Kom att tänka på en sak apropå oro, inlärning och skolan:
Det finns ingenting som är så orättvist som att behandla alla lika.

Det hörs något från Abbes rum. Jag lyssnar noga och ler för mig själv. Abbe skrattar i sömnen. Få saker i världen kan smälta mitt hjärta som det.

Såg ni intervjun med Mats Melin och hans mamma på Nyhetsmorgon igår? De pratade om titanägget, livet och vad Glada Hudikteatern och Ica-filmerna har betytt för Mats. Mamman berättar hur de kom och tog Mats när han var nyfödd, hur de andra mammorna fick sina bebisar medan hon fick en mjölkpump. En historia vi kan känna igen oss mycket i. Hon berättar hur de hade papper klara för henne att skriva under så hon kunde lämna bort Mats, men att hon sa till dem att hon minsann ville behålla sitt barn. Tänk att de utgick från att man hellre ville lämna bort ett barn med syndrom på den tiden. Skönt att utvecklingen gått framåt lite på det planet.

De pratar om unga år kantade av barn som retades och mobbing och jag kan inte låta bli att känna ett sting i magen. Det dyker upp med jämna mellanrum, det orosmolnet. Är barnen snälla mot Abbe, retar de honom för att han inte kan prata perfekt, kommer han att hänga med i skolan och kommer de att vara taskiga mot honom om han inte gör det? Det är så onödigt att oroa sig i förväg, blir det problem så får man ta tag i det då. Jag vet ju det, men det är svårt att låta bli ibland.

När Abbe ska börja i första klass i hösten kommar han att gå i samma 1-3:a som storebror. Treorna får var sitt fadderbarn bland ettorna för att de ska komma in i klassen på ett fint sätt. Storebror, som blir tredjeklassare till hösten, insåg tidigt att han inte kommer att få Abbe som fadderbarn. Det är bra tycker jag.

När jag pratat med några olika föräldrar de senaste dagarna visar det sig att deras blivande tredjeklassare berättat hemma att "ALLA" i klassen hoppades på att få Abbe som fadderbarn. Storebror berättar samma sak. Jag blir helt varm i brösten och fuktig i ögonen och tänker att jag ska puffa det där orosmolnet framåt. Kanske kan jag blåsa bort det helt. Åtminstone ett tag.

Det här har ni helt säkert sett redan. Eller åtminstone ungefär det här. För om ni följer några fler bloggar än Heja Abbe här kommer ni garanterat att stöta på den här kampanjen från Unicef förr eller senare, om ni inte redan gjort det. Den sprider sig fort, för att idén är enkel och ändamålet är bra. Därför skriver även jag några rader om det.

Den här bloggposten gör nämligen inte bara fler människor uppmärksamma på UNICEF och deras viktiga arbete för barn. Den gör dessutom att 95 barn vaccineras mot stelkramp runt om i världen. Hur då? Jo, för att om jag skriver om detta lovar Apoteket Hjärtat att skänka vaccinet.

Som sagt, enkelt och bra. Apoteket Hjärtat bygger sitt varumärke och barnen får vaccin.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 st stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Låt oss sprida budskapet som ett virus. Typ.

[PS. Tittade just på Twingly och såg att det redan är en bit över 500 bloggposter. Det blir närmare 50 000 vaccindoser. Undrar om Apoteket Hjärtat hade räknat med det?]

Igår kväll var det stort kalas för min bransch då årets alla Guldägg delades ut vid galan i Stockholm. Själv satt jag hemma och följde det hela på Twitter och branschtidningarnas hemsidor. Det var första gången (Med undantag av 2005) på tio år som jag inte var där på prisutdelningen och deltog i festen. Det kändes märkligt och lite ledsamt.

Men det fanns saker som gjorde mig glad också. Till exempel att vår, nu nedlagda, byrå faktiskt hade en nominering som vi fick efter gravsättningen. Fint att sluta med flaggan hissad. Och att Forsman och Bodenfors slog alla tiders guldäggsrekord genom att ta hem inte mindre är sju guld och nästan lika många silver. Otroligt imponerande att de fortsätter att leverera efter alla dessa år på toppen. Och det är extra kul eftersom jag har många goda vänner på den byrån.

Men det som gjorde mig gladast av allt var att galans finaste pris – Titanägget – gick till ICA-Jerry. Grymt bra jobbat, guldäggsjuryn! Lyssna till den här fina motiveringen:

”Att ta kål på gamla fördomar kan ibland vara lika omöjligt som att flytta berg. Men om fler går samman är det ändå möjligt och för all framtid kan det förändra hur vi ser på varandra. Årets Titanägg går till flera modiga parter som gjorde det möjligt:

• Tack FUB, Förbundet för utvecklingsstörda barn och ungdomar, som i mer än 50 år arbetat med att åstadkomma attitydförändringar.
• Tack ICA som valde att sponsra Glada Hudik
• Tack KING för att skapade ICA Jerry, och framför allt:
• Tack Mats Melin för att du klev rakt in i våra liv och i våra hjärtan och utmanade våra värderingar i grunden.

Föräldrar till barn med funktionshinder vittnar om hur attityden har förändrats. Hur deras barn rätar på ryggen och lyfter blicken när de går till skolan. Attitydförändringar tar tid. Det finns fortfarande mycket kvar att göra. Men 2011 fick reklamen en chans att spela en viktig roll som opinionsbildare och göra världen lite bättre, i ett ovärderligt samarbete. Grattis – och ett stort tack!”

Några bilder i datorn tog mig tillbaka till en kväll i somras. Efter att ha snackat om det några gånger gjorde vi slag i saken, min granne och jag. Vi höll på i flera timmar för att få upp det där repet tillräckligt högt. Långt ut på trädet skulle det sitta, så att det hängde ut över sjön. Och högt, högt upp, så att pendeln blev riktigt maffig när man svingar sig ut. Det måste kittla i magen, annars är det ingen idé.

Släpper man precis vid rätt tillfälle får man en lång och hög luftfärd som ilar ända ut i tårna på vem som helst, innan man klyver vattenytan. Det är bra. För det är svårt att hitta något somrigare än en blandning av vattenplask och kiknande barnskrik.

Ni vet femtonspel, sådana där med femton brickor på en fyra gånger fyra brickor stor yta. Ett tomt utrymme. Och för att kunna flytta till exempel bricka nummer ett från plats tolv måste man först skyffla undan en bricka i taget så att man sakta men säkert närmar sig platsen där bricka nummer ett skall vara. Och så vidare. Och det blir svårare och svårare ju fler brickor man lyckats få på rätt plats, eftersom man hela tiden måste flytta bort dem från sin rätta plats för att transportera de där sista brickorna dit de ska. Allt som oftast lyckas man röra till det man hade fått så fin ordning på, bara för att en liten rackare var på fel ställe.

Är ni med?

Bra. Då vet ni hur vi har det hemma hos oss just nu med våra olika förrådsutrymmen.

Jag läste en debattartikel i DN idag som gjorde mig glad. Rubriken löd "Föräldrar ska inte längre behöva anmäla när de vabbar" och artikeln var skriven av Dan Eliasson, Försäkringskassans förhållandevis nye generaldirektör.
Eliassons arbetsgrupp har nu, efter omfattande möten med anställda och kunder, tagit fram ett 30-tal förslag till förbättringar – en antikrångelkatalog – som de lämnat till regeringen i dag. Bland annat slopad dagisintyg, slopat krav på anmälan och en rad andra förändringar. Jag föreslår att ni läser debattartikeln, det är en vitamininjektion. Hela rapporten finns att ladda ner här. En kortare version (lista med punkter) finns här. Låt oss bara hoppas på att våra politiker klubbar igenom förslagen.

Ja, det är väl ungefär det som behövs för att bygga hela barn. Lite förenklat. Ska vi enas om det?

Jodå, det blev en smaskig  äggost och den blev dekorerad med hjälp av en utskrift från datorn, en skalpell och lite kanel. Se nedan.

Och idag blev det till och med en liten tur med cykeln i skogen. En försiktig (med tanke på revben) men fin i vårsolen. Det gjorde bara pyttelite ont, och bara ibland. Men var i hela världen tog konditionen vägen?

Om ni aldrig har smakat på Bohuslänsk äggost så tycker jag att ni borde göra det. Det är mycket gott. Folk äter den på lite olika sätt. Antingen som en del av smörgåsbordet vid jul eller påsk, tillsammans med sillen och det andra. Eller också som efterrätt serverat med sylt, gärna björnbärssylt. Det beror på vilken falang man tillhör. Själv är jag uppvuxen i den ena falangen och ingift i den andra, så jag är liksom van vid både och.

Och nu tänkte jag att Heja Abbe skulle bli matblogg, åtminstone för ett inlägg, för här kommer en liten beskrivning av hur man gör äggost. Är ni med? Då kör vi:



Man behöver
3 liter standardmjölk
3 deciliter vispgrädde
10 stycken ägg
6 deciliter gräddfil och
4 matskedar strösocker.


Värm mjölk och vispgrädde. Det ska bara sjuda, inte koka.


Vispa ihop ägg och gräddfil till en fin massa.


När mjölken och grädden sjuder häller man i äggsmeten. Rör om då och då tills det börjar skära sig. När massan börjar klumpa ihop sig tar man bort kastrullen från spisen och låt det stå i 5-10 minuter.


Använd sedan en hålslev och ös upp massan med i en äggostform. Har du ingen äggostform kan du borra hål i en vanlig sockerkaksform. Hålen är till för att vasslen ska rinna ut.


När du lagt upp hälften av massan strör du ut 2 matskedar av sockret. Lägg i resten av massan och avsluta med 2 matskedar socker igen.


Äggosten ska stå svalt och rinna av i sin form över natten. Gärna i kylskåpet. När man stjälpt upp den ur sin form kan man eventuellt dekorera med t ex kanel om man vill. Jag återkommer med bild på den färdiga äggosten.

Lycka till. Och glad påsk!

Så är den här. Den långa, härliga ledigheten över påsk som man ser fram emot varje år. Vårliga dagar med kaffe vid en solig vägg och lite småpåtande i trädgården, kanske en cykeltur i skogen. Visserligen hör jag till dem som cyklar mountainbike året runt, med dubbdäck på vintern, men ändå. Det är något visst med de första turerna på våren, när naturen vaknar.

Men vårsolen lyser med sin frånvaro. Det regnar och är kallt. Till och med snön har fallit och gjort påskfjädrarna i riset på altanen sorgligt slokande och ihopklibbade. Jag vet heller inte om jag vågar cykla. Jag är rädd om ett revben. Förnedrande fånigt nog körde jag ihop med en av mina vänner redan det andra åket i Hemsedal för två veckor sedan. Det small bra och både han och jag har haft otroligt ont sedan dess. Han i benet och jag i bröstet. Vi är nog för gamla för sånt här. Nåja, vi snackar nog en spricka i revbenet vad det verkar som.

Jag tänker på Abbe. Så jäkla ont som jag haft, rent ut sagt. Jag har inte kunnat varken hosta, nysa eller skratta utan hugg av smärta i bröstet. Inte ens djupa andetag har funkat. Jag förundras över Abbe. Hur står han ut efter att de sågat upp hela bröstkorgen på honom för att komma åt hjärtat? Än en gång inser jag vilken hjälte han är.

På tal om det började jag bläddra i en gammal bildmapp sent igår kväll. Jag var på jakt efter ett helt annat foto men hamnade bland bilderna från operationen 2007. Jag postade några på Twitter och fick många, fina och starka reaktioner. Det blev en hel räcka foton till slut. Ni som hängt med några år på bloggen har kanske sett några av dem, men om någon är intresserad så finns alla tweets samlade här.

Nåväl. Om vädret inte tycker att vi ska vara ute och gräva i grönsakslandet eller njuta av en espresso i de nyss framplockade, nu översnöade trädgårdsmöblerna, så skit i det då. Abbe och jag satte på spellistan från hans 7-årsdisco och byggde en av Legobyggsatserna han fick i present. Jag ryser lite av välbehag av att sitta bredvid och se honom titta på ritningen, fundera och sedan pilla dit bitarna med de långa, smala fingrarna på de små händerna. Bara någon gång då och då får jag rycka in och rätta till någon bit som hamnar fel. Vi bygger, sjunger med och njuter av att göra bara just det. Senare slår Abbe mig säkert fem gånger i rad när vi spelar Kalaha. Smart ass.

Nu ska jag göra Bohusländsk äggost. Har ni tur kanske det blir ett inlägg om det. Leka lite matblogg.

Ibland mal kvarnarna långsamt. Alldeles för långsamt. För tre år sedan presenterades resultatet av en studie som visade att man med en enkel undersökning kunde upptäcka hjärtfel på nyfödda tidigt (jag skrev om det här, läs gärna det)

Ändå har inte alla sjukhus infört den här kontrollen på sina förlossningsavdelningar. Så dumt och onödigt. Expressen uppmärksammar detta i några artiklar. Här är en av dem. Jag tror ni känner igen de här killarna.