01 oktober 2010

Dilemma.

Du är sju år och vet hur det är. Gränsen mellan att vara poppis och få vara med de andra och leka, och det motsatta, är hårfin. Du vet att det handlar om att vara en bussig kompis, snäll och omtänksam mot de andra barnen. Men du vet också att det gäller att ha rätt grejer för att vara en i gänget. Inga dyra grejer, några små papperskort bara. Samlarkort med japanska figurer och diverse siffror på.

Du vet att de rätta Pokémonkorten är guld värda. Den som har många blir intressant. Har man många kort vill alla titta på dem och alla vill byta med dig. Och framförallt, har man de mest åtråvärda rackarna är man kung.

Du är sju år och har flera gånger blivit grundlurad av de äldre barnen. Lurad att byta bort kort du inte ville. Ibland hotad, utpressad och tvingad att byta. "Om inte jag får det där kortet får du aldrig vara med oss". Du är sju år och börjar lära dig hur det fungerar.

Allt kretsar kring korten. Kort byter ägare och värdefulla kort försvinner. Bara sådär. Så dyker de upp i någon annans pärm. "Vadå, den har jag haft länge". Skolans personal har ingen möjlighet att ha koll. Mammor och pappor tjatar och vill ta bort korten, men du är sju år och fattar inte varför. De säger att det är synd om de barnen som inte har några kort, men föräldrarna förstår inte hur kul det är. Särskilt när man har några bra kort. De förstår ingenting, förresten.

En av klasskompisarnas pärm ligger bara där och skräpar. Du är sju år och vet att de där två åtråvärda korten kan ge dig en plats i centrum. Du vet att allt handlar om att ha de rätta korten. Ingen kommer att se något. Märka något.

Du är bara sju år. Vad gör du?

Andra bloggar om , , , ,

31 kommentarer:

  1. Vet själv hur det var, när jag var åtta år och korten började dyka upp så fick jag lov att köpa dem utav min klasskamrat, som lämpligt nog var den som ledde mobbingen och utfrysningen utav mig....

    SvaraRadera
  2. Usch ja. I mina barns skola förbjöd skolledningen kort, och några figurer och, jag minns tyvärr inte allt de förbjudit. Men, så himla kul tyckte inte barnen att det var när inte kortbytena skedde inför alla utan hemma hos varandra. Spänningen försvann och bara de allra mest hängivna fortsatte, men i sina egna grupper. Svårt att ta den där diskussionen om rätt och fel att ta andras saker. Men lika bra att få det gjort. Och är det någon som gör det på rätt sätt så är det nog du.

    SvaraRadera
  3. 90-talet. GoGo's var inne. En liten påse med 3-5 plastfigurer. 50:- påsen. Man spelade på pingisborden under rasterna. Skulle skjuta ner dom den andra radat upp. Jag tittade på ..

    När man sköt för hårt flög dom iväg. Ofta hade jag "tur" så de hamnade nära mig. Fort fram med foten och gömmer den där tills det ringer in, fort med den ner i fickan.

    En annan gång bjöd jag över en kompis, som hade massa GoGo's, för att spela lite. När hon inte såg tog jag flera nävar. Dagen efter frågade hon om jag visste vart dem tog vägen ... men det visste jag ju såklart inte.

    Det är inte lätt att vara liten. Hoppas det fixar sig för storebror!

    SvaraRadera
  4. Jag snodde Spicegirlsbilder som jag hittade på tjejtoan när jag var nio. Medan alla pratade om hur vidrigt det var att ta andras grejer satt jag hemma och tittade på dem i timmar. Det var kanske bara tio-femton stycken men de var de enda jag nånsin hade och skulle ha.

    SvaraRadera
  5. Jag bytade spice girls-kort och senare pogs, det var galet populärt. Jag tog från klasskompisar, fast bara de som mobbade mig. Självklart ångrar jag mig nu, men då tyckte jag att de förtjänade att förlora sina pogs, de var ju så elaka. Usch, tycker att all byteshandel ska förbjudas i skolan tills högstadiet, det blir bara trubbel och lärarna kan inte/har inte tid att kontrollera det och helt ärligt, det är inte deras jobb heller.

    SvaraRadera
  6. Du reagerar. Fortsätt på den banan, storebror behöver dig! Storebrors vänner behöver dig. Det är fan inte lätt, ingenting är lätt. Men du reagerar. Hejja Abbefamiljen:)

    SvaraRadera
  7. Det aer tyvaerr inte bara barn som goer fel val ibland, utan aeven vuxna. Skillnaden aer att ett barn oftast foerstaar problemet naer man foerklarar, men det goer tyvaerr inte alla vuxna.

    SvaraRadera
  8. jag var 7 år och lekte med mina vänner, en vän hade ett gammalt amerikanskt mynt som vi stoppade i en ask som en skatt. När dagen var slut och vi slutat leka leken för länge sen följde myntet med hem utan min vetskap. efter en vecka hittade jag det i asken, en vecka därefter grät jag för vännen och sa att jag hittat myntet men inte vågat berätta för jag trodde han skulle tro jag tagit det med flit. vännen som inte ens märkt det var borta sa att jag fick det för han hade massor hemma. jag är övertygad om att den här upplevelsen har gjort att jag aldrig tagit någon annans saker. och jag tror nu att storebrors upplevelse kommer göra likadant för honom. Och visst är det bättre att det sker nu och inte senare när det kanske handlar om kompisens mobiltelefon eller ipod.

    SvaraRadera
  9. Åh skammen när det uppdagas. En gång och jag fattade inte ens att det var stöld för tanten på affären på att jag fick ta vad jag ville bland provlappar i plånboksstorlek. Sedan ringde telefonen och det visade sig att de guldfärgade papperslapparna inte ingick. Jag fick åka dit och tanten ville ha en ursäkt. Åh vad jag skämdes.

    SvaraRadera
  10. För 10 år sen. Det var samma sak. Detta fokus runt pokemonkort. Och annat också för den delen. Det diskuteras ofta på mina konferenser för skolpersonal. Bästa draget ever (tycker jag) var när några lärare i förskoleklass/1a/2a gav sig in i spelet. Det tog udden av _barnens_ regler/hierarik genom att lärarna inkluderade alla figurer i undervisningen. För att kunna göra det bra var de tvungna att sätta sig in i varenda karaktärs egenskaper, värde etc ... Så vände lärarna på steken och fokuserade på de som var minst värda i korten och tog upp dem i matten, på svenskan, i stavning, geografi m.m. m.m.
    Nu har inte det jag skriver här med ditt dilemma att göra men det slog mig, just den historien. Vi vuxna kan ju inte alltid stå utanför det som barnen bedömer som viktigast i livet ... vi kan ju faktiskt ta del av det. Inte minst skolan ;)

    SvaraRadera
  11. Min ena 7 åring har redan blivit mobbad, slagen, retad redan som 6 åring, retad för att hon har en DS syster, retad för att hon inte får vara med fast hon vill, retad för att hon ännu inte kan läsa.
    Mina 7 åring skulle aldrig ta från någon annan (utom sin tvillingsyster, syskonbråk och syskon kärlek).

    SvaraRadera
  12. Jag stal en gång. Det uppdagades inte, men känslan av att jag kunde bli på kommen var så hemsk att jag aldrig gjorde det igen. Om jag hade blivit på kommen hade jag säkert heller aldrig gjort det igen. Skammen.

    SvaraRadera
  13. Usch, det är tråkigt att behöva möta de mörka hemska sidorna av bli större redan vid 7års ålder.
    Oavsett vilket val som storebror gjorde kommer han att lära sig något av det. Och som förälder måste man tillåta sina barn att göra fel för att de ska lära sig vad som är rätt.
    Jag hoppas bara att ni alla mår bra idag och att det trots allt kan komma ut något bra av situationen.

    Kramar till er

    SvaraRadera
  14. Jadu, det är ett dilemma utan tvekan.

    På förskolan går det lättare att helt säga nej och sätta ett förbud på att ha med saker - det går att ha en överblick liksom. Men i skolan är det en djungel och någon gång måste man lära sig, tyvärr oftast den hårda vägen. Men storebror har en fin och förstående pappa och säkerligen en lika fin och förstående mamma att prata med när saker blir tokigt.

    Styrkekram!

    //Jessica ikkas.blogg.se

    SvaraRadera
  15. Jag minns att det fanns en sorts plastgrejer när jag växte upp, i olika former och alla gick att haka i varandra. Jag minns namnet som manicklar men det gör ingen annan. En karta av de där kostade alldeles för mycket.
    En gång stal jag spelkulor på skolgården. Fina glaskulor som mina föräldrar vägrade köpa åt mig.

    Det låter som en bra idé att bara förbjuda alltihop. Kort, bakugan, allt som det nu är, särsilt i skolan där det är så viktigt att etablera sig i hackordningen och där skillnaden mellan de som har och de som inte har blir så oerhört tydlig.

    SvaraRadera
  16. Och när andra tar ens egna och lurar en och så, då måste det ju kännas som att allt är tillåtet. Jag förstår dilemman, både för en sjuåring och för en vuxen. Hur gör man? Börjar det så här tidigt? Jag har också en sjuåring. På vår skola är det takc och lov gogos och tack och lov blev hon så grundlurad att hon inte vill längre. Hoppas att ni kommer på något genialt.

    SvaraRadera
  17. Om jag vore 7 år? Valet hade tyvärr varit lätt för mig. Ta korten... Om jag sen hade mått bra efteråt är en annan femma.

    Men det finns "kort" i vuxenvärlden oxå. Även om vi låtsas som att vi står över allt det där. "Korten" är fortfarande lika åtråvärda för oss, vi brukar dock inte vilja kännas vid att vi fortfarande snor dem för varandra...

    SvaraRadera
  18. Jag förstår honom så väl. Därmed inte sagt att det är ok.
    Jag hatar allt det där som ungarna "måste" ha... Har själv inte möjlighet att ge mina barn det som för tillfället är inne.
    Var inte arg på honom för guds skull! Man kan förklara rätt och fel på ett lugnt och sansat sätt.

    SvaraRadera
  19. De där korten ja. Nog tusan känner jag igen det där. För 10 - 11 år sedan, när jag var lika gammal som Storebror, så var de där korten omåttligt populära.
    Dock inte i skolan för min del. Då vår (rätt hemska och förfärligt stränga) lärare satte förbud på dem och la beslag på alla kort hon såg. (Man fick tillbaka dem efter skoldagens slut).
    Men gud vad jag förstår. Tror många varit i liknande situationer själva.

    SvaraRadera
  20. "Du är sju år. Vad gör du?"

    Jag lade mig i sängen och läste böcker (Ja, jag lärde mig läsa när jag var 6 år). Böckerna brydde sig bara om ett kort: Lånekortet.

    Visst, det var Hockey-kort på min tid, men vem fan kunde hålla reda på vilka kort som var ovanliga, det var så meningslös kunskap. Jag fattade aldrig poängen.

    SvaraRadera
  21. Oj vad mycket diskussioner vi haft om dessa Pokémonkort här hemma. Samma problem på våra pojkars skola. På det senaste föräldramötet så bestämde vi föräldrar gemensamt att det inte får tas med några kort till skolan. Tycker det har lugnat sig lite, tills nästa stora fluga......

    SvaraRadera
  22. Jag kommer inte att köpa några sådana kort till mina söner i alla fall. Äldsta sonen som blir fem i januari, frågar redan om inte vi kan köpa sådana. Nä, aldrig.

    Allt väl med dig annars?

    Kram.

    SvaraRadera
  23. Att spela kula är roligt, tills man förlorar dom man har. Jag ´viste att en tjej föravrade sina fina glaskulor i jackan. I ett obevakat ögonblick tog jag dom. Jag mins än i dag hur flickan grät, men jag sa ingen ting. Jag är i dag 44 år bilden av den ledsna flickan finns i mitt minne.

    Annelie

    SvaraRadera
  24. Jo, jag önskar man kunde "förbjuda skiten". Men jag tror inte på förbud. Och det kommer alltid nya prylar. Man måste prata, prata, prata om det istället. Våga prata om hur man får hög eller låg status och varför, om pengar och prylar, om rätt och fel, om vänskap...
    Jag skiter i att det låter högtravande, för det är ju så det är. Om vi vuxna inte orkar bry oss om barnens verklighet så lämnar vi dem i sticket på Flugornas Herre-ön...
    Vi kan inte nonchalera prylarna och affärerna kring dem, även om vi vet att de kommer vara bortglömda och bortkastade om ett år. De är ju viktiga för barnen!

    SvaraRadera
  25. Jag minns i princip ingen avundsjuka alls på så sätt. Men jag minns att jag ljög att min ärvda my little pony-klocka var stöttålig eftersom min kompis hade en stöttålig klocka för 400 kr. Hetsades till att kasta den i marken så den gick sönder.

    SvaraRadera
  26. Att prata om det är väl det enda som hjälper? Att de vuxna tar sitt ansvar och pratar med varandra för att sedan kunna säga samma sak till barnen. Annars är det upp till varje förälder / lärare, men det är nog lättare om alla vuxna är överens.

    Själv var jag som bokmalen lennartregebo. Jag var helt ute, förstod inte poängen i det de andra barnen gjorde och de förstod inte mig. Antagligen var jag mobbad, åtminstone utestängd, men jag valde att se det som att jag stängde ute de andra. Jag hade några vänner på fritiden, det gjorde stor skillnad! Utan dem hade jag varit olycklig.

    SvaraRadera
  27. Verkligen ett dilemma! Förbud = mer spännande, för barnen. Och idag dyker upp nya saker hela tiden. Förbjuds pokemonkorten så kan du vara säker på att något annat dyker upp om en vecka and so on... Och det hela forsätter att vara ett dilemma! Visst måste man prata med barnen men tyvärr så pratar inte alla föräldrar med sina barn. Och förklarar... Det största hotet är just föräldrarna som inte har kontakt med sina barn och tyvärr är dom fler än man tror.

    SvaraRadera
  28. Ja kära värld vilka minnen som dyker upp i hjärnan. Sånt man nästan hade glömt...
    Kram. Du skriver väldigt bra!

    SvaraRadera
  29. Jag var extremt mobbad i skolan men hade aldrig rört nått, jag har inte snattat ens nått så litet som ett 50-örestuggummi. Men min ena syrra hade nog tagit korten för att köpa vänner för, hon gjorde sånt. Folk är ju olika.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.