(Unnis? – Ordlista)

Andra bloggar om halloween, bus eller godis, spöken, stålmannen, barn

Jag var ute och cyklade ett par mil i skogen idag, bland lera och gyllene höstlöv. Bara en sån sak.

Jag läste en Facebookuppdatering som gjorde mig glad igår. Om en spark i magen på en vän. Från insidan alltså.

Och Abbemamman och jag var på restaurang ikväll. Först. Sedan såg vi "Sunset Boulevard" på GöteborgsOperan. Bara vi två.

Jag tror bestämt att glaset är halvfullt, trots allt.

Jag hinner inte med mig själv. Jag orkar inte med mig själv. Livet bara rusar på i en rasande fart och jag är med utan att delta. Jag deltar utan att vara med.

Jag trodde jag hade förlorat min blogg idag. Den var borta. Igen. Som att livet går i repris – en kopia på det som hände förra året, fast ett snäpp värre. Den här gången förstod jag direkt vad som hänt, förbannade mig själv för att jag kunde vara så dum så det fick ske en gång till, och loggade in på den gamla hotmailadressen. Eller rättare sagt försökte logga in. Adressen fanns inte längre. Borta. Väck. Finito. Microsoft tyckte väl att jag använde den för sällan.

Påminnelser och länk till att förnya domänen hade alltså skickats till en adress som inte längre fanns. Och nu var den avstängd. Panik. Försök få tag i någon människa på Microsoft slash Hotmail! Försök få tag i någon människa på Google slash Blogger! Nej förresten. Försök inte. Det går inte. Jag drar inte hela historien, det blir för tjatigt, men efter mycket ångest, hög puls och vänner som försökte hjälpa till efter bästa förmåga (TACK!) löste det sig till slut. Jag hittade fram genom idogt klickande och letande i det finstilta och lyckades förlänga avtalet. Dessutom hittade jag den här gången ett ställe där jag kunde ändra vilken adress de ska skicka påminnelser. Så nästa år slipper ni läsa ett sånt här inlägg. Om jag fortfarande bloggar då.

Abbe fick förresten sin influensavaccinspruta igår. Han var jätteduktig och det gick bra. Tills i natt. Vid tre vaknade han och grät och skrek "AJAJAJ", het som en kamin. Han hade jätteont i kroppen och försökte kräkas i omgångar. "Jag vill inte gå till dagis imorgon, Pappa. Jag mår inte bra." snyftade han fram i natten med säkert 40 graders feber i kroppen.

En av mina bästa vänner, ni vet en sån där gammal kompis man har haft i åratal, inte träffar så ofta men varje gång det sker känns det som att det var igår. En av dem har varit trött och sliten ett tag och har inte förstått varför. Till slut gick han till doktorn och igår opererade de hans hjärta. Så lite man vet ändå. Tänker på honom.

Och så tittade jag in på en blogg av en mamma jag känner. Jag har varit dålig på att läsa bloggar ett tag och inte kollat in hennes sedan i somras. Sist vi sågs var på Grötö i maj eftersom hon också har en son med 22q11-deletionssyndrom, och sen på sjukhuset då Abbe gjorde sin katetrisering. Men nu klickade jag i alla fall in till bloggen. Det var ingen rolig läsning. Hennes lille son dog i somras, bara någon vecka efter att vi träffats. Åh, orättvisan. Jag förstår knappt hur man kommer över något sådant.

Det snurrar i mitt huvud och utanför flyger livet förbi.

Han har gjort det! Bannemig har han gjort det.

– Pappa.
– Mmm.
– Man kan egentligen säga att jorden är som en nöt.
– Jaså. Hur menar du då vännen?
– Jo att atmosfären är som ett skal. Och tar man bort skalet försvinner nöten efter ett tag.
– Hmm. Sov gott nu killen.
– Så tänker jag i alla fall. Godnatt.

Tjugotredje oktober. Inte dagen du föddes, men väl den då fick ett nytt liv. Det var den tjugotredje oktober 2007 som din knasiga, trasiga, tilltäppta lungartär byttes ut mot en som fungerade. En lungartär som någon vacker själ beslutat att lämna efter sig då livet tagit slut. Ett kärl som gav dig liv, ork och smultronröda läppar, då någon annan lämnat jordelivet. En lungartär, en conduit, ett homograft – en livlina med klaffar och många namn. Som ett kärt barn. Till ett kärt barn.

Idag för tre år sedan förädlades ditt provisoriskt hoplappade hjärta, som dina första två år hållit dig på benen men inte mycket mer. Ett hjärta som som gav dig den där gråbleka hudtonen, de blå läpparna och en ork som knappt räckte för att ta dig från huset till parkeringen för egen maskin. Ett hjärta som med hjälp av Gore-Tex och kreativa kirurger lappats, lagats och tjuvkopplats så att du fick finnas kvar hos mig, i väntan på den tjugotredje oktober 2007.

Jag är för evigt tacksam. Älskar dig.

Twitter. Jag tror de flesta av er har hört talas om det, att många av er använder det, men att det finns några som inte riktigt vet vad det är och hur det funkar. Man kan säga att det är lite som att blogga, fast man har bara 140 tecken på sig. Och för att kunna läsa någons tweets måste man ha valt att följa den personen. I praktiken blir det som något slags mellanrum mellan en gammal hederlig chat, en massa små bloggar och något som påminner om Facebookstatusar kan man säga. Det beror väldigt mycket på personen som twittrar; alla använder det på sitt sätt. Vill ni veta mer tycker jag ni ska läsa Mymlans utmärkta inlägg om hur det funkar, dels det här på hennes egen blogg, det här på "365 saker du kan göra" och det här där hennes followers säger vad som är det bästa med Twitter.

I onsdags morse skrev jag ett tweet som länkade till det förra inlägget här på bloggen. Jag hoppades få några besökare som kunde anmäla sig till donationsregistret. Det är ungefär 1100 personer som följer mig och med lite tur skulle de retweeta mitt tweet. Det vill säga skicka vidare det till sina followers.

Och om de gjorde! Jag är helt överväldigad över responsen och mycket fascinerad över kraften i twitter. På några timmar hade mitt tweet spridit sig så att över 20 000 27 000 människor kunde läsa det. Vissa träffades av samma meddelande flera gånger och totalt har tweetet exponerats en bit över 40 000 50 000 gånger! (allt enligt en rapport från tweetreach.com)

Nu hoppas jag bara att donationsrådet får många nya registreringar också.

PS. Följ mig gärna på Twitter här.

Andra bloggar om twitter, organdonation, spridning, sociala medier, mymlan

Det kan verka som ett sammanträffande, men är naturligtvis inte det. Inslaget jag hörde på radion häromdagen är såklart resultatet av att det på lördag är Europeiska donationsdagen. Här i Sverige slår man på stort och startade igår donationsveckan (18-24/10) för att sätta ljuset på behovet av organdonatorer.

Ni som har läst den här bloggen ett tag vet att jag snackat om detta flera gånger tidigare. Jag ber om överseende ifall ni tycker jag är tjatig. Men det här är viktigt.

Alltså. Jag vill än en gång be er om hjälp att sprida detta budskap till alla ni känner. Länka hit om ni vill, twittra eller sprid på Facebook och få folk att fundera och ta ställning. Det är just det jag tycker är så viktigt, att man funderar och bestämmer sig. För som jag skrev i torsdags så har jag förståelse och respekt för att andra människor tycker annorlunda än jag i den här frågan, men för mig är det en självklarhet att anmäla mig och barnen till donationsregistret.

Titta på det här inslaget från Kattis & Co förra året så förstår ni. Tack på förhand, ni är bäst.



PS. Jag sätter en liten pin här till höger under denna veckan, klicka på den så kommer du direkt till donationsrådet. Där kan du också ladda ner en pin om du vill.

Det börjar närma sig vinter, vilket betyder att det snart är influensatider, vilket i sin tur betyder att det är dags för vaccinering av personer i riskgrupperna. Abbe till exempel, han är en sån liten person.

Därför kom det idag en kallelse för att få en spruta hos den lokala barn- och ungdomsmottagningen. Det fanns två olika tillfällen att välja mellan. Antingen måndag 27/10 eller måndag 23/11. Det är bara det att i alla kalendrar jag har hemma så är 27:e oktober en onsdag, och den 23:e november en tisdag. Då frågar man sig vad som är rätt och vad som är fel. Datumen eller måndagen? Eller kanske inget?

Vet inte vad ni tänker, men jag tycker jag känner igen tydligheten i informationen.

När jag behöver röra på mig, när jag behöver rensa hjärnan, när jag behöver göra något som utesluter alla andra tankar och låter mig fokusera på, och njuta av, bara en sak. Då cyklar jag mountainbike i skogen. Ju stökigare och ju mer tekniskt knölig stig, desto större avkoppling. En slags meditation med gratis motion på köpet.

Det är svårt att förklara vad som är så givande med det. Har man inte provat kan det nästan verka lite korkat. Men idag när jag cyklade ett par mil bland höstlöv och istäckta vattenpölar, med solen som letade sig ner mellan träden och bländade mig då och då, var det nästan för bra för att vara sant. Jag cyklade, vurpade, skvätte lera, skrattade och önskade var och varannan meter att jag hade haft min kamera med mig så jag kunde visat er hur fint det var.

Titta på det här klippet från Abbes absoluta favoritfilm – "Bilar", så kanske du förstår. Tänk smal stig istället för bilväg, cykel istället för bil, skogen istället för amerikanska canyons. Men annars.

Den känslan.

Vi satt i bilen på väg hem från sjukhusturnén idag. Killarnas skola hade studiedag så storebror hade följt med Abbe och mig först till Östra sjukhuset för att koppla bort Abbes bandspelar-EKG och sedan vidare till Sahlgrenska och Mun-H för att titta på Abbes tänder.

Jag slog på bilradion. Några föräldrar pratade i "Studio ett" om sitt nyfödda barn som visade sig ha hjärtfel. Jag kände igen mig i varenda ord till att börja med. Namnen på läkare, händelseförloppet och känslorna. Det gjorde ont. Killarna stojade och skrattade i baksätet, de lyssnade inte på inslaget så vitt jag förstod.

Så plötsligt hördes en bebis i radion. "Dadada" bröt igenom ljudbilden och killarna höll på att skratta ihjäl sig när de hörde det. Det var ett annat barn än det de pratade om i programmet, ett nytt. För ungefär samtidigt som den där bebisen hojtade till så att killarna vred sig av skratt, förstod jag att hjärtebarnet de pratade om inte överlevde. Inslaget handlade om att de bara några ögonblick efter att deras lilla Molly slutat andas i famnen på dem, fått frågan. Kunde de tänka sig att donera hennes organ?

Jag kände hur klumpen växte i halsen på mig. Situationen blev helt absurd. Killarna skrattade så de kiknade där bak i bilen medan jag torkade tårarna för att överhuvudtaget kunna se var jag körde. Kontrasten. Abbe så levande där i baksätet. Jag funderade på att slå av radion. Jag ville höra, men var osäker på om jag ville att Abbe och storebror skulle göra det. Men de fortsatt fnittra och skratta varje gång den lilla bebisen gav ifrån sig något ljud, så jag lät bli. Jag fortsatt lyssna med tårarna rinnande ner för mina kinder.

Familjen i inslaget svarade ja på donationsfrågan. Det var ett självklart beslut, trots allt, berättar de. Och jag tänker än en gång hur viktigt det är att fundera på hur man ställer sig i den frågan. Därför ber jag dig än en gång att ta ställning, det är det viktigaste. Om man sedan är för eller emot är var och ens eget beslut, men att ha funderat på det är viktigt. Och om ditt svar är, ja – jag vill donera mina eller mina barns organ om någon av oss dör, klicka då in till donationsregistret och anmäl dig nu med en gång så är du snäll.

När inslaget var slut och tårarna runnit undan hörde jag storebror säga: "Abbe, den lilla Molly på radion hade också fel på sitt hjärta som du, fast hennes kunde dom inte laga."

Klumpen igen.

Andra bloggar om studio ett, organdonation, hjärtebarn

Abbe har bandspelar-EKG på sig det här dygnet. En liten apparat, stor som en gammal hederlig Walkman ungefär (om någon nu är gammal nog att minnas dem), kopplat till vanliga EKG-elektroder som är klistrade på Abbes bröstkorg.

En ren rutinkontroll som jag uppfattat det. De har kollat Abbes hjärta med EKG jag vet inte hur många gånger, men aldrig under någon längre tid. Eller nja, om man bortser från efter alla operationer han gjort förstås, då han legat uppkopplad några dagar efteråt. Men de har aldrig kollat hur hjärtat arbetar under en längre tid och vanliga förhållanden. Förrän nu.

24 timmar skall han ha det på sin lilla kropp, så i morgon åker vi tillbaks till sjukhuset och loggar ut, så att säga. Och så direkt efter det till det andra stora sjukhuset i andra änden av stan för att kolla Abbes tänder hos Mun-H. Vi är inte direkt sysslolösa som ni förstår.

Lägg märke till hur väl Abbes kalsingar matchar EKG-trådarna. Det blir gärna så när man är formgivare. Ligger i det undermedvetna på något vis. Eh.

När jag sa till Abbe att han liknar R2D2, sken han upp som en sol. R2 är hans Star Wars-idol. "Har R2D2 också sladdar på magen?" sa Abbe. "Ojojoj, R2 har ju hur mycket sladdar som helst i kroppen" sa jag. Nu sover Abbemannen i vår säng så att vi ska ha lite koll på att han inte trasslar in sig.

Och jag kan bara gissa vem han är i drömmen.

Vädret i lördags gick inte att stå emot. Solen gjorde sitt bästa för att göra de redan vackra höstfärgerna än mer färgsprakande. Vi packade kaffe, saft, blåbärssoppa, mackor, bullar och jag vet inte allt, och gick en promenad runt en av sjöarna.

Det sprangs tävlingar, balanserades på stockar, hoppades på stenar och slängdes pinnar i ena änden av en vägtrumma för att se om den sveptes ut med vattnet på andra sidan. Vi lekte kurragömma, hoppade fram bakom träd och skrämdes och vi gick allra längst ut på den långa badbryggan. Och vi fikade i solen.

Men det finaste av allt – finare än alla höstsolar och färgsprak i världen – var att Abbe orkade gå nästan alla de 6.77 kilometerna helt själv. Det hade jag inte trott om du frågat mig för tre år sedan.

Andra bloggar om höst, vacker, promenad, hjätebarn, ork

*viskar* Vet ni? Det är inte bara sån där magisk sifferdag idag, den tionde i tionde tjugohundratio, klockan tio och tio. Näe, det är dessutom Fredriks födelsedag. Ni vet Hellobrother-Fredrik som har bestämt sig för att lära sig skriva låtar på kvällarna när barnen lagt sig, och dessutom har målet att framföra någon av dem i TV innan pappaledigheten är slut. Han. Den killen, ni vet, fyller år idag.

Så smyg in på hans blogg, gratulera på födelsedagen och passa på att lyssna på hur det går för honom. Han kommer att bli väldigt överraskad och glad. :)

Men, schhh.

Andra bloggar om 10.10.10, 10/10 2010, hellobrother, musik

Det är många som efterlyst en ny film med Abbe. Många som undrat hur det går med talet sedan operationen för tio månader sedan. Nu behöver ni inte vänta längre. Här kommer ett fem minuters samtal med Abbe om hur en dag ser ut, vad som var bäst med semestern och hur man räknar till tjugotre. Dessutom bjussar han och brorsan på en liten sång.



Och här är en länk till hur det lät innan gomoperationen.

Du är sju år och vet hur det är. Gränsen mellan att vara poppis och få vara med de andra och leka, och det motsatta, är hårfin. Du vet att det handlar om att vara en bussig kompis, snäll och omtänksam mot de andra barnen. Men du vet också att det gäller att ha rätt grejer för att vara en i gänget. Inga dyra grejer, några små papperskort bara. Samlarkort med japanska figurer och diverse siffror på.

Du vet att de rätta Pokémonkorten är guld värda. Den som har många blir intressant. Har man många kort vill alla titta på dem och alla vill byta med dig. Och framförallt, har man de mest åtråvärda rackarna är man kung.

Du är sju år och har flera gånger blivit grundlurad av de äldre barnen. Lurad att byta bort kort du inte ville. Ibland hotad, utpressad och tvingad att byta. "Om inte jag får det där kortet får du aldrig vara med oss". Du är sju år och börjar lära dig hur det fungerar.

Allt kretsar kring korten. Kort byter ägare och värdefulla kort försvinner. Bara sådär. Så dyker de upp i någon annans pärm. "Vadå, den har jag haft länge". Skolans personal har ingen möjlighet att ha koll. Mammor och pappor tjatar och vill ta bort korten, men du är sju år och fattar inte varför. De säger att det är synd om de barnen som inte har några kort, men föräldrarna förstår inte hur kul det är. Särskilt när man har några bra kort. De förstår ingenting, förresten.

En av klasskompisarnas pärm ligger bara där och skräpar. Du är sju år och vet att de där två åtråvärda korten kan ge dig en plats i centrum. Du vet att allt handlar om att ha de rätta korten. Ingen kommer att se något. Märka något.

Du är bara sju år. Vad gör du?

Andra bloggar om pokemonkort, barn, trubbel, girighet, förbjud skiten