Tuppastolt.

Jag var inte med själv idag men väntade otåligt hela förmiddagen på att min fru skulle ringa och berätta hur det gått. Jag menar, en härdsmälta hade inte varit ett helt oväntat resultat, bomstängd mun vore också en möjlig utgång och gnäll och bråk högst sannolikt om man ska vara ärlig.

Abbe skulle till sin specialtandläkare på Mun-H-Center och idag skulle de försöka fixa till några grejer. Hans små framtänder i underkäken växer liksom ihop till en tand och de ville "spackla igen" spickan mellan dem med lite plast för att undvika att det samlas bakterier där. Dessutom var det dags för lite flourlack och en ordentlig undersökning.

Och nu ska vi alltså komma ihåg att vi snackar om en kille som i stort sett hela sitt liv blivit stucken med nålar och kanyler, som blivit fasthållen, röntgad och opererad och som under en period utvecklade en rejäl rädsla för allt och alla som kunde förknippas med det där jobbiga han fick vara med om gång på gång. En kille som med skräck i rösten sa "Ey-å!" varje gång en sköterska kom in i rummet då vi låg på sjukhuset efter den senaste operationen. Lägg därtill en lång period av tandborstningstrauman. Därav mina lågt ställda förväntningar inför dagens behandling.

Abbe chockerade oss allihop, både sin mamma, sköterskan och tandläkaren. Och inte minst mig. Han satt alldeles stilla och gapade stort under hela behandlingen. Inte ett gnäll. Inte ett pip. Tandläkaren fick göra allt hon behövde utan några protester. Där ser man hur tålamod, förståelse och tid skiljer bra från dåliga metoder inom vården. Jag blev så stolt så jag nästan började gråta på jobbet.

Han är bannemig en överlevare. Men bäst av allt, han är min.

Andra bloggar om Mun-H-Center, tandläkaren, sjukhusskräck, duktig, barn