Dagens besök på sjukhuset: Ortoptisten. Det gick bättre än det brukar, eller vad man nu ska säga. Alltså själva undersökningen gick bättre. Abbe var duktig och tittade in i alla maskiner, läste bokstäver på syntavlan och lät doktorn till och med klistra på den där lappen framför ena ögat utan några protester.

Däremot kändes resultatet av undersökningen lite sådär. Abbe behöver glasögon. Jag menar, herregud det är väl inget, halva Sveriges befolkning har ju brillor. Kanske inte så många fyraåringar men ändå; det är ju inte direkt ovanligt. Det är inte det. Men Abbe har så det räcker ändå känns det som. Jahapp det också, liksom.

Well well, glasögon it is, och Abbe blir förståss världens sötaste glasögonorm.

Andra bloggar om ortoptist, synfel, glasögon, barn

Det är jobbigt det här. Ända sedan i våras har jag vetat att det skulle bli operationer i höst. Plastikkirurgerna skall fixa Abbes gom för att hjälpa honom att få ordning på talet. Och kardiologerna snackade om att det troligen behövs någon form av ingrepp på hjärtat. Och som sagt, jag tycker att han blivit lite tröttare, så de har nog rätt.

I höst, sa de. I höst blir det operationer. Det har vi vetat sedan i maj. Ända sedan dess har vi gått omkring och laddat, förberett oss och väntat. Varje brev med Västra Götalandsregionens logo på har rivit upp känslorna. Och varje brev som istället innehållit en kallelse till ortoptist, habilitering eller influensavaccinering har varit som tomma attrapper, i väntan på brevbomben. De har alla betytt att det kommer ett brev till. En kallelse till operation. Kanske nästa brev. Men nej.

Äh va fan. Det låter väl lite dramatiskt kanske, men det är bannemig jobbigt. Det går inte att planera någonting. Om inte det man planerar helt säkert går att boka av. Livet blir liksom "put on hold". Man avvaktar, tackar nej och ligger lågt. Som den där Londonresan. Jag ville ju hitta på något med storebror. Minns ni? Jag funderade på att ta med mig honom någonstans, bara han och jag. Lite grann för att han alltid måste ta så mycket hänsyn och finna sig i att Abbes liv styr. Men jag vågar inte boka förrän jag vet. Känn på ironin i det.

Mina skidkompisar har bokat en helg i alperna i februari igen. Det var ju så fantastiskt bra förra året och jag vill såklart hänga med i år också. Men tiden går, hösten är snart slut och Abbe är inte opererad än. Så jag vågar inte chansa.

I går orkade jag inte vänta längre. Jag ringde för att höra hur det såg ut med planeringen. Efter tre samtal till olika personer fick jag till slut tag på en operationskoordinator på plastikkirurgen. De väntade på svar från kardiologerna sa hon, kanske vill de göra sitt ingrepp först så att Abbes hjärta är i fin form när han ska sövas för gomoperationen. Det låter väl som en fin tanke i och fr sig. Men eftersom plastikfolket inte fått svar än så har de heller inte planerat in Abbe.

Åh, men det låter ju om att det blir svårt att hinna med honom i höst då, sa jag. Nej i år blir det absolut inte, sa hon, det finns ingen chans att hinna det.

Suck. Pausknappen kvar i intryckt läge alltså.

Andra bloggar om väntan, pausknapp intryckt, operationer, barn

Under ett par timmar i eftermiddags var Heja Abbe borta. Jag vet inte hur länge den varit väck, men jag upptäckte det av en händelse vid halv fyra ungefär. Det låter kanske inte så dramatiskt, det har ju varit tekniska problem hos blogger till exempel tidigare men det var lite annorlunda den här gången.

På hejaabbe.com låg en helt annan sida, en så kallad "parking page". Det var en bild på någon glättig Amerikansk tjej, en sidomeny med lite länkar, i headern stod det hejaabbe.com och längst ner i botten stod det "Do you wanna buy hejaabbe.com?" om jag inte minns fel.

Jag blev iskall. Vad. Har. Hänt?

Efter lite rannsakan kom jag på att det var ju när Abbe var nyopererad senaste gången som jag registrerade domänen. Det vill säga ganska precis för två år sedan. Jag har inte förnyat den i år, men jag borde väl för sjutton få någon påminnelse.

Idiot.

Jag har ju bytt mejladress sedan dess och använder inte den gamla hotmailen längre. Snabbt som attan klickade jag in och hittade tre påminnelsemejl och en bekräftelse på att domännamnet nu var avregistrerat och inte tillhörde mig längre.

Helvete.

När pulsen gått ner såpass så att jag kunde läsa vidare i det där sista mejlet om avregistreringen såg jag att det fanns en möjlighet att köpa tillbaka länken om den avregistrerats av misstag. Jag klickade så fort jag kunde och hoppades på att det inte skulle vara för sent. Betalade med ett kreditkort och väntade.

Strax före klockan sex såg hejaabbe.com ut som vanligt igen. Phheuuw!

Andra bloggar om bloggar, domännamn, avregistrering, klantighet, slarv

Storebror kom hem stolt som en tupp från fritids med världens finaste present till mig. Han hade gjort en bok. "Riddaren" heter den.

Jag förstår att han kände sig nöjd. Vilken grej va? Hitta på själva historien, ge den ett namn, rita teckningar och skriva texten och så sätta ihop den till en bok. Vi snackar synopsis, titel, illustrationer, manus och bokbinderi i ett och samma projekt. Ska jag vara riktigt ärlig blev jag nog minst lika stolt som han var.

(Om du klickar på bilderna kan du liksom bläddra dig fram genom boken.)






"Riddaren. En dag gick riddaren ut. Vill inte leka. Han gick in. Han hade kul. Sen kom riddaren. Slut."

En kompakt liten historia om en riddare. Hela berättelsen får gott och väl plats inom 140 tecken. Jag tror bestämt att storebror skulle göra sig bra på Twitter.

Men. Är den inte lite oanständig?

Andra bloggar om bok, barn, fritids, skola, skriva, teckning, oanständig, twitter

Lille Abbemannen. Besöken hos olika läkare och specialister har blivit en så stor del av hans vardag att han knappt kan hålla isär dem längre. Det är specialisttandläkare och logopeder hit, kardiologer och ortoptister dit, det är sjukgymnaster, barmottagningar, plastikkiruger och gud vet allt.

Men han är faktiskt ganska cool mitt i allt. Okej, när han väl såg sprutan på sjukhuset i onsdags blev han rädd och försökte smita, så att jag blev tvungen att hålla fast honom medan de stack. För tusende gången, kändes det som. Men innan han såg den, och innan han får syn på stasbanden, kompresserna och nålarna är han modig. Han har ändå ändrats en hel del sedan den senaste operationen för två år sedan, då han sa "hej då" till personalen så fort de visade sig.

När mamman berättade för Abbe idag att han ska med mig till habiliteringen imorgon kom det några följdfrågor. Inte med oro i rösten, utan snarare för att han ville ha koll.

– Aa ya aa uuu-a? [ska jag ta spruta?]
– Näe det ska du inte vännen.
– Aa mom olya miina änn-ey? [ska dom kolla mina tänder?]
– Nej inte det heller. Du ska till logopeden, hon som lyssnar på dig när du pratar, och sjukgymnasten som tittar på dig när du springer runt och leker, du vet.
– Å-ey! [okej]

Andra bloggar om barn, sjukhus, syndom, 22q11, läkarbesök, vana

Killarna bygger med Lego. Jag hör dem snacka om vad de ska bygga.

– Ya aa mynga en ahp-a!
– Ska du bygga en pappa i Lego? sa storebror.
– Yaa!
– Okej.
– Ney öyehhsnen, ya aa mynga en mamma!
– Meh! En mamma är ju nästan precis samma som en pappa, Abbe.
– Ney, nu ee ya! Ya aa mynga en aymoy.
– En farmor? Ja då blir det väl lite ändring, för då måste man göra ränder i pannan.

Andra bloggar om lego, barn, fantasi, farmor, rynkor

Tiden går fort, idag är det två år sedan. För två år sedan rullades Abbe in på operationssalen och vi stod i spillror kvar utanför. För två år sedan fick Abbe nytt liv, ny färg på läpparna och ny ork.

Jag hoppas att jag har fel. Men det känns som att han blivit tröttare igen på sistone.

"Men vad gör han?! Asså jag vet ju att det är coolt och så, men kostar det inte ganska mycket pengar?"

Storebror, när Idol-Calle slog sönder en gitarr.

Jag hör killarna framför datorn i ett annat rum. De spelar något spel, skrattar och tjoar. När det är storebrors tur hejar Abbe på, och tvärtom. Det är så skönt när de gör saker tillsammans, något som på inget sätt är självklart, tro det eller ej. De spelar, hejar och stojar när jag hör storebror säga:

– Abbe, du är rätt bra på det här för att vara handikappad!

Jag skrattar högt för mig själv. Han kan verkligen uttrycka sig på de mest fantastiska sätt, och har begåvats både med humor och ordets gåva.

Samtidigt högg den där meningen till lite i mig. Den gjorde ont. Jag skrattar, för att han uttrycker sig så roligt. Men jag känner också sorg över själva innehållet.

Det är svåra saker. Svåra ord. Storebror provar sig fram. Känner på orden.

Vi försöker förklara och vi pratar om de här sakerna då och då. Vad betyder orden? Syndrom, handikapp, funktionshinder och utvecklingsstörning. Storebror möter dem i sin vardag. En äldre kille på skolan har downs syndrom, några av våra vänner har ett barn med lätt utvecklingstörning, några andra har en cp-skadad flicka som inte kan varken se eller gå.

Och så har han sin egen bror. Sin älskade lille bror. Det fanns inte någon illvilja eller ondsinthet i det där han sa vid datorn. Tvärtom. Jag vet hur mycket han älskar Abbe; han visar det så ofta. Han är smärtsamt medveten om att Abbe har haft en tuff start i livet, med alla operationer, läkarbesök och problem med maten och med talet. Men sedan då? Det här med syndrom och handikapp. Vad betyder det egentligen?

Han är en fin kille, storebror. Han ville vara snäll mot Abbe och berömma honom. Och så testar han ett ord han kanske vet vad det betyder. Och även om det sved lite i själen, så fick han mig att skratta.

Som så många gånger förut.

Andra bloggar om handikapp, funktionshinder, syndrom, utvecklingsstörd, barn, språk

Så var det då dags för Abbe att få sin första vaccinationsspruta mot svininfluensan idag. Riskgruppskille som han är var han ju kallad till två olika ställen, och vi valde att åka till hjärtmottagningen på barnsjukhuset. Det kändes bäst på något vis.



Efter sprutan gick vi ut i kafeterian och köpte fika och glass. Samtidigt passade vi på att läsa kvällstidningarnas rubriker.

Som en extra krydda.

Andra bloggar om vaccination, riskgrupp, svininfluensan, kvällstidningar, rubriker, hysteri

Det är lustigt med små barn. Gör man något som de tycker är kul så måste man göra det igen. Inte en, utan tusen gånger till. Man får upprepa den roliga saken tills man spyr på den, tills den sedan länge slutat vara rolig.

Det har väl med tryggheten i det som är känt att göra, kan jag tro. Den där grejen är kul, det vet jag ju. Låt oss göra den igen istället för något nytt; det nya okända kanske är tråkigt. Har man en gång haft salta pinnar och popcorn på en fredagskväll, så ska det vara salta pinnar och popcorn varje fredag. Och Blixten McQueen såklart.

Lämningen på förskolan är kantad av rutiner. På vägen från parkeringen till entrén MÅSTE Abbe först gå på två långa trappsteg längs en av byggnaderna. Upp på det ena, balansera på det och så ett halvmeters skutt över till nästa, balansera hela vägen till slutet, hålla mig i handen och så hoppa ner. Sedan följer en utstakad väg upp för en rullstolsramp, hopp ner för trappan, balansgång på slipersen och slutligen springtävling från grinden till dörren. Varje dag.

När Abbe gick på lilla avdelningen och vi skulle kramas hej då en dag, fick han för sig att vi skulle ha en kudde mellan oss för att det skulle bli mjukt och gott. Där och då föddes en orubblig rutin. Varje morgon var det "unne-aaam" som gällde. Nu går han på stora och kuddekramen är ersatt av en "yä-ee-åån aaam" varje morgon. Abbe ska ha så hårda kramar så att han nästan tappar andan. Det får han gärna, för jag är glad att han fortfarande vill ha mina kramar.

Sedan ska det vinkas i fönstret. Rutinen som gäller är att vinka både i ett fönster på stora avdelningen och i ett på lilla. Det ena sitter på långsidan, det andra på kortsidan. Varje morgon säger jag att han inte har en chans att hinna springa genom huset från det ena fönstret till det andra innan jag hunnit göra detsamma på utsidan. Och varje morgon vinkar vi i fönstret på stora avdelningen innan jag rivstartar i riktning mot det andra. Sedan stannar jag en stund där han inte ser mig så att jag säkert vet att han hunnit genom hela huset och fram till fönstret på lilla avdelningen. Så står han där och tittar när jag kommer springande runt hörnet i full fart. Nöjd. Abbe vann igen. Precis som han gör varje dag, trots att jag är kaxig och säger att han inte har en chans.

I morse sprang jag, för skoj skull, hela vägen. Jag stod vid fönstret på lilla avdelningen och väntade när han kom ångande på insidan.

Gissa om han såg förvånad ut.

Andra bloggar om barn, rutiner, trygghet, kramar, förskola

Kom nyss hem från jobbet. Det blev en lång dag och jag är trött, så något långt inlägg blir det inte idag. Men jag ska berätta kort om påklädningen i morse.

Abbe har fått av sig pyjamasen och hoppar naken omkring i min säng. Jag kommer in med lite kläder och Abbe slänger sig hit och dit i bara skrotten. Han och brorsan kittlas och busar.

– Yöööv!! hojtar Abbe och kastar sig baklänges i sängen.
– Nämen Abbe, sa jag.
– Yöööv!! tjoar han igen och gapskrattar.
– Men gubben min, hur låter det tycker du?
Abbe tittar på mig som om han funderade på vad jag sa, och frågar sedan:
– Ee yöööv amma om yoomp-a?

Ljudet är inställt på lagom volym för att höra dialogen. Det pratas, viskas och skriks om vartannat och hela tiden är nivåerna acceptabla.

Så händer något, vad som helst. En bil sladdar in, någon hoppar fram från ett bakhåll, musiken startar när en tecknad insekt blir jagad av en annan eller en animerad superhjälte blir krossad av ett plåtmonster. Jag hoppar en halvmeter, barnen tar sig för öronen och min fru ropar "men herregud vad högt ni har!"

Så vänder vi på steken. Sänker volymen så att specialeffekterna blir maffiga men inte plågsamma. Ljudet är såpass högt att det känns i kroppen när den sabeltandade tigern, mammuten och sengångaren jagas av fienden, men inte så att det gör ont i öronen. Coolt! Det är jättespännande ända tills actionscenen är slut och de börjar prata normalt igen. Vi hör ingenting. Ljudet är så svagt så att det räcker att Abbe andas för att hans storebror ska bli irriterad och gorma "Tyyyyst Abbe, jag hör inte"

Jag fattar inte. Varför ska det vara så svårt att få nivåerna att funka ihop? Varför måste ljudeffekterna vara så in i helvete mycket starkare än dialogen i alla filmer. Det är illa nog hemma på TV:n, men på bio funkar det inte alls. Abbe blir rädd när ljudeffekterna dundrar på tio gånger starkare än allt det andra ljudet. De senaste filmerna vi sett på bio med honom har slutat med att vi fått gå ut efter halva filmen.

Dumt.

Andra bloggar om ljud, nivåer, ljudeffekter, bio, dvd, film

Väl medveten om att det jag kommer skriva nu är en grov generalisering och att alla undantag bekräftar regeln och så vidare, kan jag inte låta bli att notera åtminstone ett litet spår av en spaning.

Jag har surfat runt på lite bloggar och tidningar, lyssnat på vad folk twittrar om och hur folk reagerat på ICA:s film med DS-praktikanten Jerry.

Det verkar som att vissa tycker den är diskriminerande. Medan föräldrar till barn med funktionshinder och folk som jobbar med funktionshindrade tycker om filmen.

Intressant. Någon som har några tankar kring det?

Här är förresten nästa film i serien. Och jag fortsätter att applådera.



Andra bloggar om ICA, jerry, downs syndrom, funktionshinder, reklam, fördomar

... kom en kallelse till Abbe från hjärtmottagningen om vaccination mot influensan nästa vecka. Den nya alltså.

Och snart är det fredagsmys och Idol. Bara en sån sak.

Nu så. Efter att ha klickat in på barnmottagningens hemsida i runda slängar åttahundrasjuttiotvå gånger sedan vi fick det där brevet står där nu i klartext att vi som fått trean inringad på våra papper ska ta med vårt riskgruppsbarn för vaccination på onsdag. Bra.

Men igår nådde förvirringen nya höjder. De ringde från nämnda barnmottagning för att kolla om Abbe fått erbjudande om vaccination någon annan stans. De vet ju att både habiliteringen och hjärtmottagningen håller koll på honom också, och ville väl bara kolla så att han inte föll mellan stolar eller blev dubbeluppvaktad kanske. Det var ju fint. Vi berättade att de inte hört av sig från de andra enheterna ännu i alla fall men att vi fått den där vi-har-egentligen-ingen-information-men-det-kommer-så-småningom-kallelsen från dem. "Vad bra" sa de och tackade för sig.

Några minuter senare ringde de igen och sa att vaccineringen nästa vecka är mot den nya influensan, medan det hon ringde för att fråga om handlade om den gamla influensan.

Herregud. Jag skrattade rakt ut när min fru berättade om det.

Men som sagt. Nu har vi koll. Första sprutan mot den nya influensan på onsdag nästa vecka. När det är dags att ta den andra sprutan, får han en mot den gamla influensan på samma gång.

Nu får vi hoppas att det inte dyker upp ytterligare någon ny influensa för då blir det helt omöjligt att hålla isär. Börjar likna Nya Gamla Ullevi det här. Snart dags att ringa Sture Allén.

Andra bloggar om vaccination, riskgrupp, hjärtebarn, nya inflensan, gamla ullevi

Har ni sett den här filmen? Den senaste i raden av reklamfilmer i ICAs aldrig sinande såpa. Personalen går på knäna och Stig har fixat förstärkning till butiken i form av praktikanten Jerry.

Jag står upp och applåderar!

Filmen är den första i en en serie (antar jag) filmer med den nya rollfiguren. Jerry har Downs syndrom och filmen är ett led i att tydliggöra ICAs satsning "Vi kan mer". En satsning som går ut på att ge "ett stort antal funktionsnedsatta möjlighet till sysselsättning i många ICA-butiker runt om i landet". Om jag ska vara politiskt korrekt kan jag kanske tycka att det inte ska behövas några speciella satsningar för att det ska fungera. Men så enkelt är det ju inte, alltså välkomnar jag tilltag som det här.

Filmen är klockren. Ica (och deras byrå) dramatiserar stereotyper och fångar oss mitt i fördomarnas epicentrum. Och de gör det med humor och självdistans. Det är Jerry som får sista ordet, det är han som plockar hem den roliga poängen och vinner allas sympati. Samtidigt som han kör ner våra fördomar i halsen på oss. Med en välbalanserad glimt i ögat.

Heja Jerry! Heja ICA!

Tack Masarinmamman för att du satte mig på spåret.

Andra bloggar om ica, reklamfilm, jerry, downs syndrom, fördomar

Jag kom hem sent i kväll. Det är en del att göra på jobbet och jag kom hem sent. Alldeles nyss faktiskt. Jag kom hem sent och det var kallt på jobbet och ännu kallare ute. Promenaden från jobbet till bilen isade och de två milen hem räckte inte för att värma upp varken bilen eller mig.

Jag kom hem sent och jag var kall. Dessutom känns det alltid tråkigt när jag kommer hem efter att killarna somnat. Lite skönt förstås att slippa tjatet vid läggdags när jag själv är sliten. Men ändå. Mest saknar jag dem.

Jag kom hem sent i kväll. Jag var kall och saknade mina barn. Jag tände en brasa och kokade en kopp te för att få värmen tillbaka i kroppen. Då hördes ett par tassande fötter. Storebror kom sömndrucken smygande ut i köket. Jag lyfte upp honom i famnen och bar in honom i sängen igen. Jag stoppade om honom, la handen på hans kind och borrade ner näsan i hans blonda kalufs. Sådär blev jag stående på en pall bredvid hans våningssäng länge att jag nästan slumrade till. Jag klev ner, pussade Abbe på kinden och gick ut till min kopp te som svalnat vid det här laget. Men det gör inget.

Nu är jag varm ändå.

Andra bloggar om kallt, sent, värme, barn, kärlek

På den där hemsidan idag:

"Ang vaccination mot den Nya Influensan. PRELIMINÄRT kommer ni som tillhör gruppdag 1 vara välkomna för vaccination mån 19/10 och ni som tillhör gruppdag 2, tis 20/10. Gå fortlöpande in på vår hemsida, då dessa datum kan komma att ändras"

Storebror borstade tänderna och gjorde sig klar för att gå och lägga sig. Vi gick ut ur badrummet och jag släckte lampan. Lite för tidigt. Innan han hunnit ut.

– Öh, nu blev det dyngmörkt, sa han.
– Dyngmörkt?!
– Ja, det är bara något jag säger.

Abbe och jag byggde med lego idag. Ett "öngt öngt ooorn" byggde vi. Och ett garage till Abbes bilar, diverse mönster på legoplattan och massor av annat fint som Abbe rev ner så fort vi var färdiga. Det är ju faktiskt halva grejen det där, att få riva det. Alla småsyskons privilegium.

– Ska vi bygga en regnbåge? sa jag.
– Yaaa, nee yö vi! jublade Abbe.
– Okej, vad kul.
– Neeeeey! Yyväy ahp-a. Vi an i-e ynga nån yeng-ååå-e, sa Abbe med sorg i rösten.
– Jaså varför inte?
Abbe suckar tungt.
– Vi aay inga liila ii-ay.

Sorry. Det blev ingen riktig regnbåge. Ni får föreställa er den lila färgen.




Andra bloggar om lego, barn, bygga, regnbåge, riva, lila

Häromdagen stod en vakt i gul reflexväst på vägen hem till oss och viftade med en flagga. Mamman stannade bilen och det visade sig att man höll på att lägga ny asfalt på en liten sträcka. Efter en liten stund blev storebror otålig.

– Varför kör du inte mamma?
– De håller på att asfaltera här framme, vi får vänta en stund tills han med flaggan säger till.
– Ååh. Du får ursäkta mig att jag säger det men, fan också!
– !!

Andra bloggar om barn, svordomar, fan också, be om ursäkt

Alltså. Jag kan fortfarande inte riktigt smälta det här. Trehundrafemton fantastiska självförtoendehöjande kommentarer. Tror bannemig jag ska skriva ut dem allihop och göra en bok av dem. En sån som man tar fram när livet känns motigt.

Ja. Det är det jag ska göra. En bok.

Jag har funderat lite över det där märkliga brevet vi fick från barnmottagningen häromdagen, om den nya influensen och vaccination. Jag har tänkt på varför de valde att göra detta på ett så besynnerligt sätt.

Det är alltid lika intressant att läsa era kommentarer. Singelmamman påpekar att de i "kallelsen" ju faktiskt utgår ifrån att alla har tillgång till en dator hemma. Intressant poäng. Det har säkert de flesta barnfamiljer av idag, men ändå. Jessica skriver att hon skulle göra en JO-anmälan om hon var jag. Det tycker jag är att ta i, så det kommer jag inte att göra.

Jag är inte arg eller upprörd över barnmottagningens tillvägagångssätt. Jag tycker bara att det verkar vara onödigt på något vis. Det borde vara bättre att vänta tills de vet något. Men å andra sidan. Det kanske inte är så konstigt att det blir så här när man tänker efter.

Media har under en period skrämt upp folk så till den grad att de nästintill skapat panik hos en del människor. Somliga vågar inte ta i hand längre och all handsprit sålde slut på Apoteken på kort tid. Det har blivit big business och det går inte en dag utan att vi får erbjudanden på jobbet från presentreklamföretag och andra lycksökare som kränger handsprit med din egen logo på.

Varje dag under en period pumpades budskapet ut i media att ALLA MÅSTE vaccinera sig. Skräckhistorier om folk som dör helt utan förvarning och att influensa drabbar unga värst kördes dagligen. Samtidigt visste ingen när vaccinet skulle komma. Snacka om att trissa upp folk. Inte konstigt att vårdcentraler och barnmottagningar blir nedringda.

Abbes gudmor – min storasyster – är barnläkare och verksamhetschef på en barnklinik i Västra Götaland (dock inte samma mottagningen eller samma ort som Abbes). Hon skriver att det är "minst lika frustrerande att befinna sig i andra ändan av kuvertets väg och inte kunna ge mer klara besked än det luddiga som ni fått".

Och det är i det här ljuset jag försöker se vår barnmottagnings taffliga försök att informera. Att stå på tå och visa handlingskraft. Trots att de egentligen inte hade någonting att säga.

Andra bloggar om information, svininfluensan, vaccin, media

Det finns en viss risk att det här inlägget blir lite larvigt. Jag får ta den.

Ikväll var det föräldramöte på förskolan. Alla föräldrar fick chansen att presentera sig själva och sitt barn lite kort, och precis som förra året passade jag på att berätta lite om Abbes syndrom. Det är ju en del nya barn och deras föräldrar så det känns bra att de känner till läget också.

I alla fall. När mötet var slut och det blev lite eftersnack var det inte mindre än tre olika föräldrar som kom fram och frågade om det var okej att Abbe hängde med hem till dem efter dagis någon dag. Deras barn hade bett om det.

Det värmde väldigt i ett Abbepappahjärta ska ni veta. Trots att jag vet att Abbe är en glad och social prick, har en liten oro smugit omkring i vråna. Trots att jag varit ganska säker på att allt går bra, lurar frågorna ändå där i mörkret. Hur funkar det egentligen? Förstår de andra barnen honom, eller är han bara konstig för dem?

Fånigt? Jag blev rörd.

Men som sagt. Jag varnade för att inlägget kunde bli lite banalt.

Andra bloggar om att vara önskad, vänner, dagis, förskolan, föräldramöte

Nu ni. Nu jäklar händer det grejer här. Eller nåt.

I dagens brevskörd fanns ännu ett ni-vet-vad-jag-menar-kuvert. Det visade sig innehålla ett brev som började så här: "Ert barn har prioriterats för vaccination mot den nya influensan på Barn- och ungdomsmottagningen ... osv ... Gruppdag: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10".

Trean var inringad med en bläckpenna.

På att andra papper fanns information om hur man skulle tolka den inringade siffran på det första bladet. Först lite snack om att "... i första kommer vi att erbjuda vaccination till de barn som vi anser behöver det allra mest, därefter fortsätter vi med barn som vi också bedömt vara i stort behov ...". Solklar prioritering.

Sedan berättar de att de inte vet när de får vaccinet. Heller inte i vilka mängder det kommer att levereras. Därefter ber de mig att regelbundet gå in på deras hemsida där de någon gång, vem vet när, kommer att tillkännage datum. Jag ska alltså leta efter grupp tre.

Jag får lite längre ner i brevet reda på att det inte finns möjlighet att byta tid. Det gäller alltså att kolla ofta på den där sajten så att man inte missar sin tid.

Frågan uppstår: Varför skickar man ut information om något man inte har någon information om. Hade det inte varit bättre att vänta tills de vet något? Bara lite grann.

Andra bloggar om svininfluensan, den nya influensan, vaccin, information

Jag läser att mammor i Örnsköldsvik kan skickas hem från BB sex timmar efter förlossningen. Kvalificerat vansinne säger jag.

Sex timmar efter födseln har bebin fortfarande samma blodomlopp som den hade i mammas mage. Innan ductus stänger sig. Då behöver inte allt fungera som det ska så småningom. Sex timmar efter födseln var Abbe som vilken bebis som helst.

Trettio timmar senare hade Abbe 48% syre i sitt blod. Hade vi varit hemma då kanske det aldrig hade upptäckts. Hade vi varit hemskickade då skulle vi förmodligen inte haft någon Abbe idag.

En otänkbar tanke.

Andra bloggar om BB, tidig hemgång, sex timmar, besparingar, vården

Jag längtar efter en enda måltid som flyter på av sig själv. Utan tjat och utan att behöva läsa en bok för att avleda. En måltid utan att maten behöver låtsas åka med tåget Thomas in i munnen. Jag längtar efter att slippa leka tävling om varje tugga, för att få Abbe att äta.

Jag längtar efter golv. Tomma ytor. Kala, rena golv helt befriade från bilar, barnböcker och tågbanor att snubbla på. Jag längtar efter att slippa kryssa fram mellan trampminor av puttekulor och de där minsta, vassa små jävlarna till legobitar.

Jag längtar efter att säga saker en gång. Med en lugn och vänlig röst. Att slippa upprepa mig tills jag vill kräkas av trötthet på min egen stämma. Jag längtar efter att slippa höja rösten och skärpa tonen för att jag, trots upprepade försök, inte får kontakt.

Men mest av allt längtar jag när jag inte är hemma. Efter barnen.

Andra bloggar om längtan, barn, måltider, leksaker, tjat, kärlek

Jag tjuvlyssnar. Inne i killarnas rum sitter storebror och två andra sexåringar på golvet med små högar av puttekulor framför sig. En affärsuppgörelse pågår och förhandlingarna är stenhårda.

– Du får en lava mot alla de där.
– En lava?! De är värda mycket mer.
– Ja men då måste jag få en stenis också.
– Åååh vad osmart du är.
– En stenis och en prickis.
– En vanlig nolla och fyra prickisar. Det är vad jag erbjuder.
– Meh! Hallå?!
– Byter du en sjua mot en kattöga och två spagetti?
– Gör det! Gör det!
– Aldrig i livet.
– Det hade jag gjort lätt. Spagetti är asacoola.
– Tre bokstäver. N. E. J.

Andra bloggar om putteulor, barn, business, affärer, förhandling

Västra Götalandsregionen fortsätter att hålla mig på hallster genom att skicka nya kuvert med sin logo i övre vänstra hörnet, med jämna mellanrum. Idag damp det ner ett nytt igen. Jag reagerar likadant. Samma iver och och samma aversion att öppna brevet. Samma pulspåslag.

Men det var ingen kallelse till gomoperation den här gången heller. Ortoptisten på ögonkliniken tyckte att det var dags att kolla Abbes ögon igen.

Det har varit mycket snack om blogghatet och elakheterna i bloggvärlden. Fuck that, säger jag. All kärlek ni ger är fullkomligt överväldigande. Jag har läst och läst. Varenda ord. I skrivande stund har inte mindre än 300 personer skrivit hälsningar i samband med min lilla enkätundersökning. Jag bad er berätta lite om er själva, det har ni gjort och det har varit jättekul att läsa. Men inte nog med det, ni säger så mycket fint så jag rodnar.

Jag är så glad för alla som blivit berörda, som har skrattat och gråtit och för er som hittat stöd hos mig. Jag är stolt över alla som läst hela bloggen, några av er flera gånger till och med. Jag är smickrad att det finns de som skrivit ut inlägg och satt upp på väggen hemma och att någon döpte sin son till Abbe (nästan) på grund av bloggen. Jag triggas av att veta att sköterskor, läkare, logopeder och andra inom vården läser. Det känns motiverande att mina ord kan förändra synen på ert arbete. Men jag gläds precis lika mycket åt att nå ekonomer, copywriters, sjukskrivna, it-konsluter, arbetssökande, makeupartister, gruvarbetare och allt vad ni gör. Jag blir lite nyfiken på er som har gått i min skola, som bor i mitt område eller som fått tips av Abbes kusiner.

Kort sagt. Ni betyder väldigt mycket. Tack för att jag fått chansen att lära känna er lite bättre.

Är ni nyfikna på varandra? Drygt nittonhundra personer har svarat så jag tror vi med säkerhet kan säga att det är tillförlitlig statistik. Så här ser det ut:


Tjejer eller killar?
Ärligt talat. Jag visste att det skulle bli något åt det här hållet. Men bara 6% män och 94% kvinnor?! Nog för att jag uppskattar att ha en massa trevliga tjejer runt mig, men var är alla killar? På Bingo Rimérs blogg?


Åldersfördelningen?
Ungefär som jag trodde. De flesta är mellan tjugo och fyrtio med klar tonvikt på de under trettio. Bland kommentarerna har allt ifrån fjortonåringar till sjuttioåringar gett sig till känna. Kul!



Är det bara föräldrar som läser?
Det här var nog den största överraskningen för mig. På ett positivt sätt. Om någon frågat mig om mina läsare skulle jag sagt att de flesta har barn och många har just små Abbe-barn som jag. Men det gläder mig otroligt mycket att över hälften är personer som inte har barn. Det gör liksom bloggen mindre insnöad på något vis. Om ni förstår vad jag menar.


Är du bloggare?
Man skulle kunna tro att bloggvärlden är helt inavlad. Att bloggar bara läses av bloggare? Men nej, det verkar inte så.


Andra bloggar om läsarundersökning, marknadsundersökning, enkät, bloggenkät,