En fin tradition på killarnas skola är Valborgsloppet. Hela gänget traskar iväg till ett torp ett par kilometer från skolan där de springer runt en liten bana i skogen. Allihopa, från de små fyraåringarna på förskolan och upp till stora sjätteklassare. En dag som den här blir kan det ju inte bli annat än lyckat i det kanonfina vårvädret.

Banan i skogen när de väl kommit fram till torpet är drygt 1,5 kilometer lång. Någon säger 1,6 någon annan 1,7 men låt oss säga en och en halv kilometer för enkelhetens skull. De minsta ska springa eller gå ett varv åtminstone, men om någon orkar eller vill kan de ta flera. Abbe tog sitt varv och nöjde sig med det och jag måste säga att det är fantastiskt så det räcker. Först ett par kilometer dit, sedan ett varv runt och till slut hela vägen hem till skolan igen. Det blir ju ändå dryga fem kilometer sammanlagt. Om jag tänker tillbaka då han knappt orkade gå från vårt hus till garaget utan att vila, så är det magiskt.

Men den som imponerade mest på mig idag var ändå Abbes storebror. Han sprang/gick hela sju varv runt banan. Åtminstone enligt hans egen utsago. Han säger att det finns massor av lärare som kan intyga det och att jag får se själv när han får sitt diplom på måndag. Jag måste säga att han är ganska övertygande, så jag tror honom. Det är bara det att sju varv betyder att han sprungit drygt en mil! Det är ju knappt jag orkar det. Och lägger man till dit- och hempromenaden blir det nästan en och en halv mil.

Det är inte bannemig dåligt för en liten spinkig åttaåring.

Nattningssamtal med storebror.

– Vad gillade du att göra när du var liten, Pappa?
– Hm, jag tyckte väldigt mycket om att bygga med Lego.
– Och mer?
– Jaa du, jag gillade nog att cykla till exempel.
– Va?! Fanns det ens cyklar då?

Kommer ni ihåg Abbe? Ja alltså inte min Abbe, det är klart ni kommer ihåg honom. Jag tänkte på hjärtekatten Abbe som min vän Louise (aka Polliver) gjorde till en av hjärtebarnsauktionerna under februari. En unik, fin, virkad amigurumi-figur med ett speciellt litet hjärta på bröstet. Ett hjärta med ett ärr, precis som min Abbe och andra hjärtebarn har.

Men vet ni vad? Hjärtekatten Abbe ska få syskon. En hel kull på hundra hjärtekatter ska födas och skänkas till avdelning 323 på Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus. Två tjejer fick iden att börja tillverka hjärtekatter och ge dem till barnhjärtavdelningen så att hjärtebarnen kan få med sig en alldeles egen liten katt hem när de lämnar sjukhuset. Visst är det fint, och visst är internet fantastiskt?

Men om det ska bli hundra hjärtekatter behöver de hjälp. Klicka in på deras hemsida så hittar du virkbeskrivning och lista på butiker som ger rabatt på garn till hjärtekattsvirkare. Det finns också en Facebooksida där man kan följa hur det går, och gilla, om man gillar att göra det.

Fram med virknålarna nu. Abbe kanske borde ha en baklängessyster som heter Ebba. Någon?

Det var roligt att titta på naturen den här helgen. Hur den förändrades minut för minut. Björkarna – helt kala på långfredagen, rasslar gröna och fina i brisen i ikväll. De gröna mattorna av vitsippsblad i början av helgen, helt vita idag. Eller som magnolian på de här bilderna. Alltihop hände på bara några timmar.

Eftersom det är påsk kommer här lite äggpysseltips. Och ja, jag vet att ni som läst bloggen ett tag har sett detta tidigare, men jag tänkte att någon kanske har missat det ändå. Så varför inte? Om inte annat så börjar det liksom att bli en liten påsktradition här på Heja Abbe att skriva det här inlägget. Så håll till godo.

Så här gör man. De skarpa vita strecken får man genom att linda gummiband runt äggen, rektanglarna gjorde jag med små tejpbitar. De ljusbruna äggen är kokta med kaffe i vattnet, de blå med blåbär. De batikspräckliga äggen blir så när man lindar skal från röd eller gul lök runt ägget med folie omkring för att hålla lökskalen på plats. Sen kokar man dem i vanligt vatten. Inga syntetiska färgämnen alltså, bara ekologiska grejer.

Och här är en liten stilstudie i bruna ägg, kokade ihop med skal från gul lök. Från vänster. Ägg 1: Droppa stearin på ägget så blir det prickigt. Ägg 2: Fixera bladen med hjälp av en nylonstrumpa. I det här fallet små minibjörklöv som slagit ut från påskriset killarna tagit in och pyntat. Ett litet tips är att fukta lövet, tex slicka på det, och liksom limma det på ägget innan strumpan träs på. Ägg 3: Det gamla gummibansdtricket. Ägg 4: Stearin igen. Med lite rinn den här gången.

Sådär. Nu ska jag ut och plocka nässlor, så vi kan få smaskig nässelsoppa till lunch.

Glad Påsk på er!

Adina har 22q11-deletionssyndrom precis som Abbe. Hon har bara en njure, som Abbe, hennes hjärta har opererats och hon har en gom som inte sluter tätt när hon pratar. Som Abbe. Och precis som Abbe har hon vägrat att äta. Men här skiljer de sig ändå åt lite, Abbe och Adina. För trots att vi slet som galningar med att få i Abbe mat som spädbarn och trots att det fortfarande är svårt att hålla hans intresse uppe genom en hel måltid, så äter han åtminstone nu för tiden. Det gör inte Adina. Inte med munnen i alla fall.

Adina är knappbarn. Hon sondmatas via en knapp på magen och har gjort så i hela sitt femåriga liv. Ätoviljan ororar Adinas föräldrar och de har sökt hjälp i många år men har inte fått någon. Sjukvården verkar inte se det som ett problem. Familjen hittade en klinik i Österrike vid Universitetssjukhuset i Graz som är specialiserade på sondavvänjning och försökte bli remitterade dit, men landstinget där de bor vill inte betala. Inte heller för behandling på Folke Bernadottehemmet i Uppsala, där man har ett team som jobbar med den här typen av frågor. Landstingen vill väl behålla pengarna hos sig själva, kan man tänka.

Nu har i alla fall familjen bestämt sig för att åka till Graz ändå och bekosta det själva. Kosta vad det kosta vill. Deras förhoppning är att behandlingen blir lyckad så att landstingen får upp ögonen och kanske något annat barn i framtiden kan få bli remitterat dit. Alltså vill Adinas mamma väldigt gärna få kontakt med familjer med liknande erfarenheter.

Läs "Den långa resan till Graz – en blogg om att lära sig äta" och gå med i Facebookgruppen "Knappbarn" om du själv har erfarenheter att dela med dig av eller frågor att ställa.

Om mindre än en vecka åker Adina och hennes familj.

När man blivit så arg på barnen att man raderar deras favoritkanaler från TV:n för att de ska fatta. I synnerhet när det är den ena som burit sig dumt åt och den andra blir kollektivt straffad.

Då känner man sig inte så bra efteråt.

Lördag kväll. Jag är fortfarande trött efter torsdagen. Jag är för gammal för att vara uppe till fem på morgonen och festa. Men vad gör man inte när det är årets stora tillställning i min branch – Guldägget – med prisutdelning för årets bästa reklamkampanjer, middag, mingel, fest och efterfest. Precis som det ska vara.

Innan jag satte mig på tåget mot Stockholm och Guldäggsgalan var jag på ett blogg-event på Svenska Mässan. Det var Loppi.se som hade premiär för We R Family i Göteborg i samband med Baby & Barn-mässan. Om ni inte känner till Loppi.se innan tycker jag ni ska klicka in och ta en titt. Det är ungefär som Tradera eller Blocket men med den lilla skillnaden att allt handlar om prylar och kläder för barn. Dessutom skänker de oavkortat en procent av sina intäkter till bra projekt och organisationer för barn och/eller miljö. Sånt gillar vi.

We R Family är ett nätverk för familjebloggare som träffas några gånger om året för att ta del av de senaste nyheterna för familjemålgruppen och för att mingla med varandra. Efter att ha hållit på ett tag i Stockholm var det alltså premiär för Göteborg nu. Fem företag och hur många mammabloggare som helst. Och så jag. En katt bland hermelinerna. Vi är ganska ovanliga, vi pappabloggare, men jag hittade en till. Han var visserligen där i egenskap av representant för ett av företagen som presenterades, men ändå.

Idag blev en sån där vårrustningsdag. Löv har krattats, dubbdäck plockats av och sommardäck satts på. Och när vinterdäcken skulle in i förrådet igen fick jag fick jag lite noja. Ett himla tråcklande för att lyckas få in dem på sin plats. Det var då fan vad mycket grejer man samlar på sig. Sopsäckar åkte fram och en drös med grejer slängdes. En annan hög bildades med saker vi inte använder, men som är synd att slänga. Så snart ska det säljas cykelbarnstolar, bärstolar och annat smått och gott. Apropå Loppi.se.

Storebror vid läggdags.

– Pappa.
– Mmm.
– När du var liten, hade du ljust, mörkt eller inget hår?
– ?!!

Jag står i badrummet och rakar huvudet med en hårtrimmer. Storebror tittar på och frågar.

– Hur ofta rakar du ditt huvud, pappa?
– Jaa du, jag vet inte riktigt. Kanske varannan vecka.
– Jag fattar inte att du vill vara flintskallig.

Ett: Man vet aldrig vad som kommer att hända.
Två: Vad som än händer så ordnar det sig på något sätt. Och ordnar det sig inte, så löser det sig ändå.

Igår kväll var det fotbollsträning för storebror som vanligt. Nåja, inte alls som vanligt egentligen. Igår var det nämligen disco efteråt. Killarnas lag hade träning ihop med tjejernas lag i samma ålder från samma klubb. Tränarna satte ihop mixade lag med namn som Barcelona, Manchester United och så vidare och spelade en liten mini-cup. Storebror hamnade i Chelsea. Det kunde inte ha blivit bättre sa han, eftersom det är hans favoritlag. Ledarna hade klätt ut sig till tjejer, med peruker, smink och stoppade BHs och allt var tokigt och roligt.

Efter träningen, minicupen och duschen bytte de om till små discokungar med frisyrgele i luggen och samlades i klubbhuset för att möta alla de finklädda partytjejerna. Det blev prisutdelning och godisklubbor till Barcelona som vann cupen och sedan drog discot igång med dansstop och allt annat som hör till. Korv med bröd, popcorn, dricka och godis. Som det ska vara.

När jag skulle hämta storebror och hans kompis åkte jag upp till klubbhuset en halvtimme tidigare för att smygtitta på dem när de dansade, men när jag kom dit möttes jag av en tom lokal och tränarna som med mascara runt ögonen sanerade rummet från popcorn och dricka. Alla barnen var ute på fotbollsplanen. Okej, är det disco på fotbollsklubben så är det.

Jag såg storebror på avstånd gående över planen tillsammans med en tjej. Vad kul att de lärt känna varandra tänkte jag eftersom det var första gången många av dem träffats. När storebror fick syn på mig såg han lite förlägen ut och kom springande och sa: "Pappa, jag brottas med en tjej som heter X". "Va, brottas ni?!" frågade jag och storebror ropade "JA" i farten medan han försvann över planen och jagade flickan i fråga. Brottas. Jodå, jag vet nog vad det betyder.

Det var en glad men aningen vimmelkantig liten åttaåring jag hade med mig hem i bilen. Så fin. Och så vimmelkantig. På det där härliga sättet.

Världens finaste kille på bild, inget annat.

Okej. Jag hade det lite på känn. Jag visste på något vis att alla kanske inte skulle gilla mitt förra inlägg. Jag funderade ett par extra vändor innan jag klickade på publiceraknappen. Men så tänkte jag, äh vafan, det är nog inte så farligt.

Och om sanningen ska fram har det väl inte varit någon folkstorm direkt, men jag är nog lite lite känslig och mycket mycket bortskämd med alla era fina kommentarer.

I alla fall. Jag har alltid varit skeptisk till rösta-på-nätet-tävlingar. Jag har hoppat över många och deltagit i vissa men låtit bli att berätta om dem. Det blir aldrig rättvist. Man uppmanas att sprida budskapet till sitt nätverk och få sina vänner att rösta. Någon har en liten vänkrets, på jobbet, grannar och gamla kompisar. Någon annan har 894 vänner på Facebook och någon har en blogg som läses av 304 600 personer i veckan. Hur ska det kunna blir rättvist? Det går ju inte.

För de företag som arrangerar tävlingarna går allt ut på att nå ut till så många som möjligt. Skulle en Foki eller en Paow länka till deras tävling är det inget annat än jackpot, och ju fler vänner de tävlande har på Facebook desto bättre. Det är hela tanken med att göra såna här tävlingar. Att nå många.

Jag tycker storebrors rum är fint. Det finns några andra jättefina rum som jag sett i tävlingen, men storebrors hör till de finaste så på det viset känns det inte som fusk (okej, jag är lite partisk). Jag hoppas inte att någon har röstat som inte ville det. Jag vill inte tvinga någon.

Just nu leder vi stort, men det betyder inte att vi säkert kommer att vinna ändå. När tävlingen är slut väljer en jury bland de tio som fått flest röster plus ett "wild card" som de lyfter upp själva. Så var inte oroliga. Vi har bara "fuskat" till oss en finalplats.

Kommer ni ihåg storebrors fina nya rum? Om ni klickar här och röstar på det så kan han vinna en iPad i en tävling om Sveriges snyggaste barnrum. Han och Abbe får dela på iPaden om ni hjälper oss att vinna den. Ska vi säga så?

Tack för stöd, glada hejarop och idéer på vad man kan göra både för att medla med grannen och hjälpa till vid visningen av deras hus.

Så här är det. Vi har i många år varit sugna på att hitta ett sommarhus vid havet. Min fru som är uppvuxen i Göteborgs norra skärgård får alltid något längtande i blicken när vi hälsar på hos hennes mamma. Vi har letat och letat, men det blir ju så förbannat dyrt om man vill komma ut i kustbandet. Till slut släppte vi den tanken och bestämde oss för att bygga ut huset där vi bor istället, något fritidshus kommer vi ändå inte ha råd med.

Så vi anlitade en arkitekt, sökte bygglov, and the rest is history.

Men. I och med att grannen såg till att våra drömmar om utbyggnad gick i kras började vi titta på Hemnet igen och vips så dök den upp – den omöjliga lilla tomten på ön. För liten för ett stort bostadshus (vilket höll en del spekulanter borta) men tillräcklig för våra små drömmar, 100 meter från vattnet med utsikt ut över havet i väster. Bara bohusgranit och några björnbärssnår.

Nu blir det ett fritidshus istället för utbyggnad, det blir lite för mycket pengar att göra både och. Alltså skiter jag i grannen nu. De kan stå där med sin jävla pyrrhusseger och flytta dit pepparn växer. Om vi någon gång får råd att bygga ut huset också så kommer det ändå att vara en ny detaljplan här hos oss eftersom kommunen vaknade i samband med vårt bygglov och våra grannar. Med ny detaljplan behöver jag inga underskrifter. Nästan synd att de inte bor kvar då.

Men nu fokuserar vi på lilla huset vid havet. Det är ju faktiskt grannens förtjänst att vi gör det, när jag tänker efter. Kanske är dags att vi börjar hälsa då? Moooahahaha …

Jag är dålig på att vara osams. Min grundinställning är någonstans att konflikter inte löser några problem, utan att det är bättre att försöka lyssna ordentligt och se på saker och ting från olika håll. Om jag kan förstå hur andra tänker kanske det är lättare för mig att få dem att förstå hur jag tänker. Och då blir det enklare att mötas. Typ.

Men ibland tycker jag faktiskt att det där är en brist hos mig. Det är inte bra att vara konflikträdd heller. Då finns det en stor risk att man sopar under mattan istället för att ta tag i saker och ting. Jag kanske måste ta tag i det där.

Det finns ett lysande undantag. Min närmaste granne. Ni som läst bloggen ett tag vet varför, men jag ska göra en kort sammanfattning för er andra.

Vi ville bygga ut vårt hus för att få bättre plats nu när barnen blir större och för att få bort en jättebrant trappa. Grannen i fråga bor högt ovanför oss, vi snackar alltså om att deras källarfönster ligger i höjd med vår taknock så de ser med god marginal sjön en kilometer bort, över vårt hus. Vår utbyggnad skulle inte bli högre, huset skulle bara förlängas lite och grannens utsikt påverkas alltså inte av det.

Till saken hör att kommunen ligger rejält efter med detaljplanen där vi bor. Den skulle ha ändrats för 25 år sedan och vi skulle bryta mot den när det gällde byggarean på vårt hus. Men eftersom kommunen vet att de ligger efter och vilka planer de har framåt, så har i princip samtliga hus i området fått okej på att bryta mot planen. Det krävs dock att grannarna skriver på, och där har vi problemet.

Alla skrev på utom "The Granne". Vi skickade in bygglovet ändå, kommunen tyckte inte att vi störde grannens utsikt och beviljade bygglovet. Vi var glada. Grannen överklagade. Vi svarade. Grannen överklagade vidare. Länsstyrelsen, länsrätten och kammarrätten. Så gav vi upp. Ingen utbyggnad.

Jag uppförde mig ungefär som vanligt under början av processen, grannen måste ju få säga vad de tyckte. Men när alla människor, inklusive kommun och diverse rättsinstanser tyckte att grannen hade fel men var hänvisade till lagen pga den urgamla detaljplanen, lackade även jag ur. Nu handlade det bara om ren och skär egoism och oginhet från grannen. Alla är överens om att utsikten inte störs.

Jag har slutat hälsa på dem. Det är väldigt olikt mig. När jag möter någon av dem tittar åt ett annat håll. Jag pallar inte att se deras ansikten utan att bli arg. Deras agerande har gjort mig besviken på ett så jävla djupt plan att jag kräks åt tanken på att jag en gång varit hjälpsam och till och med lagt om deras tak.

I morse kom mannen i huset ner till oss. Han skulle berätta att de skulle ha någon bil som blockerade vägen under förmiddagen. Vi sa att vi ändå skulle åka nu så det spelade ingen roll för vår del. Han hängde kvar lite. Så sträckte han fram handen och sa att det kanske var dags att vi började hälsa på varandra igen. Det blev en pinsam tystnad. Min fru tog till orda och sa att det nog var lite sent att tänka på det nu. Tystnaden igen. Jag berättade hur fruktansvärt besvikna vi var när de överklagade och rev upp bygglovet vi fått. Igen och igen. Han svarade att det var hans medborgerliga rättighet. Jag sa att det såklart var det men att det inte var någon skyldighet bara för det. Vår utbyggnad skulle inte ha påverkat dem. Jo, vi skulle fått mer tak att titta NER på, svarade han. Och sen kom det en räcka andra totalt obegripliga argument. Lika obegripliga som deras överklaganden. Jag skulle vilja skanna in dem så ni får se, men jag är rädd att ni skulle lyncha grannarna då.

Nu ska de tack och lov flytta. Det gör ju i och för sig bara saken än mer idiotisk. De stoppar vårt bygge, men ska inte ens bo kvar. Jag sa det till honom, men då pratade han om värdet på sitt hus. Jösses.

Killarna var med tyvärr. I bilen på väg till skolan undrade storebror vad allt handlade om. Jag förklarade att vi är arga och besvikna och varför, men att jag tycker det är viktigt att han bestämmer själv vad han tycker. Jag sa till killarna att om de tycker om våra grannar så ska de fortsätta att göra det och inte bry sig om vad jag eller mamma tycker. Och om de vill prata med grannarna och hälsa på dem så ska de absolut göra det. Det är viktigt för mig att inte pådyvla dem mina dumheter. Storebror lyssnade och förstod.

Vi får väl se. Barnen gör som ju vi vuxna gör och inte som vi säger.