28 oktober 2010

Saker som händer.

Jag hinner inte med mig själv. Jag orkar inte med mig själv. Livet bara rusar på i en rasande fart och jag är med utan att delta. Jag deltar utan att vara med.

Jag trodde jag hade förlorat min blogg idag. Den var borta. Igen. Som att livet går i repris – en kopia på det som hände förra året, fast ett snäpp värre. Den här gången förstod jag direkt vad som hänt, förbannade mig själv för att jag kunde vara så dum så det fick ske en gång till, och loggade in på den gamla hotmailadressen. Eller rättare sagt försökte logga in. Adressen fanns inte längre. Borta. Väck. Finito. Microsoft tyckte väl att jag använde den för sällan.

Påminnelser och länk till att förnya domänen hade alltså skickats till en adress som inte längre fanns. Och nu var den avstängd. Panik. Försök få tag i någon människa på Microsoft slash Hotmail! Försök få tag i någon människa på Google slash Blogger! Nej förresten. Försök inte. Det går inte. Jag drar inte hela historien, det blir för tjatigt, men efter mycket ångest, hög puls och vänner som försökte hjälpa till efter bästa förmåga (TACK!) löste det sig till slut. Jag hittade fram genom idogt klickande och letande i det finstilta och lyckades förlänga avtalet. Dessutom hittade jag den här gången ett ställe där jag kunde ändra vilken adress de ska skicka påminnelser. Så nästa år slipper ni läsa ett sånt här inlägg. Om jag fortfarande bloggar då.

Abbe fick förresten sin influensavaccinspruta igår. Han var jätteduktig och det gick bra. Tills i natt. Vid tre vaknade han och grät och skrek "AJAJAJ", het som en kamin. Han hade jätteont i kroppen och försökte kräkas i omgångar. "Jag vill inte gå till dagis imorgon, Pappa. Jag mår inte bra." snyftade han fram i natten med säkert 40 graders feber i kroppen.

En av mina bästa vänner, ni vet en sån där gammal kompis man har haft i åratal, inte träffar så ofta men varje gång det sker känns det som att det var igår. En av dem har varit trött och sliten ett tag och har inte förstått varför. Till slut gick han till doktorn och igår opererade de hans hjärta. Så lite man vet ändå. Tänker på honom.

Och så tittade jag in på en blogg av en mamma jag känner. Jag har varit dålig på att läsa bloggar ett tag och inte kollat in hennes sedan i somras. Sist vi sågs var på Grötö i maj eftersom hon också har en son med 22q11-deletionssyndrom, och sen på sjukhuset då Abbe gjorde sin katetrisering. Men nu klickade jag i alla fall in till bloggen. Det var ingen rolig läsning. Hennes lille son dog i somras, bara någon vecka efter att vi träffats. Åh, orättvisan. Jag förstår knappt hur man kommer över något sådant.

Det snurrar i mitt huvud och utanför flyger livet förbi.

10 kommentarer:

  1. Du börjar låta som Ingemar i "Mitt liv som hund".
    många funderingar om liv & död. Ska du med mig och Ackedack och hälsa på vår nychippade kompis på fredag efter jobbet? Kram Clipp

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Det låter som att du har väldigt väldigt mycket i tillvaron. Man behöver nog andas lite ibland också...

    Ville bara säga att jag uppskattar din blogg väldigt mycket, och går in på den varje dag för att se om det kommit något nytt inlägg. Men låt inte bloggen bli det som stjälper tillvaron. Hur mycket vi än gillar bloggen, är det mycket viktigare att du hinner vila ibland!

    SvaraRadera
  3. Ibland snurrar det för fort. Desto viktigare då att tillåta sig att stanna upp, välja bort, trappa ner, leva i nuet. Lätt att säga, men svårt att åstadkomma.

    Ta vara på stunden, familjen och dig. Det enda som egentligen betyder något.

    SvaraRadera
  4. Så mycket tungt... Det finns så mycket tungt i världen, man kan tänka på det ibland men gör man det för ofta blir det svårt att andas.

    Tänk på det goda också, Abbes mysiga lockar, Storebrors finurliga repliker. Snart kommer allt kännas bättre. Kram

    SvaraRadera
  5. Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  6. Kan försöka trösta dig med att jag också kände panik när jag inte HITTADE din blogg utan kom fel hela tiden. Trött i mössan som jag var tog det mig en stund att fatta att jag inte klickade fel. Lurade ett tag på vad som kunde ha hänt men drog mig sedan till minnes föregående års händelse och tänkte att det kanske hämt igen.

    Skönt att du är tillbaka. Så länge du vill och orkar.

    Kan också berätta att jag nu anmält min lilla flicka till donationsregistret. Har velat ett tag fram och tillbaka. Egentligen är vi bara för, är själva anmälda som donatorer sedan långt tillbaka, men det kändes skumt att anmäla sin lilla flicka, som om det var ett dåligt omen. Jag brukar inte vara skrockfull men nu åkte jag på en släng av detta fenomen. Iaf, jag fick en bra knuff i helt rätt riktning av dina inlägg. Särskilt det om bilresan och radioinslaget och storebrors fina sluplädering.

    SvaraRadera
  7. en annan mamma29 oktober 2010 17:52

    Ta ett djupt andetag och sätt dig en stund! Det är fredag, passa på och gör ingenting i helgen. Jag fick också jättetråkiga besked idag, fast jobbrelaterat, men jag bestämde mig för att ta det lugnt, andas djupt och tänka att det säkert ordnar sig till det bästa. Det är inte mitt ansvar om saker och ting går åt pepparn, och nu är jag ledig!
    Och det är inte ditt ansvar att trösta den andra mamman, eller din hjärtopererade vän. De blir jätteglada om du gör det, men du skall inte ha dåligt samvete om du låter bli. Lika lite som jag har dåligt samvete alla dagar som jag inte kommenterar din blogg.
    Tänk på det de säger på flyget: ta först på din egen syrgasmask innan du hjälper de andra. Så ta det lugnt, håll dig på benen och tänk på att du skänker så oerhört mycket glädje, tröst och styrka genom allt du redan skrivit på din blogg som vi andra kan läsa, om och om igen.

    Din familj behöver dig. Du behöver dig själv. Vi alla som läser, och dina bekanta, vi behöver inte dig, vi klarar oss ändå. Vi är bara väldigt glada för att du finns och skriver din fantastiska blogg. Men bara om du har tid över och orkar.

    En stor kram på distans!

    SvaraRadera
  8. Jo, nog lever livet sitt till synes egna liv...det handlar om att låta sig omslutas av det i varje ögonblick.
    Har själv upplevt en peak i sorgearbetet men börjar hitta tillbaka till något som liknar en "verklig verklighet"...
    Livet är...brutalt, hänsynslöst men också vackert.
    Niklas

    SvaraRadera
  9. Stor kram till dig!

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.