Det är läggdags. Abbe och jag småpratar i sängen.

Abbe: Pappa.
Jag: Mmm.
Abbe: Jag önskar att jag inte var ett hjärtebarn.
Jag: Nämen vännen, varför då?
Abbe: Då skulle jag inte vara annorlunda. Jag skulle vara vanlig.

Hjälp! Börjar de här tankarna komma nu? Att känna sig annorlunda. Att inte passa in. Jag har bävat och vetat att de kommer en vacker dag. Men jag trodde det skulle dröja några år till.

Jag: Känns det så?
Abbe: Ja. Tycker du också det?
Jag: Vad då?
Abbe: Att det var bättre om jag inte var ett hjärtebarn.

Inre kris. Det är klart att jag önskar att han sluppit alla operationer och sjukhusbesök och allt vad det innebär. Men samtidigt. Han är ju perfekt.

Jag: Nä, vet du Abbe? Du och din brorsa är det bästa som har hänt i mitt liv. Jag vill ha dig precis som du är. Och du…
Abbe: Vadå?
Jag: Jag vet en annan kille som är annorlunda. Som också har ett speciellt ärr som du, fast inte på bröstet. Som också är supergrym.
Abbe: Harry Potter?
Jag: Precis.

Abbe ler lite fundersamt. Jag stryker honom på kinden och han vänder sig om. Det tar inte många minuter förrän han sover.

Under arbetet med Göteborgsgirot har jag fått många nya vänner. En av dem är Mattias Reck som under arbetet med girot dessutom gick och blev förbundskapten för svenska herrlandslaget i landsvägscykel. Mattias är inte bara en grymt duktig coach och träningsexpert utan också en jäkla trevlig kille. Till helgen har han dragit ihop en grej som är grym.

Han har samlat sexton stycken av de snabbaste cyklisterna i landet för att under morgondagen försöka köra Vätternrundan – på den snabbaste tiden någonsin. Rekordet runt sjön i dagsläget är sex timmar och trettiosju minuter (!!!!), vilket i mina öron låter helt sinnesjukt fort, men det har de alltså tänkt försöka slå. Vi snackar om en medelhastighet som ligger en bit över 45 km/h. Under trettio mil. Mäktigt!

Men inte nog med detta. När de ändå får uppmärksamhet för den här grejen passar de på att göra lite fin nytta också. Mattias och de andra cyklisterna samlar in pengar till Hjärtebarnsfonden. Kan det bli mer passande för en kille som mig? Jag älskar cykling, Abbe är mitt hjärtebarn och Mattias är min vän. Spot on!

Alltså. Snälla, hjälp mig och Mattias Reck att samla in pengar åt hjärtebarnen medan de andra försöker runt Vättern snabbare än blixten. Kan de köra i nästa 50 knyck under dryga sex timmar, så kanske vi kan pytsa in en femtiolapp (eller flera) var. Okej? Många bäckar små, ni vet.

Klicka här för att komma till insamlingen.

Heja cyklisterna! Heja hjärtebarnen!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag är en riktig mes när det kommer till skolavslutningar. Jag står alltid med en stor klump i halsen och torkar tårar i ögonvrån eller på kinden om de hunnit smita så långt. Det är inte inte alls sorgligt – tvärtom – många gånger har jag svårt att hålla skrattet tillbaka tillsammans med tårarna, det är bara så rörande och känslosamt. Som en välregiserad Hollywoodrulle, eller nåt sånt där översliskigt avsnitt av Extreme home makeover.

Jag tror det är förväntningarna, avskeden och ambitionerna i en salig röra som gör det. Barnen har arrangerat och tränat, de är finklädda och laddade. Vissa lämnar skolan i år, andra byter lärare. Och trots att den musikaliska ambitionen ibland skjuter betydligt högre än slutresultatet når, så är det så fint att se viljan och tron på att det ska gå. Det räcker för att jag ska börja se grumligt i alla fall.

Idag var det extra nervöst. Storebror skulle spela "Den blomstertid nu kommer" på saxofon ihop med två kompisar. Han har övat varje dag, det har låtit bättre för varje gång han övat och de sista veckorna har han lagt bort noterna och spelat helt utantill. Men jag vet hur det är. När man står där och alla tittar och plötsligt är hela huvudet soprent. Blankt. Nervositeten tar över och allt man tränat på är borta.

Men det verkade inte påverka storebror alls. De spelade superfint och jag ska erkänna att jag sträckte lite extra på mig när de spelat. Storebror har visserligen gjort hela jobbet själv, men hey, jag har ju gjort storebror.


Efter alla uppträdanden var det dags för det årliga frosseriet i tårtor.

PS. Jag filmade och skulle gärna visa er, men av respekt för alla andra barn och deras föräldrar som syns i filmen, och inte bett om att få hamna på nätet, avstår jag. Jag ska fråga storebror om vi inte kan göra en egen film för er när han spelar. DS.

Det är Sveriges nationaldag och jag firar genom att köra ett cykellopp på tio mil. Vädret visar sin bästa sida och bansträckningen är otroligt vacker på landsvägar längs sjöar och genom skogar. Jag cyklar och njuter och slås av hur otroligt vackert det här landet är. Det slutar med att jag kommer hem på kvällen och börjar rota lite bland mina bilder. Det blev ett litet bildspel. Se det som en nationaldagshyllning.

(dagen till ära blir det ett inlägg i repris från tidigare år)

För tretton år sedan träffade jag en tjej. Det var i Skagen, det var kristi himmelfärdshelg och det var i början av juni precis som nu. Jag hade sett henne tidigare ett par gånger, på after work på en av stans krogar. Hon var kompis till några vänner jag lärt känna på en skidresa och väldigt söt. Nu stod hon där i trängseln på en bar i Skagen. Mina vänner och jag höll låda, spelade gitarr och sjöng. Jag stod på ett av borden med en tamburin handen och skrålade Talking Heads gamla klassiker "Phycho killer". Hon och hennes vänner sjöng och dansade med oss.

Det var en helg berusad av både känslor och dansk öl, följd av tomhet på seglatsen hemåt. Den där tomheten.

Så kom vardagen och jag var tvungen att börja leta. Jag visste vad hon hette och var hon jobbade, men ville inte fråga mina skidvänner. Jag chansade och ringde ett telefonnummer jag trodde var hennes. Telefonsvarare. Jag blev osäker på rösten i andra änden, den lät lite annorlunda i telefonen, men jag försökte igen efter några timmar. Det var hon. Vi pratade lite och hon frågade om jag ville komma dit och äta nästa dag. Det ville jag.

Gillar du pasta, frågade hon när jag klev in i hennes kök. Javisst sa jag, och fick ett glas vin till maten. Sedan kunde jag inte köra hem. Blev tvungen att sova över. Och nästa dag igen. Jag kom inte hem på över en vecka och myntade uttrycket "köpa rent" eftersom jag fick gå till Åhlens på lunchen och köpa nya kläder varje dag.

Ett år senare var jag i norska fjällen och höll en kurs i glaciärvandring. När jag kom hem stod hennes möbler i mitt hus och hennes lägenhet var tom. Hon hade flyttat in och vi bodde nu ihop.

Det blev 2004 och det blev den femte juni. Det är nio år sedan idag, och var jag så nervös att jag trodde hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Vi gick så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Prästen sa fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Vi stod i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire cabriolet.

Det är nio år sedan idag och känslan sitter kvar ännu.