Jag är arg, jävligt arg! Och ledsen. Abbe får ingen plats på storebrors Montessoridagis. Det är så många i kö och det var inte Abbes tur än. Det är väl inget konstigt, tänker du kanske, men det är här det börjar bli lite fishy. Och det gör mig förbannad och skrämd.

Det borde vara Abbes tur. Om man går efter åldersstruktur, könsfördelning och annat som vägs in vid intagningen. Det var ingen mer före honom i kön. Men nix. Ingen plats. Av en tillfällighet fick vi genom bekanta höra att en annan liten kille däremot kommit in. "Rätt från gatan". Helt utan syskonförtur.

Jag har gjort otaliga försök att tala med rektorn. Bett henne redogöra för hur kön ser ut. Men de frågorna rinner bara av henne. Istället glider samtalet in på saker som, extra resurspersonal, behov av stöd och "vi har ju redan ett barn med DS som behöver resurser". Och nu börjar jag koka inombords. Samtidigt rasar en bit av min värld ihop.

Är det så här det kommer att vara? Är detta ett första exempel på vilket liv som går Abbe till mötes? Misstrodd, satt på undantag, marginaliserad och besvärlig. Är det så han kommer att behandlas? Det pallar jag inte.

Och vi som flyttat på Abbes storebror från ett dagis där han trivdes, för att ge Abbe förtur till en pedagogik han kan komma ett behöva.
Det är inte lätt att göra rätt.