10 mars 2011

Skidåkarna.

Storebror har verkligen utvecklats som skidåkare detta året. Han susar helt utan rädsla ner för alla backar Stöten har att erbjuda, och då ska man veta att vi snackar den mest utmanande skidåkningen som finns att hitta i Sälen. Ju svartare backarna är desto roligare tycker han att det är och det är inte tal om att jag måste stå längst ner i backen och vänta på honom. Hej då till plogsvängen och goddag till parallella skidor och carvingteknik. Ja ja, det finns förstås en hel del att slipa på, som att inte ha så mycket bakvikt till exempel, men utvecklingen sedan förra året är enorm. Vi har skitkul ihop i backen.

Trots det känns det ännu mycket större med lillebrorsans framsteg. Med risk för att det här blir ett enda långt skrytinlägg om hur duktiga mina barn är så måste jag ändå få berätta om Abbe och skidåkningen.

Abbe har aldrig riktigt hittat glädjen i backen. Förra året var han sjuk hela veckan och kämpade på trots att han var allmänt hängig. Tack vare att han hade en aldeles fantastisk skidfröken ville han ändå gå till skidskolan varje dag. Han frågade förresten efter henne det första han gjorde när vi anmälde honom i år, men hon var inte kvar. Årets skidlärare är jättebra de också, de verkar vara ett släkte med enormt tålamod.

Idag lossnade det ordentligt för Abbemannen. Plötsligt funkade hans plog, glassstrut, pizzaslize eller vad man nu kallar den. Han kände sig trygg i att han själv kunde få stopp om det började gå fort istället för att lägga sig ner som en liten geléklump. Jag vet att det låter som självklarheter för många av er, och att vissa barn lär sig detta när de är tre år och inte när de ska fylla sex om en vecka, men för mig känns det inte som något annat än en enorm seger att Abbe kommit över den tröskeln. Tänker jag tillbaks och ser det i ett större sammanhang så är det ett mindre mirakel till och med.

Med Abbes historia av operationer och annat jobbigt, med hans lite sämre balans och svagare muskler som han fått i gåva av sitt syndrom och med hans hoplappade hjärta kommer saker i ett annat perpektiv. Jag tänker på allt det där och mina ögon tåras när jag åker sida vid sida med honom de 2,6 kilometrarna ner för "Mormors störtlopp". Jag vill stanna var tredje meter och tala om hur duktig han är och hur mycket jag älskar honom. (Jag låter dock bli och nöjer mig med att göra det var hundrade meter ungefär.)

Jag är så stolt och Abbe är så stolt, men nu är han trött. Väldigt trött.

27 kommentarer:

  1. Jag blir alldeles tårögd av det här inlägget. Du har så fina killar!

    SvaraRadera
  2. Åhhh, vad härligt! Måste vara en ljuvlig känsla att åka mormors störtlopp med Abbe. Det låter förövrigt som en perfekt backe för mig.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker att man får skryta om sina barn ibland, de är ju det bästa man har!
    Dina fina killar!

    SvaraRadera
  4. Så klart Du ska vara stolt över dina grabbar. :)
    Såna framsteg måste man få skryta över!
    Ha en fortsatt go semester

    SvaraRadera
  5. Underbart! Vilken seger för den lilla kämpen!
    Skryt på - du har fantastiska killar!

    SvaraRadera
  6. Heja Abbe! Det är väl därför bloggen heter så :)

    SvaraRadera
  7. Det låter jättehärligt - och det är ju på sätt och vis en bragd av Abbe. :)

    SvaraRadera
  8. Vadå att vissa gör det när de är tre, vad spelar det för roll?
    Jag har haft betydligt äldre barn än Abbe som lägger sig som en geléklump i backen när de tycker att det går för fort, så klart som fasen att du ska vara stolt som ett tupp över Abbe - precis som han ska!

    Jag slås återigen över vilken fantastisk pappa du verkar vara till dina killar, dels för att du vill stoppa honom var tredje meter och säga det, men kanske framför allt för att du nöjer dig med var hundrade! Abbe och Hugo har tur de, de kommer att växa upp som starka och trygga individer och skulle de någon gång tveka om att du älskar dem är det bara att läsa den här bloggen - här formligen strålar det om din kärlek till dina barn!

    SvaraRadera
  9. Jag på 23 lägger mig som en geléklump när det går fört fort i backen :) Skryt på!

    SvaraRadera
  10. Ah, nu grinar jag :-)

    SvaraRadera
  11. Oavsett förutsättningarna, åldrar eller vad de än gör, så är den där föräldrastoltheten något underbart - sluta aldrig vara stolt över dina barn! Jag älskar kärleken som hela denna bloggen, alla dina vackra ord, utstrålar till din familj och framförallt dina pojkar.

    Hoppas ni får en fortsatt fin semester!

    SvaraRadera
  12. Hemligheten bakom en skidlärares tålamod är mycket afterski och sena nättr på HC.... =)

    Ha det grymt de sista dagarna och tryck på ytterskidan tidigt i svängen!

    / Johannes

    SvaraRadera
  13. Ja verkligen Heja Abbe. Det är bra att du påminner ibland om hans förutsättningar. Inte för att han är sen på något sätt. Man måste ju inte plåga när man är två år. men för att hans prestation kommer i ett annat sken. Han är ju helt enkelt en riktig kämpe och ni är föredömen som ser till att han har möjlighet att vara det. njut av fjällen.

    SvaraRadera
  14. Gud vad kul för Abbe, jag sitter här med tårar i ögonen!

    SvaraRadera
  15. Åh!! Det är ren och skär, pur lycka när barnen får grepp på det här med skidåkning - oavsett ålder. Och för dem som inte har lika lätt för skidåkningen som Abbe (att klara plogen innan man fyllt 6 ÄR en prestation!) finns ju Totalskidskolan - Världens bästa! Skidlärare är ett släkte för sig då det gäller tålamod och positivism, men Totalskidskolelärarna leder nog ligan.

    Heja på i backarna - hela familjen!!

    SvaraRadera
  16. Heja Abbe!

    Min försiktige 5-åring fick till det med skidåkningen iår. Första året med skidskola (3:e året i fjällen). Innan han åkte iväg skulle han inte åka lift själv pga en olycka i liften vid första försöket att åka själv förra året. Nu slutade veckan med stollift och röda backar.

    SvaraRadera
  17. Jag kan riktigt känna din stolthet, eller din GLÄDJE, som jag tror att det faktiskt rör sig om. Sara, min mellandotter, fyller sex år i december och jag tror att jag hänvisade till hennes olycka för några veckor sedan i Lindvallen. Det var hennes första tillfälle på skidor och den glädje - som ersatte rädslan - jag kände över att hon för det första ville och dessutom till viss del kunde (nämnda glasstrut)är...ursprunglig. Helt fantastiskt!
    Kram
    Niklas

    SvaraRadera
  18. Klart man får skryta om sina barn och stoltheten du känner lyser igenom i hela inlägget.
    Du skriver på ett underbart sätt och förmedlar känslor som ingen annan. Skönt för er med lite tid i snölandskapet.

    PS Jag hamnade av en tillfällighet på Anjo´s blogg såg han skrivit om denna blogg där, så jag kommenterade och då sa han bla. att Abbes pappa är en hedersknyffel :)

    SvaraRadera
  19. Underbart! Känner så igen min egen son när du beskriver Abbe och hans framsteg! Vad spelar det för roll att saker tar lite längre tid? Att se den glädje som infinner sig när ens barn lyckas med något det får kämpa lite extra för, är en riktig kick!

    SvaraRadera
  20. Blir så varm i hjärtat när jag läser om hur du skriver så fint om dina barn. Så glad att ni verkar haft det bra i sälen och att killarna gjort såna framsteg!!
    Dina inlägg värmer i mitt hjärta att läsa!

    SvaraRadera
  21. Jag lärde mig det när jag var tretton så jag tycker att Abbe är jättetidig!
    (fyrtiosjuåring som fortfarande tycker att svarta backar är jätteläskiga och är grymt impad av storebror).

    SvaraRadera
  22. Härligt att Abbe har kommit igång med åkningen. Jag minns när min kille var fem och skulle börja i skidskola. Vi hade fått rekommendationen att köpa 125 cm långa "timglas" skidor till den förhållandevis korta killen. Jodå, det var så det skulle vara sa alla. Första dagen på skidskolan slutade strax efter att den började, skidorna korsade precis hela tiden. En arg kille deklarerade att han minsann aldrig skulle sätta sin fot i backen igen. Nästa dag hade vi turen att en extra skidlärare dykt upp. Han hade gipsad arm och kunde inte riktigt vara med resten av gruppen. Han såg problemet och tog sig an vår kille.
    Den dagen lossnade det för Eric och han ville absolut INTE gå hem. Kort därefter fick han ta över sin kusins 15 år gamla och helt raka skidor i en längd som passade bättre. Och vips gick allt som en dans. Nu sex år senare åker vår kille skidor i princip varje dag efter skolan (vi har turen att bo i "Vinterstaden" Östersund med 5 minuters kort bilfärd till backen).
    Hoppas att Abbe kommer att hitta rätt i backarna och att han får ha hälsan när ni åker upp till fjällen. Att vistas i backen med våra barn har varit en av mitt livs höjdpunkter, hittills...
    /Jörgen

    SvaraRadera
  23. Vad roligt för Abbe och er att det lossnat med skidåkningen. Fin blogg du har. Hittade hit ganska nyligen.

    SvaraRadera
  24. Jag fyller 20 om tre veckor och kan inte heller det där. :)

    SvaraRadera
  25. Abbe är grym tycker jag! Själv är jag 30 och kan inte göra den där pizzaslicen. Senast jag provade skidåkning var för 12-13 år sen, och då fick jag kasta mig ner på marken när jag behövde stanna.... :-) Så jag är minsann jätteimpad!

    SvaraRadera
  26. Våra killar är 3 och 5 år och det kan absolut inte åka skidor. Abbemannen och storebror är ju exakt hur grymma som helst! Snart träffar vi väl dom i skogen på varsin MTB :)

    SvaraRadera
  27. Jag sitter och plogar igenom, no joke intended, dina inlägg och njuter av dels hur bra du skriver men även hur fint du skriver om dina barn! Skulle surfa runt efter lite nya bloggar att börja läsa men jag fastade i denna, den första jag "testade". Så kan det gå!

    På återseende! :)

    /Caroline

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.