittar av sig av sin bubblande kärlek till alla som är villiga att ta emot av det. Detta hjärtas WiFi står konstant på max.

De börjar bli så stora nu att man kan lämna dem ensamma hemma en stund, Abbe och hans storebror. Åtminstone storebror, eller om de är tillsammans. Abbe är kanske lite för liten för att vara helt ensam några längre stunder, än så länge. Tycker vi, ska jag kanske tillägga. Här skiljer det sig säkert väldigt mycket åt mellan olika familjer.

"Det är inte det att jag tror att du inte klarar dig själv hemma Abbe. Det vet jag att du gör. Men om det händer något" försökte mamman när Abbe ville bli lämnad en dryg timme istället för att åka med henne på ett ärende. "Om du skadar dig, om det börjar brinna, eller om det kommer någon tjuv till exempel."

Abbe svarade: "Skadar mig gör jag inte, för jag sitter still vid datorn. Om det kommer en tjuv ringer jag 112. Och om det börjar brinna ringer jag också 112." Så blev han tyst en stund och tänkte, innan han sa: "Men tänk om de inte förstår vad jag säger, om de inte hör att jag heter Abbe." Tystnad igen. "Då måste jag säga A - Be - Be - E."

Ibland undrar jag om vi gjort Abbe en otjänst när vi gav honom hans namn. Missförstå mig inte, det är det finaste och bästa namnet som finns, till den finaste och bästa lilla killen som finns. Abbe är en Abbe och inget annat.

Men det är ett ovanligt namn och om B kommer ut mer som M ur Abbes mun så blir det svårt för folk att gissa. Typiskt va? Att just en av de bokstäver som kräver högt lufttryck och därför är lite svåra för honom få till, ska vara en så viktig del av namnet. Almin hade gått att gissa sig till. Almert eller Romin hade också gått. Men Amme. Det är inte självklart.

Det här tycker jag var roligt.

I söndagens G-P läser jag om Kevin, en tolvårig fotbollstalang som redan fått Manchester Citys ögon på sig. En talangscout från City upptäckte honom på Gothia Cup i somras och Kevin har nu varit över i Manchester och spelat fotboll flera gånger. Eventuellt blir det tal om att flytta dit, hans familj är beredda och lovar att ställa upp och flytta med.

En del av mig blir imponerad. Tänk vilken pojkdröm som är på väg att gå i uppfyllelse. Proffs. Nästan i alla fall. Innan han ens gått ut skolan. Men det är också här det skaver en del. Är detta verkligen bra? IFK Göteborgs akademichef, ordföranden i Göteborgs fotbollsförbund och elitidrottschefen på Riksidrottsförbundet verkar tveksamma. Det är jag också.

Det går en serie på SVT 1 på onsdagkvällar kl 22.00 som heter Idrottens himmel och helvete. Jag tycker ni ska se den. Den tar upp ungdomsidrotten och alla dess sidor. Både de inspirerande tränarna och de goda exemplen, men också alla avigsidor och avarter som dessvärre finns därute.

Det är skrämmande att veta att det runt om i landet står tränare och föräldrar och skriker glåpord och spydigheter till små barn som de inte tycker presterar tillräckligt bra på bollplaner och i idrottshallar. Att pojk- och flicklag redan i tidig ålder toppas, så att de som inte duger väljs bort när det är dags att spela matcher. Det bildas A-lag och B-lag. Det gör mig ledsen.

Storebror spelade fotboll tills för några år sedan, numera är det handboll som gäller. Det är roligt att följa killarna i deras utveckling. Men en sak kan jag säga med säkerhet redan nu, nämligen att de som var duktigast i laget när vi började kommer inte att vara det om några år. De utvecklas olika fort och hade storebrors klubb toppat laget så hade sannolikt de som aldrig fått spela match tröttnat. Och då hade de aldrig fått chansen att växa i sin roll och blomma senare. Ett effektivt sätt att ta död på glädjen och utarma laget alltså.

Jag har själv aldrig hållit på med lagidrott, så det är en ny värld för mig, men jag lär mig hela tiden. Det finns mycket fint att hämta i lagandan och kamratskapen. Delad glädje och så vidare. Men det gäller även föräldrar. En gormande pappa som inte är nöjd med barnens prestation räcker för att förstöra för ett helt gäng glada ungar.

Det kan inte vara så viktigt att vinna. Jag fattar det inte. Vi vuxna måste – precis som i alla föräldrasituationer – förse barnen med deras värderingar. De gör ju som bekant det vi gör, och inte det vi säger till dem att göra. Jag har sett och hört saker vid både handbolls- och fotbollsplaner som gjort mig mörkrädd. Barnen måste få känna att det är kul, oavsett vad det står på resultattavlan. Det är inte okej för något barn att känna negativ press från föräldrar. Inte. Okej.

Det måste vara kul med idrott, det är det viktigaste. Och man måste inte börja elitsatsa när man är sex år. Det går att bli duktig ändå, om det nu är det man vill.

Titta på Andreas Nilsson som gjorde succé i herrarnas handbolls-EM för några veckor sedan, bland annat genom att göra mål på 100% av sina avslut. Han var 13 år när han började spela handboll. Eller Lisa Nordén, flerfaldig EM-, VM- och OS-medaljör i triathlon, som började träna sporten som 18-åring.

Låt oss stötta våra små. Ge dem en klapp på axeln för att de kämpat, peka på det roliga, beröm dem för snygga passningar, uppmuntra kamratandan och sluta fokusera vad de gjort för fel, hur många mål de gjort eller om de vunnit matchen.

Låt oss vara de goda förebilder barnen behöver. Det är vår förbannade skyldighet. Och vårt välsignade privilegium.

(Jag vill för säkerhets skull tillägga att jag inte påstår att tolvårige Kevins föräldrar utsatt honom för negativ press, det har jag naturligtvis ingen aning om.)