Jag har hissat flaggan. Inte för Sverige, det gör jag imorgon, utan för kärleken. För att hon valde mig. Och för att jag valde henne. Det var, om vi får säga det själva, det klokaste vi gjort. Idag om fyrtio år är det guldbröllop och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi, livets alla prövningar till trots, får chansen att fira den dagen tillsammans med pompa och ståt. Men nu tar vi en sak i taget. De ädla metallerna kommer senare, nu är det tenn som gäller. Eller ten som i tio, om man säger så.

Tänker på allt fint vi gjort de här första tio åren. Det finaste av allt, helt utan konkurrens, är två barn. De blev väldig bra, de där barnen. Okej, den ena blev det några fel på, så att säga. Jämfört med genomsnittet. Men å andra sidan blev det så otroligt många fler rätt på honom, om man jämfört med genomsnittet. Paradoxalt nog är Abbes trasiga hjärta det helaste av alla hjärtan jag stött på i livet. Värmen, kärleken och omtanken som ryms i det är av sällan skådat slag. Och det tycks smitta över på hans bror. Eller om det är tvärtom, när jag tänker efter. Storebror kom ju trots allt först.

Tack för de första tio, min kära. Och tack för världens bästa barn. Jag älskar dig!