04 februari 2014

På gott och ont.

I söndagens G-P läser jag om Kevin, en tolvårig fotbollstalang som redan fått Manchester Citys ögon på sig. En talangscout från City upptäckte honom på Gothia Cup i somras och Kevin har nu varit över i Manchester och spelat fotboll flera gånger. Eventuellt blir det tal om att flytta dit, hans familj är beredda och lovar att ställa upp och flytta med.

En del av mig blir imponerad. Tänk vilken pojkdröm som är på väg att gå i uppfyllelse. Proffs. Nästan i alla fall. Innan han ens gått ut skolan. Men det är också här det skaver en del. Är detta verkligen bra? IFK Göteborgs akademichef, ordföranden i Göteborgs fotbollsförbund och elitidrottschefen på Riksidrottsförbundet verkar tveksamma. Det är jag också.

Det går en serie på SVT 1 på onsdagkvällar kl 22.00 som heter Idrottens himmel och helvete. Jag tycker ni ska se den. Den tar upp ungdomsidrotten och alla dess sidor. Både de inspirerande tränarna och de goda exemplen, men också alla avigsidor och avarter som dessvärre finns därute.

Det är skrämmande att veta att det runt om i landet står tränare och föräldrar och skriker glåpord och spydigheter till små barn som de inte tycker presterar tillräckligt bra på bollplaner och i idrottshallar. Att pojk- och flicklag redan i tidig ålder toppas, så att de som inte duger väljs bort när det är dags att spela matcher. Det bildas A-lag och B-lag. Det gör mig ledsen.

Storebror spelade fotboll tills för några år sedan, numera är det handboll som gäller. Det är roligt att följa killarna i deras utveckling. Men en sak kan jag säga med säkerhet redan nu, nämligen att de som var duktigast i laget när vi började kommer inte att vara det om några år. De utvecklas olika fort och hade storebrors klubb toppat laget så hade sannolikt de som aldrig fått spela match tröttnat. Och då hade de aldrig fått chansen att växa i sin roll och blomma senare. Ett effektivt sätt att ta död på glädjen och utarma laget alltså.

Jag har själv aldrig hållit på med lagidrott, så det är en ny värld för mig, men jag lär mig hela tiden. Det finns mycket fint att hämta i lagandan och kamratskapen. Delad glädje och så vidare. Men det gäller även föräldrar. En gormande pappa som inte är nöjd med barnens prestation räcker för att förstöra för ett helt gäng glada ungar.

Det kan inte vara så viktigt att vinna. Jag fattar det inte. Vi vuxna måste – precis som i alla föräldrasituationer – förse barnen med deras värderingar. De gör ju som bekant det vi gör, och inte det vi säger till dem att göra. Jag har sett och hört saker vid både handbolls- och fotbollsplaner som gjort mig mörkrädd. Barnen måste få känna att det är kul, oavsett vad det står på resultattavlan. Det är inte okej för något barn att känna negativ press från föräldrar. Inte. Okej.

Det måste vara kul med idrott, det är det viktigaste. Och man måste inte börja elitsatsa när man är sex år. Det går att bli duktig ändå, om det nu är det man vill.

Titta på Andreas Nilsson som gjorde succé i herrarnas handbolls-EM för några veckor sedan, bland annat genom att göra mål på 100% av sina avslut. Han var 13 år när han började spela handboll. Eller Lisa Nordén, flerfaldig EM-, VM- och OS-medaljör i triathlon, som började träna sporten som 18-åring.

Låt oss stötta våra små. Ge dem en klapp på axeln för att de kämpat, peka på det roliga, beröm dem för snygga passningar, uppmuntra kamratandan och sluta fokusera vad de gjort för fel, hur många mål de gjort eller om de vunnit matchen.

Låt oss vara de goda förebilder barnen behöver. Det är vår förbannade skyldighet. Och vårt välsignade privilegium.

(Jag vill för säkerhets skull tillägga att jag inte påstår att tolvårige Kevins föräldrar utsatt honom för negativ press, det har jag naturligtvis ingen aning om.)

1 kommentar:

  1. Härligt initiativ av dig som når ut till så många läsare Gunnar!
    Tyvärr tror jag dessvärre inte att de "gormande" föräldrarna läser den här typen av bloggar - eller ens bryr sig det minsta...
    (Men kanske deras partners) ; )

    Skrev ett inlägg på lite samma tema här om dan och hoppas att mina ord kan bidra till positiva tankar i debatten (även om på ett lite annat sätt)...

    Keep up effecting the world!

    http://3djegangengillt.wordpress.com/2014/01/31/varfor-vi-tranar/

    Må gott.

    / Bissen

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.