Det gör bannemig fortfarande ganska ont, trots att det är över femton timmar de gav sig på mig. Ett bakhåll. De väntade på mig och barnen utanför dörren i morse, de fega kräken. Killarna hann som väl var passera innan de hunnit mobilisera sig, men då jag kom ut och vände mig om för att stänga ytterdörren gick de till attack.

I ögonvrån fick jag syn på dem. Hann bara upptäcka dem som hastigast innan det var för sent, men såg att de var många. Ett helt gäng som i samma ögonblick som jag slog igen dörren kastade sig över mig. Jag kände bara hur det sved till i nacken innan jag släppte det jag hade i händerna och ropade åt killarna att springa.

Smärtan ändrade snabbt karaktär, från brännande sveda till en pulserande värk. Hur skulle jag göra nu? Behövde ju låsa dörren och plocka upp barnens väskor som jag bara släppt vid dörren, men där var de ju allihopa. Beredda att slå till igen. Till slut smög jag fram och låste försiktigt, utan att för en enda sekund släppa blicken från lampan i ögonhöjd, några decimeter från dörren där de av någon anledning samlats i en stor klunga.

Väl i säkerhet i bilen sa storebror "Pappa, du har inte bara fått ett getingstick i nacken. Du har fått fem!"

Sådär. Nu har vi betalat anslutningsavgiften för det kommunala vattnet och avloppet här hemma. Nu är det bara att koppla in.

Under ett och ett halvt år har vi blivit väckta klockan sju på morgonen av sprängningar och av flera ton tunga stenblock som släpps från grävskopa ner i ett dumperflak av plåt. Vi har fått förlänga restiden från huset och ut till huvudvägen 500 meter bort med en halvtimme varje väg, eftersom de hela tiden varit tvungna att lyfta stora plåtar fram och tillbaka för att täcka över där de sprängt bort vägen. Vi har levt i en värld av lervälling, grävmaskiner, lastbilar och djupa, breda vallgravar på alla sidor om oss.

Som tack för att vi stått ut, får vi äntligen koppla in avloppet och vattnet, till det facila priset 177 480 kronor (sen får vi själva betala och ombesörja grävning från tomtgräns till huset).

Nu gäller det fanimej att bajsa med andakt.

En vän från Guildford är på besök den här helgen. Vi pluggade ihop på designskola för 20 år sedan och har hållit kontakten sedan dess. Abbe funderade lite över detta.

Abbe: Mamma har du varit i England?
Mamman: Ja, det har jag.
Abbe: Har pappa också varit där?
Mamman: Ja, pappa bodde ju där några år.
Abbe: Brorsan då? Har han varit i England?
Mamman: Ja det har han, vännen min.
Abbe: Jag med? Har jag också varit där?
Mamman: Näe det har du inte, gubben. Inte än.
Abbe: MEH! VARFÖR HAR INTE JAG VARIT I ENGLAND??!!

Ryggsäckarna med matlåda och pennfack i, de tomma platserna i skohyllan noga märkta med typiska tjugohundratalsnamn. Krokarna för jackor och regnkläder, lådorna med extra ombyte och små händer i stora trygga, i väntan på att våga släppa taget.

Fröknarna som böjer sig ner på knä för att hälsa välkommen, ta i hand och möta de förväntansfulla små blickarna. Föräldrar som nickar glatt till varandra och frågar hur sommaren har varit. Trevande hälsningar mellan nya ansikten som kommer att vara bekanta om några veckor.

Lapparna i facken, kaoset på parkeringen och pirret i magen. Den förvirrade, förvånade känslan av att åren gått så fort. Att han blivit så stor nu. Att vi snackar förskoleklass. Hjärtebarnet mitt. Lyckoruset över att han finns hos mig.

Hjärtebarnsauktionerna i februari, minns ni dem? Auktionerna som tillsammans med det bultande lilla kampanjhjärtat drog in över 62 000 kronor till forskning om barns hjärtfel. Jag är mycket stolt över det och över er som bjöd på auktionerna.

Minns ni auktion nummer tio? En bröllopsfotografering. En heldag med Sonia Janson bakom sökaren. Det såg länge ut att bli alldeles för billigt, men på äkta Tradera-manér tog det skruv de sista timmarna, och till slut ropade ett lyckligt par hem auktionen.

I sommar har bröllopet ägt rum, paret har blivit ett äkta dito, Sonjas bilder är färdiga och hela grejen gör mig så fantastiskt glad! Jag blir glad för att 10100 kronor gick till forskning om barnhjärtan och glad för att brudparet ropade hem en fotografering till ett riktigt fyndpris. Men allra mest pirr-i-magen-glad blev jag när jag fick se bilderna. Det är otroligt fina fotografier från vad som ser ut att ha varit underbara dagar tillsamman med ett fantastiskt brudpar i Rättvik. Tänk att jag fått ha ett litet finger med i spelet att föra de här människorna samman.

Titta på de fina bilderna. Dag 1 här och dag 2 här.

Att Abbe börjar förskoleklass på måndag. Och att han nu går på fritids. Att storebror börjar tvåan. Och att han ska vara fotomodell för ett sportvarumärke på fredag. Att vi har sett en första skiss från arkitekten på vårt fritidshus. Och att det ser riktigt fin ut.

Jo jag vet att det låter väldigt konstigt för en del av er. Helt vrickat till och med. Cykla nio mil i skogen så fort man kan. Jag förstår att somliga undrar. Men för mig är detta en väldigt rolig helg med fina vänner. Nyfunna kompisar där den gemensamma nämnaren i mångt och mycket är just cyklingen och vägen till vänskapen gått via sociala medier, som den här bloggen och Twitter.

Det här med att cykla i skogen överhuvudtaget förresten, det är den bästa tänkbara terapin. När jag susar fram genom skogen har jag allt fokus på stigen och styret. Det i kombination med naturen, luften och tystnaden gör MTB till KBT, kan man säga. För mig alltså.

Cykelvasan är som en kröning av cykelsäsongen. En kul helg med tusentals likasinnade. Men för mig är det noga att det är på skoj alltihop. Klart att jag gärna vill cykla fort, slå min gamla tid och gärna någon av mina vänners, men det är inte det viktigaste. Faktum är att jag inte vill bli för strukturerad i träningen inför loppet. Jag vet att med rätt träningsprogram skulle jag kunna bli bättre, cykla fortare och orka mer. Jag är rädd att det som är så nyttigt för min själ går förlorat om jag tvingar min kropp att köra långt på onsdag, intervaller på fredag och landsväg på söndag. Rädd att det blir en prestation jag måste leva upp till. Jag vill ha kvar den där känslan.

Det blir ett mycket kort inlägg ikväll. Sitter i vår stuga med ömmande kropp och äter saltlakrits och dricker rödvin. Jag är sjukt nöjd med dagens cykellopp, det gick mycket bättre än vad jag förväntat mig själv. På fyra timmar och sjutton minuter trampade jag de nittiofyra kilometrarna mellan Sälen och Mora. Det är ungefär femtio minuter snabbare än jag cyklade i fjol, trots att de bytt en mil asfalt mot stigar i år.

Nu är jag trött, men nöjd. Återkommer med lite bilder.

Jag sitter i en bil på väg mot Dalarna. Lite pirrig och ganska laddad. På takräcket står min mountainbike och på dragkroken hänger två till. De får vila nu, på resan upp, men i morgon ska de få visa vad de går för.

Klockan 09.45 lämnar vi den legendariska Vasaloppsstarten i Berga by och kämpar oss upp, cykeln och jag, för den där långa branta backen direkt efter start. Sedan väntar Smågan, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg och Eldris innan vi rullar in i Mora med benen fulla av mjölksyra och hojen täckt av lera. Nio mil.

Det är dags för Cykelvasan och Sarah, Johannes och jag åker tillsammans i år igen precis som förra året. Det är så superkul. Men i år blir vi fler när vi kommer upp. Då tänkte jag inte på alla de andra åtta tusen cyklisterna, utan en massa vänner som lärt känna varandra via Twitter när vi pratat cykling som strålar samman före och efter loppet. Plus några andra fina som inte cyklar men som står vid den klassiska portalen i Mora och tar emot oss när vi kommer i mål.

Jag har startnummer 3501 om ni har vägarna förbi.

Jag älskar dig på heder och samvete pappa, sa Abbe.
Det ni!

Egentligen är det så enkelt att hitta på kul saker med barnen. Man behöver inte krångla till det och spendera massor av pengar på resor och nöjesfält. Ändå gör man det gång på gång. Även vi. Alltså jag menar inte att Liseberg eller charterresor inte är kul, men ibland ska det så lite till för att barnen ska bli nöjda.

Ända sedan storebror och jag paddlade förra året har Abbe pratat om det. Han ville också paddla, tälta, bygga eldstad, tälja grillpinnar och grilla korv. Okej då. Vi stack iväg en sväng igår, gjorde det väldigt enkelt och tog en sjö alldeles nära oss. Så nära att vi rullade ner till sjön med kanotvagnen och packningen lastad i. Visserligen i sjön där vi alltid vi brukar bada, men om man paddlar till andra sidan är öppnar sig en ny värld för killarna. Mer behövs inte.






Psst. Bilden med storebror och paddeln har Abbe tagit. :)

"Pratar han svenska?" frågade den lilla flickan på tåget och pekade på Abbe. "Ja. Visst gör han det" sa jag. Hon tittade på mig, funderade en stund och tittade på Abbe igen. "Men varför pratar han så konstig svenska?"

Jag andades in och tänkte, here we go again, stackars Abbe. Hur många gånger har han hört detta och hur många fler liknande frågor har han framför sig? Det kändes konstigt att en liten sexårig flicka stod och pratade över huvudet på honom, men jag laddade ändå för att svara på hennes fråga.

Abbe tittade upp från sitt Nintendo och sa "Jag har opererat mitt hjärta". Han drog upp tröjan, visade sin bröstkorg och fortsatte "Och jag har opererat min mun". Det kom en skur av följdfrågor. Abbe svarade något om att hans hjärta var halvt när han föddes och något om att munnen var trasig, sedan återgick han till spelet och ignorerade flickan.

Fina killen. Jag fascineras av tryggheten han har mitt i allt detta. Han kunde blivit ledsen. Det hade faktiskt varit ganska naturligt om han blivit det. I synnerhet eftersom det inte är första gången någon säger till honom att han pratar konstigt. Istället berättar han om vad han varit med om på det mest avslappnade och naturliga sätt i världen.

Å andra sidan, för honom är det ju det. Det mest naturliga i världen.

Söndagen började med sovmorgon och en Abbe som väckte mig med en klapp på kinden och upplyste att det var ljust ute. Vi åt en god hotellfrukost, checkade ut, lämnade bagaget i hotellets bagagerum och tog T-banan till Hammarby sjöstad.

Vi letade oss fram till platsen där premiärdagen skulle börja, och det var då vi såg den. En riktig Blixten McQueen! En stor fullskalig, fungerande rallybil, dekorerad precis som Blixten. Abbe tappade nästan andan av vördnad. Och när han fick frågan om han ville sitta i bilen trodde jag han skulle gå ner för räkning.

Sedan väntade gokart- och Segwaykörning, mat och dricka, tårtor i form av bilarna från nya filmen, test av nya Bilar2-spelet på X-box, Ahlgrens bilar och en goodiebag med Lego och annat smått och gott. Storebror berättade att gokarten gick "typ, tio gånger så fort som Radiobilarna på Liseberg".

Han konstaterade också att det var en massa folk där som han kände igen från sina från sina favoritprogram på TV. Och när jag berättade för Abbe att tjejen som sjöng en av hans älsklingssånger (Snälla snälla) satt precis bredvid honom sa han "Va!? Gjorde hon? Wow."

Vi åkte dubbeldäckarbuss utan tak in till centrum och biografen Park, "precis som i Barcelona" sa Abbe. Kön utanför bion var ett par hundra meter lång, men det gjorde inget för vi fick Blixtenisglass att svalka oss med under tiden. Röda mattan var utrullad, med svarta bilspår på, utanför entrén stod de riktiga rallybilarna från gokartstället och högar av bildäck. Där fanns också två stora Legomodeller av Blixten och Bärgarn.

Filmen då? Den var kanon! Bästa film storebror hade sett enligt honom själv. Det var som en blandning av den första Bilar-filmen och en klassisk James Bond-rulle på samma gång. Högre tempo och mer action än den första filmen. På gott och ont, beroende på vad man gillar. Och dagens 3D-teknik, man kan inte annat än bli imponerad.

Det var tre trötta, men mycket nöjda killar som klev på flyget hem på söndag kväll.

Som sagt, vi stack iväg till Stockholm i helgen – Abbe, storebror och jag. Tidigt på lördag morgon hoppade vi på tåget mot ett miniäventyr i två dagar. När jag jobbar åker jag alltid x2000 eftersom tiden är värdefull och jag hade en uppfattning om att vanliga gamla tåg tog fem timmar. Det är bara nästan sant och gäller regionaltågen. Intercity tog bara en halvtimme längre tid än x2000 och kostade hälften så mycket, visar det sig. Sedär, man lär så länge man lever.

Nåväl. Vi åkte inte ända fram utan hoppade av i Södertälje vid lunchtid. Jag hade fått tips om att Tom Tits Experiment skulle vara kul och tänkte att vi skulle prova det. Så vi klev av, tog en lokalbuss, frågade oss fram och promenerade genom Södertälje centrum tills vi hittade rätt. Lätt som en plätt, men inte desto mindre ganska spännande.

Tom Tits var strålande. Ett hus fullt av spännande experiment, både inne och på utsidan. Killarna skruvade, tryckte, vevade, provade, byggde, rullade, drog, tittade, hoppade och byggde. De kröp i tunnlar, åkte rutchkana, byggde vattenkonstruktioner och testade hur det känns att stå i en såpbubbla eller att stå pall i full storm. De hade skitkul och det hade jag också.

Vid femtiden åkte vi in till Stockholm – buss och pendel, ännu ett lokaltrafikäventyr. Vi checkade in på Hotel Rex – litet och mysigt på Luntmakargatan – bytte om och tvättade av oss äventyren från Tom Tits. Efter en smaskig pizza på Primo Ciao Ciao köpte vi en stor påse lördagsgodis och mumsade i oss på hotellrummet.