14 oktober 2010

Donera!

Vi satt i bilen på väg hem från sjukhusturnén idag. Killarnas skola hade studiedag så storebror hade följt med Abbe och mig först till Östra sjukhuset för att koppla bort Abbes bandspelar-EKG och sedan vidare till Sahlgrenska och Mun-H för att titta på Abbes tänder.

Jag slog på bilradion. Några föräldrar pratade i "Studio ett" om sitt nyfödda barn som visade sig ha hjärtfel. Jag kände igen mig i varenda ord till att börja med. Namnen på läkare, händelseförloppet och känslorna. Det gjorde ont. Killarna stojade och skrattade i baksätet, de lyssnade inte på inslaget så vitt jag förstod.

Så plötsligt hördes en bebis i radion. "Dadada" bröt igenom ljudbilden och killarna höll på att skratta ihjäl sig när de hörde det. Det var ett annat barn än det de pratade om i programmet, ett nytt. För ungefär samtidigt som den där bebisen hojtade till så att killarna vred sig av skratt, förstod jag att hjärtebarnet de pratade om inte överlevde. Inslaget handlade om att de bara några ögonblick efter att deras lilla Molly slutat andas i famnen på dem, fått frågan. Kunde de tänka sig att donera hennes organ?

Jag kände hur klumpen växte i halsen på mig. Situationen blev helt absurd. Killarna skrattade så de kiknade där bak i bilen medan jag torkade tårarna för att överhuvudtaget kunna se var jag körde. Kontrasten. Abbe så levande där i baksätet. Jag funderade på att slå av radion. Jag ville höra, men var osäker på om jag ville att Abbe och storebror skulle göra det. Men de fortsatt fnittra och skratta varje gång den lilla bebisen gav ifrån sig något ljud, så jag lät bli. Jag fortsatt lyssna med tårarna rinnande ner för mina kinder.

Familjen i inslaget svarade ja på donationsfrågan. Det var ett självklart beslut, trots allt, berättar de. Och jag tänker än en gång hur viktigt det är att fundera på hur man ställer sig i den frågan. Därför ber jag dig än en gång att ta ställning, det är det viktigaste. Om man sedan är för eller emot är var och ens eget beslut, men att ha funderat på det är viktigt. Och om ditt svar är, ja – jag vill donera mina eller mina barns organ om någon av oss dör, klicka då in till donationsregistret och anmäl dig nu med en gång så är du snäll.

När inslaget var slut och tårarna runnit undan hörde jag storebror säga: "Abbe, den lilla Molly på radion hade också fel på sitt hjärta som du, fast hennes kunde dom inte laga."

Klumpen igen.

Andra bloggar om , ,

23 kommentarer:

  1. En väninna och hennes man förlorade sitt då yngsta barn i en osannolik olycka. De hade talat om organdonation tidigare så när läkaren frågade var de förberedda. Mycket handlade också om att göra den totala tragedin till någonting som kunde betyda något för någon annan.
    Sju eller åtta barn gick vidare med nya liv efter den dagen. Det gjorde sorgen efter allt som hade hänt men som inte ska hända en tvååring enklare att bära. Inte lätt men lite enklare. Någons tragedi blev en annans familj lycka.
    De har aldrig någonsin ångrat sig. Det är nog bra om föräldrar tillåter sig att tänka på att om det mest otänkbara inträffar, hur vill vi göra då.

    SvaraRadera
  2. Tårar i ögonen här med.

    SvaraRadera
  3. Vi har har bestämt oss och vi har alla donationskort i plånboken, även barnen. Jag och sambon har pratat om det och fram tills barnen är 18 bestämmer vi. Barnen är oxå registrerade som donatorer. Vi slipper att fundera på sådan saker den dag (och gud förbjude att den kommer) olyckan skulle vara framme. För mig är det en självklarhet att donera, att kunna rädda ett liv den dag jag inte själv behöver delarna. Och att tala om det så de närstående slipper fundera.

    SvaraRadera
  4. Gud så berörd jag blev nu.
    Igen.
    Vilken resa..
    Bra att du skrev det här. Jag är registrerad men har inte tänkt på att registrera våra tre små-det ska jag ta upp med min man imorgon, så att även de finns där..
    Hur reagerade Abbe kommer upp som fråga direkt- och storebror. Jag hoppas allt löste sig på bästa sätt.

    SvaraRadera
  5. Min lillebror pappa dog exakt en vecka efter min lillebrors tvåårsdag, efter två år på dialys och det sista året var ett helvetetiskt åt, han fick hjärnblödningar och blev förlamad och fan och hans moster. Jag önskar inget vad han gick igenom, eller vad vi som familj gick igenom, tre barn och min älskade starka mamma. Att vara med i donationsregistret är så otroligt viktigt för mig och varje dag på Mickes minnesdag, den 18e april, en vecka efter att min lillebror fyllt år (nu är han 7) försöker jag lyfta fram donationsregistret ÄNNU mer än vad jag gör i vanliga fall. För det ÄR Livsviktigt. Jag har fått vänner att gå med, att inse vad de kan göra, att allt behövs.

    SvaraRadera
  6. För mig är det självklart att stå med i donationsregistret. Skulle något hända mig vill jag att det ska kunna hjälpa någon annan. Fantastiskt skrivet som vanligt förresten, här sitter jag med tårarna rinnande, för vilken gång i ordningen när jag läser din blogg kan jag inte svara på.

    SvaraRadera
  7. Det var givet för mig att anmäla mig som donator när jag fyllde 18 och har alltid det lilla kortet med mig i plånboken om olyckan skulle vara framme.

    SvaraRadera
  8. Rörd till tårar av ditt inlägg.
    Vi har pratat mycket om detta och har tagit ställning. Ett självklart val, att donera!

    SvaraRadera
  9. Tårar i ögonen...och tacksamhet för påminnelsen om att ta ställning angående donation. Hur man än väljer så är det ett beslut som besparar den nära familjen mycket onödigt lidande om något skulle hända och de tvingas ta ställning i frågan.

    Jag är glad för att få läsa om dina killars skratt som påminnelse om att livet är vackert. :-)

    SvaraRadera
  10. Jag har varit med i donationsregistret sen jag var 14. Däremot har jag aldrig fått något kort eller liknande.. lite mystiskt!

    Anser att det är enormt viktigt att ta ställning till sånt här. Jag kan förstå vissa som kan tycka att det är lite obehagligt, men ärligt talat... ni behöver inte era organ efter döden. Ni är döda. Ni skulle ge en annan människa livsnödvändig hjälp, är inte det bland det underbaraste man kan göra?

    DONERA MERA!

    SvaraRadera
  11. Jag tycker så mycket om din blogg.

    SvaraRadera
  12. Du är så fantastisk på att skriva! WOW! Helt otroligt, och nu sitter jag här och bölar som ett litet barn. Måste säga att Storebror verkar vara en klok kille!
    Jag har anmält mig för längesen och kortet har legat ett tag i min plånbok nu.
    Hoppas du har en riktigt go helg med din fru och era Prinsar <3

    SvaraRadera
  13. Synkronistiskt att du skriver om detta på vår Hannas dödsdag...
    Vi fick frågan om de fick använda Hanna (dvs patologiskt utforska) i forskningssyfte...Försök att föreställa er den frågan om det hade gällt era barn. Nu handlade det ju naturligtvis inte om donation eftersom Hannas nervsystem var invaderat av cellhelvete som förökade sig okontrollerat, hänsynslöst...tumörer...
    Tanken på att låta "gräva i Hanna" var inte direkt...tilltalande...
    "Massmis med"
    Niklas

    SvaraRadera
  14. Mad: du behöver inte ha ett kort. Om du har anmält dig och råkar ut för sjukdom/olycka där du kan bli en möjlig donator, då knappas ditt personnummer in i registret. Där framgår sedan om du har lämnat ditt medgivande eller inte.

    Ett år igår: jag skulle inte heller ha uppskattat en sådan fråga när man har förlorat ett barn. Det är en sak att välja donation, en helt annan att tala om patologisk forskning. När man har varit med om så mycket, som barn, som familj, då kan jag tänka mig att man vill lägga barnet till vila. Inga som helst fler ingrepp utan bara det, låta vila.

    Till alla: tala om för era anhöriga om hur ni vill ha det.

    SvaraRadera
  15. Jag hörde också inslaget på radion och av någon mystisk anledning kom jag att tänka på er i Abbefamiljen... konstigt, va?
    Tyckte inslaget var oerhört välgjort. I trailern innan själva inslaget fick de det nästan att låta som att föräldrarna var emot donation. Jag satt med andan i halsen och tårarna i ögonen hela inslaget och väntade på hur berättelsen skulle sluta och vad de bestämde sig för.
    Förstår att det blev en känslosam bilfärd för dig, Abbepappan!

    SvaraRadera
  16. Sitter här med tårarna strilande ner för kinderna... Har också tagit ställning för många år sen till det självklara att donera och även för barnen. Två av dom är nu myndiga och jag blir påmind om att dom måste kanske själva ändra!? Blir att ta itu med imorgon. Tack för ett återigen fantastiskt inlägg.
    / Stina

    SvaraRadera
  17. Är redan anmäld, låt dem ta vad de vill, och karva i mig kan läkarkandidaterna få göra tills de blir trötta i armarna. Kan jag hjälpa någon annan när jag själv inte behöver min kropp längre så har mitt liv en mening även efter att jag har lämnat det!
    Skönt att höra killarna skratta innerligt ändå - livet och döden existerar ju samtidigt, även om det inte finns någon som helst rättvisa i hur det slår...

    SvaraRadera
  18. Så fint skrivet och så sorgligt. Jättebra att du tar upp det här i bloggen då det är många som inte ens funderar över donation! Det viktigaste är ju inte att vara positiv till donation utan att ta ställning. Nästa vecka är det donationsveckan, det vet du säkert, och donationsdagen nästa lördag. Då ska jag försöka uppmärksamma frågan lite extra! Är själv hjärttransplanterad sen ett par år. I sommar var jag med vid EM för hjärt- och lungtransplanterade, en fantastisk upplevelse att se hundratals människor i Alla åldrar kämpa tillsammans och veta att ingen av dem varit där om det inte vore för donation! :)
    Ha det bra, och tack för en fin blogg
    //Sally 19år

    SvaraRadera
  19. Vi har anmält våra ställningstaganden till registret, hela familjen, för ganska länge sedan. Jag vill donera, maken vill inte. Men det var aldrig någon tvekan om vad vi skulle göra när det gäller vår lilla dotter. Hon är också anmäld för donation. Om hon var sjuk vet jag att jag inget hellre skulle önska än att någon annan förälder skulle låta sitt älskade barns organ doneras så vår dotter fick leva. Och om jag vill få måste jag också ge. Jag kan ju inte föreställa mig hur det skulle vara att väl sitta där i den situationen, men jag inbillar mig att om jag vet att vår dotters död betydde att ett annat barn får leva blir hennes död en liten smula mindre meningslös. Inte för mig och min man, men för föräldrarna till det andra barnet, i alla fall.

    SvaraRadera
  20. Tänk om man atumatisk stod med i donationsregistret. Dom som ej vill vara med skulle då vara tvugna att säga nej för att bli avregestreade. Självklart har jag svarat ja till donation. Det är ett beslut som ingen annan ska behöva ta om det händer mig något.

    Annelie

    SvaraRadera
  21. Det var länge sedan jag bestämde mig för att donera mina organ om det hände mig något men hade aldrig vågat prata om det med mina föräldrar (trots att jag är 31) men din blogginlägg gjorde att jag både anmälde mig och mailade dem för att berätta om det.
    Tack Abbepappa!

    SvaraRadera
  22. Snodde helt fräckt din text och la upp på min facebook.
    Ville bara säga det.
    Tack!
    /S

    SvaraRadera
  23. I Finland står man automatiskt med i donationsregistret och måste på egen hand skriva ur sig om man inte vill donera. Kanonbra anser jag, då det dör alltför många årligen som inte hade behövt det, på grund av att vissa aldrig diskuterat saken eller inte "kommit sig för".

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.