23 mars 2005

Operation

Jag har varit med om mitt livs värsta ögonblick.

Vid fyratiden i eftermiddags tog vi hissen från 323:an upp till sjätte våningen. Det är där operationsavdelningen ligger. Med Abbe i min famn kopplade narkospersonalen på sömnmedel i hans nål som sitter i skalpen på honom, och sakta kände jag hur han blev slapp och tung. Jag la försiktigt tillbaks honom i den stora spjälsängen, vi pussade honom i pannan och sa hej då. Sedan rullade det lilla livet sovande in genom dörrarna märkta med texten "operation" och jag dog.

Jag tror aldrig att jag någonsin känt mig så trött. Hade jag varit vaken tre dygn och sprungit New York maraton flera varv så hade jag ändå haft betydligt mer kraft än nu. Det var som om någon med ett slag punkterat hela energiförrådet, och alla reservsystem med det. Väl inne i hissen igen föll vi i varandras famn och grät. Rakt ut, högt och förlösande.

Andra bloggar om: ,

2 kommentarer:

  1. Jag har gåshud på hela kroppen. Har en sexmånaders bebis hemma och förstår inte hur starka ni måste vara som orkat. All lycka till er!

    SvaraRadera
  2. Precis så kände jag mej den 3 maj 1993. Ville aldrig släppa taget, men var ju tvungen att låta läkarna försöka laga det lilla hjärtat. Vår son är nu 17 år & mår bra, men jag glömmer aldrig den stunden...

    SvaraRadera

Vill du kommentera men har ingen egen blogg? Inga problem. Välj "Namn/webbadress" under "Kommentera som:" och skriv bara i ditt namn. Eller välj "Anonymt" om du hellre vill det.