Det visade sig att den här gången var det inte bara Fru Framför och Bröderna Bakom lämnat in sakägaryttranden som säger nej till vårt hus. Nej, nu dök helt plötslig en äldre kvinna upp som äger berget vid sidan av vår tomt. Vi snackar alltså om ett stort stycke mark som inte ens har någon byggrätt, dvs det är ingen tomt som man får bo på, utan marken klassas som parkområde (naturområde) och består i stort sett bara av granit. Dessutom snackar vi om en äldre dam som inte ens bor på ön, utan i en lägenhet i Göteborg. Men se hon tillåter inte under några omständigheter att vi bygger närmare tomtgränsen än 4,5 meter. Och då snackar vi inte ens om gränsen mot hennes berg. Nej nej, det Gumman Granit säger nej till är alltså att vi bygger nära Bröderna Bakom.
Det stinker konspiration lång väg. Någon har kontaktat Gumman Granit och bett henne säga nej, helt enkelt. Jag har inga belägg för det, men det känns rätt uppenbart på något vis. Och jag tycker inte det är så svårt att gissa vem som tagit täten i detta korståg, vem som gått "Framför", så att säga.
Men det sjukaste trots allt är att Fru Framför och Bröderna Bakom säger nej nu. Jag har ju mejlat ritningar och justerat saker och ting efter deras önskemål. Och i synnerhet Bröderna Bakom. Efter alla timmar och pengar vi lagt på att rita ett nytt hus, helt anpassat efter deras önskemål om max höjd. Efter allt arbete med att hitta en avloppslösning som fungerar, med extrakostnader för sprängning och pumpsystem. Bara för deras skull. Jag blev så sjukt besviken och arg så jag ville bara lägga mig ner och gråta.
Jag samlade kraft, stålsatte mig och ringde upp den yngre av Bröderna Bakom och frågade vad det är som händer egentligen. Det var ett av de bisarraste samtal jag haft. Han börjar med att säga att brevet med vår ansökan kom som ett slag i ansiktet. Som en blixt från klar himmel. Jag undrar vad han menar och han svarar att vi kunde ha haft lite dialog. Jag tappar hakan fullkomligt. Är det något jag verkligen försökt att ha med båda mina obstinata grannar så är det dialog.
Jag påpekar att både han och hans bror fått ett långt mejl med de senaste ritningarna någon månad innan jag skickade in ansökan, just för att de skulle vara med på vad vi hade tänk oss. Han säger att jag skulle ha ringt, för han läser inte mejl. Jag påminner honom om att vi lever i 2000-talet och att alla läser mejl. Till och med min pappa som är över 80 år, läser mejl. Då berättar han någon ovidkommande historia om att i förrgår var första gången han skickade ett sms, eller något liknande.
Samtalet fortsätter och jag förklarar hur besviken jag blev att de valde att inte svara på mitt mejl och istället väntade till ansökan dök upp för att då säga nej. Han fortsätter att hävda att han inte läser mejl. Att jag skulle ha ringt istället. Jag kan inte låta bli att undra om det hade påverkat saken. Jag blir mer och mer irriterad under samtalet och så småningom börjar han referera till saker jag skrivit i mejlet. "Men vänta nu, du hade ju inte läst mejlet, sa du. Du har ju visst läst det. Du står ju här och ljuger!!"
Han kom med någon tafflig förklaring som bara gjorde mig mer förbannad. Under ett allt mer spänt samtal, med en tilltagande skärpa i tonen kommer det så småningom fram att de har planer på att bygga ett Attefallshus på sin tomt. De tror att om vårt hus ligger så nära deras tomt så kommer de inte att kunna bygga där, så därför har de ändrat sig och vill inte längre godkänna vårt projekt. Jag försöker förklara att det är inte så det funkar, men det spelar ingen roll, de har ändrat sig sedan vi kom överens. De har ångrat sig sedan vi gav vår arkitekt i uppgift att rita ett hus helt efter vår överenskommelse. De har lite nya idéer som de kanske funderar på. Och eftersom de kan säga nej, så gör de det.
Jag förklarar för honom att om vi inte kan bygga närmare dem än 4,5 meter så blir det väldigt lite yta kvar att bygga på. Då finns bara ett håll vi kan bygga åt, och det är uppåt. Förstår du vad det innebär? frågar jag. Då försvinner ju er utsikt trot allt. Han sa att han förstod. Och därmed var samtalet avslutat.
Det stinker konspiration lång väg. Någon har kontaktat Gumman Granit och bett henne säga nej, helt enkelt. Jag har inga belägg för det, men det känns rätt uppenbart på något vis. Och jag tycker inte det är så svårt att gissa vem som tagit täten i detta korståg, vem som gått "Framför", så att säga.
Men det sjukaste trots allt är att Fru Framför och Bröderna Bakom säger nej nu. Jag har ju mejlat ritningar och justerat saker och ting efter deras önskemål. Och i synnerhet Bröderna Bakom. Efter alla timmar och pengar vi lagt på att rita ett nytt hus, helt anpassat efter deras önskemål om max höjd. Efter allt arbete med att hitta en avloppslösning som fungerar, med extrakostnader för sprängning och pumpsystem. Bara för deras skull. Jag blev så sjukt besviken och arg så jag ville bara lägga mig ner och gråta.
Jag samlade kraft, stålsatte mig och ringde upp den yngre av Bröderna Bakom och frågade vad det är som händer egentligen. Det var ett av de bisarraste samtal jag haft. Han börjar med att säga att brevet med vår ansökan kom som ett slag i ansiktet. Som en blixt från klar himmel. Jag undrar vad han menar och han svarar att vi kunde ha haft lite dialog. Jag tappar hakan fullkomligt. Är det något jag verkligen försökt att ha med båda mina obstinata grannar så är det dialog.
Jag påpekar att både han och hans bror fått ett långt mejl med de senaste ritningarna någon månad innan jag skickade in ansökan, just för att de skulle vara med på vad vi hade tänk oss. Han säger att jag skulle ha ringt, för han läser inte mejl. Jag påminner honom om att vi lever i 2000-talet och att alla läser mejl. Till och med min pappa som är över 80 år, läser mejl. Då berättar han någon ovidkommande historia om att i förrgår var första gången han skickade ett sms, eller något liknande.
Samtalet fortsätter och jag förklarar hur besviken jag blev att de valde att inte svara på mitt mejl och istället väntade till ansökan dök upp för att då säga nej. Han fortsätter att hävda att han inte läser mejl. Att jag skulle ha ringt istället. Jag kan inte låta bli att undra om det hade påverkat saken. Jag blir mer och mer irriterad under samtalet och så småningom börjar han referera till saker jag skrivit i mejlet. "Men vänta nu, du hade ju inte läst mejlet, sa du. Du har ju visst läst det. Du står ju här och ljuger!!"
Han kom med någon tafflig förklaring som bara gjorde mig mer förbannad. Under ett allt mer spänt samtal, med en tilltagande skärpa i tonen kommer det så småningom fram att de har planer på att bygga ett Attefallshus på sin tomt. De tror att om vårt hus ligger så nära deras tomt så kommer de inte att kunna bygga där, så därför har de ändrat sig och vill inte längre godkänna vårt projekt. Jag försöker förklara att det är inte så det funkar, men det spelar ingen roll, de har ändrat sig sedan vi kom överens. De har ångrat sig sedan vi gav vår arkitekt i uppgift att rita ett hus helt efter vår överenskommelse. De har lite nya idéer som de kanske funderar på. Och eftersom de kan säga nej, så gör de det.
Jag förklarar för honom att om vi inte kan bygga närmare dem än 4,5 meter så blir det väldigt lite yta kvar att bygga på. Då finns bara ett håll vi kan bygga åt, och det är uppåt. Förstår du vad det innebär? frågar jag. Då försvinner ju er utsikt trot allt. Han sa att han förstod. Och därmed var samtalet avslutat.