Från början.

Vi satt tysta i bilen från Borås till Göteborg, min fru och jag. Efter flera dagars regnande sken solen och den bländade lite när jag körde. Ingen av oss vågade säga något. Tystnaden var högljudd på något vis. Alla tankar slogs om utrymmet i huvudet på mig. Är det något allvarligt? Det är kanske bara något man växer ikapp. Eller förresten, det är nog en rutinkontroll. Men varför åkte han iväg i ambulans? Varför kunde de inte ens vänta på oss? Lever han? Det bara snurrade. Jag vet inte om jag var chockad. Nej, det här var i ett slags tomrum innan chocken. Ett vakuum.

– Han ser faktiskt ut lite som en Abbe, sa jag.
– Mmm, han kanske ska heta det? Det är lite fint.
– Mmm. Ska vi kalla honom det då?
– Ja.

Vi hade haft uppe namnet tidigare någon gång, mest på skoj. Men det var ett tag sedan nu och vi hade avfärdat det som ett smeknamn för Albert. Men Albert kände vi inte för. Då var Alfred bättre. Fast då blir det ju Affe. Helt andra namn hade därför seglat upp som huvudfavoriter. Abbe skulle få förbli den coola figuren med grönt hår i Alram Ests och höjdarnas julkalender, och inte namnet på vårt nyfödda barn. Vår andra son. Men där i bilen, i vakuumet, kändes det plötsligt helt rätt. Abbe blir bra, det passar honom.

Det blev lite som ett nöddop. Vi sa det inte rakt ut just då, och inte senare heller egentligen. Men jag är säker på att vi tänkte samma sak. Han måste ha ett namn.
Ifall.


Andra bloggar om: hjärtfel, nyfödd