22 april 2012

Mats, oro och fadderbarn.

Såg ni intervjun med Mats Melin och hans mamma på Nyhetsmorgon igår? De pratade om titanägget, livet och vad Glada Hudikteatern och Ica-filmerna har betytt för Mats. Mamman berättar hur de kom och tog Mats när han var nyfödd, hur de andra mammorna fick sina bebisar medan hon fick en mjölkpump. En historia vi kan känna igen oss mycket i. Hon berättar hur de hade papper klara för henne att skriva under så hon kunde lämna bort Mats, men att hon sa till dem att hon minsann ville behålla sitt barn. Tänk att de utgick från att man hellre ville lämna bort ett barn med syndrom på den tiden. Skönt att utvecklingen gått framåt lite på det planet.

De pratar om unga år kantade av barn som retades och mobbing och jag kan inte låta bli att känna ett sting i magen. Det dyker upp med jämna mellanrum, det orosmolnet. Är barnen snälla mot Abbe, retar de honom för att han inte kan prata perfekt, kommer han att hänga med i skolan och kommer de att vara taskiga mot honom om han inte gör det? Det är så onödigt att oroa sig i förväg, blir det problem så får man ta tag i det då. Jag vet ju det, men det är svårt att låta bli ibland.

När Abbe ska börja i första klass i hösten kommar han att gå i samma 1-3:a som storebror. Treorna får var sitt fadderbarn bland ettorna för att de ska komma in i klassen på ett fint sätt. Storebror, som blir tredjeklassare till hösten, insåg tidigt att han inte kommer att få Abbe som fadderbarn. Det är bra tycker jag.

När jag pratat med några olika föräldrar de senaste dagarna visar det sig att deras blivande tredjeklassare berättat hemma att "ALLA" i klassen hoppades på att få Abbe som fadderbarn. Storebror berättar samma sak. Jag blir helt varm i brösten och fuktig i ögonen och tänker att jag ska puffa det där orosmolnet framåt. Kanske kan jag blåsa bort det helt. Åtminstone ett tag.

Mats%20%22Ica-Jerry%22%20Melin%20om%20sin%20uppv%C3%A4xt

21 kommentarer:

  1. Jag blev helt rörd av att läsa att "ALLA" vill ha Abbe som fadderbarn. Så härligt att höra!!!

    SvaraRadera
  2. Det är ju positivt om vårdpersonalen inte tar barnen ifrån föräldrarna numera, men jag tycker annars att utvecklingen går åt skrämmande fel håll.
    Väldigt många andra blivande mammor jag mött under båda mina graviditeter berättar helt öppet om att dom skulle abortera ett barn med downs. DET är en väldigt obehaglig utveckling tycker jag... :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är obehagligt. Hoppas att Mats Melin och andra kan vända på den utvecklingen.

      Radera
  3. Vad härligt att höra att alla vill få Abbe som fadderbarn:-)
    Jag förstår din oro över eventuellt kommande mobbing eller utanförskap. Men som du skriver är det egentligen dumt att ta ut negativa saker i förskott; antingen får man lida två gånger eller så har man lidit en gång i onödan eftersom det man oroade sig för aldrig inträffade.

    När jag gick på låg- och mellanstadiet var det två elever i klassen som hade lättare utvecklingsstörning, den ena hade även vissa talsvårigheter. De hängde med i skolan med hjälp av stödundervisning.
    Som jag minns det var de inte retade eller mobbade. (Inte mer än andra, alla fick sin släng av sleven någon gång men för deras del var det såvitt jag vet inget kontinuerligt - snarare var det åtminstone till en början så att vi andra var lite "beskyddande". Kanske var det också så att de som var taskiga mot andra ändå tyckte att det kändes lite "lågt" att ge sig på de här två.)
    Det var aldrig någon stor grej att de inte hängde med fullt ut, vissa lektioner satt de själva med stödläraren och det var inget konstigt med det. Efter hand som vi i klassen blev äldre och började umgås mer på fritiden så var det nog så att de inte lika ofta var med någon (även om både jag och andra ibland umgicks med dem). Jag gissar att skillnaderna blev större i takt med att vi blev äldre, det blev tydligare att de inte var "på samma nivå" vilket gjorde att umgänget inte blev lika naturligt. Nu verkar ju Abbe redan från början hänga med mer än vad de gjorde, i hans fall KAN det vara så att han har inlärningssvårigheter, i mina klasskamraters fall var det uppenbart (även för oss barn) redan från början.
    Jag flyttade inför högstadiet så jag vet inte riktigt vad som hände i klassen senare. Jag kan gissa att högstadiet var tuffare, det blir ju generellt ett hårdare klimat då. Men i rätt klass kan det ändå vara kanon, för samtidigt som tonen hårdnar så finns det ju ändå en viss mognad och lojalitet. De som lärt känna Abbe och gillar honom lär knappast tolerera att någon från någon annan klass t.ex. skulle ge sig på honom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror nog lite som du, att det kanske är lättare att mobba någon som är "normalstörd" men annorlunda än en där handikappet syns tydligt. På sätt och vis tror jag det är därför jag oroat mig ibland. Det syns inte så mycket på Abbe.

      Men hans mysiga och glada personlighet är vinnande och smittande, hans stora styrka.

      Radera
  4. Blir varm i hjärtat av ditt inlägg och även av intervjun med Mats. Härligt att man kommit en bit på väg, även om det alltid finns mycket kvar att göra. Kramar till er alla!

    SvaraRadera
  5. Åh - så himla skönt för en stolt pappa att höra!

    Den där oron du känner, så känner faktiskt jag inför mina barn också. Trots att de inte har någon sjukdom/handikapp eller liknande. Tänk om de inte accepteras för de personer de är, tänk om de blir retade, mobbade.

    Tänk om min äldste son, snart nio, inte får några kompisar, han som inte gillar sport som de andra killarna, han som är en tänkare, en som föredrar musik före fotboll, han som det dröjt så länge för att frigöra sig och våga leka med andra barn. Han som inte är den som vill synas, stå i centrum. Tänk om ingen ser honom alls....

    Och tänk om lillkillen, som älskar fotboll, inte får spela för att han inte är tillräckligt bra. Trots att det är det bästa han vet. Tänk om fler säger att han är feg som inte vågar klättra i träden på skolgården eller högst upp i klätterställningen, så att hans självklänsla blir ännu mer knäckt.

    Eller nästan ännu värre: Tänk om mina barn är de som mobbar, som retas.... Tänk om....

    Förstår förstås att den oro du känner är något speciellt. Något mycket mer. Absolut. Men det är sannerligen mycket känslor man brottas med som förälder!!!

    SvaraRadera
  6. Ja utveklingen har gått frmåt så man till och med kan välja bort ett foster med några fel och brister. Det är fel tycker jag.

    Annelie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det är verkligen ingen positiv utveckling. Men det har hänt väldigt mycket annat i rätt riktning som jag tyckte var värt att glädjas åt just nu. :)

      Radera
  7. Hej Abbes pappa.
    Heja Abbes pappa!

    Stort tack för din blogg.
    Frida

    SvaraRadera
  8. Såg också inslaget om Mats på Nyhetsmorgon och man skäms för hur han och hans familj blivit behandlad.

    Beträffande att bli mobbad så håller jag med Annika M. Nu har jag bara en kille på 1 år men jag funderar hela tiden (utan anledning) på om han i framtiden kommer att få bra kompisar i skolan, slippa bli retad och vad jag kan göra för att bädda för det. Förmodligen ingenting förutom att etablera en trygg hemmiljö.

    SvaraRadera
  9. Hei Abbepappan.
    Jeg kjenner så godt den uroen du beskriver. Jeg har selv en gutt på 6 år som skal begynne på skolen nå etter sommeren. Han har samme syndrom som Abbe.

    Noe jeg synes er vanskelig er å bestemme meg for om vi skal si noe til de andre foreldrene.
    Han er jo litt annerledes men ikke så mye at det trenger å ha noen betydning for hvordan han blir " tatt i mot" av de andre barna i klassen. Derfor er jeg redd det eventuelt kan ha en negativ effekt om jeg skal spikre det opp på veggen så å si at her er mitt barn, han trenger særskilt behandling.
    Jeg regner med at barn og voksne i Abbes klasse vet litt om Abbe gjennom din blogg. Du skriver jo så bra så jeg velger å tro at dette bare har hatt positiv effekt for hvordan Abbe blir "tatt i mot" i sin klasse.
    Jeg har nok landet på at vi får se hvordan ting ordner seg og ta de problemene som eventuelt kommer når de eventuelt kommer. Men man bekymrer seg jo så klart, det gjør vi vel alle for våre små.
    Avslutter med å takke for at du skriver så bra. Din blogg er kanskje med på å ta bort noen av mine bekymringer. Siden min gutt er ett år yngre enn Abbe er det fint å se hvor fin utvikling Abbe har. Kanskje lærer også min Lukas også å sykle i sommer. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hei Nina. Og takk. Fint å høre at bloggen min kanskje er med på å ta bort noen av dine bekymringer. (og nå gidder jeg ikke å skrive mer på norsk ;)

      Eftersom Abbe hade väldigt många hjärtoperationer under de första åren valde vi att berätta på förskolan om hans syndrom. Och eftersom det är en liten förskola/skola så är det i stort sett samma barn som han börjar skolan med nu.

      Det har känts bra, för nu vet alla vad olika saker beror på. Men jag förstår hur du känner, vi funderade väldigt mycket över detta när Abbe var ganska liten. (numera är det liksom lite svårt att dölja om man säger så...)

      Lukas kommer helt säkert att cykla i sommar. Och om han inte gör det så gör han det nästa år. Eller nästa. Det spelar ju ingen roll, egentligen. :)

      Radera
    2. Vi vil nok ikke "skjule" at Lukas er annerledes. Forhåpentligvis får vi 22 timer med assistent som skal støtte han i undervisningen. Vi tar i mot all mulig hjelp med takk. Ville bare nevne det om det kunne missforståes det jeg skrev. ;-)

      Radera
  10. Hejsan!

    Som lärare kan jag svara att det kan finnas jättestor acceptans för "annorlunda" barn i skolan. Det man märker är att de blir omhändertagna av de andra barnen om klassen är sådan. Det som kan vara problematiskt kunskapsmässigt är att många barn i skolan behöver för att må gott följa särskolans läroplan. Konflikten är att låta barnet lyckas samt att få barnen att känna sig som alla andra. Det är en utmaning. Det jag har märkt är att med hjälpmedel, tex dator (läsprogram osv) så klarar många barn mycket mera. Glöm inte bort att bland de "vanliga/läs utan synliga handikapp" barnen föds många som behöver jobba med enklare nivåer för att lyckas. Vi är alla olika. Jag har sett barn med stora motoriska bekymmer, neuropsykiatriska svårigheter osv osv osv.
    När en del barn blir äldre och upptäcker att dom inte är som alla andra börjar en sorgeprocess hos dessa barn. Då är det MYCKET viktigt att föräldrar lägger en grund att barnen ska förstå att alla är olika och duger som du är. Alla lärare ska dela detta perspektiv med föräldrar och alla andra elever och alla ska bedömas utifrån sina förutsättninga.
    Inget gör mig mer gråtfärdig än föräldrar som förtvivlar vill "normalisera" ett barn som aldrig kan bli 100% som ett vanligt barn. Det är hemskt att bedöma sitt barn utifrån sådan grund. Ofta blir de föräldrarna mycket krävande: Skolan ska KOMPENSERA alla brister som ett handikapp ställer till. Kompensationen kan vara resurs/assistent/interaktiva hjälpmedel, specialpedagog osv osv. Då känner sig barnet ofullkomligt (ofta vet barnen att dom aldrig kan bli det föräldrarna önskar). Då står man där med ett barn som känner sig misslyckat och som inte duger i sina föräldrars ögon. Hur ska man jobba då för att göra det så bra som möjligt?

    Acceptera barnets förutsättningar, se framstegen, bygg på dem. Jämför inte barnet med någon annan. Alla är individer.
    Alla är det.

    Tänk om mina elever visste att jag skulle vilja kunna dansa. Men två högerfötter blir minsta steg i takt en erövring från mina förutsättningar.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aaah. Du säger många kloka ord här. Tack. För att summera kan man konstatera att inget är så orättvist som att behandla alla lika.

      Hmm. Det får nog bli ett kort inlägg om det.

      Radera
  11. Hej. Har hittat din blogg idag så jag har ju inte hunnit läsa så mkt / sätta mej in i så mkt än, men känner att här vill jag kommentera :)
    Angående om man ska berätta för dom andra föräldrarna i klassen så tycker jag att det är självklart att göra det. Från 3:e klass gick min dotter i en mindre skola eftersom vi flyttade & på föräldramötet som var strax efter att skolan började så var det föräldrar som informerade oss andra föräldrar om vad som var "annorlunda" med deras barn. Jag tyckte det va jättebra att få veta varför Pelle kunde va så jobbig, varför Kalle inte fick spela fotboll osv. Men alla vill ju inte berätta & då ska dom ju inte behöva det, OM det inte är något som är väldigt viktigt att alla känner till. Tex var det en pojk i skolan som hade ett visst antal timmar på sej till Sahlgrenska om han slog i huvudet, & det är ju livsviktigt att få reda på, ifall man tex har det barnet hemma på kalas el dyl.
    En sak som jag inte uppskattade var att min dotter många gånger lekte med en tjej i sin klass, hon var ofta här & det hände även att hon sov över. När dom gått 2 år i samma klass så hände det på en tillställning med hela skolan att den tjejen skar sej i ett finger. Jag, & ngr till, hjälpte ju till att plåstra om fingret men det blödde bara igenom hela tiden. DÅ fick vi reda på att hon hade blödarsjukan! Det hade ju kunnat sluta riktigt illa om hon tex rammlat & slagit sej ordentligt, tex när hon var här & lekte! I det fallet så var det fel av mamman att inte informera oss andra föräldrar, tycker jag iaf, eftersom det hade kunnat sluta väldigt illa.
    Tack för att jag fick säja min åsikt, & tack för en fin blogg :)

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.