26 september 2011

Förlåt.

Älskade storebror. Jag vill bara berätta en sak för dig. Den har gnagt i mitt samvete hela dagen. Jag känner mig väldigt dum för att jag blev sådär arg och skrek på dig. Jag ångrar så att jag ryckte i duschdraperiet så hela stången ramlade ner i badkaret, nästan på dig, när du skulle bada igår. Jag såg i dina ögon hur rädd du blev och det gjorde ont i mig. Om det är någon människa i hela världen som jag inte vill att du ska vara rädd för, så är det mig. Förlåt. Det var dumt gjort av mig och jag skäms.

Och du. Jag vet hur jobbig Abbe kan vara ibland. Jag vet att han kan vara en typisk lillebror och hur han pushar gränserna. Och även om både du och jag älskar honom, så kan han driva oss till vansinne när han är sådär tjatig.

Och vet du, jag pratade med Abbe innan han frågade om han fick bada med dig. Jag sa att om du inte ville så fick han inte lov att skrika och bråka sådär. Så som han gör när han inte får som han vill. Jag sa att om du skulle säga nej, så skulle han få han acceptera det. Han lovade mig, men höll inte löftet som du märkte.

Men ändå, min älskade vän. Även om lillebrorsan är jobbigast i hela världen, så får du inte göra som du gjorde igår. Istället får du ropa på mig eller mamma och be oss ta hand om din bror. Du får prata med honom och förklara varför du inte vill. Du kan till och med få lov muta honom med hans favoritlek, ett fotbollskort, eller en extra bit lördagsgodis om det krävs för att han ska ge sig.

Men du får aldrig, ALDRIG lov att slå honom. Okej?
Och jag ska vara en bättre pappa och inte rycka i duschdraperiet sådär.

29 kommentarer:

  1. oh, fint skrivet!
    det är inte lätt att va förälder.

    SvaraRadera
  2. Vet exakt vad du känner,
    vi har 4 små (men ack så stora) viljor här i familjen...
    - och då räknar jag inte ens med oss vuxna.

    SvaraRadera
  3. Bra skrivet!
    Precis som du skriver är det OK att bli arg.
    Men, man måste be om förlåtelse om man går för långt. Starkt gjort!

    SvaraRadera
  4. Ja så där är det här hemma också. Har tvillingar där en har DS och som går under benämningen "avundsjukan" för hon ska göra alt som tvillingsyrran men ibland vill hon inte och blir ARG och gör som din kille och då blir mamma arg och tårar och skrik blir det efter. Alltså jag känner igen mig i de du skriver!

    SvaraRadera
  5. Jag och syrran slogs tills vi var straffmyndiga ungefär. Vi älskar varandra väldigt mycket ändå. Fast jag fattar ju att man som förälder försöker förhindra det såklart!

    SvaraRadera
  6. Usch...Abbepappan, den känslan du så otvetydigt upplevde där och då är...ren och skär skuld. Att se sitt älskade barns ospelade fruktan återspeglas i barnets ögon och samtidigt veta att man själv orsakat denna är...brutalt genomgripande. Och tyvärr tror jag att vi alla någon gång erfarit samma känsla som förälder....
    Niklas

    SvaraRadera
  7. Och jag har idag sagt ungefär samma sak till mina tonåringar. Nä de har inte slagits, bokstavligen, men verbalt. Och det får de inte heller, på det sätt de gjorde. Så jag har också bett om ursäkt och lovar att jag inte ska skälla utan att ha hela bilden klar. Det är en ständig övning för oss föräldrar. Och för våra barn. Tur att vi kan berätta för dem hur vi känner och varför vi ibland gör så fel.

    SvaraRadera
  8. det här är ingen kritik alls, utan bara en stilla undran: får storebror göra något utan att abbe är med? jag som mellanbarn kände att -jag- ville vara #1 ibland (i yngre ålder, kanske är mer känsligt då?). tänker främst på när storebror fick vara modell och abbe följde med trots att det var storebrors uppdrag. nu vet jag inte alls hur ni har det, jag skulle aldrig i livet anklaga dig och mamman för att vara dåliga föräldrar. jag tycker att mycket (inkl. detta) bevisar totala motsatsen. endast en tanke!

    SvaraRadera
  9. Det är så otroligt vackert att du kan säga saker som de är. Det är skillnaden, för jag tror att de allra flesta föräldrar (eller betydligt äldre syskon, som jag) känner precis sådär ibland, men vi säger det inte högt. Å, vad bra du är!

    SvaraRadera
  10. Du är så himla ärlig och öppen, tänk om alla var så. Det hade varit en bra värld.

    SvaraRadera
  11. Vad fint med ord på något som vi alla så väl känner igen, men som är lite svårt att prata om!

    SvaraRadera
  12. Att vara förälder är det svåraste som finns. Tack för att du beskriver det så ärligt.

    SvaraRadera
  13. Vi gör dumma saker. Både föräldrar och barn. Och när vi ber om förlåt och tar ansvar tätar vi till sprickan som uppstod. Syskon är syskon, ibland kärlek, ibland bråk. Människor med reaktioner helt enkelt. Jag och en av mina systrar plåstrade ihop vår relation av "oförståelse" och taskig syn på varandra först i vuxen ålder. Den dagen vi verkligen satt och lyssnade på varandra och tog in varandras historia glömmer jag aldrig. Den skiftade min varseblivning, både om henne och världen.

    Du är fin Abbepappan. Även om du drar ner duschstänger av misstag. Ärlighet och kärlek är ditt fundament, det ser vi ju här. Där kan du aldrig gå fel. Dina barn vet vem du är. Kram!

    SvaraRadera
  14. Vi är alla människor, vi gör alla misstag och lär oss mer för varje dag, barn som vuxna.

    SvaraRadera
  15. Fina fina människa. Abbe och brorsan kan vara stolta av att ha en far som dig!

    SvaraRadera
  16. Oj, oj - låter precis som min familj du beskriver. Lillebror är inne i värsta sexårstrotsen och storebror har svårt att orka med det alla gånger (vi föräldrar också). Vi hade också handgemäng igår - lillebror skrek och gapade om något han ville göra eller ha (har redan glömt vad det var) och storebror tappade tålamodet. Vilket jag kan förstå. Men slåss får man inte. Och jag blev tvärarg på båda - lät till slut som en trotsig sexåring jag med.

    Viktigast är att prata om det efteråt. För det går inte alla gånger att vara den "perfekta" föräldern - den finns inte. Abbe och hans storebror har de bästa föräldrarna i världen!!

    SvaraRadera
  17. Ingen är perfekt!! Inte ens Abbes pappa, skönt för oss andra....:-))

    SvaraRadera
  18. Ahh... Klump-i-magen-index hoppade upp ett par hundra procent. Känner igen det där. Att man reagerar mycket starkare än man tänkt, vill och sårar. Skönt att höra dig säga att du också kan göra så.

    SvaraRadera
  19. Vad fint skrivet, abbepappan! :) Sa du det här till storebror igår? Tror att budskapet skulle nå fram till honom så klok som han är. Du verkar vara en bra pappa som månar om dina söners bästa. Fortsätt med det!

    SvaraRadera
  20. Ojoj! Instämmer i kören av att det är mod och klokhet att skriva om det. För man mår ju så dåligt när det blir sådär. Men jag tror brorsan fattade grejen när han såg hur arg du blev. Syskonkärleken känner väl alla föräldrar av verbalt eller fysiskt. Att ha en brorsa som har tagit så mycket av föräldrarna i anspråk som Abbe gjort är inte lätt. Hur man än försöker prata och förklara och göra lika så är vi inte mer än människor, avundsjukan kan sätta in ändå. Det är ok att göra fel, det är ok att säga ifrån. Och när någon slår så är det väldigt ok att bli arg! Som tur är glömmer barnen oftast fortare än oss! :)

    SvaraRadera
  21. Underbart inlägg! Naket utelämnande och vacker skrivet.

    Som storasyskon till ett någon som har det mer utmanande (handikapp/begåvning/ vad som) kan ansvaret ibland vara övermäktigt när man är barn. Min 5-år yngre lillebror och jag har än idag (vi är nu 41 resp 36) en usel relation därför våra föräldrar lämpade över för stor del av ansvaret för en fungerande syskonrelation på den som inte hade utmaningen.

    SvaraRadera
  22. Vill inte heller lägga något till det dåliga samvetet men storebror är i åldern då det börjar bli viktigt att vara en separat individ. Att då ha en lillebror som hänger på en som tape, det blir lätt övermäktigt, så övermäktigt att föräldrar inte hinner dit i tid. Handgripligheter är förlängning av frustration där lillasyskon inte lyssnar och så ja, pang...
    Låt inte storebror bli den som ska ta hand om, han tar säkert redan mindre plats än vad han hade gjort om lillebror hade varit helt frisk.
    Utifrånv ad jag vet om mig själv NU, som lillasyster och med en del svårigheter i bagaget, så fick storasyskonet vara ett under av tålamod. Och tyvärr lät mina föräldrar syskonet ta stor del av den bördan.

    SvaraRadera
  23. Åh så skönt att läsa igenkännande.
    Att andra också kan bli arga, men det viktiga är att sedan förklara, berätta och säga förlåt.
    Barn föstår och känner.
    TACK för att du delar med dig.
    /Maja

    SvaraRadera
  24. Ett kollektivt tack för alla kommentarer. Skönt att det finns fler som känner igen sig så att man inte är den enda som burit sig knasigt åt.

    @MoaPoa Ja, jag pratade med storebror om detta i lugn och ro dagen efter. Jag pratade med båda killarna och sa förlåt och berättade hur jag kände. Och jag förklarade för Abbe att storebror behöver få vara själv och för storebror att han inte får slåss.

    Storebror får tid för sig själv om någon undrar. Vi är väldigt måna om det. Han är dessutom underbart fin mot sin bror för det mesta. Men ibland rinner det över och jag förstår det.

    @Jessica Du är rolig du. Börjar med att skriva "Vill inte heller lägga något till det dåliga samvetet …" och sedan är det precis det du gör. :)

    SvaraRadera
  25. Underbart skrivet Mvh Neo

    SvaraRadera
  26. Nej, det var faktiskt inte min avsikt. MIN erfarenhet av ett dolt funktionshinder och senare svår systemisk sjukdom är att ansvar fördelas olika. Mina föräldrar ville väl, jag är övertygad om det liksom jag är övertygad om att ni vill väl. Och, ni pratade om saken dagen efter, och det att storebror behöver få vara ifred vilket inte framgick i texten. Tillåt mig att i skrivande stund vara väl fyrkantig som sett kraftig progress i min egen sjukdom de senare veckorna. Och hur relationen med mitt syskon har kraschat fullständigt. Det är en situation som innehåller många komponenter i avundsjuka, frånvaro, och ett för tidigt ansvar att växa upp som mitt syskon inte förtjänade. Jag tog hennes grejer, jag bet henne för att få rät färg krita om hon inte blev klar fort nog och var allmänt efterhängsen. Jag sa inte att ni har övergett situationen, tvärt om.
    Det är mänskligt att bli arg. Det är lika mänskligt att få mycket dåligt samvete efter. Jag är övertygad om att människor gör sitt bästa. Så också mina egna föräldrar även om rätt mycket gick åt helvete. Jag sa inte att det är vad ni är på väg att göra men att vara medveten om vad syskon till funktionshindrade barn går igenom; jag önskar att mer hade varit känt om det.
    Det mänskliga tillståndet med tydliga mönster, DET var vad det handlade om och där ingår misstag, ilska, glädje, stark kärlek. Och dåligt samvete får sägas vara en konsekvens av kärlek och känslan av att hur man än gör så blir det mystiskt nog fel ändå.

    Jag har läst här länge nog för att veta att storebror visst får utrymme, behovet av utrymme ändras över tid. Hur det ska hanteras, det vet ni som föräldrar bäst.

    This said så är det nog bäst att jag drar mig tillbaka.

    Ta hand om er allihop!

    SvaraRadera
  27. Du skriver så himla bra!

    SvaraRadera
  28. Har precis hittat hit, å herregud du skriver helt underbart!! En liten tår faller på min kind, mest för jag känner igen mig massa och sitter på jobbet och saknar min familj!!!

    SvaraRadera
  29. Får tårar i ögonen när jag läser din blogg, för du skriver så fint. Har varit en trogen läsare några år och det är så fint att läsa.

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.