En dag att minnas.

07:54


(dagen till ära blir det ett inlägg i repris från tidigare år)

För tretton år sedan träffade jag en tjej. Det var i Skagen, det var kristi himmelfärdshelg och det var i början av juni precis som nu. Jag hade sett henne tidigare ett par gånger, på after work på en av stans krogar. Hon var kompis till några vänner jag lärt känna på en skidresa och väldigt söt. Nu stod hon där i trängseln på en bar i Skagen. Mina vänner och jag höll låda, spelade gitarr och sjöng. Jag stod på ett av borden med en tamburin handen och skrålade Talking Heads gamla klassiker "Phycho killer". Hon och hennes vänner sjöng och dansade med oss.

Det var en helg berusad av både känslor och dansk öl, följd av tomhet på seglatsen hemåt. Den där tomheten.

Så kom vardagen och jag var tvungen att börja leta. Jag visste vad hon hette och var hon jobbade, men ville inte fråga mina skidvänner. Jag chansade och ringde ett telefonnummer jag trodde var hennes. Telefonsvarare. Jag blev osäker på rösten i andra änden, den lät lite annorlunda i telefonen, men jag försökte igen efter några timmar. Det var hon. Vi pratade lite och hon frågade om jag ville komma dit och äta nästa dag. Det ville jag.

Gillar du pasta, frågade hon när jag klev in i hennes kök. Javisst sa jag, och fick ett glas vin till maten. Sedan kunde jag inte köra hem. Blev tvungen att sova över. Och nästa dag igen. Jag kom inte hem på över en vecka och myntade uttrycket "köpa rent" eftersom jag fick gå till Åhlens på lunchen och köpa nya kläder varje dag.

Ett år senare var jag i norska fjällen och höll en kurs i glaciärvandring. När jag kom hem stod hennes möbler i mitt hus och hennes lägenhet var tom. Hon hade flyttat in och vi bodde nu ihop.

Det blev 2004 och det blev den femte juni. Det är nio år sedan idag, och var jag så nervös att jag trodde hjärtat skulle hoppa ur mitt bröst. Jag var klädd i vit frackskjorta, kravatt, väst, svart frockcoat och lackskor. Och en vit ros fäst vid hjärtat. Samma slags ros som alla de som trängdes med daggkåpa och liljekonvaljer i buketten min blivande fru höll i handen. Hon var så fin i sin enkla benvita klänning, med diskreta broderier på livet och knappar längs hela ryggen. Den hade ett litet släp. Men bara ett litet lagom sådär. Hon var vacker som Snövit i sitt mörka hår – för dagen uppsatt i femtiotalssnitt, de blå ögonen och de röda läpparna.

Vi gick så sakta vi någonsin kunde i mittgången på det lilla kapellet som står inbäddat bland lövträd på en liten kulle mitt på de gröna böljande ängarna. Den är inte många meter lång, vägen fram till det lilla altaret, så för att göra ceremonin rättvisa gällde det att hålla igen på farten. Jag njöt av varje liten ton från pianot och varje sträng som slogs an på kontrabasen. Den lilla sättningen räckte gott och väl för att fylla lokalen med den där melankoliska men samtidigt lekande lätta svenska jazzmusiken. Kunde inte varit mer passande. Kanske det bästa minnet av hela dagen.

Prästen sa fina saker om oss, och om kärleken. Ord jag inte kan minnas i detalj, eftersom jag var så nervös och fokuserad på att säga rätt när det var vår tur att prata. Men jag kommer ihåg det viktigaste. Jag minns att hon sa ja. Och jag glömmer aldrig känslan i kroppen. Lyckoruset, den bubblande kärleken och lättnaden över att ha klarat av ceremonin utan att svimma.

Vi stod i solen på en liten stentrappa utanför kapellet, rusiga av lycka medan de människor som står oss allra närmast öste ris över oss. Vi firades, kramades och fotograferades. Vi champangeminglade till bas- och pianojazz i den svenska försommargrönskan och lämnade platsen i en röd Triumph Spitfire cabriolet.

Det är nio år sedan idag och känslan sitter kvar ännu.

8 kommentarer

  1. Tack Gunnar för att Du skänkte oss världens bästa sonhustru!
    Mor o. Far

    SvaraRadera
  2. Det är fortfarande lika fint skrivet. Jag hoppas att jag en vacker dag hittar en sådan kärlek.

    SvaraRadera
  3. Ja vad säger man... Jo GRATTIS såklart!!!

    SvaraRadera
  4. Craig & Sara Ellis5 juni 2013 22:09

    Grattis på bröllopsdagen!

    SvaraRadera
  5. Fantastiskt! Andlöst vackert. Grattis!

    SvaraRadera
  6. Spelar ingen roll att det är en repris. Fortfarande en av de finaste texterna jag vet!

    SvaraRadera
  7. Underbart, dina ord ger mig gåshud! Grattis och all lycka om många lyckliga år till som man & fru!

    SvaraRadera
  8. Och i år, precis som föregående, fick du mig att bli helt tårögd på jobbet :) Så fint!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.