04 oktober 2009

Jag längtar.

Jag längtar efter en enda måltid som flyter på av sig själv. Utan tjat och utan att behöva läsa en bok för att avleda. En måltid utan att maten behöver låtsas åka med tåget Thomas in i munnen. Jag längtar efter att slippa leka tävling om varje tugga, för att få Abbe att äta.

Jag längtar efter golv. Tomma ytor. Kala, rena golv helt befriade från bilar, barnböcker och tågbanor att snubbla på. Jag längtar efter att slippa kryssa fram mellan trampminor av puttekulor och de där minsta, vassa små jävlarna till legobitar.

Jag längtar efter att säga saker en gång. Med en lugn och vänlig röst. Att slippa upprepa mig tills jag vill kräkas av trötthet på min egen stämma. Jag längtar efter att slippa höja rösten och skärpa tonen för att jag, trots upprepade försök, inte får kontakt.

Men mest av allt längtar jag när jag inte är hemma. Efter barnen.

Andra bloggar om , , , , ,

37 kommentarer:

  1. Har följt din blogg nu ett bra tag! Ett år eller så. Under dessa dagar som jag klickat mig fram till dig, har det inte varit någongång jag har klickat mig därifrån med tanken "jaha ett vanligt vardagsinlägg". Du har alltid något spännande, gripande eller glädjande att skriva om:) Du berör. I alla fall mig! Jag ville bara säga det till dig! Kram

    SvaraRadera
  2. Vilket underbart inlägg, igenkänningen är total!

    SvaraRadera
  3. Så sant!
    Du är så bra på att sätta ord på den vardagliga kärleken, man känner igen sig och tänker: "Ja! Just så är det! Är det så för andra också? Vad skönt!"

    Åsa

    SvaraRadera
  4. Ja, Gud. Precis så är det. Och sen efter alla de där åren, när man väl får fritt från leksaker på golven och barn som kan äta själv(mant) - då tror jag att man kommer att sakna det där hysteriska småbarnslivet.

    SvaraRadera
  5. Precis så var det när dom var små! Snabbare än man anar blir golven rena från leksaker o måltiderna lugna diskussionsforum med tonåringar.
    / Stina

    SvaraRadera
  6. Oj, så sant! Låter som min dag när jag efter minst 7:e gången upprepar samma sak för en 6-årings döva öron och en trotsig 2-åring.

    SvaraRadera
  7. Så sant, så sant :)
    Kram Nina!

    SvaraRadera
  8. Så det finns alltså andra som har det precis som vi då... annars måste jag säga att det vissa gånger känns som att vi är den enda familjen i hela världen som har det så där;) Just känslan av att alltid vara arg och emellanåt misslyckad som förälder... tar musten ur den starkaste skulle jag tro... Men precis som ni beskriver så älskar man dem så det gör ont. Fantastiskt!!! :)

    Var rädda om varandra och TACK för en superbra blogg!

    SvaraRadera
  9. Så himla sant. Och fortare än man hänger med, flyter allt fint. Istället saknar man dem när de i tonåren hellre är med kompisar än hemma hos mamma och pappa. Måltiderna försöker man skynda på för att hinna tillbaka till kompisarna innan de hunnit säga för mycket som man missar. Tonåringar.

    Föräldraskap innebär tydligen saknad efter barnen - antingen för att du inte är hos dem eller för att de inte är hos dig.

    Kram

    SvaraRadera
  10. Så sant så sant....
    Men tänk, skulle vi inte glömma bort det jobbiga med småbarnsåren, jag då hade ingen fler än ett barn! Jag är allvarligt livrädd för att jag ska glömma bort småbarnskaoset. 3 barn är FULLT tillräckligt för mig ;)
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  11. :)

    Ingen kan sätta ord på vardagen som du - Abbes pappa!

    Kram till dig & din fina familj!
    Jes

    SvaraRadera
  12. Det är så underbart att någon kan sätt ord på det vi ALLA tänker, starkt!! A-mannen är likadan...iiiii...att man kan bli så arg!!

    SvaraRadera
  13. Hahaha! På pricken! Ja, igår funderade jag på om jag skulle fly faktiskt. Ta en bananbåt från lasthamnen och börja jobba som slav någonannanstans. Men så hörde jag hur bråket lade sig vid bordet på övervåningen och istället började tjejerna diskutera döden och hur man flyger omkring i himlen. Det knep i hjärtat och jag packade ur väskan och gick upp och kramade dem istället.
    /Carina

    SvaraRadera
  14. Om jag hade varit lika bra som dig på att uttrycka mig i ord hade de där orden kunnat vara tagna direkt från mig. Känner igen mig så totalt. Att försöka få i tre matointresserade barn tillräckligt med näring och rulla runt en dag med dem med allt vad det innebär är en prövning.
    KRAM

    SvaraRadera
  15. Mia W - miawistberg@hotmail.com5 oktober 2009 10:52

    Hej på er, Abbe, pappa, mamma och storebror!
    Jag skulle vilja nominera Abbe till Aftonbladets "Svenska hjältar". Ja, egentligen er allihop, men särskilt Abbe. Han är en mycket stark liten kille och jag beundras varje dag över att ni står på benen efter allt ni går igenom. Men jag behöver fylla i några uppgifter, däribland ort. I vilken stad bor ni, är det Göteborg?

    SvaraRadera
  16. Känner igen mig även om jag inte hunnit lika långt som dig på barnfronten. Förundras över hur lite som krävs för att man ska bli på bra humör igen. En matomgång som går bra eller att lilleman gör något charmigt - så är allt det jobbiga bortblåst!

    Låter som Abbe är lite extra knepig i maten, något man hör är vanligt för barn med hjärtproblem, eller? Här måste man visa filmer på datorn för att nåt ska gå ner... Matning är verkligen ingen höjdare.

    SvaraRadera
  17. Ja det är knepigt det där...dubbelt liksom.

    SvaraRadera
  18. @Mia W Vi kan säga Göteborg, vi bor strax utanför.
    Jodå, Abbe är en liten hjälte. Men är det på det viset de menar? :)

    SvaraRadera
  19. De där eländiga små legobitarna gör ju sååå ont att trampa på. Det är väl därför vi småbarnsföräldrar har en hasande gång, alternativt har blivit beroende av innetofflor.

    Har hört att det inte finns några barn i Sverige som svälter. Ändå sitter man där och trugar i dem den sista skeden. Varför är det så? Egentligen borde vi nog låta våra barn tidigt få ansvaret för att bestämma för hur mycket de vill äta. /Anders, fyrabarnspappa.

    SvaraRadera
  20. Ler, ryser och gråter stilla när jag läser din blogg.

    Hejja Abbe!!

    SvaraRadera
  21. Ja det är helt otroligt hur man fungerar... Längtar efter dem när man inte är hemma och kan bli idiot när man är med dem. Men när man pussar deras små svettiga pannor när man går in och släcker lampan på kvällen, då är det som allra, allra bäst.

    SvaraRadera
  22. ahhhh.... din rackarns vardagspoet :)

    SvaraRadera
  23. ALLTSÅ SLUTA GE MIG GÅSHUD!

    SvaraRadera
  24. Jag gav mig inte till känna när du hade din lilla läsarundersökning, så jag gör det nu istället. Jag är 19 år, gift, längtar efter barn och är oerhört rädd för livet. Jag har läst din fenomenala blogg, från början till slut, under en hel natt. Gråtit, skrattat, dragit på smilbanden i min ensamhet och funnit lite ljus i mörka tider. Jag besöker din blogg flera gånger varje dag, och har länkat dig i min blogg. Du skriver med kärlek och humor, vanvettig sorg och en uppenbar rädsla, blandat med en styrka som få besitter. Du verkar ha världens bästa barn, och de världens bästa pappa!

    SvaraRadera
  25. Mitt nya fina ekgolv är alldeles glänsande rent, mattorna ligger raka och den vita soffan är utan en fläck. Inga rester efter småflickors mellis på diskbänken och inga gigantiska tonårsskor i hallen.
    Himla fint, faktiskt. Som hämtat ur en Mio-katalog. Vemodigt skulle det kunna vara om det inte vore för att de stora, vackra och nyss utflugna barnen blivit så ohemult trevliga unga vuxna som klarar sig alldeles, alldeles själva!
    Inte försvann sonen på någon av sina många rymningar, inga trillade från trädgren eller friggebodstak.
    Vi klarade det, tänker jag. Vi lyckades lotsa dem genom barndomen över stock, grälla ponnyhästar och legobitar och nu sitter de med jämna mellanrum hos mig i den vita soffan i högar av söndagstidningar, latteslattar balanserande på armstödet och övergivna brödkanter efter evighetslånga familjebruncher sena söndagsmorgnar.
    Lycka på riktigt för att det är så stökigt och fullt av liv!

    SvaraRadera
  26. Så bra skrivet! :)

    SvaraRadera
  27. Den tiden kommer. Nu har du en annan tid, lev i den. För den tiden som kommer med avsaknad av allt det du räknar upp är inte ett dugg bättre. Bara annorlunda och en smula tråkigare. Färglösare och mindre sprakande.

    SvaraRadera
  28. Du skriver såå fantastiskt!
    Men visst är det så: Man längtar och tänker....tänk om, tänk när o.s.v
    När man väl e där är det inte så kul längre..och man inser att man själv blivit tio år äldre. Och vad fort det gick!!! HU!
    Vi är iallafall medvetna och detta gör att vi njuter en hel del mellan varven av tjat, gnäll och gnat. Eller hur?
    Kram helena

    SvaraRadera
  29. Amen to that.
    Hur galen jag än är på de små liven och deras spår av förödelse, så vill jag bara väcka dem när de sover och vända hem när jag är borta.

    Och tack, Elisabeth, för ditt perspektiv!

    SvaraRadera
  30. Herregud vad bra du kan sätta ord på tillvaron. Var sak har sin tid. Det är milstolpar i livet och allt går så fort. Som småbarnsförälder längtade man efter att slippa trampa på legobitar i köket, att slippa läsa godnattsaga, att slippa bada barn varje kväll, förhöra läxor, att trängas hela familjen i sängen osv. Dessa sysslor är nu lyx att få göra med sina barnbarn.
    Mormor till de bästa barnbarnen

    SvaraRadera
  31. Oj vad jag känner igen mig! :D
    Tack för en skön beskrivning, tänk om man både kunde "äta kakan och ha den kvar"!?
    Eller är det så det blir när man har barnbarn kanske? Det verkar lite så på våra föräldrar, allt barnen gör är fantastiskt och av godo... ;D

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.