Suck. Var ska jag börja? Känner mig helt utmattad. Dränerad, tom och orkeslös som efter en dag på sjukhuset med Abbe. Eller som efter en begravning; det är kanske en referens som fler har när jag tänker efter.
Vi har en kund som heter Göteborgs Räddningsmission. I förmiddags var vi där för att träffa de personer som jobbar med en verksamhet som de kallar för Solrosen. På Solrosen hjälper man barn med en förälder i fängelse. Det kan handla om att hantera känslor som de här barnen bär på som skuld och skam, men också praktiska saker som att ha någon som följer med till fängelset för att besöka pappan – i nio fall av tio är det pappor som sitter inne.
Det var tungt. Otroligt tungt. Familjepedagogerna på Solrosen möter barn vars pappor har gjort hemska saker. Narkotika, droger, våld och elände. Vi snackar pappor som kanske mördat någon. De träffar barn vars mamma inte får följa med till fängelset på besök eftersom pappan misshandlat henne. Ibland när barnet sett på. De hjälper barn att hålla kontakten med pappor som gång på gång sviker, och åker tillbaka in på anstalt. Barn som säger att det känns bättre när pappa är i fängelset, för då vet de i alla fall var han är och att han inte gör något dumt.
Jag försvarar inte brottslingar. Många av dem har gjort sig skyldiga till hemska saker och förtjänar säkert sina straff. Men hur gärna de här barnen än skulle önska att deras pappor inte var kriminella, att deras liv såg annorlunda ut, så är det den pappa de har. Den pappa de älskar. Tänk på de konflikterna i ett litet barns känsloliv. Det är tunga saker att bära.
Kan Göteborgs Räddningsmission och Solrosen hjälpa bara ett enda av de här barnen att bryta den onda cirkeln som så ofta går i arv, så känns allt lite mer meningsfullt. Och kan vi hjälpa dem att dra in pengar till den här verksamheten så ska jag med stolthet fortsätta att göra deras reklam.
Tack. Jag var tvungen att få detta ur mig. Ni är så bra på att lyssna.
Andra bloggar om göteborgs räddningsmission, solrosen, barn, fängelse, kriminella, svåra känslor
Vi har en kund som heter Göteborgs Räddningsmission. I förmiddags var vi där för att träffa de personer som jobbar med en verksamhet som de kallar för Solrosen. På Solrosen hjälper man barn med en förälder i fängelse. Det kan handla om att hantera känslor som de här barnen bär på som skuld och skam, men också praktiska saker som att ha någon som följer med till fängelset för att besöka pappan – i nio fall av tio är det pappor som sitter inne.
Det var tungt. Otroligt tungt. Familjepedagogerna på Solrosen möter barn vars pappor har gjort hemska saker. Narkotika, droger, våld och elände. Vi snackar pappor som kanske mördat någon. De träffar barn vars mamma inte får följa med till fängelset på besök eftersom pappan misshandlat henne. Ibland när barnet sett på. De hjälper barn att hålla kontakten med pappor som gång på gång sviker, och åker tillbaka in på anstalt. Barn som säger att det känns bättre när pappa är i fängelset, för då vet de i alla fall var han är och att han inte gör något dumt.
Jag försvarar inte brottslingar. Många av dem har gjort sig skyldiga till hemska saker och förtjänar säkert sina straff. Men hur gärna de här barnen än skulle önska att deras pappor inte var kriminella, att deras liv såg annorlunda ut, så är det den pappa de har. Den pappa de älskar. Tänk på de konflikterna i ett litet barns känsloliv. Det är tunga saker att bära.
Kan Göteborgs Räddningsmission och Solrosen hjälpa bara ett enda av de här barnen att bryta den onda cirkeln som så ofta går i arv, så känns allt lite mer meningsfullt. Och kan vi hjälpa dem att dra in pengar till den här verksamheten så ska jag med stolthet fortsätta att göra deras reklam.
Tack. Jag var tvungen att få detta ur mig. Ni är så bra på att lyssna.
Andra bloggar om göteborgs räddningsmission, solrosen, barn, fängelse, kriminella, svåra känslor
