Igår morse var det rimfrost för första gången i år. Gräsmattan var vit som snö och killarna gick runt och tittade fascinerat på röken som kom ur munnarna. "Ollya ahhp-a, ne yy-ey i min mun" sa Abbe. Igen och igen, som om han aldrig tidigare hade andats ut en kall dag. Hösten säger hej och passar på att presentera sin vän vintern som ska ta över när hösten gjort sitt.

Timmarna gick, frosten försvann och dagen blev vacker och solig. Storbror och alla de andra på fritids hade utflykt i skogen. De lekte, klättrade i träd och stojade så som man gör när man är sex år en solig höstdag. Tills plötsligt.

Storebror är med en annan kille i färd med att klättra i några träd. Fröknarna är där och en grupp barn leker en liten bit därifrån. Men så börjar de skrika och kommer springande emot fröknarna, storebror och hans kompis. Många gråter och tar sig för ansiktet eller delar av kroppen.

Det visar sig att de sprungit på ett getingbo. Exakt vad som hänt förtäljer icke historien men på något sätt har barnen retat upp ett helt gäng getingar, som i ren höstilska gav sig på de små killarna och tjejerna med full kraft.

Nästan allihopa blev stuckna, några fick flera stick och utflykten slutar med att fröknarna fick ta med sig en dröse barn och åka till vårdcentralen för att plåstras om och kontrolleras.

Jag trodde liksom getingar hade stängt för säsongen. Men det kanske var just därför de var så stingsliga, när jag tänker efter.

Andra bloggar om rimfrost, nollgradigt, höst, vinter, getingar, getingstick, fritids

Jag är helt tagen av responsen från er. Jag läser varenda ord av era kommentarer, det kan jag lova. Jag lovar också att återkomma till dem i ett senare inlägg. Men nu ville jag så gärna dela med mig av något som Towe skrev apropå min fråga om ni har barn, kanske med särskilda behov. Hennes dotter har en cp-skada och jag tycker det här är så fantastiskt kloka ord:

"Jag säger aldrig att min dotter är ett barn med speciella behov. Hon har precis helt vanliga behov. Hon vill springa, leka, äta, prata, busa, trotsa. Men för att kunna låta henne göra det krävs speciella insatser."

Andra bloggar om särskilda behov, speciella behov, cp-skada, syndrom, handikapp, kloka ord

Kära läsare, jag har sagt det många gånger förut och jag säger det igen. Ni är fantastiska. Era kommentarer och mejl förgyller mina dagar och mejlen jag får gör mig generad och stolt.

Med hjälp av Google analytics kan jag se att ni är många som tittar in här varje dag. Det går att utläsa massor om var i världen besökarna finns, om ni kommer direkt via url eller om ni klickat in via en länk från någon annan blogg t ex. Jag kan se om ni sitter på MacOS eller Windows XP, surfar på Explorer eller Firefox och massa annat tekniskt tugg. Men det säger inte så mycket om vilka ni är egentligen, bara att ni är många. Cirka tvåtusen om dagen.

Jag kan bara gissa. Jag tror att jag har en hyfsad bild av vilka ni är. Men det skulle vara kul att veta mer. Ni känner ju liksom mig nu, det vore trevligt att känna er lite.

Därför vill jag be er alla om en tjänst. Svara på de fyra frågorna här nedan. Det går fort och är ju helt anonymt.

Och om ni vill så vore det kul med några rader i kommentarsfältet också för den som orkar. Vem är du? Jobbar? Pluggar? Familj? Hur du hittade hit? Läser du här varje dag, eller bara ibland? Vad heter din blogg, om du har en? Såna grejer. Okej? Som sagt, om du orkar.

Tusen tack på förhand. Här kommer frågorna (och glöm inte att klicka på "vote" för varje fråga du fyller i):

Häromkvällen när jag satt framför TV:n med Abbe i famnen kom en reklamfilm för någon antirynkkräm. Jag tror det kan ha varit Olay. (Jag väljer den här gången att inte skriva på Abbe-språk, men ni kan tänka er hur han låter vid det här laget)

– Åhh. Sån kan vi köpa pappa.
– Men din hud är ju världens slätaste och goaste. Du behöver inte den älskling.
– Men duuu behöver pappa.
– Jaså du tycker att jag behöver det!? Skulle du köpa den till mig då, i present?
– Nä, du får köpa själv.

Andra bloggar om olay, antirynkkräm, reklamfilm, barn, sanningen, rynkor, humor

Jag hittade det här lilla meddelandet under storebrors kudde igår. Han hade inte berättat om det för mig eller mamman och han har skrivit det själv.

Kan ni gissa vad det står och vem det är till?

UPDATE:
Ni är många som gissar rätt. Brevet är såklart till tandfén och lyder "Hej. Jag har tappat min tand." Den ramlade ut på fritids och storebror la den i ryggsäcken för att ta hem den och lägga den i ett glas till fén. Men tanden försvann och därmed trodde jag att han besviken gav upp tanken på ersättning för den. Men det gjorde han tydligen inte.

Jag hämtar barnen på fredagar. Jag lämnar dem på skolan varje dag, men på fredagarna smiter jag dessutom någon timme tidigare från jobbet för att hämta dem.

På vägen hem stannade jag vid brevlådan som jag alltid gör. Den sitter bredvid en hel rad andra brevlådor på en sån där samlingsplats några hundra meter från huset. Som de gör på landet. Därför blir sällan morgontidningen läst på morgonen utan på kvällen när man kommit hem från jobb och barnhämtning och stannat till vid brevlådan längs vägen. Som idag. Som varje dag.

Under det blå locket låg förutom Göteborgs-Posten, ett brev från försäkringskassan och något utskick från byggcentrum som väl fått reda på att vi sökt bygglov via något köpt register. Och ett sånt där brev. Idag igen. Och eftersom gårdagens kuvert innehöll en kallelse till hjärtmottagningen kunde jag bara gissa vad det här skulle gömma för budskap.

Jag tog med mig posthögen in i bilen och blev sittande med den i knät. Kände att jag var tvungen att läsa läsa innehållet med en gång, men kunde inte komma mig för att öppna kuvertet. "Varför kör du inte pappa?" undrade killarna från baksätet efter en stund. "Va? ... eh ... jo, jag skulle bara kolla vad det var för post" sa jag, tog ett djupt andetag och pillade in lillfingret i kuvertet och sprättade upp det.

"Till målsman för Abbe osv... bla bla ... kallad till återbesök hos habiliteringen ..."

Habiliteringen?! Shit, vad ni skräms.

Andra bloggar om kallelse, plastikkirurgi, habiliteringen

I brevlådan idag: ett sånt där kuvert. Vitt, myndighetstypiskt fönsterkuvert med blågrön logo i övre vänstra hörnet. Brev med Västra Götalandslogon ger alltid hög puls, men med tanke på vad den här hösten har i sitt sköte så blev det ett extra påslag på hjärtfrekvensen.

Det var första kallelsen. I början av november ska vi till hjärtmottagningen. Sedan får vi se vad de vill göra. Nu väntar vi bara på en till brevbomb, från plastikkirurgerna.

One down.

Det har varit årsmöte i vår Montessoriförening ikväll. Ett sjuttiotal föräldrar har lyssnat på förvaltningsberättelse, resultat- och balansräkning, sörplat kaffe och mumsat mackor. Det har snackats om vad som gjorts under året och vad som påbörjats för framtiden och den gamla styrelsen har beviljats ansvarsfrihet. Pretty much som det brukar gå till på årsmöten i de flesta föreningar.

En ny styrelse valdes också. Några är kvar från förra året och några avgår. Alltså behövdes ett par nya personer väljas in i styrelsen. Och kan ni tänka er, en av dem är jag. Med särskilt ansvar för kommunikationsfrågor.

Passande. Då kanske man kan utveckla det här med att skicka lappar lite.

Andra bloggar om montessori, föreningsliv, styrelsearbete, årsmöte

Det finns nästan ingenting som kan få mig att känna mig så slarvig och dum som alla lappar som ska åka mellan hemmet och skolan. Jo förstås, varje gång jag har med Försäkringskassan att göra. Men det räknas liksom inte. Det är för uppenbart.

Men så är det lapparna. De förbannade papperen i diverse format som jag först bär hem från dagis eller skolan med information, och som sedan ska fyllas i eller skrivas under. Eller både och. Det är friluftsdagar och studiedagar, fotograferingar och årsmöten, och frågor om specialmat och scheman. Lapparna behövs såklart, det är inte det jag menar. Och de är dessutom lite färre nu för stor del av informationen som tidigare kom den vägen kommer numera per mejl. Så det är i sin ordning. Det är jag som är problemet.

Jag vet inte vad det är som är så förbannat svårt, men klarar inte att komma ihåg dem. Min fru är nästan överpedagogisk för att få det att fungera. Hon lägger fram lapparna på ställen som ska göra det omöjligt för mig att missa dem och påminner mig det sista hon gör innan hon åker till sitt jobb. Men ändå. När det väl är dags för mig och killarna att ge oss av är det alltid något som händer. Eller snarare inte händer, så att jag måste tjata och bråka. Och glömmer lappen.

Otaliga är de gånger jag fått åka tillbaka hem för att hämta papperet eller be om ett nytt att fylla i på plats. Ibland har lappen varit med till skolan men aldrig lämnat min ficka. Väl på jobbet, två mil från skolan, har jag hittat den och svurit över min egen oförmåga.

Jag kan bara inte komma ihåg de små pappersasen. Totalt värdelös.

Abbe ville berätta för sina kompisar på förskolan idag att han hade ätit Thaimat i helgen, men det var ingen som förstod vad han sa.

– Om ö-oo i-ee aa ya meena. [De förstod inte vad jag menade]
– Var det ingen fröken som kunde hjälpa dig att förklara?
– Yoo. Om ö-oo i-ee elley. [Jo. De förstod inte heller]
– Lilla vännen. Det kommer att bli bättre sedan när doktorn har lagat din mun.
– Ya. Mem nååya oo an ya äya ma. [Ja. Men några ord kan jag säga bra.]

Min kämpe. Det gör så ont i mig. Varje dag letar jag igenom posthögen på jakt efter en kallelse till plastikkirurgin. Varje dag hoppas jag att den ska ligga där. Varje dag fasar jag för att hitta den.

Andra bloggar om talfel, barn, sorg, språk, operation, plastikkirurgi

Klicka på bilderna om ni vill kolla närmare. Som vanligt alltså.

Jag är hemma igen. Det har varit en fantastisk helg på alla sätt. Men jag är trött och måste sova nu. Jo, rubriken till trots. I det korta perspektivet är jag trött. I det långa har jag fyllt på med massor av fin energi inför vad den här hösten har att erbjuda. Jag tror ni kommer förstå när ni ser några bilder från min helg. De kommer, men inte i kväll.

I morgon är det fotografering på förskolan. Mamma frågade Abbe vad han vill ha på sig då. Jag vill ha skjorta, sa Abbe. Lite fint tycker jag.

Nu åker jag till Stocken. Stocken ligger på Orust, som ligger i Bohuslän, som ligger på Sveriges västkust. Det där vet ni förstås redan. I Stocken lyfter jag och mina två bästa vänner kajakerna av taket på bilen, stuvar packluckorna med god mat och goda viner och drar på oss flytvästarna. Vi krånglar oss ner i de smala sittbrunnarna, drar kapellen över benen och glider ut med ett par kraftiga paddeltag. Ut i höstluften, med septembersolen som sänker sig över västerhavet i ögonen för en helg i den bohuslänska arkipelagen.

Och vädret. Herregud vädret. Det ser riktigt lovande ut, kanske får vi det lika fint som förra året.

God morgon. Vad sägs om lite gymnastik så att vi kommer igång?

Det har varit information på storebrors skola ikväll. En rad olika personer berättade om verksamheten.

Först ut var fritids. Fröknarna berättade om vad de gör på eftermiddagarna efter skolan och sedan fick vi alla fick presentera oss och vilket barn man gjorde anspråk på. Namn på mammor, pappor och barn susade genom luften och ingen minns vem som sa vad. Men det är ändå en trevlig gest och ett bra sätt att bryta lite is.

Två personer från en före detta kommunal verksamhet som hette föräldrarådgivning berättade om vad de sysslar med. Lustigt det där. Numera bedriver de exakt samma verksamhet men i ett privat företag, på uppdrag av kommunen, till hundra procent finansierat av kommunen. Det är fint med bolagisering och outsourcing. Eller hur? I alla fall, verksamheten verkade bra, ett ställe att få hjälp och stöd i rollen som förälder om den skakas om av en eller annan anledning.

Efter traditionellt pumptermoskaffe i plastmugg, Findusbulle och frukstundspäron var det dags för fröknarna i förskoleklassen att berätta om verksamheten. Barnen hade gjort bordsplaceringen genom att rita sitt hus, och så fick vi föräldrar leta reda på den teckning som vi tyckte mest liknade våra hem. Kul idé. Storebrors verk ledde oss enkelt till rätt plats. Sedan lotsades vi igenom hur en vecka i nollan ser ut, med arbetsmetoder, trivselregler och så vidare. Spännande och kul att höra vad de har för sig på dagarna.

Där satt vi och lyssnade. Vuxna människor på alldeles för små stolar med knäna uppe vid hakan. Tur att jag inte är kostymkille. Det känns inte lika dumt att sitta ihopkrupen sådär i jeans och t-shirt som det gör i kostym och slips. I strumplästen.

Men det är klart. Man behöver ju inte ta av sig skorna om man tycker det känns fånigt. Man kan ju ta på sig blå tossor.

Andra bloggar om föräldramöte, information, barn, förskoleklass, pumptermos, tossor

Abbe vänder ofta på ordföljden när han ska säga en mening med en negation i. Det blir ganska gulligt, tycker jag. Så här till exempel:

– Jag lovar inte att göra sönder den. (eller "ya ååoa i-ee å yöya önney mem" som det egentligen låter)

Skönt att veta.

Andra bloggar om språk, barn, ordföljd, negationer

Andra bloggar om nobody puts baby in a corner, patrick swayze, dirty dancing

De påstår att de har svar på allt. Jag blev inspirerad av Linda att testa vad de gick för, så jag messade 118 100 och ställde frågan: "Vad är Heja Abbe?"

Här är svaret:
"Heja Abbe är en populär blogg av en man som skriver om sin son och föräldraskapet och det ansvar detta innebär i allmänhet"

Nåja. Inte helt av banan.

Andra bloggar om bloggar, 118100, svar på allt, heja abbe

Jag vet egentligen inte, för jag har aldrig varit drabbad av spelberoende, men jag tror att det är ungefär som när jag plockar kantareller.

Jag vet att jag borde lägga av. Jag borde gå hem. Och egentligen har jag tillräckligt många svampar i korgen för att det ska räcka till en middag, plus alla som ligger i bunken i kylskåpet som blev över efter förra rundan. Ändå vänder jag inte hemmåt. Kanske finns det några lite längre fram. Ska bara kolla där borta först. Och när jag nu ändå är här kan jag lika gärna sticka bort dit också. Några till. Bara en till.

Världens bästa drog. Magic muchrooms liksom.


Tänk dig de här. Smörstekta till färsk pasta, toppat med färsk salvia, flingsalt och nymalen svartpeppar. Och ett glas Amarone.

Andra bloggar om spelberoende, guld, kantareller

Pappa. Fint ord. Stort på något vis. Fyllt av så mycket förväntningar, så mycket ansvar. Men också laddat med kärlek.

Men hur gör man? Hur går det till att bli en bra pappa? Hur axlar man ansvaret att uppfostra små barn till att bli hela människor och goda samhällsmedborgare? Själv håller jag på och lär mig. Och ju mer jag funderar på det så inser jag att det är mina barn som är kursledare på pappaskolan.

Medan jag är i full färd med att försöka lotsa dem ut i livet som starka, omtänksamma individer med en bra självkänsla och ett starkt självförtroende, slår det mig att det är Abbe och hans bror som lärt mig allt jag kan om papparollen. Det är de som är mina lärare. Steg för steg. Minut för minut.

Dagligen testar de mig, utsätter mig för nya prövningar och höjer svårighetsgraden. Den ena kursen avlöser den andra och om jag inte lyckas i min roll straffas jag obönhörligen. Men varje gång jag klarar en tenta belönar de mig tusenfalt.

Det är Abbe och hans bror som gör mig till en bra pappa de dagar jag är det. Men också mindre bra, andra dagar. Det är de som hjälper mig till ett stort tålamod, genom att ständigt pröva det. De lär mig att sätta gränser, genom att bryta dem. De tränar mig i att förlåta, genom att göra det otillåtna.

De hjälper mig att alltid älska, genom att för jämnan bli älskad.

Andra bloggar om bloggvärdsbloggen, veckans bloggtema, pappa

Jag fick en läsarkommentar med anledning av inlägget om morgonrutiner. Väldigt bra. Den gör mig glad för den sätter fingret på att det finns en annan vinkel på allting. Glöm aldrig det.

"Barn lever i nuet. Det mest förbryllande är att det kommer som en överraskning för föräldrarna varje morgon."

Tack till Vidsyndans fru.

Andra bloggar om morgonrutiner, rutiner, barn, morgon

Jag hörde en mycket märklig nyhet på väg hem från jobbet idag. Det handlade om Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus och det gällde hjärtoperationer på små barn, så jag tror ni kan förställa er att inslaget fångade min uppmärksamhet.

Det visar sig att tre små barn blivit brännskadade under långa hjärtoperationer. Man tror att skadorna kommer från de nyinstallerade operationslamporna. Nu verkar det som att barnen inte var så illa däran – åtminstone inte när det gällde brännskadorna. Men ändå.

Hoppas de satsar på mysbelysning och dimrar ner lite tills Abbe ska opereras nästa gång.

Andra bloggar om hjärtoperation, brännskador, drottning silvias barn- och ungdomssjukhus, operationslampor

Jag hade tänkt sätta mig för att skriva ett inlägg på veckans bloggtema på Bloggvärldsbloggen – pappa. Men jag kom hem sent, fastnade framför Idol och så kom det annat emellan. Jag får försöka i morgon.

Att jag var sen hem beror på att Nemo hade releasekväll och signerade sin bok Anfäkta (som jag tycker att ni ska köpa). Det ville jag för allt i världen inte missa. Nu har jag mitt alldeles egna signerade exemplar av den färdiga boken.

Jag är hemma nu. Och Idol är slut. Nu upptäckte jag att jag vunnit Pennys omröstning om bästa pappabloggen. Jättekul! Men det som gör mig mest glad av allt, faktiskt så upp över öronen lycklig, rörd och generad, var alla fantastiska motiveringar ni som röstat på Heja Abbe skrivit till varför ni tyckte mest om den. Jag kunde inte låta bli att fälla några tårar när jag läste dem.

Tack snälla ni. Tack.

Andra bloggar om bloggvärdsbloggen, nemo, anfäkta, bok, signera, idol, pappablogg, tävling

Sådär. Nu har jag skrivit ett inlägg 090909 kl 09:09.

Det var allt. Varken mer eller mindre.

UPDATERING:
Det var ju så här det skulle göras. Otroligt roligt. Tipstack till Lotten.

Jag är förbryllad. Det är ett antal givna saker som händer varje morgon. Några procedurer som killarna ska ta sig igenom. Först vakna, sedan äta välling (eller något annat), därefter klä på sig kläder som mamman lagt i en fin hög, borsta tänderna, på med ytterkläder, ta dagis-/skolväskan och gå till bilen. Till sitt förfogande brukar de ha ungefär fyrtiofem minuter.

Dagligen. Exakt. Samma. Saker.

Varför kommer detta som en total överraskning varje morgon?

Andra bloggar om morgonrutiner, rutiner, barn, morgon

Jag var inte med själv idag men väntade otåligt hela förmiddagen på att min fru skulle ringa och berätta hur det gått. Jag menar, en härdsmälta hade inte varit ett helt oväntat resultat, bomstängd mun vore också en möjlig utgång och gnäll och bråk högst sannolikt om man ska vara ärlig.

Abbe skulle till sin specialtandläkare på Mun-H-Center och idag skulle de försöka fixa till några grejer. Hans små framtänder i underkäken växer liksom ihop till en tand och de ville "spackla igen" spickan mellan dem med lite plast för att undvika att det samlas bakterier där. Dessutom var det dags för lite flourlack och en ordentlig undersökning.

Och nu ska vi alltså komma ihåg att vi snackar om en kille som i stort sett hela sitt liv blivit stucken med nålar och kanyler, som blivit fasthållen, röntgad och opererad och som under en period utvecklade en rejäl rädsla för allt och alla som kunde förknippas med det där jobbiga han fick vara med om gång på gång. En kille som med skräck i rösten sa "Ey-å!" varje gång en sköterska kom in i rummet då vi låg på sjukhuset efter den senaste operationen. Lägg därtill en lång period av tandborstningstrauman. Därav mina lågt ställda förväntningar inför dagens behandling.

Abbe chockerade oss allihop, både sin mamma, sköterskan och tandläkaren. Och inte minst mig. Han satt alldeles stilla och gapade stort under hela behandlingen. Inte ett gnäll. Inte ett pip. Tandläkaren fick göra allt hon behövde utan några protester. Där ser man hur tålamod, förståelse och tid skiljer bra från dåliga metoder inom vården. Jag blev så stolt så jag nästan började gråta på jobbet.

Han är bannemig en överlevare. Men bäst av allt, han är min.

Andra bloggar om Mun-H-Center, tandläkaren, sjukhusskräck, duktig, barn

Men jag tappade liksom talförmågan. Hoppas den kommer tillbaka.

Penny frågade om jag ville vara med i en liten tävling på hennes blogg. Klart jag ville. Man kan rösta på månadens pappablogg, och Heja Abbe är en av de sex kandidaterna. Kanske ett bra tillfälle att upptäcka fler pappor som bloggar om ni är sugna på det.

Egentligen är sådana här omröstningar lite orättvisa tycker jag. Alla säger till sina läsare att rösta på just deras blogg, så de som har få läsare har aldrig någon chans mot de stora. Jag känner till några av de andra men har inte koll på alla, eller hur många läsare de har. Men jag anar att ni kanske är fler än de andra bloggarnas läsare. Därför tycker jag så här: min blogg läser ni ju redan, så kolla in de andra fem bloggarna först. Rösta sedan på den ni tyckte var bäst. Kanske läser ni dem redan, kanske hittar ni en ny favorit.

Nr1: Förortsfarsan.
Nr2: Zkogen.
Nr3: Så där lagom kul.
Nr4: Utlandspappan.
Nr5: Fredrik Hallgren.
Nr6: Heja Abbe

Klicka in på Pennys tävling och rösta på din favorit i kommentarsfältet. Man har bara en röst var och måste ange sin mail eller bloggadress för att rösten ska räknas. Och bli inte orolig om din kommentar inte syns. Penny har valt att dölja dem tills tävlingen är avgjord. Det blir mer spännande så.

Då håller jag tummarna så länge.

Andra bloggar om bloggar, pappabloggar, tävling, månadens pappablogg

– Det är så kul på fritids för vi spelar fotboll nästan hela tiden, sa storebror.
– Vad bra. Så du gillar fotboll?
– Det är tre saker som är roligast med fotboll.
– Jaha?
– Den första vet jag inte vad den heter, men jag kallar den tjugotvåan. Den andra är Portugisen. Och den tredje är vanlig fotboll.

Tjugotvåan? Portugisen? Ledtrådar, anyone?!

Andra bloggar om fotboll, barn, svenska

Märkliga äro internets vägar. Sedan jag började blogga har jag fått många nya vänner. Vissa har jag nästan daglig kontakt med, här på bloggen, via mejl eller på Twitter. Och några få har jag till och med haft den stora äran att träffa afk (away from keyboard), som vi internetungdomar säger.

En av dem är Nemo.

Nemo är nykter alkoholist och skriver bloggen "Nemo – En blogg för beroende". Men han skriver inte bara blogg. Han har också en bok på sin repertoar. En mycket bra sådan.

I april fick jag boken i min hand. Personligt överlämnad av en mycket nervös författare över en kopp kaffe. Den bestod då av en ringbunden bunt vita papper med texten recensionsexemplar skrivet rakt över. Det var fortfarande en del korrekturläsning och vissa små korrigeringar kvar att göra innan den skulle gå till tryck.

Detta är något jag tycker är ofattbart mäktigt. Att jag får läsa boken innan den ens är riktigt klar. Att Nemo lämnar över sin baby till mig för att få ett utlåtande. En recension. Jag blev sprickstolt! Stundtals sträckläste jag boken, det är sådan den är. Jag satt till exempel på tåget från Stockholm en dag och lipade över mitt ringbundna exemplar så folk måste ha undrat vad som försiggick.

Vad är det för slags bok då? Väldigt kortfattat handlar den om Nemos väg från aktiv alkoholist till nykter dito. Från apfyllor, ångest och självbedrägeri till insikt, kamp och behandling. Alltihopa berättat modigt och naket med en enorm närvaro, värme och humor. Vill du ha en utförligare beskrivning kan du läsa min recension här. Vill du veta mer om boken och läsa andras recensioner kollar du in resten av hemsidan.

Boken heter "Anfäkta" och jag tycker du ska köpa den. Det är en bok som känns. Jag vågar påsta att vi alla kommit i kontakt med alkoholism på ett eller annat sätt. Anfäkta berör oavsett om man är alkoholist, nykter alkoholist, nykterist, anhörig, jobbarkompis, släkt, vän eller ytligt bekant.

Den finns på AdLibris , Ord & Bok, Bokus och Bokia.


PS. Tusen tack, Peter. Och lycka till.

Andra bloggar om boktips, literatur, alkoholism, anfäkta, peter jungerfelt

Jag älskar sådana här initiativ. Ta på hörlurarna, höj volymen och klicka in här, man kan hålla på hur länge som helst.

(Tipstack till Jonas Peterson)

Näe, nu måste vi liva upp stämningen här känner jag. Det blev lite tungt efter de två senaste inläggen så här kommer en favorit i repris. Dessutom är det bäst att passa på att titta på den här lilla filmen nu, för jag fick mejl ifrån YouTube idag att de upptäckt att den innehåller upphovsrättsskyddat material, så man vet aldrig hur länge den finns kvar. Där ser man.



Andra bloggar om abba, abbe, mamma mia, youtube, upphovsrätt, glädje

(Abbe badade inte idag, men jag tyckte bilden var fin och passade inlägget)

Första september. Dag ett på höstmånaderna. Trots allt bjöd den på ganska fint väder, bättre än många av de dagar som tillhörde sommarmånaderna. Jag gillar hösten, när den är som idag.

Men i år har hösten en annan laddning också. Längtan blandad med oro. En förhoppning om att Abbe ska få ett bättre tal, så att folk kan förstå honom. Blandat med rädsla för att det inte ska bli så. Att operationen inte ska hjälpa honom, att den ska vara jobbig och att han får mycket ont. Vi vet inte exakt när det är dags, mer än att det skulle ske till hösten.

Och så hjärtat. Det snackades i våras om att man eventuellt behövde göra ett ingrepp. Alltid lika jobbigt, även om han kan slippa en öppen operation den här gången. Vi får se. Till hösten.

Dessutom pratas det så mycket om den där svininfluensan. Asså jag går inte runt och oroar mig för den egentligen. Inte för egen del. Tycker man skrämmer upp folk lite mycket i onödan. Men när de rabblade riskgrupper idag efter det första svenska dödsfallet kändes det rätt jobbigt att tänka på Abbe. Hjärtproblem, dåligt immunförsvar och små barn var tre av de grupper jag hann snappa upp där Abbe passar in. Fast han får förstås vaccin bland de första, när det kommer.

Till hösten.

Andra bloggar om höst, september, barn, hjärtfel, talfel, operation, svininfluensa