Storebror: Jag håller på med en forskning i skolan.
Jag: Jaså, hur funkar det? Ska ni själva ta reda på saker och sedan skriva om dem?
Storebror: Ja. Först finns det en liten bok, där finns pyttelite information. Så kan man få en lapp med med mera information på. Och så finns det en annan lapp med ganska mycket information som man kan få. Eller också får man använda internet, där finns hur mycket information som helst!

Är ni nyfikna på vilka era medläsare är? Jag lovade ju att presentera resultaten från den lilla enkäten jag gjorde för ett tag sedan. Nu har svaren börjat klinga av så här kommer sanningen. Det är nästan 3200 personer som har svarat. (Om ni klickar på bilderna är det lättare att se.)


Hej tjejer! Jösses vad många ni är. Jag hade någon känsla av att det hade blivit fler killar här med tiden, men det stämde inte. Kanske har killarna blivit lite modigare i kommentarsfältet? Men hey, jag klagar verkligen inte. Jag gillar att vara omgiven av tjejer (men säg inte det till Abbemamman).


Jag tabbade mig lite här och fipplade bort alternativet "under 20 år" så de personerna hamnar i det stora gröna fältet. Men om man tittar på förra gången jag frågade så var det ca 10% som var under 20 år.


Det här tycker jag är kul. Spontant trodde jag att det är mest föräldrar som läser min blogg, men hälften av er har inte barn. Det känns väldigt inspirerande att kunna locka er att läsa här även om ämnet är förhållandevis insnöat på en sak. :)


Jag har en fin och trogen läsarkrets. Det gläder mig att vi har kunnat hålla ihop så länge utan att ni har tröttnat på mig. Samtidigt är det kul att nästan halva gänget är nya läsare. Här är jag medveten om att det kanske hade behövts fler svarsalternativ, men jag tänkte att man fick välja det man tyckte stämde bäst.


Det här fascinerar mig och gör mig oerhört stolt, rörd och glad. Jag kan knappt förstå att mer än hälften av er har läst hela jäkla bloggen. Den är ju för tusan snart 1700 inlägg lång! Jag blir lika glad varje gång någon mejlar eller kommenterar och säger att de läser från början. Mäktigt.

Jag vill passa att tacka er allihopa för att ni tog er tid och svarade på enkäten. Ett extra tack er som berättade lite mer om er själva i kommentarerna.

– Pappa, vet du vad jag undrar? Hur en människa kan finnas. En massa kött, skelett och skinn. Och ögon.
– Ja vännen, det är rätt fantastiskt egentligen.

*tyst paus*

– Och vad är meningen med livet? Man lever, sen dör.
– Eh?!
– Och jag undrar hur det är sedan när man är död? Märker man någonting då?

Inga konstigheter alls. Bara lite små frågor att ta tag i vid läggdags sådär.

Man hyr en gymnastiksal (billigt och bra från kommunen) och bjuder en drös barn. Och så tar med med wienerkorv (med bröd), ett kärl och en tekokare, struntar i tårta och bakar massor av chokladbollar istället. Man köper en låda pinnglass och tar med i en kylväska, fixar lite godispåsar och ballonger. Så tar man man fram massor av redskap i gympasalen, speciellt tjockmadrasser och rep, fixar en playlist på Spotify med mycket Erik Saade och Danny och kopplar till salens stereoanläggning.

Sedan är det bara att släppa in barnen, vara standby för att trösta dom som slår sig då och då, pytsa ut korv, chokladbollar och glass med lagom mellanrum.

Resten sköter sig självt.

Abbe har varit lite ynklig idag. Han har gått omkring med sin vänstra arm hängande rakt ner utan att använda den alls, som om den var förlamad. Han har ojat och snyftat så fort man kommit nära den. Efter gårdagens sexårskontroll på BVC med stelkrampsvaccinationen har han tyckt ganska synd om sig själv.

Jag minns själv hur ont jag hade i armen efter att jag tagit en stelkrampssprutan i skolan. Men jag tänker att den där lilla sprutan är ingenting jämfört med de saker Abbe varit med om. Hur ont måste det inte ha gjort i bröstkorgen på honom efter att de öppnat honom och lagat hans hjärta? Den där lilla sprutan är väl inget för någon med Abbes erfarenheter? Men jag säger inget till honom om det.

Sen tänker jag på hur mycket mer medveten Abbe är om sin kropp idag, än han var då han opererade hjärtat senast, när han var två och ett halvt år gammal. Jag tänker på att om smärtan i hans vänsterarm plågar honom så mycket idag, hur skulle då en stor hjärtoperation kännas? Och så tänker jag på framtiden. Hur blir det nästa gång? Hur jobbig kommer nästa stora operation att vara?

Hoppas det dröjer många år till.

Lite förvirrat är det allt nu. Vädret alltså. Efter en vinter som hette duga började våren så smått titta fram under veckan. Tills igår. Hej snö igen liksom, och plötsligt var världen helt vit på nytt.

Vi bor i en norrsluttning. På de platser där solen inte kommer åt i skuggan från skogen, ligger fortfarande ett snötäcke som är fyra, fem decimeter tjockt. På andra ställen är det barmark. Det är som att vår trädgård bestod av ett antal olika klimatzoner.

Idag gjorde våren ännu ett försök att mota bort Kung Bore. Vi satt i "klimatzon våren" mot en solig vägg och njöt var sin cappuccino, min fru och jag, medan killarna blåste såpbubblor, utan mössor och vantar. Och jag beskar äppelträden, visserligen vadandes runt i snö på den vintriga delen av tomten, men ändå. De överflödiga grenarna föll en efter en, som vårens föråkare.

Med den vårliga känslan i kroppen sopade jag ihop allt grus på vägen och parkeringen och tog en promenad runt hela tomten. I ett hörn i den varmare delen av tomten stod några små snödroppar. Jag ropade på killarna som jublande kom och konstaterade att, nu kanske. Nu är det kanske vår. Snart.

Abbemamman smög in i Abbes rum tidigt i morse för att hämta en sak. Han vaknade till och sa sömndrucket med besviken röst, "men det är ju min födelsedag". Mamman förklarade att vi skulle komma snart och att han fick ligga kvar och låtsas sova tills dess. För Abbe är detta en fullständigt utopisk tanke. Han brukar jobba mycket hårt på att väcka samtliga familjemedlemmar när han tycker att det är morgon, oavsett om klockan är halv fem på morgonen. Men han låg kvar och låtsades.

Vi samlade ihop oss, mamman, storebror och jag och gick sjungande in till Abbe med presenter och bricka med frukost på sängen. Två chokladbollar med födelsedagsljus och välling i nya temuggen, vars öra består av en sexa.

Massor av paket fick han. Finaste storebror hade gjort fantastiska saker på fritids, en liten duk där han noga hade broderat Abbes namn och en mobiltelefon i trä med drillborrad knappsats och display gjord med lödkolv. Den hade till och med en antenn som mobiltelefoner hade förr i tiden.

Abbe var mycket nöjd och kramade mig gång på gång hela morgonen och berättade hur glad han var för sina presenter. Jag undrar hur många år till man kommer mötas av den tacksamheten? Så fint och rörande på något vis.

Okej. Det blev en liten film också. Bara för att.



Tänk att den här lille killen fyller sex år idag. Grattis, älskade plutt.

Storebror har verkligen utvecklats som skidåkare detta året. Han susar helt utan rädsla ner för alla backar Stöten har att erbjuda, och då ska man veta att vi snackar den mest utmanande skidåkningen som finns att hitta i Sälen. Ju svartare backarna är desto roligare tycker han att det är och det är inte tal om att jag måste stå längst ner i backen och vänta på honom. Hej då till plogsvängen och goddag till parallella skidor och carvingteknik. Ja ja, det finns förstås en hel del att slipa på, som att inte ha så mycket bakvikt till exempel, men utvecklingen sedan förra året är enorm. Vi har skitkul ihop i backen.

Trots det känns det ännu mycket större med lillebrorsans framsteg. Med risk för att det här blir ett enda långt skrytinlägg om hur duktiga mina barn är så måste jag ändå få berätta om Abbe och skidåkningen.

Abbe har aldrig riktigt hittat glädjen i backen. Förra året var han sjuk hela veckan och kämpade på trots att han var allmänt hängig. Tack vare att han hade en aldeles fantastisk skidfröken ville han ändå gå till skidskolan varje dag. Han frågade förresten efter henne det första han gjorde när vi anmälde honom i år, men hon var inte kvar. Årets skidlärare är jättebra de också, de verkar vara ett släkte med enormt tålamod.

Idag lossnade det ordentligt för Abbemannen. Plötsligt funkade hans plog, glassstrut, pizzaslize eller vad man nu kallar den. Han kände sig trygg i att han själv kunde få stopp om det började gå fort istället för att lägga sig ner som en liten geléklump. Jag vet att det låter som självklarheter för många av er, och att vissa barn lär sig detta när de är tre år och inte när de ska fylla sex om en vecka, men för mig känns det inte som något annat än en enorm seger att Abbe kommit över den tröskeln. Tänker jag tillbaks och ser det i ett större sammanhang så är det ett mindre mirakel till och med.

Med Abbes historia av operationer och annat jobbigt, med hans lite sämre balans och svagare muskler som han fått i gåva av sitt syndrom och med hans hoplappade hjärta kommer saker i ett annat perpektiv. Jag tänker på allt det där och mina ögon tåras när jag åker sida vid sida med honom de 2,6 kilometrarna ner för "Mormors störtlopp". Jag vill stanna var tredje meter och tala om hur duktig han är och hur mycket jag älskar honom. (Jag låter dock bli och nöjer mig med att göra det var hundrade meter ungefär.)

Jag är så stolt och Abbe är så stolt, men nu är han trött. Väldigt trött.

Jodå, vi har det bra. Jag har varit tyst några dagar och det beror såklart på att vi är i fjällen och har semester. Februari blev en väldigt intensiv månad här på bloggen, med auktioner och grejer, så jag behöver dessutom ta igen mig lite.

Vinden har piskat kall och hård i ett par dagar och idag har dessutom snön vräkt ner. Kass, säger många. Gött, säger jag. I skogen är det vindstilla och där har ett fint täcke med lössnö lagt sig på toppen, inte så tjockt kanske, men ändå. Och inte verkar folk intresserade av att dela skogsåkningen med mig, så jag har vispat omkring bland granar och björkar nästan helt själv medan killarna gått i skidskolan idag.

Apropå skolan. En nytt inslag i skidsemestern i år är att storebror har läxor. Han har längtat efter läxor i flera år och nu sitter han här i stugan troget varje dag och gör några sidor i matte- och svenskaboken. Det blir spännande att se hur länge han tycker det är roligt.



Abbe har inga läxor från dagis, men vill inte vara sämre han. Idag har han jobbat med diverse knep och knåp i pysselboken som alla barn i Stöten får. Extra kul att se hur pysselboken togs emot av Abbe eftersom jag själv varit med och gjort den. Jodå, jag har ett roligt jobb.

Vårsolen har visat sig idag och jag har tvättat bilen, städat den, dammsugit och fejat. Takboxen är rengjord och full med skidor och pjäxor. Vi har packat Alvedon, Lepheton, Amimox, Movicol, Betapred och jag vet inte allt i medicinväskan. Storebror hostar som en demon och jag är trött som en urlakad sill.

Precis som det ska vara när vi har semester med andra ord. I morgon åker vi till Stöten i Sälen.

När jag kom hem från jobbet kom Abbe springande och sa att han hade en överraskning. Jag frågade vad det var, men han sa att det kunde han inte berätta för då var det ingen överraskning. Han sa att jag skulle följa med till köket så att jag skulle få se på något. Jag sa att det lät spännande och tog av mig ytterkläderna. Du måste blunda, sa Abbe. Jag gjorde det. Men då måste hålla mig i handen och leda mig sa jag, så att jag inte går på något när jag blundar. Abbe tog min hand och det kändes mysigt att blunda och helt lita på att hans varma lilla grepp skulle lotsa mig tryggt ut i köket.

Nu kan du titta pappa, sa Abbe. Jag gjorde som han sa och där hängde en raket från taket med eldsflammor av rött och gult silkespapper sprutande ur motorn där bak. Jag sa att den var jättefin och frågade om han hade gjort den på dagis. Det hade han och Abbe berättade ivrigt att raketen hade ett namn också. Han var sprickfärdig av entusiasm över att få berätta vad den hette och jag frågade honom såklart.

Den heter "Eld i baken" sa Abbe med ett förväntansfullt leende.

Läste ni rubriken? Sextiotvåtusenåttio kronor! Fattar ni? Tillsammans har vi samlat in över sextiotvåtusen kronor till forskning om barns hjärtfel. Jag vet inte hur ni känner, men jag förstår knappt att det är sant.

Ni har varit fantastiska, ni har messat och budat på auktioner och ni har stått ut med att jag har tjatat på er och att det nästan inte funnits något annat att läsa om än auktionerna i en hel månad. Några av er har gjort fynd på några auktioner, det är jättekul. Och andra har betalat mycket mer än saken ni köpt varit värd, det är stort. Jag är så otroligt stolt. Stolt över oss. För vi har gjort det här tillsammans. Tusentals tack och kramar till alla som varit med och messat, budat och spridit budskapet.

Ett extra varmt tack till de företag och personer som varit med och skänkt saker till auktionerna, tack OBH Nordica, Piratförlaget, me&i, Evelinas foto, Balunz.se, Geggamoja, ITförbarn.se, fotograf Sonia Jansson, Polliver, fotograf Severus Tenenbaum, Vimsadekor, Dröse&Norberg, Ballongprinsessan, moderskeppet.se, Lifestone, BLAFRE, Rootfruit, fotograf Jens Rydén och Petrified in Pink. Utan er hade det inte blivit något.

Auktionerna drog in 46 600 kronor och mitt kampanjhjärta 15 480 kronor (so far), summa 62 080 kronor! (tål att upprepas)

Totalt har alla kampanjhjärtan dragit in 181 320 kronor till Hjärt- och Lungfonden under alla barnhjärtans månad och jag skickar ett extra varmt grattis till Kämparnas konung som samlade in över 18 000 kronor på sitt hjärta och därmed mest av alla kampanjhjärtan. Starkt!

Än en gång, stort tack! Ni är bäst.

Nu blir det här en vanlig blogg igen. Om en ovanlig kille.