Med pausknappen intryckt.

Det är jobbigt det här. Ända sedan i våras har jag vetat att det skulle bli operationer i höst. Plastikkirurgerna skall fixa Abbes gom för att hjälpa honom att få ordning på talet. Och kardiologerna snackade om att det troligen behövs någon form av ingrepp på hjärtat. Och som sagt, jag tycker att han blivit lite tröttare, så de har nog rätt.

I höst, sa de. I höst blir det operationer. Det har vi vetat sedan i maj. Ända sedan dess har vi gått omkring och laddat, förberett oss och väntat. Varje brev med Västra Götalandsregionens logo på har rivit upp känslorna. Och varje brev som istället innehållit en kallelse till ortoptist, habilitering eller influensavaccinering har varit som tomma attrapper, i väntan på brevbomben. De har alla betytt att det kommer ett brev till. En kallelse till operation. Kanske nästa brev. Men nej.

Äh va fan. Det låter väl lite dramatiskt kanske, men det är bannemig jobbigt. Det går inte att planera någonting. Om inte det man planerar helt säkert går att boka av. Livet blir liksom "put on hold". Man avvaktar, tackar nej och ligger lågt. Som den där Londonresan. Jag ville ju hitta på något med storebror. Minns ni? Jag funderade på att ta med mig honom någonstans, bara han och jag. Lite grann för att han alltid måste ta så mycket hänsyn och finna sig i att Abbes liv styr. Men jag vågar inte boka förrän jag vet. Känn på ironin i det.

Mina skidkompisar har bokat en helg i alperna i februari igen. Det var ju så fantastiskt bra förra året och jag vill såklart hänga med i år också. Men tiden går, hösten är snart slut och Abbe är inte opererad än. Så jag vågar inte chansa.

I går orkade jag inte vänta längre. Jag ringde för att höra hur det såg ut med planeringen. Efter tre samtal till olika personer fick jag till slut tag på en operationskoordinator på plastikkirurgen. De väntade på svar från kardiologerna sa hon, kanske vill de göra sitt ingrepp först så att Abbes hjärta är i fin form när han ska sövas för gomoperationen. Det låter väl som en fin tanke i och fr sig. Men eftersom plastikfolket inte fått svar än så har de heller inte planerat in Abbe.

Åh, men det låter ju om att det blir svårt att hinna med honom i höst då, sa jag. Nej i år blir det absolut inte, sa hon, det finns ingen chans att hinna det.

Suck. Pausknappen kvar i intryckt läge alltså.

Andra bloggar om väntan, pausknapp intryckt, operationer, barn